Parentes

Jag tar en bloggpaus, med betoning på paus, jag kommer tillbaka någon gång på det nya året.

Habegär

Idag har jag ägnat mig åt shopping på hög nivå. Champagneglas, mascara och från Twilfit ett set byxor och jacka i plommonlila sammet med matchande nattlinne. Hädanefter kommer jag jämt gå runt i nattkläder och sippa bubbel.

Trots att det var mycket folk ute kändes det mestadels bra. Det märks att jag fått vara hemma och bara skrota i några dagar, bygga upp mig igen från rasmassorna.

Futurism

Jag känner mig lite mer normal. Fixade att gå ner på stan och kolla in mellandagsrean, fast köpte inget. Men att umgås med folk står långt ner på min lista just nu, hade kunnat göra något aningens socialt på nyårsafton men usch nej. Tråkigt för Mannen att jag ska vara sån, han får gå själv på tillställningar.

Eller ja normal, det kryper lite i kroppen ikväll. Funderar över nästa år. Det är som att kliva in i ett vitt hål, tjock dimma där man bara kan fortsätta att gå rakt fram och hoppas att det finns fast mark under fötterna. Kanske hittar jag något intresse av digniteten äkta intresse, kanske bantar jag bort fläsket, eller expanderar ännu mer, kanske kastar jag pillren, kanske läser jag en bok, kanske gör jag en medveten ansträngning att skaffa fler vänner, eller så kanske jag glömmer bort de vänner jag har. Kanske hittar jag mig själv. Kanske tappar jag kaleidoskopet i stengolvet så att alla skärvor faller ur. Kanske inget händer, ingenting alls.

Omstoppad

Fortfarande trött. Går omkring i pyjamas idag också. Men har åtminstone diskat. Mannens ena son med litet barn och ex kom förbi i kanske 20 minuter på väg till släktmiddag, och bara det kändes som nog med folk i mitt kikarsikte för en dag. Allt utom mjuka täcken och lugn musik är för mycket.

Skarpsill

Självskadande





Letade fram en kniv, första gången sedan i våras. Rätt patetiskt, julafton och allt. Men det var effektivt. Hade lite dåligt samvete för Mannens skull, men för egen del bryr jag mig inte så värst. Ska bara försöka att inte göra det till en vana igen, det skulle vara dumt men otroligt lätt. Kände redan suget att låta det eskalera till "något värt besväret" = något som måste sys. Och det är ju fruktansvärt opraktiskt. Nej, det här måste bli en engångsföreteelse.

Är uppjagad i grunden efter mycket aktivitet på sista tiden, det behövs inte så stora saker för att få vågen att tippa över. Idag avstår jag från att åka med ut till gården där alla människor finns, det enda som gäller är att såsa runt i pyjamas och fördriva tid.

Juleofrid

Sådana här dagar känns det lite bittert. Vi har firat hos ett gäng av Mannens släktingar. Fika med en massa hembakat, Kalle, och klapputdelning komplett med tomte. Jo, det var faktiskt trevligt, snälla människor och inget tjafs, en treårig grabb att hålla farten uppe, en vit jul... Jag satt och nöp mig i handen för att hålla mig närvarande. Nu sitter de och äter julbord, men jag åkte hem. Överbelamrad överlastad översvämmad, för mycket intryck. Giftigt kryp i kroppen, lyckas inte få bort det, vill inte ta piller, eller snarare vet inte om jag slutar om jag tar ett. Scener från dagen svischar förbi, nästan flashbacks. Av ingenting. Inget drama, inget jag behöver minnas. Försöker med hög musik. Vet inte om jag står ut.

Otacksamhetsattack

Oron släpper inte ikväll. Det är jobbigt att tänka på om jag är nöjd med saker som de är. Det är jobbigt att inte tänka på det. Försöker distrahera mig med tv, julmusik på Spotify och att bläddra i Forskning&Framsteg, fast det är bara roligt en liten stund. Borde vara mer kreativ. Borde borde borde. Födelsedag imorgon. Nyår snart. Känner mig extremt otacksam för jag borde ju bara vara glad att jag mår så här jämnt och fint, inga skärningar eller överdoser, ändå saknar jag något.

Tidig, tidig morgon. Grå himmel, grå gator, grå älv. De vackraste nyanser av grått man kan tänka sig. Kajen är full av containrar staplade på hög. Svarta, blå, gröna, vita, och så de gula som står ut. På andra sidan väntar lastbilar på båten som inte kommer än på en timme. DHL-bilar, glänsande gula och röda. Det är lätt att föreställa sig deras last av paket till alla jordens hörn, en motor till en industriborr, kartonger med finaste tryckeripapper, en liten förpackning smugglade blomfrön. Det börjar regna, naturligtvis börjar det regna, det måste regna, och jag kan känna champagnebubblorna strömma uppför och nedför min ryggrad. Mitt huvud svävar och mitt hjärta är en generator. Och plötsligt passerar en postbil på gatan, stänker upp regnvatten, och det är samma gula färg, samma som containrarna och DHL-bilarna, och allting faller på plats och världen är perfekt.

Julresan

Resan var bra. Härligt att träffa ungarna. Vi åt julmat, öppnade paket, åt choklad och spelade gamla Drakborgen, 6 spelare och alla dog. Gick på teater och på konstmuseet. Bodde på värsta lyxhotellet och fick dessutom ett finare rum än vi betalat för. Upplevelse.

Nu är jag bara så trött. Men lagade min första tand på 13 år igår, jag var jävligt modig. Nästa gång blir det rotfyllning.

Måste låta huvudet vila...

Självbild

Klarvaken 05.58 imorse. Är nog lite på spänn för resan, på ett trevligt sätt. Orosmolnet just nu är tågtrafiken i "snökaoset", verkar vara växelfel och urspårningar och elände. Vi ska dessutom till Helsingborg för att byta, tror det får bli ett tidigare tåg dit än det som står på biljetten, vill inte bli frånåkt. Får hoppas det går på samma biljett, men skit samma, bara vi kommer dit vi ska. Kanske bäst att ladda upp med vatten och müsli-bars, ifall vi blir stående på någon slätt i Halland. Vinter, suck.

Det känns som om något lurar i min kropp. Viskar, en spökröst, ogripbart. Plöstligt undrar jag vem och vad jag är. Återigen. Inte på det vardagliga planet, jag vet vilken tröja jag vill sätta på mig på morgonen, jag vet vilka relationer som är viktiga för mig, jag vet att jag är svag för att shoppa och stark i att vara ärlig mot Mannen, jag vet att jag kan ha fördomar mot politiker men är öppen för människor som bryter mot normalnormen, jag vet att jag hellre kompromissar än slåss, och att jag är blandat logisk och korkad beroende på situationen. I stort sett kan jag leva med mig själv. Men frågeställningen ligger på ett djupare plan. Jag är inte övertygad om existensen av en övernaturlig själ, men låt oss använda själsbegreppet. Den grundläggande identiteten, individualiteten. Finns det något mer för mig att upptäcka, avtäcka? Inte kan resan vara slut här?

Planeringstankar

Det kom sådär en halv decimeter snö idag = snökaos i Skåne. Fick vänta på en buss i en halvtimme. Kallt.

Pysslar med julklappar. I år skriver jag rim eller åtminstone en liten kommentar på alla. Förra året kom jag mig aldrig för, men det är ju rätt roligt.

Nu har jag hämtat mig från förra helgen och ser fram emot denna. Teater och kanske fotoutställning och julkalas med ungarna och bo på fint hotell. Lyxliv!

Sedan hinner jag förhoppningsvis andas lite innan stor julafton med släkt på Mannens barns sida. Jag känner mig manad att gå, en gäst pratar bara tyska och engelska, så jag får vara med och underhålla. Känner mig frestad att Stesolida innan, vi får väl se.

Javisst ja, höll glatt på att förtränga att jag ska till tandläkaren på tisdag. Inget mer tandhygienistpillande, nu är det the real deal, har en inflammation runt en tandrot. Vågar inte ens tänka mig vilka fasor som väntar. 

Myskudde

Oj, vart försvann den dagen? Vaknade pigg men blev sömnig fram på eftermiddagen. Är fortfarande lite mör efter förra helgen. Och nu far vi till Göteborg på lördag. Men det är så roligt, det går nog bra. Har köpt julkort idag, och fin choklad att ge bort. Men jag missade jympan, precis när jag kom på att det var så hade Mannen gjort en ytterst smaskig omelett med kräftstjärtar så jag slängde nyttigheten åt sidan och frossade istället. Har inte särskilt dåligt samvete. Avslutade kvällen med långt telefonsnack med en vän. Bra att ha, vänner.

Nu ska jag strax lägga mig i mitt iskalla sovrum. Vi har det varmt i lägenheten, så jag låter fönstret stå på glänt i sovrummet för att kunna sova, vill kunna gosa in mig under dubbla täcken. När jag mår bra som jag gör nu känns det väldigt trevligt att gå och lägga sig, det är bekvämt och skönt, jag somnar snabbt och jag har inte haft så värst mycket mardrömmar på sistone. Jag har kanske inte helt lärt mig att sömn=bra men jag är på väg.

Skål

Min man kom med underbara blommor, rosa bubbelvin och blommiga gosiga pyjamasbyxor till mig idag. Nu är jag lagom full, överlagom glad. Jag är verkligen bortskämd.

Vaknade halv fyra imorse, kände energin spritta i kroppen och en längtan djupt i benranglet att vara uppvarvad. Men jag lyckades lägga mig igen och sov till slut mina nio timmar, så nu är jag i landet lagom, förutom att jag är berusad på ett ytterst trevligt sätt.

Efterfest

Jag hade en härlig fredag och lördag tillsammans med min son och hans sambo. Hotellbar, tapas, flera timmars museibesök, Tivoli. Och massor av snack och skratt. På söndagen hade jag också tänkt åka ner till Malmö en sväng, men när det kom till kritan orkade jag inte ge mig ut i Skånetrafikens kaos och lika bra var väl det, jag var helt slut. Sonen roade sig på egen hand så det var inte hela världen.

Stackars Mannen däremot har legat hemma med feber några dagar. :( Ska ta honom till doktorn idag.

Jag är fortfarande slut. Håller på att övertala mig själv att jag faktiskt måste duscha. Och köpa Levaxin. Och gå ut och titta på solen. Får använda en till kopp kaffe som muta för att hålla mig ifrån att krypa tillbaka i sängen.

Överkänslighet

Mannen har kramat mig mycket och jag har lugnat ner mig. Tror att en anledning till min reaktion är gamla spöken, har flera gånger i livet varit i situationen att något dramatiskt har hänt men jag har inte tillåtits tala om det, inte låtsas om det. Det är en väldigt öm punkt. Andra står inte ut med saker, men jag förväntas ta det. Därmed inte sagt att jag alltid orkar bära andras smärta, jag är ingen ängel. Livet är elakt ibland.

Men men, nu kan jag sätta det åt sidan för idag. Ska snart träffa äldsta sonen, jättekul. :D

Ynk

Kunde inte ens prata med Mannen. Känner mig bedövad av sorg. Höll på att falla dit, väldigt barnsligt. Jag är barnslig. Och otrygg.

Shapeshifter

Jag har så mycket flashbacks från psyktiden (som visserligen inte alls är avslutad ännu, men med långt ifrån samma intensitet). Mår inte dåligt egentligen och gör små trevliga eller åtminstone vardagliga saker, men det är något med att jag har dessa emotionellt starka upplevelser som jag trots allt snack inte riktigt lyckas fördriva. Något av min kärna finns fastkilat därinne. De värsta stunderna, när man nästan förvandlas till en varulv, hälften best och hälften människa, tillvaron förvriden och samtidigt mer naken än någonsin annars, fantasi och verklighet sammanblandade som en tigerkaka med vassa klor. De bästa stunderna, just det där ögonblicket när det vänder och man vet, vet att man kommer att överleva dagen.

Jag känner någon sorts... kärlek till mina upplevelser. Även alla de jag hatar.

På något sätt - och det kan mycket väl vara ren inbillning från min sida - så känner jag ett tryck att inte säga för mycket. Visst, här i bloggen brukar jag breda ut mig ibland, det är här jag släpper fram min psykfallighet, men annars är det "inte röra upp" som gäller. Som om det skulle få mig att glömma. Kanske blir jag dement en dag och glömmer verkligen. Tills dess sitter minnena klistrade mot min själ.

Himlafenomen

Jag har sett en vädersol! :D En starkt lysande fläck i alla regnbågens färger, en bit bredvid solen. Det är roligt att kunna bocka av den från naturfenomen man vill uppleva.

En stillsam dag, och plötsligt känner jag ja, så skönt, jag behöver det här idag. Ringde litiumsköterskan och frågade efter senaste värdena, litiumet ligger bergfast på 0,6 och sköldkörteln mår bättre. Sedan har jag bara puttrat runt. Tvättar lite. Följde med Mannen och köpte en Dymoapparat (en sån där man skriver på självhäftande band med). Det är något med kontorsartiklar som lockar mig, ser alltid saker jag skulle vilja ha utan att ha någon som helst användning för dem. Jag behöver ett kontor. ;)

Framåtlutad

Mannen jobbar och jag gick och tränade idag igen. Oj, sån träningsvärk jag kommer ha imorgon. Men jag måste verkligen se till att gå någorlunda ofta så jag märker framsteg, annars lägger jag säkert ner det igen om jag känner mig själv rätt.

