söndag 31 augusti 2008

Bingolotto

Något jag skrev annorstädes rev upp känslor. Att alltid behöva huka sig, vakta sina ord i samvaron med "friska", att vara tvungen att leta upp andra med samma besvär för att alls få kännas vid sin egen verklighet. Det där väder-och-vind-pratet som ibland sårar så oerhört. Sorgen över att de som slår är människor som säkert bara vill mig väl, som uppför sig "normalt", undviker sånt som kan vara obehagligt, pinsamt. Min ilska riktas inte mot dem, eftersom jag förstår att de inte vill illa, den riktas mot livet som är så j-a ointelligent konstruerat ibland. Och mot mig själv som varken klarar att hålla mig inom tillräckligt snäva ramar eller rycka på axlarna och sluta bry mig. Mitt behov av acceptans är så stort, en längtan efter trygghet som blir patetisk. Om jag nu är så himla känslig så borde jag väl tagit andra vägar än att först bli sektmedlem och sen psykfall, garanterat transportera mig själv bort från den breda vägen där husvagnarna kör.

Kanske kanske skulle det vara lättare om folk vågade fråga, visa intresse. Det finns ju en hel del som vet om att jag är sjukskriven av psykskäl, men alla låtsas som ingenting. Och jag spelar med, ligger i allt jag orkar för att framstå som vanlig. Möjligtvis "lite utbränd" då, för det kan man väl vara och ändå vara "normal", jag tar inte i hand och säger "S, bipolär"=psykfall=galen yxmördare på Expressens löpsedel. Och nej, det är väl klart att jag inte ska behöva det, folk brukar inte bekänna sina svagheter till höger och vänster. Men när det gäller t.ex. nära släkt känns det tungt att alltid sätta på masken, att mina små försök att öppna upp så gott som alltid snabbt viftas bort. Att det alltid ligger på mig.

Suck, fattar inte varifrån det här arga vemodet kom. Dagen har varit rätt bra innan. Vi gick en promenad längs stranden, jag trampade nästan på en stackars flundrabebis, läskig känsla under stortån. Hoppade och skrek, men den stackaren måste ju ha blivit ännu räddare, flundror skriker dock inte så hörbart. I skogen mötte vi en spillkråka, som namnet till trots är en stor hackspett, svart med rött huvud (tänk Hacke). Vi spanade också efter intelligenta slemsvampar men hittade inga (man kanske skulle ha letat på krogen istället). Sedan åt vi smarrig middag, kyckling i grönpepparsås med potatis, morötter och broccoli och stekt halloumi. Jag har fått många kramar av Mannen som är underbar som alltid. Det känns fel att vara ledsen nu.

lördag 30 augusti 2008

Yes

Dagens blomma: thailändsk tulpan.



Med risk för upprepningsuttråkning är dagens musik åter The Killers, Bling (confessions of a king) Det är min äldste sons fel.


Jag har nästan diskat färdigt, bara champagneglasen kvar. Jag tycker om att jag kan blogga om disken. I det banala finns så mycket personlig frihet. Något kan ha betydelse i min värld och jag får uttrycka att här, just nu befinner jag mig. Alla små små saker som också är livet, som utgör ryggraden som bär upp de stora rörelserna, den dramatiska mimiken.


För jag hade ju lika gärna inte kunnat stå här och diska. Svårt att glömma att man stått vid stupet på darriga ben, att man faktiskt på sätt och vis lever på övertid. För vem kan begära en chans till och en chans till? Jag tror inte på att lidande per automatik gör en människa mer nobel. Ändå är jag rädd att glömma, helt lämna det bakom mig, glömma att jag aldrig kan räkna med något, inte ens mig själv. Att kämpa är bara en del av ekvationen, det finns de som simmar och simmar men ändå drunknar till slut, livbåten kan vara för långt borta. Så länge jag har mark under fötterna får jag vara jävligt tacksam.

Meny

Idag är dagen efter sällskapslivet, har inte blivit så värst mycket gjort, gick upp tidigt för att väcka Mannen, sen gick jag och lade mig igen och slappade. Har fortfarande kvar disken from hell. Champagneglas, vinglas, vattenglas, cognacsglas, kaffekoppar. Det var rätt ok iaf, även om jag blev trött så blev jag inte panikslagen. Jag lagade gazpacho med melon (med hjälp av Mannen som mixade), grönsaksgryta kryddad med saffran och fänkål, och chokladmousse med kaffe och Cointreau och sockerkokade apelsinskalsstrimlor. Tycker själv att det var rätt ambitiöst, kul att det blev väl mottaget.

