lördag 30 augusti 2014

Svampstuvning

Idag har jag skyllt på regnet, gömt mig inomhus och tittat på tv-serier varvat med att bara ligga raklång utan att tänka. Mannen var iväg och jobbade en stund och kom hem med dammsugare till mig (a.k.a. grönsaker ;) )

Lite yrsel, trötthet, huvudvärk, kroppsvärk - bara en minnesanteckning. Visserligen har jag ätit Voxra i sådär tre år men den här dossänkningen förlöper rätt smidigt ändå, särskilt med tanke på att man inte kan "smyga" ner Voxra för den finns bara i doserna 150 mg och 300 mg, tabletter som inte får delas. Å andra sidan hänger den kvar rätt länge i kroppen vilket brukar underlätta.

Från gift till gift, så äckel-fascinerar det mig att så många tydligen lyckas svampförgifta sig. Varför inte nöja sig med enkla, goda sorter som kantareller, trattisar och karl johan? Och hur får man i sig vit flugsvamp? Champinjoner plockas bättre i matbutikens hyllor, om det är den man egentligen är ute efter. Sedan fattar jag att det finns en liten grupp personer som trånar efter ett svamprus och klantar sig, ja vad kan man säga, not my cup of tea. Nåväl, jag har gott om torkade trattisar kvar från förra året så jag skippar nog svampskogen, så bidrar åtminstone inte jag till statistiken. ;)

Blir tidig kväll.

fredag 29 augusti 2014

Totalsumman

Orden fladdrade visst bort mot horisonten...

Jag har känt lite efterdyningar av samtalet jag hade med Syster M för 2,5 veckor sedan. En aning svårt att precisera, men rätt mycket obehag över att inte ha full kontroll över mina egna känslomässiga reaktioner på gamla saker som jag verkligen borde ha avverkat vid det här laget. Det blev förstås inte bättre av att jag knappt fick sova i några nätter p.g.a. ryggskottet, men det har åtminstone givit med sig.

Någon gång i mitten av förra veckan träffade jag en kompis, morgonen efter var jag ner till vårdcentralen för att ta ett blodprov och då ringde en annan kompis och ville ha sällskap till Ikea. Jag tycker om mina vänner, det är alltid lite nedslående att jag mår dåligt efter att ha träffat dem bara för att jag blir så utmattad. Helgen försvann i en dimma.

I tisdags träffade jag iaf Dr C, bra. Den stabiliserande effekten av medicineringen är hittills bättre än någonsin, men ett av levervärdena var en aning förhöjt. Både Ergenyl och Voxra gillar att äta lever så vi har halverat Voxran och får se om det hjälper. Lite lätt abstinens här nu alltså, bomull i huvudet, trött och en rätt lustig yrsel, ni vet sån där headrush som man kan få när man reser sig hastigt, fast jag får det också när jag ligger ner i sängen och bara vänder på mig. :) Det bekymrar mig inte särskilt, jag har satt ut mediciner så många gånger så jag är van, det går över.

Dr C sa också att får jag bara vara stabil en längre tid så finns det goda möjligheter att de kognitiva symptomen kan förbättras, de läks också även om det går betydligt långsammare än att få bort de humörmässiga symptomen. Jag har hört liknande på andra ställen och det känns ju lite uppmuntrande trots allt.

Till slut föreslog han att jag kunde fundera på om jag ville testa att åter gå i lite mer strukturerad terapi, med tanke på att jag känner att mitt förflutna jagar mig, och det sa jag ja till på stående fot, så han skulle höra sig för. Sammantaget var det en väl spenderad halvtimme.

Igår utnyttjade jag regionens resurser till max och gick på mammografi dessutom. Hyfsat tidig tågresa till närmsta stad, tänkte jag kanske skulle gå lite i affärer efteråt men det tappade jag intresset för ganska omgående, satt på stationens fik en stund och drog sen hem till soffan.