Snart nyår. Borde ändra på något. Hitta mig själv. Om det finns något att hitta. Jag har redan konstaterat att jaget mer är en flytande mosaik på vattnet än en fast punkt. Men en drömmer ju ändå om att hitta den där platsen där en känner sig vara rätt.

Mannagrynsgröt

Mycket spikmatta blir det, och sömn mitt på blanka förmiddagen, på något sätt kan jag lura mig själv att sova utan att känna mig särskilt trött, och sen mår jag bättre. Skumt.

Kom åtminstone iväg och jympade igår, har bestämt mig för att det funkar så jag köpte ett fyramånaderskort. Det enda jag inte orkar om jag anstränger mig är alla armhävningarna. Mina armar har aldrig varit särskilt starka och nu finns det ju 20 kg mer att lyfta än när jag tränade senast... Sedan får jag ändra på ett par övningar för att inte min rygg ska kasta in handduken och överge mig... fast i stort sett går det bättre än jag trodde (nu är det ju bara ett baspass).

Men f-n, jag känner mig konstig nu igen. Jämngrå, så där som jag tidigare sagt att jag inte blivit av litiumet. Saknar de där ögonblicken som slår hål på glaset. Skuldkänslor. Jag borde ju vara nöjd med att vara stabil, det har hela tiden varit målet. Gräset är grönare...

Kanske blir bättre i helgen när äldste sonen och hans sambo kommer ner. Jag behöver intryck.

Åter till lussekattsbaket!

Kemi

Kände mig konstig igår kväll. Energi i kroppen på ett sätt som växlade mellan behagligt och hemskt. Vi hade storhandlat på Maxi tidigare och det sög musten ur mig mentalt. Till slut tog jag en Stesolid och fick benmassage av snälle Mannen. Är lite sur på mig själv för att jag nedlät mig till att ta piller. Just nu är det många anti-pillerslogans på rotation i mitt huvud. Saknar de starkaste känslorna, t.o.m. desperationen (vilket låter helt ologiskt med tanke på Stesoliden igår, jag vet verkligen inte vad jag talar om).

Pratbubbla

När jag gick ut för att slänga soporna hade grannen skottat framför vår lägenhet. Så snälla folk kan vara. :) Jag saltade framför hans, betonggolvet blir lätt isigt. Men det känns som länge sedan vi satt på varsin balkong och turades om att spela musik i sommarkvällen...

Har pratat med mina barn, bara så där om allting, katter och julklappar och ishockey. Har hällt upp lite bubbelvin, ekologiskt trevligt nog och fullt drickbart. Ska jag någonsin dricka vin ensam så är det ikväll. Lyssnar på min nya vän ipoden, jag har slängt in de 10+ GB musik jag hade på datorn, dyker upp sånt jag lyssnat på för länge sedan eller knappt hört alls.

Skojar med äldre sonen om hans studier, saker de ska läsa, men det påminner mig i tanken om att jag faktiskt gått i terapi i sådär tio år. Jag har så svårt att göra ett bokslut. Var det bra eller dåligt? Som så mycket i livet är det snarare ett trassligt nät än prydliga kolumner. På ett mänskligt sätt tror jag att det varit till nytta, att lyfta upp sina mönster och få någon annans syn på det, och därmed en chans att revidera sin egen. På ett annat mänskligt sätt tror jag att det förstärkt min känsla av misslyckande, av att inte riktigt göra mig hörd, i en sorts vetskap om att det inte berodde på ovilja hos motparten att lyssna utan de facto på att jag inte kunde förmå mig själv att träda fram. Jag grät aldrig i terapin. Aldrig.

Dystert, haha, jag är inte alls dyster ikväll. Finns det alls någon annan musik man kan lyssna på när man dricker bubbelvin än  http://ord2.blogspot.com/2010/08/vingar.html

Klåda

Ett sånt kryp i kroppen idag. Vacklar på den tunna gränsen mellan roligt och obehagligt. På något sätt blir det bara värre när jag aktiverar mig, så jag har försjunkit i datorn och i mycket skidåkning på tv. Lite tvätt. Äta rester. Dricka kaffe. Dricka kaffe. Blir tillfälligt lugnare av kaffet.

Jag tycker inte riktigt om den här situationen, när jag mår bra, är väldigt nöjd ena sekunden, tittar på den vackra snön, och nästa sekund vill jag skada mig, det är inte ens ångest, inte alls ångest, kicksökande kanske?

Det är ingen risk, jag har för bra koll för att göra något, det är mer en märklig upplevelse när gamla spöken stiger ur sina gravar utan att man förstår varför.

Har ingen lust att ge mig ut i snöfall på oplogade gångvägar, men imorgon ska jag banne mig baka. Någon antydan till jultradition kan man kosta på sig. Lussekatter som smakar saffran...

Varaktigt

Blev varm i hjärtat av tv:n, en dokumentär på Kunskapskanalen om ett strävsamt gammalt par som hållit ihop i flera decennier, trots många svårigheter. Man såg hur kära de fortfarande var i varandra trots att de var 80 bast. Så vill jag också ha det. Och chansen finns ju faktiskt. :)

Ja, känner mig varm i själen idag. Bara så där.

Upplyst?

Nämner självmord


Det är svårt att inspirera sig själv till att laga mat när man är ensam hemma, blir gärna flingor eller mackor. Så jag är nöjd med det jag slängde ihop till middag, även om det var enkelt: mathavre med mycket rödlök och vitlök i, och fetaost smulad över.

Tog en promenad också, hade inget särskilt ärende men jag gick och tittade på stans nya belysning som de håller på att sätta upp på ett ställe, ett prestigeprojekt för politikerna som jag inte ser mycket vits med. Varför skulle staden bli så mycket bättre av ett par små ljuspelare? (Jag är inte emot offentlig utsmyckning, men det var mycket pengar för något ganska tråkigt.)

Lite "rest-ångest" igår kväll efter att ha sett programmet på Kunskapskanalen om självmord. Det känns länge sedan men nära ändå, som att har man väl öppnat den dörren så är den svår att stänga.

Jag vet inte riktigt om jag önskar att jag kunde stryka ett tjockt streck över det förflutna, eller om jag uppskattar erfarenheterna. Även när jag försöker leva i nuet tycker jag att det gamla ofta, ofta smiter förbi dörrvakten. Kanske håller jag det ibland kvar för att jag vill att all smärta ska vara värd något, något mer än att bara målas över.

Lyxkonsumtion

Tanken var att jag skulle träffa någon i Lund idag. Tack och lov hade jag vett nog att ställa in det igår kväll. Tröttheten efter resan kom ikapp och jag sov närmare 12 timmar. Har inte orkat med så mycket mer än att leka med min julklapp (en grön ipod nano 6G) och kolla in Mannens julklapp till sig själv, kom in lite extra pengar så det blev en fräck ny dator. Elektronik är kul!

Utpekad

För ett tag sedan ställde jag upp på en intervju (anonymt) för en studenttidning. Temat var före och efter, och jag berättade om hur det att få diagnosen påverkat mitt liv. Bland annat. Tre sidor blev det, om man räknar bort bilderna. Visst kunde det varit lite bättre rent stilistiskt, det är ju skrivet av en student, och kanske jag skulle önskat en mindre betoning på självskadandet (även om jag vet att det drar till sig uppmärksamhet), men i stort sett ok och respektfullt. Jag har blivit intervjuad förr om andra saker, men detta var första gången om mitt liv som psykfall. Lite emotionellt är det.

Vampyrcentralen imorse. Mannen tar PK-prov (blodets levringsförmåga) var 2:a-6:e vecka och jag följer ofta med som sällskap om jag är hemma. Så de är vana att se oss tillsammans där. Men denna gång skulle vi ta prov båda två, jag för litiumet. Det blev en lätt förvirring när de ropade upp oss i väntrummet, de undrade vart hon med litiumet tagit vägen, oss brukar de ju se hopklistrade ändå. Nåväl, ett morgonskratt blev det.

Jag har sovit normalt inatt. Bra att jag inte gick upp i varv av Stockholms-resan trots att jag tyckte det var roligt att småspringa uppför rulltrapporna som alla andra. Tittade storögt på alla dyra kläder i butikerna och undrade var alla pengar kommer ifrån. Lantmusen i stora staden.

Resten av idag blir det stugsittande. Tror jag. Väntar på att någon gång under dagen (snacka om otydligt) ska en budfirma dyka upp med min julklapp/födelsedagspresent från Mannen! :D Han är så otroligt gullig. Nu igen.

Award från Resa med borderlinespöket

Jag brukar inte ta emot awards, men idag gör jag ett undantag. Ett varmt tack till bloggaren bakom Resa med borderlinespöket, som är en djupt mänsklig berättelse om livet när allt inte går som på räls.

Vinnare av Beautiful Blogger Award ska:

Kopiera bilden och lägga den i ett blogginlägg

Tacka och länka personen du fått awarden av

Skriv 7 saker om dig själv

Ge vidare awarden till 7 bloggare

Sju saker om mig själv:

1. Jag har alltid känt mig utanför. Inte varit mobbad, bara subjektiv känt mig utanför klubben. När sedan flera psykläkare kallat mig "ett underligt fall" fick jag det bekräftat, jag är t.o.m. en konstig galning. 
2. Även fast jag har varit gift en gång förut och sambo en gång (förutom småflirtarna) har jag egentligen aldrig varit riktigt kär förrän jag träffade Mannen.
3. Ofta har jag dåligt samvete över alla misstag jag begått som mamma (omedicinerad dessutom) men idag har jag ett jättebra förhållande till mina barn så något har jag ändå gjort rätt. Eller så har jag bara tur att de är så förlåtande.
4. Tillbringade flera år i en extrem sekt. De största psykiska såren har läkt, med hjälp av terapi från psykolog, vänner, bekanta på nätet och förstås Mannen. Vissa ärr finns dock kvar.
5. Jag längtar ofta tillbaka till pluggandet. Även om jag hade blivit en usel läkare med min stresskänslighet. Men att ha en tillvaro som kretsar kring att ta in kunskap, hur underbart är inte det. Önskar att jag vore femton år yngre (och kunde läsa en bok).
6. SÄPO har förhört mig. De var snälla.
7. Fortfarande går jag på helspänn, bevakar mig själv ifall något obalanserat tillstånd skulle inträffa. Och kanske kommer det att vara så resten av livet. Har man väl förlorat tilltron till sig själv är den svår att återvinna.

Alla som brukar kommentera här har läsvärda bloggar, jag mäktar inte med att välja. Men den som känner för att berätta sju saker om sig själv får en award från mig. Ja, just du!

Storstadshyllning

Jag äter mig igenom Stockholm. Smaskiga kycklingspett hos Mannens dotter, härligt japanskt "julbord", pannkakor med jordgubbsylt och vispgrädde till frukost. Stockholm är lagom kallt och lagom snöigt, solen skiner. Hotellet är ett 1600-talshus i Gamla stan. Ska iväg till Mannens barnbarn snart. Med andra ord - jag har det bra!

Avgång

Vaknade någon minut innan väckarklockan ringde, härligt. Det går så mycket lättare då än att bli sliten ur sömnen. Jag sitter med kaffekoppen, några ögonblicks samling innan dusch-smink-packa-taxi-noja över allt man glömt. (Packningen är dock förberedd, handlar mest om att få ner sakerna i väskan. Har lärt mig av Mannen att göra en packlista att pricka av.)

Skönt, jag är på humör att ge mig ut i världen. Sånt vet man aldrig innan.

Så, kaffet urdrucket.

Tandtroll

Varning för äckel!


Det gick bra hos tandhygienisten (för den som inte vet så är det första gången jag uppsöker tandvården på 13 år...). Fast jag spände mig så mycket att jag har värk i kroppen nu. När andra människor får spänningshuvudvärk så får jag spänningsbenvärk, ibland kan jag knappt gå. Slocknade på soffan när vi kom hem.

I flera år har jag haft en massa var som kommit ut då och då på ett ställe i tandköttet. Äckligt, men jag har aldrig förrän nu vågat gå till tandläkaren. Visade sig på röntgen att en tandrot är helt inflammerad och har alltså varit så i flera år, men jag har undgått grym tandvärk för att varet har hittat ut istället för att ansamlas. Nu ska jag få det fixat strax före jul. Jag är skräckslagen för det låter jättehemskt. Men det blir nog ännu hemskare om jag inte tar hand om det nu, så jag ska gå!!

Stilla

Det känns lugnare idag, tystare i skallen, trots att jag ska till tandhygienisten strax. Stackars Mannen som har jobbat natt ska köra mig, det är inte här i stan. Sen ska han iväg på mer jobb, och jag får väl börja kolla vad som ska tvättas inför Stockholm. Får jag bara göra allt på mitt sätt så tror jag resan blir kul. :)

Julefrid

Jag är aspackad (enligt mina mått mätt). Känns bra. Ska fortsätta tills jag inte kan sticka mer. Lyssnar på julmusik av Orphei Drängar (manskör) Stille nacht, helige nacht På flera sätt är det sorgligt att jag inte kan bättre, men det känns bra för stunden.