Ger inte upp mina försök att läsa. Böcker med fristående kapitel funkar bättre. Just nu är det Stina Dabrowski som berättar om sina möten med kända personer. Det känns sympatiskt att hon även tar upp egna svagheter. Kanske är jag svensk nu, berömdheter ska inte ha alltför putsad yta.

Känns som att det finns tankar som vill ut men inte hittar vägen. Jag går väl och lägger disken i blöt istället.

fredag 29 augusti 2008

Provsmakning

Ikväll ska det bli sällskapsliv. Ett par vänner som vi inte träffat på ett tag. Jag har sökt några recept på nätet, lite vågat att bjuda på rätter man aldrig testat och dessutom till en fransman, men det går nog (blir det oätligt får man väl göra mackor till dem, haha)

Känner mig tjatig värre, men det är en sån lättnad att långa stunder få känna sig stabil, som att det är möjligt och tillåtet att få testa ett vanligt liv. Helt tror jag aldrig jag kommer anpassa mig, bär på för många minnen av ett liv utanför normen, och risken för återfall kommer troligen alltid finnas, ingen medicin är perfekt. Men att få slappna av lite. De blippar jag haft de senaste månaderna har stannat som just blippar, inga starka signaler på radarn.

torsdag 28 augusti 2008

Värderad

Nu är jag utredd. Fick läsa deras utlåtanden och det var faktiskt bara små sakfel, inget av större betydelse. Läkaren gick igenom varje rad i sammanfattningen, verkade vilja anstränga sig för att jag skulle förstå allt. Skönt att inte känna sig uppträngd i ett hörn eller misstänka knivar i ryggen.

Bröllopspresents-bordeauxvinet dracks upp tillsammans med lammrostbiff och potatisgratäng. Nu är jag sanslöst trött men avslappnad. Sängen här kommer jag.

Fick visa leg på systemet idag!! Fattade inte först varför kassörskan ville ha mitt leg, tänkte att det kanske var för kortbetalningen... Hon såg lite smågenerad ut när hon upptäckte att jag är 45. Egentligen är det en rätt löjlig grej att bli glad för, det är inte direkt någon prestation att råka se ung ut, jag har inte plastikopererat mig, använder billig hudkräm från Apoteket, råkar bara ha icke-rynkiga gener. Ändå blev jag glad, utseendefixeringen i samhället är jag inte immun mot. Hellre småsnygg än småful.

Färdsällskap

Tillbaka till utredningshistorien idag för ett avslutande samtal med läkare och arbetsmarknadskonsulent (vilken tröttsam titel). Känner mig närmast lite upprymd. Vill visa upp mig från en bättre sida än det golvstirrande hummande lilla kryp jag var för fyra veckor sedan.

Fikaträff i miniformat igår. Jag har trots allt ett behov av att prata ibland med folk som been there done that. En paus från ufo-känslan.

Även när äventyret bara består av en tripp på Pågatåget eller någon timme på en gul regionbuss så känns det skönt just nu att resa, själva upplevelsen av rörelse, förändring, okända människor, okända hus som flimrar förbi. Att inte vara involverad men ändå en medaktör.

onsdag 27 augusti 2008

Avslappning

Är lite mer dämpad idag även fast jag sov rätt kort, är nog tillbaks till normal. Sluta-med-medicinen-för-jag-mår-för-bra-för-att-äta-piller-tankarna har försvunnit ut i kulisserna. Kanske ska ta upp det där med litium igen nästa gång jag träffar min läkare, han har pratat om det ett par gånger men jag har sagt nej, mest pga fördomar allvarligt talat. Men samtidigt är jag inte helt bekväm med långtidsanvändning av Risperdal. Enda gångerna jag har haft vanföreställnings-aktiga symptom har varit i samband med djupa dalar och akut ångest, så när man kommer tillrätta med det tror jag inte jag behöver något specifikt psykos-förebyggande, iallafall inte som underhållsmedicinering.

