söndag 30 mars 2014

Panikslaget

Nog för att jag varit med om ångest på längden, bredden och höjden, men inte vad jag minns någon riktig äkta panikångestattack. Ni vet, med hjärtklappning, hyperventilering, kvävningskänsla, tryck över bröstet, yrsel, värmekänsla, stickningar i armar och ben, och inte minst, känslan av att man när som helst kommer gå upp i atomer. Premiär igår kväll alltså. Gissningsvis var upprinnelsen att jag pressat mig mentalt hela dagen, genom att söka information på nätet, som obskyra böcker i pdf, och leta fram det jag ville ha ur textmassor, skriva ihop någonting, omformulera, stryka och lägga till, försöka föreställa mig om en yngre person skulle förstå texten, ambitionen att förklara, avvägningar mellan objektivt och subjektivt. Det kändes som om huvudet flöt fritt ovanför mina axlar som en ihålig maracas, med några torra bönor till tankar oupphörligt snurrande runt och krockande med varandra.

Det var inte ens min uppgift. Egentligen. Det var Mannen som ombetts besvara några frågor, men jag nappade snabbt åt mig det, eftersom jag kan mer om ämnet. Jag hade ju bara kunnat komma med någon hint, ett utkast, men nej, duktiga jag måste lägga ner min själ i det. Kaffe och adrenalin.

Var så fruktansvärt trött efter några timmar. Så där smärtsamt trött, rastlös och overklig. Där någonstans kom panikattacken. Jag insåg vad det var så jag blev inte riktigt rädd, en del av mig bara observerade. Men rent fysiskt var det väldigt obehagligt, särskilt känslan av att inte få luft. Det varade nog bara 10-15 minuter, som det väl brukar. Jaha, så nu vet jag hur det kan kännas.

Det var mäkta ironiskt att det kom just nu, men det får jag återkomma till.

Jag känner mig fortfarande stirrig + trött idag. En attack av skräckbilderna :( - de har annars varit borta rätt länge. Men jag tvättar en massa lakan och täcken och kuddar nere i stora tvättstugan, bra förankring i verkligheten.

torsdag 27 mars 2014

Svettig

Hörde (och såg) lärkan häromdagen.

Friskis&Svettis hade gratisdag igår. Jag gick faktiskt dit. Har inte tränat något överhuvudtaget på två år. Inte så mycket som cyklat. Möjligtvis sprungit efter någon buss då. ;) Jag är en sån som börjat träna säkert ett dussin gånger, men aldrig riktigt kommit in i vanan. När jag börjat komma igång har jag blivit inlagd några veckor, eller haft sår som behövt läka, eller blivit förkyld. Och när jag vägde 95 kg kändes det bara allmänt för jobbigt. Styrketräning tycker jag är för tråkigt, jag behöver en lekledare, jympa är mer min grej. Yoga är också bra. Jag skulle kunna tänka mig att jogga, men sjukgymnasten sa att stötiga aktiviteter antagligen skulle reta upp min förslitna rygg. Vattenjympa rekommenderas ju alltid av alla men vi saknar badhus just nu...

Så det blev ett basjympapass. Jag gör sådär 3 armhävningar när alla andra gör 20, men annars bet jag mig fast och tog mig igenom. Framåt slutet av passet blir jag mentalt trött och får hjärnsläpp när det gäller att följa rörelserna, men det spelar ju ingen roll så länge man inte direkt springer på folk. Det kändes bra att få kroppen uppmjukad. Jag ska se till att bestämma mig för en fortsättning nu.


onsdag 26 mars 2014

Obarnsligt

Fortsättning på Våldsideologi...

Barnombudsmannen skriver i sin årsrapport som presenteras idag om barns behandling inom psykiatrin. Det gör mig tung om hjärtat, särskilt för att jag inte är förvånad, det mesta har hörts förut. Tror inte jag orkar skriva mer för stunden, så här följer bara några länkar.

Barnens självmord hade kunnat förhindras

Fick ingen hjälp före självmordsförsöket

Underrapportering döljer tvång mot unga


tisdag 25 mars 2014

Värdering

Igår ytterligare ett spöke på tv. Inte något som drabbat mig själv, men något jag vet tillräckligt mycket om hur andra har drabbats för att känslorna ska svalla.