Det var svalt och höstlikt några dagar, sedan blev det rätt varmt igen, jag som redan hade hunnit börja ställa om mig mentalt. ;) Något annat positivt dock, igår lyssnade jag på musik (annat än i tv-reklamen!!), det var första gången på sådär fyra månader.

måndag 18 augusti 2014

Flen

Ryggen är nästan okej nu igen, bara så där helt plötsligt, så jag har kunnat sova ordentligt ett par nätter.

Annars har jag knappt något att skriva. Träffade ett par jättetrevliga vänner i torsdags, stannade för länge just för att det var trevligt. I övrigt fördriver jag tid, surfar mest, onödigt vetande ("kommunslogans"). Lite tv, laga lite mat, tvätta..., Tacka nej till vänner för mitt medvetande känns distanserat. Jaga bananflugor.

torsdag 14 augusti 2014

Stelt

Lite tungt. Eller kanske mer snurrigt.

Träffade Syster M i tisdags, och vi halkade in på olika gamla händelser. Det finns saker jag bara diskuterat ytligt med vården för det känns inte som någon riktig poäng när de inte kan något om det, plus att jag dök djupt i en annan tidsepok då jag mådde riktigt dåligt. På något sätt bara blev det så, jag bara pratade på som om allt var normalt, och så skulle jag gå och blev plötsligt helt darrig i kroppen. Skyllde på blodsockerfall och sprang därifrån. Satt en lång stund i cafeterian och försökte få ihop mina bitar.

På med pansaret, jag gick till Coop och handlade mat, snälle Mannen såg att det började spöregna och ringde och frågade mig om jag ville ha skjuts hem. Mat och tv och allt sånt.

Sent på kvällen orkade jag inte hålla uppe fasaden, men Mannen satt en lång stund och pratade med mig om ditten och datten tills jag kunde gå och lägga mig framåt halv två. Tyvärr vaknade jag mitt i natten av att det gjorde så sabla ont i ryggen när jag vände mig. Ryggskott. Har aldrig fått ryggskott på natten förut! Misstänker att det på något sätt hängde ihop med min psykiska upprördhet, alla spänningar i kroppen. Det är åratal sedan jag hade ryggskott, men jag vet ju att man ska hålla sig på benen och inte bara ligga stilla. Så igår blev det en runda på Ikea och en strandpromenad i solnedgången. Har sovit lika kasst inatt, men det kan ju ta några dagar innan det ger sig.

Jag pratar och skrattar och försöker hålla tiden ifrån mig, men det känns vasst i hjärtat.

söndag 10 augusti 2014

Skalbaggar

En gammal vän ringde i förmiddags och ville ha sällskap till en loppis utanför stan. Mitt intresse för sådant är noll, har alldeles nog med prylar och ingen plats för fler, men tänkte det kunde vara kul att träffa henne en stund ändå. Så efter lite omkringirrande körde vi rätt, och hon hittade tillräckligt med saker för att bli nöjd.

Vi blev hungriga och beslöt oss snabbt för att slå på stort och åka till en dyr gästgivargård. Åt röding, gott, och satt länge och pratade om ditt och datt. Stackars Mannen fick inte vara med för han skulle jobba.

Vägen hem blev en omväg, min vän ville kolla upp ett kantarellställe, hon hittade några pyttesmå men frågan är om inte någon redan varit där. Nu ska det ju bli mer regn framöver så kanske de lockas fram. Jag såg iallafall en hel massa tordyvlar, en svart skalbagge som jag tycker är vacker.

Har suttit vid datorn en bra stund nu, är så där övertrött att jag har svårt att varva ner. Tänkte se andra delen av Millenium-serien senare. Ett av mina "jag mötte Lassie-ögonblick": träffade Stieg Larsson lite innan han gick bort och innan böckerna kom ut, tillsammans med Mannen och en annan, vi diskuterade sekter och extremism. Han var väldigt förtjust i science fiction också, vilket förstås tilltalade mig som redan i lägre tonåren dammsög bibliotekets hyllor efter sånt. Trist att han inte fick uppleva framgången. Jag råkade precis idag se någon citera en av böckerna på en amerikansk blogg.