---------

Nu är det opera och Haribo salta nappar.

Inga pekpinnar, jag är väl medveten om vad alkohol gör och inte gör med mig.

Attackhund

Jag går på ett galler med morrande kamphundar under mig. Jag mår inte dåligt för idag, men är orolig för imorgon, eller då sen någon gång i framtiden, när allt rasar igen. För är det någon läxa jag lärt mig grundligt så är det att jag inte kan lita på mig själv. Människor har skrämt mig, men ingen har hotat mig så kraftfullt som jag hotat mig själv, med vapen och kemiska stridsmedel. Jag tror aldrig jag får tillbaka tilliten till att jag vill mitt eget bästa. Det finns helt enkelt för mycket som talar för motsatsen. Och jag kan ju inte ge mig själv besöksförbud...

Leva för dagen, ja. Men det kan man bara göra till en viss gräns, man måste vara lite förberedd också. Ha psykakutens nummer inprogrammerat. Det kan trots allt lindra fallet. Balansgången förutseende-fördomsfri.

Jag kommer nog aldrig att bli charmigt okonventionell när galenskapen slår på, skriver inga mästerverk, pussar inte Keith Richards (eller folkhems-ditot Jay Smith), dansar inte bland blommorna (eller höstlöven, eller snödrivorna). Jag blir mer småvirrig eller vandrar långa grå korridorer. Eller då livsfarlig. Ibland känner jag att om jag åtminstone varit lite genialisk så hade det varit ok.

Äsch vad dyster jag var ikväll då. Fast egentligen är jag inte dyster alls, bara full av tankar och har ingen hemma att dela tankarna med. Tror jag ska dricka sydafrikanskt bubbel och sticka på en halsduk. Det känns som rätt kombination.

Dumburken

Litet tv-tips: Annas eviga på SVT2 kl 20.00 (går också i repris torsdag och söndag, samt finns på SVT Play)

Är jag sjuk eller är jag frisk? Var går gränsen för psykisk sjukdom? Är det så att "galenskap" i vissa lägen kan vara ett normaltillstånd och till och med nödvändigt för att klara av och tackla verkligheten? Har vi för snäva ramar kring vad som ska uppfattas som sjukt eller galet i vårt samhälle? Gäster är Caroline af Ugglas, artisten som nyligen kom ut med en självutlämnande bok med samtal hon haft med sin terapeut. Journalisten Arvid Lagercrantz, som sedan många år är diagnostiserad med en bipolär sjukdom. Och så psykiatern Åsa Nilsonne, som ju som läkare ska avgöra vem det är som är frisk eller sjuk. Programledare: Anna Lindman Barsk.

Synvilla

Sov ovanligt oroligt, jag tror det var för att jag sov på dagen igår. Typiskt nog somnade jag till sist in skönt framåt 8 på morgonen. Tur att jag inte absolut behövde gå upp. Inte så hispigt rastlös, fast ut ur huset måste jag. Kaffet är slut, ve och fasa (fast det finns pulverkaffe så det är inte riktigt synd om mig). Jag dricker presskaffe och den sort jag gillar (Arvid Nordquist) finns på Ica Maxi 35 minuters promenad bort (det tar ungefär lika lång tid att åka buss i den här staden som kollektivtrafikens Gud glömde). Tänk att en gång i tiden var dagens begivenhet på gott och ont att tenta i biokemi, eller skynda sig med astmasjuka barn till akuten, eller att gå på fest. Nu är det att köpa kaffe. Jag känner mig så patetisk att det är skrattretande, för om jag inte skrattar så gråter jag.

Jag ser spindlar i ögonvrån. :S

Fnatte

Rastlös, rastlös. Kanske för att jag sov drygt en timme på eftermiddagen. Lustigt, för jag kände mig inte så trött, mer uttråkad, ändå somnade jag rätt snabbt. Nu kämpar jag för att inte äta hela tiden.

Ringde en kompis. En gång i tiden var vi rätt tajta, nu är det inte så ofta vi hörs, men det var trevligt. Hon är jämt ute och reser, till platser som Jordanien och Georgien, vi lever verkligen olika liv.

Vill att Mannen ska vara här, men han är på bio med en brukare.

Borde kanske lägga mig på spikmattan en stund, jag behöver något som överröstar krypet i kroppen.

Abstinens

Idag saknar jag mina hypomanier så in i h-e. En form av "drogromantik". För mig är de oftast "snälla", euforiska, ok jag shoppar en del och får knäppa idéer som jag dock sällan iscensätter, men mest går jag runt i min bubbla och älskar allt och alla. Och sen kraschar jag och mår uselt, men det vill jag förstås förtränga. Kanske får jag aldrig uppleva himlen igen om jag fortsätter med behandlingen. Men kanske slipper jag också bo på oceanens botten. Är det värt det?

Jag trodde jag var nöjd med att må lagom bra, men nu vet jag inte.

Utklädningkläder

Väntar på att herrarnas skidstafett ska börja. För att inte vara ett sportfreak uppskattar jag sport lite för mycket. Utmärkt sätt att döda tankesnurr. Vem kommer först uppför backen, liksom, livet i sin mest basic form.

Kan inte låta nog vara nog. Jag borde vara lyrisk över att leva så här jämförelsevis ångestfritt. Lägger mig ner och somnar gott på kvällen utan kemisk assistens, bara det. Och ändå... (äsch, det här har jag ältat om och om igen) jag undrar hurdan jag är om man skalar bort alla piller? Är det jag som är lugn, eller är det medicinernas täcke som ger den illusionen? Har något ändrats, eller skulle jag återigen leva i virvelströmmarna om jag tog bort dem? Finns det något "verkligt jag"? Är jag sjuk eller bara missanpassad? Om jag skulle leva i "bara jag", skulle jag vara lika miserabel som förr, eller har jag utvecklats tillräckligt? Behöver jag flyga högt för att vara det där självet? Är mediciner fusk? Är smärta ädelt och karaktärsdanande? Missar jag något? Eller får jag något?

Jag misstänker att det ser glasklart ut för en utomstående. Utan mediciner: frekvent suicidal. Med mediciner: halvt om halvt normalfungerande. Ja, verkligen glasklart. Alltså väldigt svårt att förklara att ambivalensen ändå finns där.

Kan jag vara lycklig utan att vara lycklig? Räcker det med att vara jag? Är sjukdomssymptom jag? Vi bor båda i min hjärna, så hur drar man linjen?

Projektion

Tyst. Inte ens musik. Bara hushållsmaskinerna. Mikron, pling. Tvättmaskinen, beeep beeep. Kökstimern, bip bip bip. Lyssnar efter grannarna men ingenting. Det är inte särskilt lyhört här så det betyder inget särskilt.

Har pratat på telefon två gånger med Mannen som jobbar. Det är konstigt, vissa dagar tänker jag inte så mycket på att han är borta, vissa dagar saknar jag intensivt att ha honom i närheten.

Pratade också med en tjej jag lärde känna när vi delade rum på psyk senast. Hon mår bra nu och det känns upplyftande, vi ska ses snart. Skönt att prata med någon som inte är i konstant kris. Jag kan vara lite nedlåtande mot personer som ständigt mår dåligt, antagligen för att jag skäms över den krävande sidan hos mig själv. Jag vill inte vara den som ständigt springer runt och ropar "hjälp mig!", fast ibland är jag ju det. Svårt att acceptera sin inre fjortis. Eller treåring.

Fredagsmys

Lyxdag. Sovmorgon. Lunch på restaurangen vid havet. Klipp och färg hos frisören, nu har jag hellugg och trivs jättebra, och rödfärg över min beigetristess. Fick kul post också, en bok som en fotograferande kompis har gjort. Ska ringa ungarna snart när pluggdagen deras är över. Universum känns snällt och vänligt, åtminstone i min millimeterstora fläck av tillvaron.

Ghostbusters

Har varit lite trött idag, sov en stund mitt på dagen medan Mannen lagade mat. Det känns lite lustigt men trevligt att sova mycket utan att vara deprimerad. Jag har inte varit deprimerad på många månader nu. Ångest ibland, upprörd, stirrig, men nej, inte nedstämd på det sättet. Blev påmind om självmordsspöket i en konversation med en vän, men det är just ett spöke nu, något halvt genomskinligt som skymtar i ögonvrån när månen skiner men snabbt går upp i icke-materiella atomer. Inte en tremeters staty i svart marmor som när som helst kan väckas till liv.

Vilken lättnad det är att inte leva under dödshot! Sedan hur länge det varar... men det spelar ingen roll idag.

Ångestfrön

I måndags hade jag gått en massa så jag hoppade över träningen (redan), men jag gick igår så nu är jag stel här och var och på ännu fler ställen. Men det känns som en seger att jag klarar ett pass trots att jag är graciös som en elefant, dock tyvärr inte lika stark.

Förföll till shopping i måndags. Jag har annars hållit mig ifrån större inköp på ett tag. Men nu blev det ett par tweedbyxor, jag gillar tanken på att inte alltid gå i jeans. Ska bara sy upp dem, suck, lika tråkigt varje gång. Har trots allt pengar kvar på kontot fast det är den 17:e, det är alltid trevligt. Det blir till att sätta sig och räkna lite på nästa månad, kommer att gå en del på Stockholm och Malmö. Äsch, nu ska jag verkligen inte klaga, finns många många som har det mycket sämre.

Kanske är det den stundande julen som gör mig prylfixerad (mer än vanligt). Jag vill ha en ny adventsstake, och en ipod nano 6g, och en bluerayspelare (vad det nu ska vara bra för), vill åka till London också (fast det skulle jag inte orka, jag orkar knappt med Göteborg). Det är inte riktigt uttråkning, mer någon sorts "det gäller att passa på för man vet aldrig när katastrofen kommer". Jag kommer nog aldrig lita på ett liv utan katastrofer.

Stockholm nästnästa helg. Får se hur det kommer att gå. Jag vill åka men det är nervöst. Vi fick en inbjudan att komma över till Mannens dotters svärföräldrar (som jag inte känner) så nu dras snaran åt.

Vill. Borde. Kan(?)

Malört

Fastnade i minnenas arkiv d.v.s. gamla låtar. Ett album som hängt med mig en stor del av min tid som psykfall är Aimee Manns Lost in space. Det passar så utmärkt väl att gömma sig med under Region Skånes gula filt när man är inlagd och dels hopplös, dels hatisk mot en käck omgivning som vill få en att tänka positivt. Albumet består av trallvänliga små låtar om helt störda människor med störda relationer.

you paint a lovely picture
but reality intrudes
with a message to you
and it's real bad news
(Real bad news)

nothing fuels a good flirtation
like need and anger and desperation
(The moth)

all the perfect drugs
and superheroes
wouldn't be enough
to bring me up to zero
(Humpty Dumpty)

Ibland tror jag att jag aldrig hade stått ut utan liknande doser av bitterhet när det var som värst.

Sax

Plötslig våg av välbehag och energi. Användes till att diska, hahaha. Springsteens Badlands i lurarna. Blir lite sugen på att måla.

------------

Det blev: (och bekymra er inte med tolkning, jag ville bara känna på de färgerna)

Omelett

Stesolidsömn, alldeles utmärkt, tror jag kvävde något i sin linda. Idag har jag mest vimsat omkring. Kokat ärtsoppa och storhandlat (vad jag nu ska med 30 ägg till, men de kostade bara en tia...) Letat rätt på ett par hjärnceller som skramlade omkring och skummat ett par vetenskapliga artiklar på engelska och svenska om Valdoxan (agomelatin) som är en ny antidepressiv medicin, bara för att det kom upp i en diskussion. Min slutsats är främst att det är himla skönt så länge man slipper hålla på och klafsa runt i AD-träsket. Klämde en halv veckotidning på det. Intellektuell eftermiddag.

Som motvikt har jag nu målat naglarna, svarta med grönskimmer, kanske de trötta hjärncellerna flyter ut i fingerspetsarna.

Följdaktligen

Jag har offrat lite på den sociala samvarons altare och gått på födelsedagskalas i Mannens familj. Observera att detta inte betyder en snabb bit tårta, nej det är lunch med vin och öl för den som önskar, sedan kaffe och flera sorters kakor, och lite längre fram på kvällen smörgåsar. Det var i och för sig rätt trevligt, alla är snälla (t.o.m. när jag och ena sonens tjej i vänskaplig anda började diskutera transpersoners rätt att få barn höll sig folk artigt lugna). Jag blir bara som vanligt äckligt trött och lite uppvarvad samtidigt. Mannen fick köra hem mig i förtid, sedan åkte han tillbaka, det är skönt att det går att ordna det så, jag vill ju inte att han ska behöva avstå från att umgås med sin son så mycket han vill. Är det i samma lilla stad är det ju lätt ordnat. Jag stannade ett par timmar längre än jag orkade, men som sagt, det finns ett värde i att uppföra sig hyfsat mot släkt, de ska inte tro att jag inte gillar dem.