Ville somna om imorse, men lagom när jag började flyta iväg så ringde min mamma, lika bra att ta sig upp ur varma sköna sängen.

I psykhuset mötte jag en kompis, vi skulle på samtal vid samma tid, så vi fikade i kafeterian efteråt. Jag tror vi har känt varandra i tolv år, delade rum på psykavdelningen. Vi vet var vi har varandra.

Dr C ringde. Jag tog blodprover nog att mätta en vampyr igår - litium, valproat (Ergenyl), njurar, lever, sköldkörtel, blodsocker... Ergenylen är fortfarande på nedre gränsen till terapeutiskt värde, vi får se om jag behöver höja den. Det som står ut är TSH som stigit igen till 7 någonting, vilket kan betyda att sköldkörteln inte är i balans. Har inte varit ordning på det värdet sedan de glömde att ge mig Levaxin när jag var inlagd i december. Så det blir nya prover nästa vecka. Dessutom mycket långsam nedtrappning av Seroquel. Jag (och många andra) håller ju jämt på och trixar hit och dit med mediciner så det känns ganska rutinartat.

Trött i huvudet, men åt lite lax med Mannen, ena sonen ringde bara för att prata, helmysigt. Ska planera någon bra helg framöver då vi kan åka upp, jag har kvar ett presentkort på en schysst restaurang som jag fick i julas av honom och hans fru så vi måste ju upp och äta.

lördag 22 mars 2014

Spökröster

Jag var redo att somna vid 23, skulle "bara kolla en grej" på nätet, och plötsligt var klockan midnatt och jag hade huvudet fullt igen, fullsatt av människor och händelser. Vem som levde och vem som var död, vem som fått framskriden cancer men mirakulöst klarat sig, och hur var det egentligen med händelserna 2002, foton på personer jag träffat, tankar på personer jag känt men inte kan prata med, och jag känner att vi inte är gjorda för att ha så många människor bosatta i våra tankar, inte ens när många av dem bara är nätalias, men ändå anstränger jag mig för att minnas, sortera in. En gång hängde jag upp semesterskylten, och trodde säkert att det var permanent, men - kanske för att den världen inte var så tight integrerad med "vanligheten" - det gamla knackar på och vill in, existerar som en spökvärld. Och jag upptäcker att en del inte verkar ha tagit semester på ett decennium. Min nyfikenhet kör slut på mig, antagligen för att den är så invirad i känslor.

Gick upp vid 8 som vanligt, tog mediciner, en macka och kaffe. Återvände genast till sängen och vaknade vid 12.

Kollar mejlen och ett par andra av mina spökvärldar gör sig påminda.

Nu tror jag inte att jag är det minsta unik som har hunnit umgås i olika kretsar, det är väl snarast normalt. Det är mer att jag inte kan värja mig mot vissa känslor (och nej, jag har inte googlat mina ex, det här är andra saker).

Har vinkat iväg Mannen som skulle jobba, måste bara sätta mig själv i rörelse.

fredag 21 mars 2014

Våldsideologi

Det är kväll och det hann knappt ens bli dag. Jo, jag gick upp vid 8 som vanligt efter en hel natts sömn, men fick inte mycket gjort, och vid 12 somnade jag till igen. Fram till 15. Varpå jag inte fått mycket gjort, utom att kolla min deklaration, 2k tillbaka :) Tänker på saker att göra, men det mesta blir inte av, utom det här inlägget då... istället tittar jag på folk som skriker på varandra på DrPhil. Mannen sliter i köket med disken. Jag är trött igen.

Blev ledsen när jag skummade rubrikerna i Dagens Nyheter:

All tvångsvård i Uppsala läns landsting ska granskas efter en anmälan om att en kvinna spänts fast i bälte 29 gånger, flera av dem i strid med reglerna. ”Det är fruktansvärt hur man behandlar dem som tvångsvårdas”, säger kvinnans far.
Kvinnan, som är i 30-årsåldern, sökte självmant psykiatrisk vård och blev senare inlagd på grund av sitt självdestruktiva beteende.
Läs hela artikeln här:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/patient-baltad-29-ganger-nu-granskas-varden

