torsdag 26 juni 2014

Benfri

Hur bra det kan bli på längre sikt vet jag inte. Jag vill att allt ska bli perfekt men det är ungefär lika realistiskt som att benet ska växa ut igen på någon som blivit amputerad. Många, många års själsligt tumult har gnagt djupt i min hjärna. Nu börjar jag tro att det kan gå att få bukt med humörväxlingarna, men känsligheten för stress och intryck finns det inga piller mot.

Är uppsatt på en mindfulness-kurs i höst, åtminstone ska jag dit och prata om saken med sköterskan som håller i den. Lite blandade känslor faktiskt, jag är rädd att det ska dra upp gammalt skräp från sekttiden, men samtidigt vet jag att ett av de bästa sätten att bli av med sånt har varit att utmana, ta fram det i ljuset, omdefiniera.

Kommer nog somna framför tv:n ikväll, men det blir åtminstone bredvid Mannen. :)

Långsiktighet

Det kändes på något sätt ändå lugnande att prata med Dr C idag, han var ju väl införstådd med att personer som jag kan uppleva stabilitet som trist, men sa att det kan vara värt att ge det lite tid, och någonstans vet jag att det är sant. Det är t.o.m. så att jag är villig att ge denna behandling ett år innan jag utvärderar den, om inget extremt inträffar. Nej, det är inget jag lovat någon, jag bara talar förnuft med mig själv.

Visst har jag biverkningar, men skakiga händer är en bagatell i sammanhanget och huvudvärken är väldigt mild och det skulle inte förvåna mig om den så småningom går över, jag står ut. Bryr mig inte så mycket om att jag rensar kylskåpet så länge jag inte går upp i vikt. Att jag känner mig seg är det svåraste, men jag är rätt säker på att medicinbyten nu hit och dit skulle vara ett sämre alternativ.

Lyfter jag blicken lite så är det fan så mycket bättre att vara tråkig och leva än att vara ett spännande lik.

(Han tyckte att min nytillkomna brist på laster var ganska kul, frågade om det är ett problem men det är det ju inte precis ;) )

Fredag blir det Göteborgsfika med fin-fin vän, och myskväll med en son och världens bästa svärdotter. Lördag åker äldre sonen och svärdottern och jag hem till yngre sonen och hans tjej och kollar på kattungar!! Sex små vita lurviga bollar. Därefter middag på schysst restaurang. Söndagen är ett oskrivet blad, vi slappar nog mest. Nu när det närmar sig kan jag faktiskt se fram emot det :)

tisdag 24 juni 2014

Skärm

Seeeeeg. Har svårt att ta initiativ, svårt att vara social. De saker jag ändå gör utför jag utifrån ett "jag borde-perspektiv" snarare än "jag vill". Inte ens när jag tog en tvåtimmarspromenad längs kusten i söndags kändes det särskilt engagerande. Havsdoft. Jaha. Solglitter. Jaha. Tror aldrig jag varit så nedmedicinerad, utom tillfälligtvis när jag varit hysterisk och behövt en klubba i huvudet.

Samtidigt. Det är onekligen skönt att inte svänga och krisa hit och dit. Svåra ekvationer.

Men nu driver jag på mig själv att resa till Göteborg i helgen och hoppas på att det roliga ska väcka upp mig lite.

onsdag 18 juni 2014

Nivå

Skönt, litiumvärdet låg helt okej, så jag behöver inte göra något omedelbart utan kan vänta ett tag och se hur måendet utvecklar sig. Har ett läkarbesök i slutet av nästa vecka så det blir bra.

Bara så skönt att kunna koppla av det.

Poison

Vampyrcentralen i morse. Dessutom vaknade jag redan vid 5 p.g.a. krånglig dröm, blä. Å andra sidan var det bra att jag kom upp tidigt, skulle egentligen ha tagit provet igår men av outgrundlig anledning försov jag mig (litiumprov ska helst tas så nära 12 timmar efter senaste dosen som möjligt). Fattar inte varför, jag brukar höra mobilens larm och den var inställd på pussellås för att stänga av den, ett sådant fixar jag inte i sömnen, så på något sätt måste jag ha ställt in fel. För att kompensera tog jag dessutom fram en gammal hederlig väckarklocka i morse, vilket då alltså inte behövdes eftersom jag vaknade ändå...

Anledningen till litiumprovet är att jag de senaste par veckorna blivit mer och mer darrig i händerna igen, kan inte skriva min namnteckning, dessutom har jag små muskelspasmer av och till i armar och ben. Huvudvärk, inte så farlig, men jag har rätt sällan huvudvärk, särskilt inte flera dagar i rad, så jag lägger märke till det. Aningens illamående. Trött i kroppen. Ännu tröttare i knoppen. Den där allmänt utspejsade känslan man kan ha när man sätter ut en medicin (vilket jag inte har gjort) eller är bakfull (har inte druckit). Det kan bero på alla möjliga saker, men eftersom jag nu behandlas med litium måste det uteslutas att det orsakas av förhöjd litiumhalt. När det gäller litium är skillnaden mellan normal halt och giftig halt ganska liten. Hoppas jag får svar i eftermiddag eller imorgon, gärna lugnande, då får jag gå vidare i listan över tänkbara orsaker.