Svårt att lugna ner mig nu, det kryper och allt verkar så otroligt viktigt. Måste tvätta handdukar nu, måste synka mobilen nu, måste fylla i lappen för den där jävla prenumerationen på Allt om Mat som jag får för mig att jag ska ha. En är rätt skrattretande ibland. Men skratt är väl bättre än gråt.

Hollywoodfru

Dagen försvann, och det känns helt ok. Har vilat och vilat, inte desperat trött utan bara behagligt lat. Kramat kudden och kramat Mannen, druckit kaffe och tittat på Discovery. Fått mail från en "psykkompis", hon mår bra och ser framåt. Åkte dagens spännande runda för att komma ner till stan, det pågår massivt gatuarbete i centrum och varje dag är det någon ny avspärrning. Nu äger jag iallafall en crémant de Loire som jag inte testat förut, blir kanske att vi dricker den ikväll. Jag har tjuvstartat genom att dricka Kullamust. ;) (det är bara ren äppelmust, urgott)

Orkar inte dra fram kameran men jag fick jättefina blommor av Mannen igår. Mörkt, mörkt röda germini, gulorange små och stora rosor, höströda och gröna löv. Jag blir verkligen glad av att få blommor! :D

Tänk om jag kunde sudda ut allt det andra som ständigt lurar i hörnen, ångest och mörker och dammråttor, och bara se det här, ett seriöst lyxliv!

Hurtbulle

Jag är stolt över mig själv. Gick verkligen iväg på jympan. Och stannade hela passet. Heja heja! Flåset lämnar som sagt en del övrigt att önska, men jag joggade istället för att gå och hängde nästan med hela tiden. Det hjälper att jag jympat förut och kan många rörelser, så jag krockade åtminstone inte med folk, även om det känns att man är 15 kg plus nu. Styrkeövningarna gick rätt kass, 10 armhävningar ja, 25 nej, så är det bara. Men jag övertalade mig själv att ingen där har rätt att döma mig, jag är där för min egen skull, och det funkade ganska bra. Tillsammans med en timmes promenad känner jag mig faktiskt mentalt avslappnad.

Tänk om jag kan hålla detta inne nu. Skaffa mig lite kondis till nyår. Nästa pass blir på måndag. Satsar på två ggr/vecka tills jag har kommit igång, sedan tre.

Ja, bra föresatser har jag åtminstone. :)

Ljus

Gick upp tidigt för att väcka Mannen. En våg av tacksamhet sköljer över mig. Allt jag har, tryggheten, värmen, materiellt och framför allt immateriellt. Allt som kan försvinna på ett ögonblick, jag får aldrig glömma att uppskatta det.

Borde nog gå och lägga mig igen en stund. Bara det, jag har utrymme för att vila när jag behöver istället för att tvinga mig på benen, med allt det innebär av kraschrisk. Jag är lyckligt lottad som inte drivs mot katastrofen, det hade kunnat vara så annorlunda. Det finns inga garantier för någonting, men just idag, just nu...

Sport-bh

Håhåjaja. Medicinerna stannar, i alla fall några veckor tills jag har tänkt, känt, upplevt.

Imorgon har jag tänkt gå på jympa. Minst ett år sen sist? Två? Tappad sug i samband med viktuppgången. Jag är fortfarande stl elefant men lite flås kan jag väl iallafall skaffa mig. Kommer fantastiskt nog fortfarande i de största av mina träningskläder utom bh:n, som jag fick köpa en ny idag. Så nu när jag har investerat 400 kr är jag helt enkelt tvungen att gå dit imorgon. Ska komma ihåg att om jag kör slut på mig så har jag lov att gå innan passet är slut, jag är trots allt totalt otränad och ska inte skrämma livet ur mig själv. Tyvärr tycker jag att det är urtrist att gymma, det är ju flexibelt och bra annars, men jag behöver en lekledare för att pressa mig lite, jympan funkar bättre. Och det där med att räkna repetitioner är jag urkass på (hur svårt kan det vara? tydligen jättesvårt...)

Mår bra, trots telefonsamtal med sörjande kompis, Lasermannen II, annalkande vinter och lite ebb i kassan (jag har ett sparkonto så det är inte synd om mig på riktigt), nä förresten jag kollade på telefonbanken och jag hade mer kvar än jag trodde, så stryk det. Har sovit tillbaka mina krafter efter helgens liv och rörelse, fast nu känner jag ett behov av att ta det lugnt ett tag. Vara ännu mer självisk än vanligt.

Kontaktuppgift

Höll på och bläddrade bland kontakterna i mobilen och såg dr B:s mobilnummer. Lustigt delade känslor, å ena sidan tycker jag bra om att träffa honom för det känns som om han bryr sig, å andra sidan vill jag inte se eller prata med honom förrän i mars då det är planerat, vill att det ska vara så pass bra under tiden att psykvården inte behövs. Det är väl iofs ett gott tecken att jag inte strävar efter att störa honom i tid och otid, bara för att få någon sorts bekräftelse. Jag vill inte binda upp min identitet kring vårdkontakter, och på det sättet är det skönt att inte gå i terapi längre. Fast ibland är de ju ändå bra att ha... Balans, som med allt annat.

Men jag är trött på att vara medicinerad. Inte på grund av någon särskild upplevelse, bara rent teoretiskt. Eller snarare, den teori som säger att man måste gå till botten med de psykologiska grunderna. Finns en del teorier att välja och vraka bland... Och som vanligt väljer jag egentligen känslomässigt, från dag till annan.

Uteliv

Vi åkte ut till ett strövområde vid en sjö. Mitt på dagen en måndag, inte en själ där. Bara en talgoxe, och så två småfåglar som liknade blåmesar i rörelsemönstret men var aningen större och rätt mycket vita, det lilla jag hann uppfatta. Rostfärgade lövhögar mot silvergrå bokstammar, accentuerat av skirt ljusgula lärkträd, och så den himmelsblå himlen. Kalluft i näsan, en känsla av att bli avtvättad och upputsad. Lugn.

Kallsol

Mycket sömn. Är inte lika ledsen och ångestfylld idag. Vad kan jag göra, jag får försöka njuta av det jag kan njuta av och skriva av resten.

Klart och frostigt, idag måste jag gå ut.

Idiotjävel

Jag känner en lätt men behaglig yrsel. Tog lite av Mannens grovsnus, det är överenskommelsen, jag får bara snusa när jag är full (cigaretter tycker jag numera är äckliga oavsett min status). Full är jag också, lite, valde mellan Stesolid och sprit och bestämde mig för att Xanté och Bailey's är godare.

Är besviken på mig själv. Fick återigen ett bevis på att även om jag är bättre så är jag inte bra. Vi har haft Mannens dotter och barnbarn på besök i några dagar. De är underbara allihopa men jag orkar inte med. Och så kom det folk hit till luncher och middagar, jag gillar alla, inga konflikter, ingen skit, men min hjärna packar ihop sina pinaler och rymmer till något dimhöljt träsk. Idag skulle gänget på släktträff men jag var slut imorse efter tio timmars sömn, kunde inte ens föreställa mig hur jag skulle ta mig ur pyjamasen (som jag fortfarande sitter i). De var så förstående för att jag inte orkade. Jag känner mig som skit. Hur ska folk stå ut med mig? Vill inte vara konstig. Vill inte sticka ut på ett sånt patetiskt vis.

Har suttit framför SATC, ätit överbliven pizza och chips och sista biten av en chokladkaka som jag hittade i kylskåpet. Bytte batterier i vågen som ungarna (4-åringar) har använt som pall i badrummet och kört slut på. Men tänker inte ställa mig på den vågen inom överskådlig framtid, jag har bara ätit och ätit i flera dagar och det tänker jag fortsätta med.

Jag är så ledsen. Ser verkligen fram emot att åka till Stockholm i slutet av månaden, helt ärligt, men jag är så orolig för att återigen inte orka och vara den tråkiga som bara sitter i ett hörn helt vimmelkantig.

Förstår inte. Jag mår ju i stort sett bra. Något har gått så jävla snett med min hjärnkemi. Jag som brukade orka det mesta. Jobb, småbarn, hårt plugg, engagemang. Vart har jag tagit vägen?

Fyllde min dosett och kände mig så hatisk. Kanske är det alla piller som sänker mig? Jag vill ha en enkel lösning. Jag vill veta att bara jag slänger tabletterna åt helvete så blir jag normal. Vill inte vara sjuk och störd och handikappad.

Letar kemisk tröst i nikotin och etanol och socker. Drömmer om ork och kompetens och gnista. Vet att jag inte finner det på detta sätt, självklart vet jag det, jag är för smart för mitt eget bästa, men hittar ingen kämpaglöd i mig själv ikväll.

Längtar efter tiden då jag faktiskt trodde att kniven skulle hjälpa. Men jag har ju slutat, det är off-limits. Några av mina mest aggressiva attacker mal i huvudet i fyrfärgsbilder. Att se ut som jag känner mig. Men nej, det är helt enkelt nej.

Borde försöka att åtminstone ta mig in i duschen innan Mannen kommer hem, han har haft en lång dag. Min dag har inte ens börjat.

Vidöppen

En rush ikväll, intensivt välbehag i kroppen trots överlastad hjärna, eller kanske på grund av. Vi åkte på Forskningens dag. En lång eftermiddag med föredrag. Det mest spännande tyckte jag var att man forskar på kopplingen inflammationer-depressioner som eventuellt öppnar dörren till nya behandlingsmetoder: http://www.vetenskaphalsa.se/depression-kan-bero-pa-inflammation/  Något mindre spännande kanske att man kommit fram till att ensamstående invandrare med låg ekonomisk status boende i förort hade större risk för psykisk ohälsa (vem kunde tro det?) Vinkade åt Sofia Åkerman, tänkte kolla in posterutställningen men det var för mycket folk för att komma fram, men på webben hittade jag en, denna intressanta jämförelse mellan bipolär sjukdom och borderline: http://www.vetenskaphalsa.se/wp-content/uploads/2010/10/ForskningensDag2010_11.pdf

Det kändes bara så roligt att sitta på en föreläsning igen, även om jag flöt iväg ibland.

På tåget hem träffade vi på vår vigselförrättare, en färgstark liten liten dam, läkare.

Fick också utkastet till artikeln om mig (bara i en studenttidning), det var inga gigantiska fel och vi är överens om vilka bitar av vårt samtal som ska bort. Var lite kul att bli intervjuad, det har jag ju aldrig blivit angående livet som psykfall, bara annat. Nu är detta bara ett studentprojekt så det blir knappast någon större spridning. Det jag egentligen tycker är roligast är att jag fick testa på intervjusituationen och klarade det bra, blev inte ens särskilt knäckt efteråt.

Mannen håller på och röjer duktigt bland kartonger och papper. Hans dotter och barnbarn kommer hit över långhelg så det gällde att gräva fram gästsängen under högarna så jag har någonstans att sova. Jag står mest och hejar på. ;)

Jag mår verkligen så bra, går en decimeter ovanför golvet.

Privatsak

Internmeddelande: älskar dig mer och mer! Är det inte magiskt?

Clownfisk

Det är tre år sedan jag fick börja med lamotrigin, ett nytt kapitel. Flera "extra allt"-krascher men många bra dagar, att andas, känna avslappningen i kroppen, bara den där fjärilen i maggropen som aldrig försvinner, fast när resten av mig svävar kan den sväva i takt en stund.

Jag har inte vant mig.

Fortfarande känns det inte som en rättighet utan något som kan tas ifrån mig när som helst. Utom de dagar då jag tar det för självklart och som om det aldrig varit annorlunda, det är då jag blir oförsiktig.

Men lite oöverskådligt är det. Det vanliga som känns ovanligt. Alla minitoppar, fler än förr (varför?) Svackorna som är vedervärdiga som alltid men försvinner på ett kick. Var finns det ett jag i allt detta? Är det kanske fel fråga, kanske är jaget inte nödvändigtvis en enda solid sten som ska letas upp, utan en mosaik, korallfiskar som simmar fram och tillbaka?

Jag känner mig inte identitetslös, inte alls, mer svår att få syn på. En synvilla i 3D.

Forskningens dag på nätet.

Tänker slå ett sista-minuten-slag för Forskningens dag i Malmö idag och Lund imorgon. Såg just att man kommer kunna titta på det live på nätet imorgon 3 nov mellan ca 13.30-18.00. En massa forskare håller mini-föredrag på 10 minuter om olika depressions- och bipolärrelaterade ämnen.
http://www.vetenskaphalsa.se/folj-forskningens-dag-pa-plats-eller-pa-webben/

Finns en tillhörande tidskrift:
http://www.vetenskaphalsa.se/nytt-nummer-av-aktuellt-om-vetenskap-halsa/

Jag har tänkt ta med Mannen och åka till Lund.

Sängvanor

När jag mår bra är det en njutning att gå och lägga sig. Den fysiska känslan av att krypa under täcket, kudden rätt under nacken, att släcka lampan. Ibland när jag varit riktigt i gasen har jag vaknat mitt i natten och skrattat högt åt den häftiga sensationen av att drömma.

Just det där hur kroppen känns. Så olika.

Ibland är det lika njutbart att vakna. Energin strömmar till och huvudet är lätt.