Jag kan acceptera att man kanske måste bälta om någon går bärsärkagång och är farlig för andra. Men jag har varit inlagd minst 15 gånger, kanske fler, ibland 1-2 månader i stöten, och det är rätt sällan som någon fått riktigt våldsamma utbrott. Ärligt talat vet jag inte ens var de har bältessängen, om de har någon. Visst, jag har varit rätt desperat och självdestruktiv ibland, några krossade kaffemuggar har det blivit, men personalen har hanterat det. När jag sedan hör om (inte bara denna artikel utan annat jag läst) patienter på andra ställen som bältas till höger och vänster, då blir jag förbryllad - är de mycket vildare i andra delar av landet och måste ha annorlunda behandling? Det verkar inte logiskt. Observera i artikeln hur samma kvinna efter att ha bytt läkare kunde vårdas i ett år utan fler övergrepp.

Ska jag titta på speeddejtande nördar nu? Ack ja.


torsdag 20 mars 2014

Humla

Märkligt, jag vaknade på betydligt bättre humör. Drack kaffe, internetvandrade, fyllde i en vetenskaplig undersökning, såg en stund på Malou (har svårt för henne, hon avbryter och ibland har hon dålig koll, men en del gäster är intressanta). Ja, sen lade jag mig i en konflikt på en facebookgrupp genom att föreslå en ändring, admin tog till sig det så det kändes inte helt bortkastat, inte för att jag är jätteengagerad där men det känns som att man kan åtminstone försöka dela med sig av sin erfarenhet ibland, så får folk ta till sig det eller inte hur de vill. Kände sedan att jag ville 1) ha lunch och 2) gå ut. Tursamt nog fanns en bit grillad kyckling kvar och potatissallad.

Att man får sötsug av mediciner är ju inte ovanligt, men nu har jag dessutom ett proteinsug - kött, kyckling, ägg, ost. Skumt.

Utomhus var det vår!!! Fick med mig Mannen på långpromenad. Strålande sol, 15 grader varmt. En citronfjäril, en humla, några blyga forsythiablommor. Vitsippornas blad är på väg. Det var ju givet att ta en glass i stadsparken på det (och att ta fram svägerskans statusbilder på ett snöklätt Stockholm!)

Väldigt trött i huvudet när jag kom hem, så jag dalade lite igen. Men men, nya tag.

onsdag 19 mars 2014

Kvartssamtal

Känner mig lite halv- eller kvartslåg och då är det ju korkat att titta på Uppdrag Granskning, men skit samma. Ska sova snart.

Men även om humöret inte är ett rakt streck i mitten så ser jag det positiva. Med tanke på att
a) jag ändrar mediciner
b) jag har haft ovanligt mycket känslosamt material som har snurrat i skallen de senaste veckorna
c) det är vår
så är det över förväntan.

Godnatt!

tisdag 18 mars 2014

Elvasnåret

Dagens budord har varit "skaffa dig ett liv!" samtidigt som jag absolut inte kan upamma det fokus som behövs. Jag har bara bistert observerat att jag inte tagit mig längre ut än till brevlådan. Räkningar samt ointressant reklam. Sedan gillar jag bilder på iguanor på facebook, suckar över ytterligare en "när vi var unga"-grupp där folk postar gamla bilder och jag undrar vad gör jag där, varför utsätter jag mig. Vandrar vidare till några forum där jag (förstås) oombedd googlar saker åt folk som de skulle kunnat googla själva. Funderar en sekund på att höra av mig till en kompis och kanske ses, tröttnar innan jag har tänkt färdigt tanken. Tvättar lite. Tänker på andra hemmaprojekt som borde fixas, som att ställa undan vinterstövlar och kängor. Hittar inte på-knappen. Dricker kaffe. Bläddrar i tidningar. Ser dokumentär om Missing People. Känner mig oduglig som inte gör något vettigt, vilket man skulle kunna tro vore ett bra incitament till att göra något vettigt, men ack nej, kontentan blir bara att tankarna nystar ihop sig som inälvsmaskar i en osmaklig röra.

Men men. Jag är inte uttänkt farlig, eller impulsivt farlig, det här är en annan division, mer disktrasor och slut på mjölk. Tror det blir bättre när medicinförändringarna är klara.