Är så glad att jag inte har skadat mig alls, inte ens lite, sedan jag senast var inlagd i februari. Inte så mycket duktighet egentligen, jag har helt enkelt inte känt något större behov. Kan gå in på Clas Ohlson utan att vilja shoppa knivblad, vågar t.o.m. ha en mini-schweizerkniv i nyckelringen utan rädsla eller tvångstankar. Frihet.

Återtog en välvillig inställning till Friskis&Svettis igår genom att gå på vanlig jympa som gör mig mer avslappnad än de flesta avslappningsövningar. Har ju knappt tränat på hela sommaren så aj vad med träningsvärk idag. Men känner mig något mer kämpavillig att ta upp motionerandet igen. Go me!

måndag 25 augusti 2008

Odlingsbar

Surheten är borta *pssst, väck med dig!* Musik är the shit. Jag lyssnar på The Killers och Lou Reed, Tranquilize. Ringde just yngsta sonen och han och ev. hans tjej ville också hänga med på Aimee Mann. Så underbart kul det är att göra saker tillsammans med ungarna, när man känner att det inte bara är artighet från deras sida utan att de också får ut något av det, någon sorts gemenskap över generationsgränserna.

Ibland tänker jag att barnen är det som rättfärdigar mitt liv. Vilket är en rätt tung börda att lägga på någon, så jag säger det inte. Men i hemlighet kan jag tänka. Mycket av det andra är mest som en B-film på ukrainska, men att mina barn existerar gör jorden till ett bättre ställe, det är kanske det enda som jag otvetydigt har skapat, inte deras personligheter för jag tror människor från en ganska ung ålder börjar skapa sig själva i en ständig dans med omvärlden, men en förutsättning för liv har jag givit. Kanaliserat Moder Jord.

Stackars

Känner mig rätt irriterad idag. Först bestämde jag mig för att testa basal kroppskännedom på Friskis&Svettis idag när terminen börjar. Det var såååå tråkigt. Jättesmå rörelser som upprepades i 5-10 minuter samtidigt som man hoade. Och så gå runt i rummet varv på varv. Ledaren verkade jätteentusiastisk så jag kunde inte med att gå därifrån. Blev spänd och fick huvudvärk. Nej tack.

Terapin var inte heller kul. Blev ett rätt fragmenterat samtal, antagligen mest för att jag inte orkade hålla någon linje. Ville gå därifrån också men det har jag som policy att inte göra. Det enda jag har med mig är tanken att ju mer jag reflekterar över mig själv och omvärlden, ju mer jag anstränger mig att göra rätt, ju mer medveten jag blir, desto jobbigare och krångligare blir det. Hjärndöd är mitt ideal.

Äh, sluta gnäll!

Plast

Intressant sensation av att hålla ihop sig själv, som de där tunna hårda plastbanden runt paket (de måste ha ett namn men det känner jag inte till). Fyller funktionen att innesluta innehållet men de skär in i kanterna. Vill inte ta medicinerna bara för att... bara för att göra tvärtemot. Sluta vara förnuftig, klättra över det skyddande broräcket och kasta sig ut, tänk om jag kan flyga? Om jag inte sover, kan jag flyga då? Bli diffus, uttunnad som dimma och poff! så kanske plastbanden spricker, de kan inte stå emot gastrycket, innehållet pyser ut förvandlat till oigenkännlighet (jädrar vad duktig jag är som kan stava oigenkännlighet med lamotrigin i kroppen), molekyler som tacksamt springer iväg på olika håll, blir kanske till legobitar i något annat personbygge. Alla små delar jag fått från andra människor, är vi mosaiker, man ser bara mönstret på tillräckligt avstånd. Konsthantverk.

söndag 24 augusti 2008

Ovälkommen

Skrämmande tanke. Om fem år kommer jag tycka att jag var rätt patetisk, för så ser jag det hela tiden, ser mitt yngre jag som en omedveten, korttänkt, pinsam typ. Fördragsamhet med sig själv, näpp det är inte min stil. Här ska huggas jäms med fotknölarna. Kanske hör mina blippar i hågkommandet, jag som annars har relativt gott minne, samman med min längtan att distansera mig från hon. Allt det som hon är som inte är jag för då ifrågasätts min rätt att existera. Minnen är klister som tvingar ihop oss. Äckelkänslan i kroppen. Att ömsa skinn som en orm då och då hjälper ju inte, vår gemensamma kärna finns alltid under lagren. Svårt att stå ut med att jag är hänvisad till att vara den här personen.