Jag har ändå sovit sju timmar inatt så jag står hyfsat på jorden, men kroppen är så avslappnad-energisk att det känns som berusning.

Rymdraket

Usch, gillar inte när jag börjar titta på TCM, inga reklampauser och jag har lite svårt för att sitta igenom en film i ett sträck. Gör jag det ändå som på bio så spejsar jag ut efter någon halvtimme och ser liksom en bit här och där. Men nu har jag åtminstone sett början på 2001 - ett rymdäventyr och roats av rymdstations-estetiken, filmen är gjord 1968. Där finns en föregångare till Skype och pastellfärgade rymdflygvärdinnor. Men nu orkar jag inte resten, trots att jag gillar science fiction.

Borde gå och lägga mig, klockan är ju snart 23 enligt sommartiden och än har väl inte kroppen ställt om sig. Men jag är pigg, bara helt ofokuserad.

Galen

En favorit på ett tragikomiskt vis.

Otålig

Kommer inte ifrån tanken att jag kanske inte är sjuk trots allt. Eller kanske har varit men inte nu. Eller kanske är det bara min personlighet, min visserligen störda men dock egna personlighet.

Ska inte gunga båten nu, tar mina piller morgon och kväll, låter bli (tror jag) att rymma till London. Men väntar på en uppenbarelse.

Piiip

Aha, som jag misstänkte:  iPhone-bugg orsakar försovningar i dag 

Idag funkar det dock normalt igen med larmen.

Fast jag har en separat väckarklocka, mindre risk att batteriet tar slut. Mobilen är för påminnelser och medicinlarmen. Jag älskar att ha en kalender som piper i fickan, men man blir säkert mer dement av att inte träna minnet på samma sätt som förr. Å andra sidan, att bemästra en modern mobiltelefon kräver en del hjärnkraft, det också. Jag är jätteimpad av min 80-årige styvfar som just köpt en iphone som han glatt ägnar sig åt.

Njuter av sockerdrickan längs ryggraden. Tror jag får en bra dag.

Lövsång

Den här dagen känns nästan som minnesförlust. Antagligen för att jag tillbringat större delen av den i bilburen koma med P1 i bakgrunden. Tur att jag inte har körkort, jag blir så otroligt sömnig av att åka bil.

Förutom tidsomställningen så kändes det som en vändpunkt idag. Hälften av trädens löv har fallit av. Senhösten sträcker fram sina armar. I somras var jag väldigt orolig för hur det skulle bli när sommaren var slut, men nu när jag står här så känns det inte så mycket. Vinterstövlar är inte vad jag helst skulle valt, men det går.

Rödfärg

Varning: grafiskt om självskadande


Nu är jag på markplan igen. Har sovit ordentligt. Undrar lite varför det den senaste månaden blivit en bebisversion av berg-och-dalbana. Kan det helt enkelt vara årstiden?

Fundering. Såg senaste avsnittet av Inferno på Kunskapskanalen. Det handlade om en tjej med borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning. Min omedelbara reaktion var "men herregud, letade de seriöst upp den mest stereotypa de kunde hitta?" Tjej i tidiga 20-årsåldern med lilafärgat hår, pluggar psykologi, skär sig och visar upp såren med blodet rinnande, drömmer om att skriva en självbiografi (att döma av utdraget som visades en Berny Pålsson-wannabe) och är en smått hysterisk flickvän. Jag ryser inombords vid tanken att "folk i allmänhet" ska tro att alla med borderline är sådana. Men samtidigt... dessa stereotypa brudar existerar ju. Varför skulle de egentligen inte få mediautrymme, de också? Fast hade det varit mitt program så hade jag kontrasterat henne med en person som inte skär sig, är lite äldre, har familj och barn, jobbar på ett vanligt jobb. De existerar ju också. Och det hade varit tidsmässigt genomförbart om man skippat mannen som snurrar runt på stan, och alla närbilder på huvudpersonens högklackade skor.

Fundering 2. När jag såg sekvensen med självskadandet dök den gamla tävlingsdemonen upp. "Haha, jag skadar mig mycket värre!" Jag har uppenbarligen inte kommit längre än så. Varför är det så viktigt? Min rädsla och låga självkänsla tror jag. Jag måste vara hård och hänsynslös, härda mig själv inför livets fasor. Kan fortfarande känna irritation över att jag aldrig kapat någon större artär (jag behöver inga pekpinnar om hur korkat det är). Hoppas jag växer ifrån det.

Alla människor, inte minst jag själv, är rätt patetiska.

Tuggben

Jag cirklar runt stackars Mannen som en hungrig varg och vill bli underhållen. Han kastar till slut åt mig ett ben, att vi kan åka till Malmö imorgon. Som jag vill åka, även om det bara är ett sketet Öresundståg. :)

Feststämning

Bestämde mig imorse för att inte städa, även fast jag tänkte igår att jag borde. Ska bara tvätta några skjortor. Och laga mat, siktar in mig på en smärre festmåltid ikväll. Jag har klätt upp mig i svart festblåsa och pärlhalsband, sminkat mig och haft en rödpigments-inpackning i håret. Allt matchar min sinnesstämning. Det är bara för Mannen och mig.

Stackars Mannen ska på bio i jobbet imorgon, brukaren vill se Saw i 3D, med sittplats på 3:e raden. Verkligen inget för mig.

Tänk att regnet på fönsterblecket kan låta så tryggt. Man har hört det tusen gånger förr. Varaktighet, förutsägbarhet. Att trots att vi försöker så kommer vi inte helt undan naturen.

Frågelåda

Jag kanske inte alls är bipolär. Eller något alls. Kanske fastnade jag bara i dåliga vanor som jag nu mestadels har kommit ifrån. Och lite trauma och sånt. Och blir lite ledsen ibland och glad ibland men vem blir inte det? Tänk om det bara är ett rent sammanträffande att jag blivit bättre på senare år och att jag har ätit mediciner, kanske hade det blivit ännu bättre utan dem? Tanken på att jag förgiftar mig. Det behöver ju inte märkas genast. Tanken på att jag inte är mig själv så länge jag tar personlighetsförändrande kemikalier. Tanken på att hur vet man att man är sig själv?

Och hur vet man om man snackar skit?

Kvällsgärning

Ett plötsligt energiflöde ikväll. Tyckte att jag behövde planera för att åka till Lund på onsdag på forskningens dag, först tänkte vi åka på tisdagen till Malmö men så kom jag på att Mannen har jobbat natten innan och knappast känner för att dra iväg direkt. Fast onsdag går lika bra. Eftersom Mannen har ett ärende i Malmö också så har jag noggrant vänt ut och in på Skånetrafikens reseplanerare och vet nu precis hur och när vi ska ta oss till olika ställen, avståndet emellan och hur gatuvyerna ser ut på hitta.se - jag skrattar åt mig själv men kan inte låta bli.

Försökte varva ner lite med tv. Uppdrag granskning - såna inkompetenta puckon det finns. Halvsåg på Grey's fast jag minns inte så mycket annat än att de skulle plocka ut en killes ben ur benet. Sedan Hung som är i lagom format för mig, en halvtimme. Det är ganska mycket tv i ett streck för mig.

Dricker kaffe just nu fast det är midnatt. Har ett sånt oemotståndligt sug efter kaffe. Ännu mer än Toblerone.

Långtidsåtagande

Blir ingen tandhygienist imorgon för hon är sjuk, får vänta en månad. Det är lika bra, jag känner att jag behöver smyga in detta i mitt liv. Jag är iallafall fast besluten att gå dit. Ska bara droga ner mig först. Sökte dr B och han ringde upp strax efter 12 - trots att han precis skulle iväg på semester efter lunch enligt sekreteraren - och jag fick utan krångel recept på Stesolid när jag berättade om min nya karriär som skräckslagen men dock beslutsam tandpatient. Skönt att känna sig betrodd. Ibland misstror jag mig själv... men faktum är att jag kan hantera benso, tar det verkligen bara emellanåt vid behov.

Nu ska jag iallafall sikta in mig på att sköta tänderna, ja borstat har jag förstås gjort förut men nu har vi elektrisk tandborste som enligt tandhygienisten är mycket mer effektiv, och jag ska gå loss med tandtråd och mellanrumsborste, inte slarva! Det sägs att det tar sex veckor att skapa en ny vana. Vi får väl se.

Tänk, igår var det klarblå himmel och jag promenerade ner till havet. Idag har jag varit ute två gånger i regnrusket - blodprov och skicka födelsedagskort - och inte blev det roligare andra gången. Precis som majoriteten svenskar excellerar jag i att klaga på vädret.

Jag har varit trött och matt sedan jag kom hem från Göteborg. Inte ledsen, bara utsugen på kraft. Sover mycket, kroppen är tung, vill mest äta mini-Toblerone på soffan. Men det får vara ok i några dagar. Nästa vecka är det fullt pådrag igen.

Efter

Tack snälla alla ni för peppning. Jag kom iväg till tandläkaren, med liten marginal. Mannen var som tur var ledig och följde med och höll handen.

Väldigt snäll tandläkare, iransk tror jag. Jag fick ingen åthutning för att jag inte varit hos tandläkaren på så länge, bara förståelse. Han gjorde en undersökning, vilken jag klarade av med försök till djupandning, och så hade jag tagit Stesolid före. Eftersom jag innan hade föreställt mig att hälften av tänderna skulle behöva dras ut så var det faktiskt en lättnad att det bara var tre som skulle lagas. Tandläkaren sa också att om det absolut inte funkar när lagningarna ska göras så kunde han skicka mig till sjukhustandläkeriet där de har fler bedövningsmöjligheter typ lustgas tror jag. Bara att det finns alternativ gör mig lite lugnare.

Först skulle jag till tandhygienisten och bli lite städad i käften. När jag skulle boka tid hade de fått ett återbud samma eftermiddag. Jag var alltså hos tandläkaren på förmiddagen och tandhygienisten på eftermiddagen, hur jävla modig är inte jag! Men det var liksom lika bra att försöka trotsa rädslan så mycket som möjligt. Nuförtiden har de bedövningsgel på tandköttet när de tar bort tandsten, det var inte riktigt lika läskigt som jag mindes det. Jag ska tillbaka redan på torsdag och fortsätta!

Efteråt var jag helt slut. Hela kroppen värkte. Behövde mycket uppmärksamhet från Mannen för att varva ner.

Fick ett kostnadsförslag på vad alltihop ska gå på, givetvis väldigt preliminärt, kan ju dyka upp saker. Men runt 6000 kr. Hemskt mycket pengar, men jag var mentalt förberedd på det dubbla så det kändes ändå inte så hemskt. Om inte Mannen försörjt mig hade det ju inte gått, eller så hade jag fått låna. Usch att det ska vara så, är inte tänderna en del av kroppen? Visst, om man sköter tänderna blir det mindre att fixa så man kan resonera som så att man får skylla sig själv. Men man använder inte samma logik när det gäller en person med hjärtinfarkt, "betala för din operation själv för du borde inte ha ätit de där pizzorna".

Fasa

Imorgon ska jag till tandläkaren. Framgår det hur hemskt det är? Jag har inte varit hos tandläkaren på 12-13 år! Jag har bara inte orkat med det också, ovanpå allt psyktjafs, plus den ekonomiska aspekten. Men nu står jag här med lossnade fyllningar och antagligen en massa hål. Att man ätit ett antal psykmeds med muntorrhet som biverkning underlättar inte. Skulle säkert haft ont om inte de värsta två tänderna redan är rotfyllda. Det känns extremt pinsamt att överhuvudtaget visa upp min mun, förutom att jag tycker det är rent vidrigt att ha någon som rotar i käften. Men nu måste jag. Tänk om framtänderna blir angripna också!

Mannen får följa med och hålla handen. Nu är jag så rädd att jag börjar känna mig bedövad, vilket kanske är bra.

Val

Tittade på Shutter Island. Jag är rätt förtjust i sådana twistade filmer. Många stereotypa galningar förstås, en förutsättning för genren. Men rätt bra gjord. Tankeväckande slut där han hellre blev lobotomerad än levde med verkligheten. Skulle det kunna finnas minnen och skuldkänslor jag velat slippa så starkt att vad som helst skulle vara bättre? Klart det skulle kunna. Fast det är rätt tunt med lobotomier numera så man får väl ta livet av sig.

Ångesten som bara var en tankevilla i morse har krupit inpå mig. Eftersom jag envist försöker hålla mig undan från Stesolidförrådet så har jag ätit en massa för att lugna mig. Bättre än ingenting, sämre än piller, fast det beror på hur man ser det.

Nu tittar jag på klockan och ser att Coop fortfarande har öppet. Leker med tanken att gå dit och proviantera med saltlakrits och en kniv. Ser själv hur löjlig jag är, men det kryper så under huden. Istället klär jag av mig, kommer inte gå till Coop i morgonrock.

Kanske läsa en stund. Jag har faktiskt kommit halvvägs genom Stolthet och fördom och zombier. På något sätt är den underhållande och lättläst, och väldigt korta kapitel. Får väl se om jag tar mig igenom hela. Om inte annat kan jag somna med boken över näsan.