Har skrivit detta medan jag väntat på att klockan ska masa sig fram till rätt tidpunkt för sömn. Det får jag ge mig själv cred för, jag har skaffat regelbundna vanor.

Pillertrixande

Apropå att jag fick betala för Stesoliden så är här en artikeln om sakernas tillstånd:

Det håller på att byggas upp en ohelig allians mellan en del läkemedelsföretag och apotekskedjorna som innebär att priset på vissa läkemedel skjuter i höjden. Det är läkemedelsföretag som helt eller delvis drar bort läkemedel från läkemedelsförmånen för att på så sätt kunna sätta vilka priser de vill. Läkemedlet får då inte längre något statligt stöd, men samtidigt blir prissättningen fri. Dessutom får apoteken inte byta ut ett läkemedel som namngivits i receptet mot ett generiskt likvärdigt om läkemedlet står utanför förmånen.

http://www.dagensmedicin.se/blogg/mikael-nestius/lakemedelsforetag-och-apotek-dribblar-bort-patientens-forman/

I mitt fall kunde jag alltså inte byta ut mitt 50-pack mot två st 25-pack som hade gått på högkostnadsskyddet.

Jag lägger också in en länk till apoteksbranschens respons. De menar att huvudproblemet är förbudet för apoteket att byta ut medicinförpackningen på receptet mot en motsvarande men billigare/förmånsberättigad medicinförpackning. Det låter onekligen som en bromskloss.

http://www.dagensmedicin.se/debatt/debattmarkliga-slutsatser-om-priserna-pa-lakemedel/



måndag 17 mars 2014

Grovhackat

Torktumlare i huvudet igår, och i morse. Blev plötsligt tvärtrött mitt på dagen och somnade en stund. Kände mig sedan mer dämpad. Det blev en kort uflykt ut i världen ändå, Mannen skulle till vampyrcentralen, jag hämta ut mediciner (fick betala för Stesoliden för just den förpackningen, blisterpack, ingick inte i högkostnadsskyddet som burkarna gör. Vet inte varför dr C skrev ut den sorten, han kanske hade något skäl. Jaja.) Coop på det, matlagning (torsk med äggsås), genomtrött. Jag kastade mig framför tv:n, femman, trean, garanterat hjärndött. Men min hjärna vill inte riktigt dö, den hackar liksom, lösa stavelser som kilar in sig mellan mina tankar. Oh well, snart börjar Game of Thrones och så kan jag sova och börja om.

lördag 15 mars 2014

Tidsmaskin

Gick upp en timme tidigare som jag hade tänkt. Jag hade förskjutit dygnet en aning. Nu ska det bli ordning igen.

Snart kom ett sms från en vän som ville ha sällskap till köptemplet, vilket jag genast hoppade på. Det var fullproppat med folk, de hade en massa extrapriser. Och jag som skulle ta det lugnt... jag tackar ja innan jag tänker efter. På väg hemåt, redan smått utslagen, hörde min vän från en annan vän som ville komma och fika, så vi plockade upp henne och satt hemma hos vän nr 1 i över en timme. Surr surr.

Gjorde ett fynd igår kväll. Mannen har plikttroget gjort en massa backup-cds tidigare år. Hela min hemsida finns kvar, jag har kontemplerat att ta ner den från nätet men velat haft filerna kvar, bra att de finns i flera omgångar. Framför allt fanns det sparat en massa skickade email. Vilken märklig upplevelse! Det finns ett par personer på min Fb-vänlista som jag inte riktigt visste vilka de är. Nu ser jag att jag haft långa mailkonversationer med dem för drygt tio år sedan. Hade berättat för dem om händelser jag glömt bort. Spooky.

fredag 14 mars 2014

Miljötänk

Det har ofta förundrat mig hur inredningen på psyk har valts ut. Det är inte så hemskt länge sedan de renoverade lite. Första väntrummet är inrett i knallrött, svart och vitt. Bilderna på väggarna, i samma färgskala, har vassa, kantiga former. Tavlan jag ser mittemot mig när jag sitter där får mig att tänka på sårtejp.