Tog mig ändå ut och träffade en kompis igår, vi satt i solen och åt bakad potatis nere på stan. Trevligt, men när man inte mår hundra är det en stökig miljö, och ibland slits jag mellan att vilja lyssna på mina vänner och vilja fly (nu vill jag inte påstå att det är så synd om mig, ibland är det vänner som lyssnar på mig istället, mer en allmän observation att sociala krav kan vara väl så tuffa som andra krav).

lördag 14 juni 2014

Mozzarella

Fortfarande snigeltempo, mestadels, så jag har inte haft mycket att skriva om. I torsdags var det väl lite mer aktivitet dock, jag gjorde först ett par ärenden på stan, åkte sen bussen till min kära frisör på en annan ort, satt där i två timmar, hem där Mannen plockade upp mig på stationen och så for vi till en vän någon halvtimme bort för vidare transport mot en liten liten by, där en gammal gård blivit ombyggd till bl.a. en liten italiensk restaurang. Fullt ös, fast det var torsdag. Vi åt god stenugnsbakad pizza och pratade, men ljudnivån som utvecklades av ett par glada tjejgäng fick mitt huvud att susa till slut. När vi kom hem framåt halv tio kände jag mig ungefär som man brukade känna sig när man kom hem från en utekväll frampå morgonkulan, på den tiden man ägnade sig åt utekvällar.

Fredagen blev alltså ännu en slödag, utom en strand/skogspromenad framåt kvällen. På impuls gjorde vi en tjuvstart på midsommarafton och åt lax och sill och färskpotatis, så vi får väl äta kräftor nästa helg!

Tankeverksamheten går på sparlåga.

tisdag 10 juni 2014

Flyter

Varmt. Jag vill helst ha det så där lagom, 20-22 grader. Ligger ju inte och pressar i solen heller. Utan större samvetskval har jag häckat i mitt dunkla sovrum med gamla tv-serier, och kom bara ut framåt kvällen när jag lurade med mig Mannen ner till stan för att äta middag på en uteservering.

Syster M ringde och kollade läget, hon lät faktiskt riktigt lättad när jag sa att det känns klart bättre. Kanske är det lättare att gå på semester om ens patienter inte krisar - så skulle det vara för mig åtminstone.

Yngste sonen fick det där jobbet på tredje intervjun :) Och deras islandshäst fick ett gulligt föl i natt, så det finns en del att glädjas åt här i världen.

måndag 9 juni 2014

Sommarsol

Det är snigeltempo som gäller, men jag mår åtminstone inte så där asdåligt. Verkligen fin sommar nu. Igår fick jag ett ryck och åkte med Mannen när han skulle jobba, eftersom det är i en liten ort i närheten, vid havet. Gick en sväng på en havsäng med kossor, och sedan en bit på en gångväg längs med havet. Det var varmare än jag tänkt och närapå vindstilla, kvavt, svalorna svepte marken, så jag fick klä av mig i linnet trots att jag försöker vara lite försiktig med sol på armarna. Många sorters blommor och stark doft från vresrosorna. På ett ställe en liten - visserligen planterad men dock - klassisk äng med vallmo, blåklint och prästkrage.

Trevligt nog fick jag också träffa en vän en kort stund, hon bor därute. Jag har inte riktigt orkat hålla kontakt de senaste veckorna så nu fick jag en uppdatering.

Helt slut efter detta, men det är sånt man får ta.

Idag har jag väl knappt gjort något vettigt alls, annat än att duscha och laga mat. Någon sorts pauskänsla. En nöjdhet, trots att det är mycket i mitt liv jag inte är nöjd över. Det känns lite fåfängt att ha drömmar när framtiden är så dunkel. Jag längtar inte efter att resa, eller ha en stuga på landet, eller springa maraton. Att ta sig igenom de märkliga drömmar jag drömmer tidiga morgnar är nog. Men imorgon ska jag försöka lyssna på musik igen tror jag, det var länge sedan sist.

fredag 6 juni 2014

Kvalserie

Dåligt med uppdatering här. Pratet har vandrat andra vägar. En del till Mannen, en del till låååååång konversation med kär vän ♥, en del till Syster M, en del till skrivande på ett forum jag någon gång ibland återvänder till.

Mådde fortfarande riktigt rejält ruggigt förra helgen, inte ett totalt bottennapp men tillräckligt för att jag skulle flippa ur lite. Tog till fel (men tyvärr effektiv) metod för att vända på steken och nu är jag närapå ute ur depressionszonen, känns det som. Är dock fortfarande ganska passiv och konturlös, det blir inte mycket av substans gjort. Som vanligt alltså. Sådant kan hänga kvar länge efter en depressionsperiod. Jag tror min hjärna är rätt grinig på mig.

Satt uppe sent och såg på en dokumentär om Dagen D tillsammans med Mannen. Även om jag inte är någon historiefreak kan jag tycka att det är relevant för allmänbildningen, och krigshistorier är givande att se tillsammans med Mannen som är gammal militär, han har alltid intressanta kommentarer.

Pratade med yngre sonen. Han skulle på tredje intervjun för ett sommarjobb, bara ett vanligt sommarjobb som inte direkt kräver någon avancerad specialutbildning. Helt otroligt hur pretentiöst det här med jobbsökande har blivit nuförtiden! Han hade fått göra en videointervju och jag vet inte allt. Nåja, det ger väl jobb åt några rekryteringskonsulter ;) Nu är jag knappast representativ, men jag har varit på en enda formell anställningsintervju i mitt liv, och den var över på tio minuter, sedan fick jag börja veckan efter. Övriga jobb fick jag via kontakter eller genom att ringa runt. Jag är medveten om att arbetsmarknaden inte alls ser likadan ut nuförtiden, men det känns ändå lite märkligt.

Gråtunga skyar, men jag ska se om jag kan dra med mig Mannen ut en sväng.