Rävsax

Lite socker- och kaffeterapi på stan, bärpaj på fiket. Shoppingterapi också, passar på medan det är inne med spetskläder, tunna långärmade spetstoppar är perfekta att ha under kortärmade kläder när jag inte vill skylta med ärren, och det blev inte särskilt dyrt, det där med att tömma kortkontona tar jag en annan dag...

Mycket är nog att stressnivån är på väg upp. Det gör mig fruktansvärt förbannad. Jag vill att folk ska komma hit och hälsa på. Jag vill åka på en weekendresa utan att det är jordens undergång. Jag behöver stimulans. Hur blev allt så bakvänt? Nu har jag två veckor att bara slappa på innan nästa evenemang, men det börjar redan flyga i skallen, "vad behöver städas, vad ska ställas undan så inte barnen når det, vad ska vi äta, hur ska vi få plats vid bordet", allt sånt som brukar lösa sig. Det är ju inte jag ensam som ska sköta allt heller. En anledning till att jag är rädd för att planerna ska braka ihop är för att jag är rädd att braka ihop själv.

Det är så kluvet. Jag ser verkligen fram emot de två besök vi ska få och de två besök vi ska avlägga fram till jul. Min själ måste ha. Och samtidigt kan jag inte lita på mig själv för en sekund, jag måste barnvakta mig varje steg jag tar.

Tomboll

ctrl+alt+del  Sov ett par timmar och börjar om på ny kula. Huvudet är ett tomt anteckningsblock. Mår inte dåligt, vet inte vad jag mår. Jag har ätit kikärtsgryta och två plommon. Det är gråtungt ute men kanske, kanske går jag ut en stund.

Larvfötter

Inte riktigt ångest, men någon sorts intellektuell rädsla för att jag ska hitta på något destruktivt. Att sköta mig känns som en kliande tvångströja. Så förrädiskt lätt det skulle vara att börja om på ny kula med kniven, jag känner det, vet att jag skulle kunna. Att maxa kreditkorten, jag har aldrig gjort just det förr, inte fullt ut, men någon gång ska vara den första. Dricka upp barskåpet, t.o.m. ginflaskan. Låta bli att fylla dosetten, känna utsättningssymtomen, transformeras till den galning jag är tills skuggorna omger mig. Hämta ut mer litium som backup, alltid redo. Sätta mig vid kanten av stupet och dingla med benen.

Jag är inte ens deprimerad eller panikslagen, mest bara trött.

Sövd

Kom hem från Göteborg tidigt igår kväll, hysteriskt trött. Somnade före 21 och sov hela natten, men trots det satt det kvar en trötthet in i märgen, surrande elektriska tankar, myrkryp i kroppen. Till slut tog jag en sömntablett och sov 10.30-15.00. Har aldrig tagit nitrazepam på dagen förut men det funkade som det var tänkt, de mest irriterande flugorna till känslor har lagt sig. Det enda märkliga var att när jag vaknade var jag övertygad om att min mamma var död, inte på ett känslomässigt utan ett mer praktiskt plan. Hon är inte ens sjuk så jag vet inte varifrån det kom.

Som vanligt sörjer jag att jag blir så överstimulerad av att träffa folk. Som vanligt tycker jag ändå att det var värt det.

Expedition

Tack allihopa för kommentarer, jag svarar så här, har bara min iphone, orkar inte skriva så mycket. Mår ok men det känns som bakfylla av trötthet. Tur att jag inte ska göra något före tre.

Tänker mycket. Drömmer mycket. Hjärnan vill hela tiden mera.

Pust

Mycket slut efter aktiviteter, blir inte mycket bloggat nu, men jag mår bra.

Vardagsflykt

Med en desperat lättnadens suck återvänder jag till det normala, till det banala. Fokuserar om hjärnan på Expedition Ullared, på höstlöv och julklappar. Det var segt att vakna i morse, väckarklockor är inte min grej (tänk förr i tiden när det inte fanns snooze-funktion), men nu får min tankeverksamhet hålla sig på the straight and narrow och när den vandrar tillbaka till förbjuden mark ska jag känna, riktigt känna, hur mina händer och fötter är levande och varma.

Verklighet

Varning: självmord, våld och äckel.

Känner mig som en asgam. Impulsen tog överhanden och jag tittade på videon man absolut inte borde titta på. Jag är inte helt empatilös, jag känner in i märgen sorg. Men man är så snabb att dra paralleller till sig själv, det är ju däråt mina fantasier har rört sig, "Det där skulle du klara."

Det lagras på annat. De döda kroppar jag sett nedmonterade och deltagit i att montera ner. Den gången då jag var 14 och min mamma dejtade en polis, vi fick gå in på polismuseet efter stängningsdags, även in på avdelningen med 18-årsgräns som bl.a. innehöll bilder från brottsplatser, människor som med hjälp av andra eller på egen hand mött döden med pistol, yxa, frätande syra, dynamit... Trots allt är det helt annorlunda att veta att det här är på riktigt, ingen reser sig upp och torkar av sminket.

Jag minns inte att jag drömt om det efteråt. Det kommer i mina dagdrömmar istället.

Efterverkningar

Sömntablett och sov tio timmar. Blytung kropp. Ståltung själ. Långt ifrån spindelväv med daggdroppar på, men det är väl för det bästa. Kanske.

Ska tänka på praktiska saker. Boka flyg och tåg. För några dagar sedan var jag otålig, iväg, komma bort, andra väggar runtomkring mig. Nu börjar jag undra om det kommer att gå. Jag vill fortfarande, men oroar mig. Blir förbannad också, att jag ens ska behöva tveka inför en weekendresa till Göteborg hit eller dit. Det är ju inte tre veckor i Vietnam. Men jo, jag vill verkligen.

Tillbaka

Jag sov som jag sade att jag skulle, och sen lite till när jag ändå höll på. Vaknade normaliserad men det känns ändå tungt och tråkigt. Gick i 1.5 timme på stan utan att handla något annat än en glass på rea, så det är väl tydligt att jag inte är uppåt nu. När jag inte har varit det på ett tag kan jag känna mig rätt nöjd med tillvaron (trots alla saker som jag inte är nöjd med att inte klara av). När jag nyss har påmints om hur det kan kännas när det är som bäst, milt euforiskt, de klara överjordiskt vackra färgerna, inte så mycket trasseltankar och bara en ansats till tvångsmässighet, då känns det tomt. Som att bli avdragen balklänningen och stå där i ett grått underställ från Ica Maxi.

Men jag ska försöka sköta mig nu. Se de här senaste veckorna som undantag och återgå till den smala vägen.

Råttbalett

Fick lägesrapport från äldsta sonen som lustigt nog råkar befinna sig i Ullared idag. Han rådde mig att ta stabila skor, han hade redan blivit påkörd av fem kundvagnar. Hjälp!

Jag har ätit bönröra till lunch, mums. Och extremt snabblagat.

Känner mig aningens skyldigt uppåt. I förhandlingarna med mig själv angående sömnpiller ikväll så landar kulan på etanol istället för benso, för det är j-t mycket roligare och jag vill ha kul!  Jag vet att jag smiter undan. Det där med sömnpiller är symboliskt för viljan att göra något konkret åt för lite sömn och för mycket ballongflygning, och den viljan saknas allt som oftast. När jag varit inlagd har de fått truga på mig dessa piller (liksom de sprungit efter en med Stesolid. Vill man ha så får man inte. Vill man inte ha så ska man absolut ha.) Jag tror jag sover hellre än att jag tar sömnpiller.

Antagligen slocknar jag tidigt ikväll, sover tio timmar och vaknar förment normal. Jag som höll på att vänja mig vid normal, och så nu detta. Säkert vore det annorlunda om det inte vore så stillsamt. Om det vore sjövilt och jag inte hade självinsikt. Visst, tankarna svävar iväg och jag får hålla i plånboken, men jag har inte gjort något dumt, och lågvattenstunderna är inte så låga. Jag är så nära nästan-normal som man kan komma. Det enda frågetecknet är åt vilket håll vägen svänger härifrån? Hur hittar man från normal till normal via onormal?

Värdestegring

Kortkort sömn, skuggorna är borta. Fick sms från en kompis som också råkade vara vaken mitt i natten. Hon undrade om jag skulle följa med till Ullared på måndag. Har aldrig varit där, men har sett trailers på tv, det verkar måttligt attraktivt. Men en måndag i oktober borde det väl förhoppningsvis inte vara lika knökat med folk så vad tusan. Får sätta upp det på allmänbildningskontot. Hörde av en person på nätet att det finns ett nätcafé där inne, så nödlösning finnes om jag blir alltför klaustrofobisk.

Försöker konfrontera att det borde bli nitrazepam ikväll. Det går inte så bra. Att så enkla saker kan vara så svåra. Överhuvudtaget det där med mediciner... det är inte tillräckligt med mörker nu för att hålla motivationen på topp. Min hjärna är verkligen enkelspårig på området. Medicin tar man när man mår dåligt. Leka med elden.

En granne hittade Mannen på facebook. Inte någon vi umgås med utan bara hejar på och kanske småsnackar en minut. Jag upphör inte att förvånas över vad folk söker efter i jakt på vänner. Själv har jag valt bort facebook, det är för fragmenterat, och jag intresserar mig inte så mycket för ytlig kommunikation med gamla borttappade bekanta. "Jaha, och vad gör du nuförtiden?" Sen då? "Jag åt havrefras till frukost."

Vilket påminner mig om att jag borde äta frukost. Börjar med kaffe, surprise.

Värdelöshetstillägg

Jag lät förnuftet styra, tog en Stesolid och bad Mannen att ligga bredvid mig i sängen en stund. Vilade kanske en timme, sov en. Var piggare sen, so far so good. Lagade mat, följde med Mannen på läkarbesök. Planerade Göteborg på tisdag. Pyssel pyssel.

Men i skrivandes stund strömmar sorgen in som klorin i mina ådror. Sorg över att jag är så värdelös. Sorg över att regeringen är så värdelös. Sorg över att den internationella finansmarknaden är så värdelös. Sorg över den värdelösa mänskligheten. Sorg över att universum är så stort och jag är så liten. Det vill säga nonsenssorg som inte beror på något särskilt annat än att någonting tyckte att nu är det dags för lågperiod och tryckte på den blå knappen.

Det är inte illa, inte illa alls jämfört med hur det kan vara, mer ädelt svårmod än en akutmottagning i lysrörsbelysning. Inget som inte går att hantera med kaffe och en stor kram.

Sabotageuppdrag

Har ätit havregrynsgröt med äppelbitar till frukost. Det känns trevligt, som en "riktig" frukost.

Herregud, jag har halkat in i mitt värsta sömnbristsmissbruk. Har ångest över att jag sov 6,5 timmar, för mycket, får t.o.m. tanken att sätta väckarklockan mitt i natten för att "vinna mark". Jag vet att det är vansinnigt, samtidigt finns det en logik, med lite sömn kan jag trigga fram ett hypomaniskt tillstånd, klart jag vill det rent känslomässigt. Risk kanske för att jag saboterar den goda 9-timmarssömn jag haft regelbundet i flera månader. Men jag klarar bara inte att ta sömntabletter för att bryta trenden. Ibland förbannar jag min förmåga att se förnuftigt på saker och sen handla helt tvärtemot.

Känner jag efter så är kroppen trött, nästan lite sliten efter många korta nätter de senaste 2-3 veckorna. Jag behöver vila, vare sig jag vill eller inte.

Lövfällning

Jag reseplanerar och håller på, men nu börjar sockerdrickan försvinna från ryggraden och jag landar, ganska mjukt dock, ena benet efter det andra på gräset. Kanske ska jag t.o.m. sova en stund.

Minnesanteckning

Jag ska lämna en post-it till mig själv här också:

Kära S, nästa gång du är i normal-mode och vill yra om att stabilitet är det du mest av allt vill ha, håll käften och rannsaka din själ och ditt hjärta innan du öppnar käften igen.

Mörkertid

Sovpaus, dvs paus från sovandet. Ett vagt drömobehag växlar över till en känsla av värme och ljus. Ljuset blir desto tydligare i kontrast mot mörkret. yr.no lovar minusgrader lördag morgon. Bara att konstatera att det blev aldrig något bad i år (hoppar i en isvak gör jag icke!) Jag äter Falu rutknäcke.

Jag vänjer mig vid att vara pseudo-dyslektiker, checkar utan att tänka på det efter överhoppade ord och bakvända vokaler. Man får betala för att slippa depressionen, och det är ju rena reapriset.

Mitt i natten/tidig morgon. Det går en slinga där från då- tilll nutid. Fjärilarna i maggropen och den märkliga svävande känslan i huvudet. Känner mig sällan så levande, så mig själv som då. Ensam. Spindeltrådarna till de sovande. Kärleken som sprids som ett duggregn.

Är det värt det? Konstig fråga, som om det fanns ett val. Det handlar snarare om tacksamhet. Jag får oförtjänt något vackert i utbyte för de blod, svett och tårar som livet mestadels är.

Oförbätterlig

Jag håller igång en inre granskande monolog för att inte sväva iväg.

Men ändå. Jag tycker så mycket om när färgerna börjar stråla och allt runtomkring mig sträcker ut försiktiga tentakler som rör vid min hud. Musiken som virvlar som rök runt mina skuldror och täcker mitt huvud med skimrande dis. Kanske är det värt dagsturer till helvetet?