Nu sitter jag och stirrar på skärmen, förstår inte vad det där kom ifrån, just idag mår jag bra (gammal låttitel). Önskar jag kunde planera Stockholmsresan men jag får väl vänta tills jag har varit på det där mötet på torsdag, vet inte alls hur gången är, när jag kommer vara uppbunden igen. Vill veta allt nu.

Jävlar vad jag undviker. Det krävs kanske ett mått omedvetenhet och korttänkthet trots allt för att man ska funka.

lördag 23 augusti 2008

Tid

Musik. Den här kan de få spela på min begravning:

http://www.youtube.com/watch?v=4xdhwXIzFKY

Studs

Drack Perle de Vigne igår och såg på stavhopp. Bland annat, hihi. Skrev en massa på olika forum också, mailade folk, samma idag, vill ta upp kontakten med alla. Blir otålig när jag inte får svar direkt (ok så folk kanske sover ibland i Sydkorea också...) Funderar på att åka till Sthlm-Uppsala snart. Flyga, wheee.

Och (hallå LaLuna om du råkar läsa ;)) jag ska gå och kolla på Aimee Mann i Göteborg senare i höst, är ett bra tag sen jag var på en konsert. Min äldsta son och hans tjej hänger med.

Idag har jag ätit prinsessbakelse, så himla gott! Blir lax sen, min favoritmat förutom kanske lamm. Och har varit på tunnelbygget vid Hallandsås och kollat utställningen. Stort. Mycket. Svårt att avgöra om det är förnuftigt eller storhetsvansinne. History will be the judge.

torsdag 21 augusti 2008

Ljust

Blev lite oväntat glad. Hon som håller i arbetsprövningen kom för att se hur det går, och vi var överens om att jag ska fortsätta med arbetsträning framöver. Sedan fikade vi tillsammans med chefen på stället jag är på och fick veta att de gärna har mig kvar längre. Så bara det administrativa med FK och AF fixar sig så kan jag fortsätta arbetsträningen där. Hittills har jag blivit väl bemött där och det är omväxlande arbetsuppgifter, sämre ställen hade det kunnat bli.

Är lite stolt att inte bara ha klarat av att gå dit varje dag, men att någon dessutom kan tycka att jag kan vara till nytta. Javisst är det gratis arbetskraft för dem, men de får ändå lägga lite möda på att lära upp mig, och det är ett potentiellt avstamp för mig. Kanske kanske kan det bli något bra.

Tågbyte

Har lite stressvärk, som huvudvärk fast i benen. En egen specialitet. Framför allt är det osäkerhet, att inte kunna överblicka framtiden och inte heller kunna luta sig tillbaka och lita på att det kommer funka ändå.

Känns lite märkligt också att den här arbetsprövningen snart är slut. De har visat mig så många olika moment, ungefär som när man ska lära sig ett jobb, så det känns lite abrupt att man ska därifrån igen. Inte direkt separationsångest, mer att det blir konstigt att den energi jag lagt ner på att försöka hänga med inte kommer till användning mer.

Har svårt att ringa in orden nu. Tomhet, nja. Trötthet, nja. Lättnad, nja. Irritation, nja. Overklighet, nja. Någon sorts emotionell pyttipanna. Med Ångest som en äggula på toppen.

onsdag 20 augusti 2008

Morgonruggig

Bara tre dagar kvar, jag ska fixa det. Mår lite illa inför tanken att gå dit och vara lagom trevlig, lagom pratsam, lagom opersonlig. De är ändå jäkligt snälla, hur skulle jag klara mig då om folk var otrevliga? Jag försöker inför mig själv att vara stolt över att jag klarat av utmaningen hittills, fast ärligt talat känner jag mig mest tilltufsad. Jag drivs mer av rädsla än av möjligheten att lyckas, det gäller nog generellt.

Vaknade tidigt efter en stökig dröm. Det är ett tag sedan jag satt uppe vid datorn i gryningen. Längtar efter att känna energin strömma i kroppen, så där som det varit ibland, nu är det en aning trött och segt, sirapstankar.

En del är osäkerhet, jag vet inte alls hur det kommer bli framöver, antar att det blir någon sorts arbetsträning men när var hur har jag ingen aning om. Orkar inte riktigt tänka.