Igår hade de fått upp en ny liten tavla i andra väntrummet. Väggen är vitmålad, men det sitter kvar röda larmknappar i en beige fyrkant. Man måste medge att tavlan matchade färgerna exakt. Beige bakgrund, övre delen av en röd pinnstol skymtar, och så en lång svart sladd hängande från taket med en naken glödlampa. Antagligen är jag bara "yrkesskadad" (hihi) men stol under en hängande sladd ger inte sådär riktigt mysiga associationer. Gärna provocerande konst när jag självmant söker upp den på gallerier och muséer, men på psyk (och andra sjukhusavdelningar) vill jag nog hellre bli lugnad, det finns liksom drama nog redan.

Nä, om jag skulle låta datorn starta om för uppdateringar nu, den tjatar och tjatar.


torsdag 13 mars 2014

Åskådarplats

Idag har jag känt mig lite tryggare. Mer en som beundrar och hatar på avstånd än en aktiv kombattant. Jo, jag tycker visst att det är jättebra att engagera sig i människor och händelser, men när det blir så väldigt mycket mer av tankar än av verkstad så ska jag kräla mig ur rep och nystan, röra mig fritt i andra riktningar.

Fast Dr C sa att jag rör mig på gränsen till att sväva iväg uppåt, så jag måste aktivt ta det lugnt. Har fått depå-varianten av Ergenyl och en höjning till 900 mg. Seroquel ska sänkas lite i taget. Den gamla vanliga apoteks-repan för att få ut sina mediciner, vi har fem olika i stan, fan vad det stör mig att det inte finns ett gemensamt register på nätet där man kan se vilket apotek som har vad hemma.

Mannen är på bilskola. ;) Hans ena son ska börja övningsköra, och man måste ju göra en sån där handledarkurs numera.

Min tvättmaskin står och skriker så jag får väl se till den. Sedan tv, mycket tv, allt som kan passivisera. Ikväll är det skräckkväll på kanal11 med spöken och vampyrer, så oändligt mycket lättare att konfrontera än verklighetens vampyrer.

måndag 10 mars 2014

Expansionstankar

Idag går jag på stesolid och popcorn. Promenad i solskenet, och sedan satt jag en stund med ansiktet mot solen medan jag väntade på Mannen som körde till Willys för vi skulle handla en del. Nu har jag ändå inte orkat laga mat utan det blev mackor. Det känns inte som någon katastrof.

Satt och pratade i mobilen med min ena son en lång stund, kul när man svävar ut om allt och ingenting, spel, tv-serier, politik, knäppa grejer man läst om, slutade med att vi spånade på hur man skulle skapa ett eget land. ;)

Behöver verkligen den här bromsen på snurriga tankar, så jag ska göra en liknande dag imorgon.

En sak jag läste och tyckte var tänkvärd, det gäller inte så mycket jag själv men en hel del runtomkring mig...
http://shedoblogg.blogspot.se/2014/03/alla-med-atstorningar-ar-skinn-och-ben.html

söndag 9 mars 2014

Fläckvis

Försöker stänga av. Det får inte bli så mycket pyttipanna i huvudet att jag blir dålig igen. En grej hade gått bra, flera på samma gång fixar jag inte. Inte brist på känsla, men för mycket känsla som blockerar mig så att man skulle kunna tro att jag inte bryr mig.

Innan jobbet skulle Mannen till köptemplet för att skaffa ett visst sorts speciellt batteri. Jag hängde på, gick en sväng, åt vegetarisk risotto på Ikea samt plockade åt mig några kjolsgalgar à 4 kr. Lyckades också spilla kaffe på en ny tröja, har tvättat den med Vanish men är inte helt säker på att fläckarna är borta, kaffe biter sig fast.

Sånt här. Banaliteter. Det är vad jag klarar. Det är inte som jag vill ha det, men det är det som är.

torsdag 6 mars 2014

Tuttifrutti

Skulle ha träffat vänner igår men det blev inställt, de är småbarnsföräldrar och magsjuka härjar. Jag kom ändå ut, lämnade blodprov och gick senare till Coop och köpte godis, hällde i mig en påse. Det var gott men nu får det bli lite ordning på torpet. Jag äter två "fettomediciner" och då håller det inte att slarva.

Fortfarande desorganiserad i skallen.