Jag låter som en oförbätterlig knarkare. Kanske är det det jag är, hjärntransmittorknarkare. Leve min inre blondin!

Gruskorn

Synd att det är som det är. Jag kan inte oförbehållsamt njuta av detta sköna tillstånd, en mild livsberusningskänsla; tanken "ja men är det inte lite för bra" stör med disharmoniska toner. Önskar att jag inte hade en aning om att jag är sjuk, då skulle jag tro att jag bara mår bra och inte slösa energi på att vara vaksam. Störande att alltid behöva koppla in överjaget.

Resfeber

Jag har fått reseplaner att sänka tänderna i. Lyckades tränga upp Mannen i ett soffhörn och bestämma hur vi ska ha det. Ganska snart kommer Mannens barnbarn hit, och någon månad senare åker vi upp till dem i största staden. Ett par veckor till så kommer min äldsta och hans sambo hit ner. Sedan sedvanlig förjul i Göteborg. Nu kastar jag mig in i en virvelvind av att ringa folk, leta biljetter, hotell, hyrbil, planera min packning... Så lätt när man kan göra allt på nätet (hurra för att vi är kreditvärdiga!) Förtränger att resor kan vara vägen till fördärvet. Jag har lärt mig, jag ska ta pauser och ensamtid. Det borde väl räcka?

Jag har Kullamust *sha-la-la-la-la*

Asplöv

Allt eftersom söndagskvällen mörknade så ljusnade mitt sinne i riktning mot normal. En av Mannens brukare skulle köpa vinterkläder och jag fick hänga med som smakråd (eller allmänt sällskap). Långkörare som tröttade ut mig men ändå på något sätt rensade hjärnan.

Jag har lämnat mitt lilla bidrag till mänskligheten idag, STANLEY-studien på Karolinska institutet.

I morse låg jag och drog mig, somnade bara om fem minuter i taget men njöt verkligen av den loja, avslappnade känslan. Sedan rann energin till och det kändes absolut tvunget med en långpromenad genom stad och skog till havet. Nu har jag just satt mig vid datorn med iskalla händer, huvudet svävar som en ballong upp till taket, jag slutar skriva för ett ögonblick och det är alldeles tyst. Kroppen är stillsamt elektrisk. Jag är oresonligt lycklig.

Vingslag

I vintras hade vi oväntat besök. Nyss låg jag och vred mig på sängen när det hördes konstiga ljud vid fönstret som stod på glänt. Plötsligt virvlar det till av vingar, en stackars mer och mer panikslagen talgoxe. Till slut lyckades jag fösa ut den genom balkongdörren.

Nu undrar jag verkligen vad som är så attraktivt med vårt sovrumsfönster?

Fallfrukt

Drygt tio timmar med efterföljande konsekvenser. Kroppen både utvilad och blytung. Själen igelkottstaggig, krympande, med knappt synliga tårar i ögonvrån. Man får inget gratis.

Retuschering

Det är perfekt. Jag är glad men har inte tappat kontrollen. Jag är trevlig och skämtsam, bara lite charmigt virrig, och kan driva med mig själv, vilket gör mig lite högmodig. Om min starka vilja hade varit viljestyrka skulle jag aldrig vara annorlunda. Jag är skyldig världen det. Notan tack! Sudda ut skuggorna, sudda ut det exponerat fula med hundratusen watt solsken i dricks.

Nu ska jag ägna mig åt min tredje drog.

Drömutbildning

Drömde att jag gick psykologutbildningen. Det gick åt helvete förstås som alla andra utbildningar. Blev så svårt när alla böcker bara bestod av tomma vita blad. De övriga studenterna kunde läsa dem ändå, de bara stirrade på mig när jag sa att jag inte såg någon text. Sedan tog alla mina rena kläder och mitt schampo slut så jag kunde ändå inte gå på föreläsningarna.

Varsågod att analysera den, jag kan inte för jag blev aldrig psykolog. ;)

Lite hög på två av mina tre favoritdroger. Natten blev seg, kampen mellan att stänga och att öppna ögonen. Båda vann. Eller förlorade.

Flyt

Fantastisk känsla av att omslutas av vätska, mitt huvud lyfts uppåt, men jag har fortfarande kontaktpunkter mot golvet. Energiströmmar. Mitt tänkande suddas långsamt ut. Music, maestro, please.

Spökstad

Fyra timmar i natt igen, och jag lyckades pussla ihop ytterligare en timme sömnfragment frampå morgonkvisten. Helt pigg nu. Blir så sugen på Köpenhamn, så lätt, bara sätta sig på tåget och sitta kvar. Ska jag satsa 245 kr på det plus en dyr dansk lunch? Ska jag riskera att spökena hinner ikapp mig när jag är där alldeles själv? Plötsligt blir jag osäker. Jag har ju kommit över det... eller? Sällan nu, men ändå någon gång ibland slår det mig i nacken med ett slagträ.

Jag backar. Ingen exponeringsterapi idag, tack. Jag har redan varit duktig på den fronten, nu får jag slippa.

Är pigg, mår bra, men det samlas skuggor bakom min rygg, jag känner trycket.

Det får bli hemvanda omgivningar idag. Förutsägbarhet.

Morgonsvammel

Sovit ca 4 timmar. Precis fel. För lite för att må bra, för mycket för att lätt somna om. Jag gjorde som man inte ska, låg och vred mig i sängen i ett par timmar. Har gått upp nu och fixat kaffe. Kanske blir jag sömnigare igen. Kanske startar jag dagen.

Irriterade och sorgsna tankar om vartannat. Jag som en gång fick MVG i Matte E har tappat mellanstadiematten. Har inte den blekaste aning om hur man dividerar för hand, insåg jag för ett tag sedan. Det svider för mycket för att jag ska ta mig för att googla svaret. Jag är inte strålande vacker eller sportig eller cool, det jag har haft är min hjärna och nu har jag inte den heller.

Funderar på vart jag kan åka över dagen. Göteborg är lite långt bort och dyrt och de flesta där jobbar väl. Äta en glass i Helsingör? Dyr glass, men... Jag behöver något att göra som inte kräver den hjärnkraft jag inte har. Kanske får jag bara ut och gå.

Fast jag skulle vilja låtsas att jag har hjärnkraft och gå på Forskningens dag 2-3 nov i Malmö/Lund. http://www.med.lu.se/forskning/forskningens_dag/program_foer_forskningens_dag_2010 Varje föredrag är bara 10 minuter, kanske går det. Jag saknar så att gå på föreläsningar.

Över tilll skräckfilmen: Igår kände jag något som kittlade i nacken när jag pratade i telefon. Jag viftade till med handen. Såg sedan en jättespindel på golvet! Jag förvandlades raskt till ett fjompigt fruntimmer och Mannen fick bära ut den. Min mer extrema spindelfobi har gått över, men nej, de stora får inte klättra på mig!

Hjärtligt

I morgon kväll ska jag på hjärt-lungräddningskurs på brandstationen. Lite läskigt, kommer jag att kunna koncentrera mig och hänga med. Men det känns viktigt. Är nog 15 år sen jag gick en sån kurs. Tänk om man någon gång behöver använda kunskaperna.

Filofax

Beige är färgen för dagen. På kroppen och i knoppen. Har mest häckat framför datorn. Jag är frustrerad över att inte kunna planera en Stockholmsresa. Brorsan har erbjudit lån av deras lägenhet när de är bortresta, men är de som vi vill hälsa på tillgängliga, och får Mannen ledigt, och blir allt sånt utrett innan de billigare flygbiljetterna tagit slut? Jag och Mannen har lite skilda åsikter om hur brådskande det är. ;)

Det är lustigt, jag fick ett sånt sug efter att resa bort under de få dagarna jag var uppåt nyss, nu är jag sansad men suget finns kvar. Inte så mycket att resa till något som att resa iväg från. Jag vet att det är en sorts risk, ynka fyra dagar i Stockholm kanske är tre för mycket *håller händerna för öronen och lallar* men inga dagar i Stockholm kanske är tre för lite. Egentligen borde jag kanske hålla mig till dagsutflykter, det är lagom stimulans, skit också att folk bosätter sig för långt bort. Jag blir stressad, allt tar an för stora proportioner, kontrollbegäret väcks och jag vill PLANERA. Jag kan alla hotell i Göteborg och Malmö och de flesta i Stockholm. Nu håller jag på och spanar in biluthyrningsfirmor. Googlegooglegoogle. Kanske skulle jag behöva klippa mig och skaffa mig ett jobb. Finns det jobb där man har helt fria tider, inga deadlines, väljer sina arbetsuppgifter själv och bara pratar med chefen när man känner för det?

Sorg som jag vill slippa erkänna.

Lite ospecifikt shoppingsug också. Får se till att sova inatt.

Ospeciellt

Samlat glad och pigg idag. Fint ute, även om det blåser kraftiga höstvindar. Har följt med Mannen till Vampyrcentralen och allmänt stressat honom med saker han ska göra. Han tar det med ro, som tur är. Ibland är jag lite jobbig. Om en stund ska vi till restaurangen vid havet. Får sluta peta i mig vindruvor så jag orkar äta maten.

Tänkte en del tunga tankar imorse men nu bryr jag mig inte, har ältat färdigt för idag. Nu ska jag se på havet.

Utgångspunkt

Bättre idag, någon sorts återgång till normaliteten. Det var inte så farligt ändå, jag tappade inte kontrollen helt varken uppåt eller neråt. Borde vara en uppmaning till mig att ta de sabla medicinerna, de gör ju skillnad.

Lite extra introvert blir jag när saker har hänt i min skalle. Funderingar på vad som har varit, vad som skulle ha varit om inte om hade varit. Idag är det inte så destruktivt och bittert, idag är jag mer glad över vad jag klarat av och vad jag sluppit ifrån.

När jag var yngre var jag aldrig suicidal, utom några vaga orealistiska tankar i yngre tonåren. Jag kunde må fruktansvärt, förlamande dåligt, men jag tog inte nästa steg ens i tankarna. Det kom runt 35, och plötsligt var allting möjligt. Ospecifika tankar blev mer fokuserade planer blev halvdana försök blev planer för mer än halvdana försök. Jag balanserade på kanten med ena foten utanför. Jag satte tillbaka foten på marken. Mörkret dök upp ett par gånger till när jag kollapsat mig själv, men då bad jag om hjälp innan något hade hänt. Visst, hjälpen var mest att vara instängd och förvarad, men det hjälpte ju.

Att jag skriver om det ändå så här efteråt är att jag inte är fri från upplevelsen. Ett stråk av PTSD kanske - jag har ju trots allt upprepat befunnit mig i en livshotande situation. Har flashbacks ibland, men att jag pratat och skrivit om det gör ändå att det känns uthärdligt.

Kanske hamnar jag aldrig där igen, kanske gör jag det. Den som lever får se.

Mos

Känslan av att ha blivit överkörd av ångvält sitter i. Det var rätt trevligt igår, fast jag blir så fruktansvärt utmattad av att umgås med folk jag egentligen inte känner så väl. Till slut kändes det som om jag skulle somna vilken sekund som helst. Tack och lov behövde ena gästen gå hem till sin hund vid 11.

Jag är så ledsen. Ingen anledning alls. Bara ledsen.

Fall

Tog de förbaskade sömntabletterna som jag ska ta när jag börjar flyga. Tretton timmars sömn. Ont i hela kroppen. Tyngd. Vill bara gå och gräva ner mig djupt i jorden. Hatar.

Födelsedag i familjen så jag måste vara åtminstone ett spår av produktiv. Känner mig skamsen för att jag inte är normal.

Bravo

Jag har tagit mina mediciner, givit kreditkorten till Mannen och är i det stora hela väldigt skötsam.
(vad jag drömmer om är en annan femma)

Hopp

Fan, jag når högre höjder än Stefan Holm! På högskoleprovet. Undrar om han vill byta liv med mig? :P

Bråkräkning

Jag glömmer bort mellan varven hur mycket jag tycker om att sitta upp tidigt, tidigt på morgonen. Höra Mannen sömnandas eller musik i lurarna. Sockerdrickan längs ryggraden. Kontrollkänslan. Haha, Mr Sandman, I'll beat you hands down.

Dock är jag höggradigt förnuftig och reser ingenstans. Fast jag suktar över Reseguiden. Men vi grävde lite i vår buffert när vi köpte fina tv:n så vi borde spara ihop en del igen (om jag nu inte lockar Mannen att bara köpa trevliga saker till mig för pengarna ;)) Jag ska inte ens till Göteborg, även fast det finns människor där jag längtar efter.

Känner mig som en yin-yang-symbol. Ge mig mer, det här är jag van vid, ge mig kaoskänslor. Bort dumma vanilj-piller. Mer av allt! (fast mest yin då)

Men förnuftet hänger kvar som en igel och tråkförmanar mig.

Köpmani

[Det här är mest ett nonsensinlägg, min hjärna har en oseriös dag.]