För att återknyta till mitt förra inlägg och ett svar jag gav på en kommentar, så tänkte jag helt snabbt gå in på fenomenet magkänsla. När det gäller ens identitet så tycker jag mycket av det är en känsla, visst finns det många inslag som byggs upp av fakta som hur gammal man är, var man bor, vem man umgås med, vad man jobbar med, vad man gör på fritiden, vilken livsåskådning man har o.s.v. - men när jag tänker på vem jag är så räknar jag inte upp allt det där för mig själv, jag får en snabb känsla med ev. vidhängande associationer. Och det är sånt här som blir krångligt när man har en psykisk sjukdom. Icke-normala saker påverkar min magkänsla. Sånt som inte är rationellt kan upplevas som solid verklighet. Jag vet att himlen är grön fast den är blå. Efter några år av detta, speciellt när man går ut ur det och in i det, känns det rätt förvirrat.
En artikel jag tyckte var lite intressant: http://www.scientificamerican.com/article/the-certainty-bias/

fredag 8 augusti 2014

Passfoto

Jag försöker förgäves minnas de senaste dagarna. Jo, igår vet jag att jag var till frisören, och att jag åt en bit prinsesstårta, vilket väl var nog så trevligt. Resten är täckt av dimmor, som jag antagligen kunde skingra om jag verkligen ansträngde mig, men jag ser ingen anledning.

Idag gick jag upp ordentligt efter nio timmars sömn. Har inte druckit kaffe eller något annat aktiverande men ångesten envisade sig med att visa upp sitt fula tryne. För det mesta bara biter jag ihop, jag är faktiskt rätt bra på det numera, men det finns enstaka dagar då jag bara måste få lite andrum, särskilt när "bilderna" jagar mig så mycket som de gör nu, så efter lunch tog jag två stesolid och somnade om i över två timmar.

Står bredvid mig själv när jag pratar och skrattar med andra människor. Det är inte riktigt depression, men jag känner mig lite vilsen. Jag har känslor, men det är inte mina känslor. Vet inte hur många gånger jag har hört "man ska inte identifiera sig med sin sjukdom" alt. "jag identifierar mig minsann inte med min sjukdom" och det låter ju så fint, ansvarsfullt, moget. Och visst, jag tror inte att min sjukdom direkt bestämmer vilka filmer jag gillar, vilken mat jag föredrar, hur jag röstar i kommunalvalet och vad jag väljer att läsa på DN:s kultursida.

Men därunder, där jag verkligen upplever vem jag är, så är det mina tankar och känslor som bygger upp min jag-känsla. Och ruckar man på dem så morfas bilden av mitt jag. Att ha kunnat känna något speciellt tidigare och inte kunna det längre, eller att uppleva en ovan känsla. Att ha tankar och attityder som inte känns igen. När man medicinerar som jag gör så är man inne och trixar med sådana här saker. Det behöver inte i sig betyda något negativt! Om ens ursprungliga tankar och känslor leder till att man hamnar i helvetet på jorden så måste man åtminstone försöka förändra. Men det är inte alltid smärtfritt, och ibland känns det lite ensamt...

måndag 4 augusti 2014

Efterfest

Härlig helg med äldsta sonen och sonhustrun - de blivande föräldrarna. Det är så skönt att se hur glada och lyckliga de är.

Tyvärr är jag som vanligt mentalt utslagen idag. Fick ta piller för att sova och har den där väldigt obehagliga känslan av att hjärnan skulle kunna kollapsa när som helst, att tanketågen kommer att spåra ur och störta ner i raviner, att neuroner kommer att krulla ihop sig som presentsnören och att brandrök kommer att blanda sig med sprinklervattnet till en svart gegga.

Men nu ska jag göra ett försök att titta på "Tunneln", den fransk-brittiska versionen av "Bron".