Glad att Mannen finns.

tisdag 4 mars 2014

Cirkelresonemang

Blank konfetti virvlar i huvudet. Egentligen alla mina cirklar.
Familjen, Mannen, barn, bonusbarn och barnbarn, mamma, bror, och så alla ingifta
Vänner irl
Bloggvänner, varav några även ingår i ovanstående
Forum 1, där jag hängt i ett decennium och även om jag sällan hälsar på numera så finns där alltid något bekant namn, ibland någon jag träffat irl
Forum 2, som jag besöker av och till, som är tillräckligt litet för att folk ska kommas ihåg
Forum 3, som jag precis har joinat, men som har rötter tillbaka till mina första år på nätet
Facebook, eftersom några vänner mest finns där kollar jag av det

Det är så många människor som bor i mitt huvud. För att det ska gå krävs kontroll. Förmågan att slå på och av. Ibland halkar jag och mönstret förfaller till kaos.

Försvann in i oklara resonemang hos Syster M idag. Stackarn, vi har knappt träffats och så blir hon överöst av saker hon inte har en aning om. Det är sällan särskilt lyckat att ta upp vissa saker med vårdpersonal, men nu råkade det vara det jag hade på hjärnan just nu.

Ångest. Rädd, vet inte för vad.

Jag läser, men orkar inte formulera kommentarer. Känns som om jag ska somna vilken sekund som helst men kroppen har annat för sig.

Har tittat på femtielfte reprisen på Vänner och Big bang theory, samt hängt tvätt enligt distraktionsprincipen. Inte så jätteeffektivt. Får väl slå över till GW. Imorgon vampyrcentralen och sedan träffa vänner.

måndag 3 mars 2014

Omständigheter

Liten fortsättning på förra inlägget. Sånt här hände: Jag hade en uppgörelse med en man och gjorde slut, det hade varit på gång ett tag. Var upprörd och mycket trött. Plötsligt låste sig kroppen. När jag inte var kontaktbar ringde han ambulans, de måste ha kommit ganska snabbt. Även om jag inte kunde tala så hörde jag vad de sa, de trodde att jag tagit en drogöverdos (har aldrig använt gatudroger). På akuten var det flera personer som pratade runt omkring mig, jag hörde hur de sa att de skulle göra ett ryggmärgsprov vilket inte är helt smärtfritt, hela tiden sa jag till mig själv "öppna ögonen, öppna ögonen" men kroppen svarade inte. Sedan gav de mig Stesolid och jag kände hur jag sakta kom tillbaka. Fick bo på psyk i ett par dagar, då jag mest höll mig undan allt och alla.

Kommer att tänka på att jag opererade bort en godartad tumör i hjärnan för sådär en sju år sedan. Tyvärr har jag ingen koll på om det påverkade mönstret med anfall, minnena ligger inte särskilt strukturerade.

Nä, över till något helt annat. Jag reggade mig på ett forum igår, och skrev ett introduktionsinlägg. Några personer kände igen mig från för 10-15 år sedan, så kul. Särskilt en person som skrev att den konversation vi då hade haft påverkat henne att ta sig ur en destruktiv situation. Jag blir tårögd, man slänger ju ur sig en massa ord i tid och otid, tänk att några faktiskt kan landa som frön i jorden och växa och frodas. Och det får mig att tänka på människor som påverkat mig...

lördag 1 mars 2014

Hysterika

Ramlade över en länk.
http://www.funktionellasymptom.se/#/anfall/4541247140

Oj. Tänk om jag haft den informationen för 30 år sedan. Eller om åtminstone någon inom vården förklarat det för mig senare. I många år hade jag troligen det som i länken ovan kallas dissociativa anfall med samtidig depersonalisation/derealisation i samband med kraftig ångest. Jag föll ihop ungefär som en svimning fast var vid medvetande, kunde höra men bara inte styra kroppen eller öppna ögonen eller tala. Det kunde vara uppåt en halvtimme. Jag kan inte framkalla det medvetet. Så mycket obehag det har vållat mig. Känslan av att bli galen, rädslan att inte kunna försvara mig i det tillståndet, skammen när folk har trott att jag gjort det bara för att få uppmärksamhet (den dagen jag verkligen känner att jag vill ha uppmärksamhet till vilket pris som helst så ska jag gå naken längs Storgatan!)

Det har inte inträffat några anfall de allra senaste åren, jag vet inte exakt varför, men skit samma, bara jag slipper dem.