Dagen blev trevlig. Fastighetsskötaren kom och trollade lite med elementen så nu har vi värme! :D Sedan fikade jag en bra stund på stan med en kompis. Tjejen som jobbar på fiket tilltalar mig som om jag vore jordens stammis trots att jag bara är där någon gång då och då. Jaja, det är väl trevligt.

När jag gick iväg hemifrån frågade Mannen om jag hade pengar, jag svarade att jag bara skulle fika, inte shoppa. Hahaha. Rååååkade bara ha en rabattkupong på Intersport. På vägen hem blev det jackjakt. Tankarna har funnits där ett tag att jag skulle vilja byta ut min vinterjacka med dåliga blixtlåset, och av bitter erfarenhet vet jag att om man inte handlar vinterjackan nu utan väntar tills i januari när man behöver den, ja då finns det inga kvar i affärerna för de har redan plockat fram linnen och bikinis. Lång ursäkt för att bevisa att jag verkligen behövde handla och inte bara kände det oemotståndliga uppåtsuget... Tänkte att jag behövde fundera på saken dock (efter att ha provat i princip alla jackor i butiken). Nämnde mitt dilemma för Mannen när jag kom hem, som genast tyckte att det var klart att jag skulle ha en jacka, och eftersom han ändå skulle göra ett ärende på stan så kunde vi köpa den på en gång (och han betalade). Jag är så inihelvete bortskämd så en tiondel kunde vara nog.

Så nu äger jag en fin och användbar vit parkas, kanske inte den mest smarta färgen men jag är så trött på att alltid gå i svart! Ljus ljus ljus! (säger jag sittandes här i svart tröja och mörka jeans, haha!)

Har lite dåligt samvete för jag borde ta ett par sömntabletter ikväll men jag vill inte! Kompromiss: om jag inte sover normalt i natt så måste jag ta dem imorgon kväll. Blä.

Höstkyla

Klarvaken halv 3. Känner för att gå ut och gå i mörkret men som tur är har jag blivit för gammal och för feg. Äter havrefras istället, det är nog tryggare. Jag fryser, fryser, måtte de sätta på värmen snart. Borde krypa ner i sängen; istället kryper det i kroppen. Hade jag varit omedicinerad hade jag nog svävat iväg nu. Är mer smått irriterad på att förväntas inordna mig i rutiner, sömn, mat.

Livliga fantasier om att plocka fram kreditkortet och ta ett flyg till London. En gång blev jag vän med ett träd i Hyde Park. Tänk om det står kvar?

Vakendrömmar

Blev lite mindre sömn i natt, 5 timmar. Jag tittar tvångsmässigt på klockan när jag lägger mig och när jag vaknar, är så van att föra in antalet timmar i min humördagbok så jag vet alltid. Kan t.o.m. uppskatta hur mycket tid som går åt ifall jag vaknar mitt i natten. Ja, tvångsmässigt som sagt.

Iallafall. Var följdaktligen ganska rastlös i morse, som jag brukar vara när jag sover lite. Gick till Överskottsbolaget, fast jag hittade inte så mycket som roade mig, tvål och tandtråd och sånt bara. Fick åtminstone en timmes promenad i ganska kall blåst, har tagit fram vinterjackorna nu. Brrr.

Så,  nu sitter jag här i en kombination av rastlöshet och brist på konstruktivitet. Det är ingen idé att rensa garderober, de kläder jag har nu vill jag ha kvar. Städa är jag trött på. Skriva en massa nonsens på olika forum är jag också trött på. Skulle kunna åka till större staden, men har använt upp min shoppingkvot för de närmsta två veckorna, jag har redan varit på kulturhuset häromdagen och det övriga fåtalet sevärdheter ligger utanför centrum eller så bryr jag mig inte om dem idag. Synd att jag inte har kvar att researcha hotell i Malmö, det hade varit en perfekt sysselsättning, men det gjorde jag ju redan för flera veckor sedan. Vill inte måla. Vill inte fika. Vill inte prata i telefon. Vill inte vill inte vill inte.

Vill: känna något extremt. Är jag för inlindad i kemisk dimma nu? Något som lömskt, omärkligt smyger sig på?

Under hela promenaden gick jag och funderade på självmordsmetoder, detaljer, för och emot. Obs! Jag är inte suicidal just nu!! Det är en sorts tröst. Avgrunden väntar om jag behöver den.

Slutstycke

Fick en fråga hur det känns att ha slutat terapin. Jag gick alltså i närmare tio år i psykodynamisk terapi hos samma psykolog, så det var en integrerad del av min vardag. Inte många stenar som inte har vänts på. När jag slutade var det pga att han bytte arbetsplats, men det låg ändå på lut att avsluta så det var inte så dramatiskt.

Nu är jag rätt nöjd. Jag är glad att ha fått möjligheten att ha en fast behandlingskontakt över längre tid. Jag tror inte att det alltid varit rätt behandlingsform för mig, när jag har mått riktigt dåligt har jag inte kunnat tillgodogöra mig det, då har det mer varit en belastning att hålla på och gräva. Men när jag mått bättre har det hjälpt en hel del, även om det ibland blev jobbigt för stunden så har jag fått nya nyttiga perspektiv och större medvetenhet. Psyko H är verkligen super-psykodynamisk i sin inställning och en skarp kontrast till läkarnas piller-evangelium, det har varit bra att ha haft tillgång till båda synsätten.

Men ändå. Det är skönt att inte jämt känna sig som ett psykfall som ska fixas till. Psyko H vände sig emot den beskrivningen, menade att han inte hade för avsikt att "fixa" mig i någon särskild riktning. Jag tror det var ett sorts försvar från hans sida, det ligger ju faktiskt i hela situationen att om man går till en psykolog så är det något som är fel med en som man behöver rätta till. Annars skulle det ju vara tämligen meningslöst.

Trots att det varade en väldigt lång tid så har jag aldrig känt mig så där 100% beroende. Jag har tyckt bra om Psyko H, men aldrig på en nivå där det känts som om jag skulle dö utan honom. Det har t.ex. aldrig upplevts som jättehemskt med de långa sommaruppehållen. Kanske är jag bara sådan. Jag har aldrig glömt att han är ett proffs, inte en vän. Kanske hade terapin blivit annorlunda om jag varit mer gränslös. Men det gör det onekligen lättare att avsluta. Det är rätt sällan jag tänker på honom nu.

Det finns dock tillfällen då jag saknar mycket att ha någon utomstående att bolla saker med, någon som jag inte behöver visa hänsyn på samma sätt som man visar hänsyn till närstående. Kanske går jag tillbaka till terapi någon gång i framtiden. Men just nu är det skönt att bara vara jag, med fel och brister och förtjänster.

Surrealistiskt

Varning: våld!

Jag har haft en märklig upplevelse idag. Jag har suttit i samma lokal som en styckmördare.

Mannen körde upp mig ur min pillersömn vid 8 och föreslog att vi skulle åka och lyssna på en rättegång. Ett omskrivet mord. Jag har lyssnat på delar av en rättegång för flera år sedan då Mannen skulle vittna, det är allt.

Med en påtaglig voyeur-känsla satt jag och stirrade på den åtalade. En ung man som inte stack ut på något sätt. Han satt mest stilla med huvudet i handen. Att han haft ihjäl och styckat de döda har han redan erkänt, det är bara omständigheterna som är trassliga och oklara. Vi lyssnade hela morgonen till hundpoliserna som fick berätta in i minsta detalj om hur det gått till när deras hundar fick söka efter spår av de döda. Nästan allt de sa ifrågasattes och vändes ut och in på. "Här säger du att hunden visar något intresse och här lite intresse, vad är gradskillnaden mellan det?" Det var också ett par korta förhör med anhöriga. "När exakt hände det, när hände det? I polisförhöret 2007 sa du att..." Fy f-n så vidrigt att behöva vittna, jag hoppas jag aldrig hamnar i den situationen.

Kontrasten mellan våldet och den torra, välregisserade rättegångsshowen. Den enda man vill veta är "vad tänker han?" Och det lär man aldrig få svar på...

-------------------------- edit

Eftersom frågan kom upp:
Rättegångar är offentliga med vissa undantag. Det anses som viktigt för demokratin att vem som helst kan komma och kolla att det går rätt till, samt att pressen kan närvara. Men i vissa känsliga fall kan man besluta om "stängda dörrar" i hela eller delar av rättegången, t.ex. för att inte göra det för jobbigt för den drabbade vid förhandlingar om sexbrott. Bevaka förhandling.

Det är bara att komma till tingsrätten och fråga i receptionen vilken sal förhandlingarna är i, och gå in och sätta sig på åskådarplatsen. Man måste inte säga vem man är. Besöka en rättegång

På http://www.domstol.se/ kan man leta upp hemsidan för den rätt man är intresserad av och leta upp länken för "aktuella förhandlingar", så får man en lista på det som ska tas upp den närmaste tiden. Det mesta är smått och tråkigt typ "körde utan bilbälte".

Nu låter det som värsta propagandan för att folk ska gå på rättegång. ;) Men jo, jag tycker det är bra att folk vet att de har möjligheten.

Sängkammarnoveller

Efter hushållsbestyr kände jag att nu får det vara nog, jag måste uuuuuut! Åkte till större staden och gick på kulturhuset, såg en trevlig utställning med konst från 1800-talet och fram till idag. Min hjärna hade ovanligt stor kapacitet för intryck idag. Köpte en bh innan jag for hem. Har nu tuggat i mig en budapest-bakelse som Mannen försåg mig med. Är fortfarande ganska rastlös. Överlägger med mig själv om jag ska ta en sömntablett ikväll, bara för att. Sedan början av maj har jag tagit 2 st totalt, så jag behöver inte känna mig som en knarkare. Det är bra att sova <-- hör du det, S?!

Sultan

Något jag tycker är märkligt: i natt sov jag 5-6 timmar. Lite lite men inget extremt på något sätt. Det är bara det att på nuvarande mediciner så sover jag normalt 9-10 timmar i min Ikea-säng, så 5-6 är i relation till det ganska lite. Och nu känner jag mig ungefär som om jag sovit 2-3 timmar. En liten aning sockerdricka i kroppen och uttråkning. Skriver svamliga inlägg på nätet. Väntade otåligt på att klockan skulle bli sen nog för att dra igång tvätt utan att väcka grannen. Mannen sover, han har jobbat natt. Tråååkigt.

Andetag

Tv:n håller mig inte trollbunden ikväll, men funkar som bakgrundssorl. Mannen jobbar. Jag tröttade ut mig tidigare idag med att gå på stan. Provrumsbelysning framhåller verkligen ärren, vilket retade mig en del. Men hemma, efter middag och kaffe, slappnar jag av igen och ser även det bra. Det koncentreras i blommorna, den rosa rosen och orkidén som nyss börjat blomma om. Att det finns skönhet i världen bevisar väl egentligen ingenting annat än att det finns saker att uppskatta. Men det räcker långt.

Nu upprepar jag mig men jag fick bråka lite med mig själv för att få ner mina piller, vet inte hur länge det här kommer att gå. Det är totalt oförnuftigt. En dag i taget.

[Blogger verkar lite vingligt igen, tycker det har krånglat av och till i ett antal dagar.]

Famn

Noll mm nederbörd säger väderprognosen, men ute strilar regnet ner. Vi hade en skön hemmakväll igår. Bubbelvin och en underbar ljusrosa ros från Mannen. Jag fick till trattkantarellsåsen riktigt bra trots att jag bara har i ingredienserna på måfå, jag lagar ofta mat utan recept. Somnade ifrån filmen, jag går oftast och lägger mig vid 22 numera.

Vet att jag drömde men inte vad. Drömmandet fungerar också bra just nu. De är inte utraderade, som när jag åt Abilify, men bara diskret närvarande och sällan obehagliga. Minns inte när jag drömde en riktigt rejäl mardröm sist. Konstigt. Men jag klagar inte.

Tycker så mycket om att vara i närheten av Mannen. Inte fastlåst, inte av skräck eller i brist på bättre, just bara närvarande. Vi har känt varandra i 12 år. Ett gräl precis i början, sedan har vi bara seglat på... när Mannen berättar för folk att vi aldrig bråkar så lyfts ögonbryn eller någon säger något om hur nyttigt det är att gräla och "rensa luften". För mig är det lite sorgligt att bråk lyfts upp till att vara normen. Om jag stör mig på något Mannen gör så säger jag det, och så ändrar han sig eller inte, det är hans beslut. Och han försöker inte stöpa om mig. Vi är både separata personer och en enhet, och där finns ingen motsättning.

Vi lever med döden ständigt närvarande. Jag med min historia av suicidalitet och han med fysisk sjukdom. En vanlig regnig lördag kan kännas speciell när jag tänker på att jag helt enkelt fortfarande lever, och Mannen fortfarande finns hos mig. Han säger ibland att om jag skulle träffa någon annan som gör mig lyckligare så vill han att jag tar chansen (och hur smart är inte det - vem älskar inte någon som säger så? ;)) Jag kan ärligt känna samma sak. Men jag skulle sakna honom något så oerhört om han försvann av vilken orsak som helst. Och jag tror/vet att han skulle sakna mig också. Ibland kan jag tänka att jag hoppas han dör före mig, så får jag ta smällen. Det kostar på att älska i en obeständig värld, men alternativet är inget alternativ.