Dags att väcka Mannen. Jag beundrar honom för att han klarar av ett sånt jobb, vara ansvarig för en annan människa långa timmar i sträck, all finkänslighet och improvisationsförmåga som krävs. En vardagshjälte!

söndag 17 augusti 2008

Vingslag

Lite dämpad helg. Kanske eftereffekt av arbetsprövningen. Kanske bara att jag fick mens, det är ju helt oberäkneligt nu pga medicin, kan komma när som helst så jag märker bara efteråt att jag känt mig lite extra sårbar och tröstätit dagarna innan.

Visserligen hade vi bebisbesök på lördagen, mysigt, men jag kände mig lite frånvarande.

Idag har jag varit själv, det har bara blivit datorn och sport-tv och en massa saltlakrits. Men nu har jag satt på ABBA och ska ta itu med jättedisken. Någon sorts produktivitet iaf. Jo, jag har ju tvättat en maskin också. Vardagliga saker men det spelar roll.

Och tiden rullar på när man minst tror det. Terminsstart hos psykologen imorgon. Just nu kan jag mest tänka på att gå in i psykbyggnaden igen, allt som sitter i väggarna där. Blir det en tidsmaskin bakåt eller framåt? Får ta en minut och fokusera utanför entrén, där står två stora fjärilsbuskar som brukar blomma och vara fulla av fjärilar den här tiden på året. Kanske en amiral eller två. Flyttfjärilar, är inte det ett otroligt begrepp? Hur kan små bräckliga, papperstunna varelser utan försvarsmöjligheter flyga hit från Medelhavet? Och varför?

Sing a new song Chiquitita...

Dagens blomma, förutom fjärilsbusken då, är alstroemeria.



fredag 15 augusti 2008

Dundersmäll

Dagens blixt från ovan: känslan när jag satt där på fikarasten och lyssnade på småpratet tvärs över bordet och insåg att jag inte längtar efter det "normala" livet. Jaha, och vad gör man av det? Jag är alldeles för beskedlig och konventionell för att flytta ut i skogen och skriva poesi, eller vad man nu förväntas göra om man inte är bekväm med det "normala".

Jag vet inte. Just nu jagar jag bort tankarna med glas efter glas av rosa bubbelvin och chilinötter. Såg tyngdlyftning på Eurosport. En fransman svimmade efter sitt lyft, föll raklång. En stund senare gick han upp igen och slog personligt rekord. Visst känns det lite trösterikt att människor kan vara så jäkla envetna.

torsdag 14 augusti 2008

Gåva

Tacksam. Hur är det ens möjligt att man kan råka träffa Mr Right när man inte tror att han finns?

Och mat på bordet har man också. Grillspett på marinerat lamm, rostad potatis, tzatziki-aktig röra, sallad, rödvin. Party hela veckan.

Ibland kan jag krångla till det lite för mig och undra om jag verkligen mår bättre eller bara har inbillat mig att jag någonsin mått dåligt. Ja, jag vet att det låter dumt. Då är det en sorts lättnad att höra att Mannen också ser att jag är stabilare nu. Och lite lite kaxigare. Nu har jag t.o.m. satt upp foton av mig själv på väggen, det trodde jag aldrig. Ler lite åt min barnsliga förtjusning, men åh så skönt att titta fram bakom ett hörn av allvar och se regnbågen.

onsdag 13 augusti 2008

Småkryp

Idag har vi hälsat på en 2-månaders bäbis, svårt att tänka sig något gulligare. Var också så roligt att träffa hennes föräldrar, var ett tag sen sist. Mamman har fått kämpa för att accepteras som mamma av vissa inom vården, eftersom hon har bipolär sjukdom och alltså är att likställa med en yxmördare (ok jag överdriver, men bara lite).

Har också badat, nästan ensamma vid "våran" badplats. Lite kallt för min smak men hade med cyklopet och såg krabbor som kelade, när det kom för många fiskar och såg på drog de sig undan in i tången. En äldre man på parkeringen berättade att de 2-5 cm stora runda groparna i berghällarna var märken efter maskar som levt i sanden för 400 miljoner år sedan. Hur man nu vet det.

Undrar hur resterna efter oss kommer att te sig om 400 miljoner år. Om jorden finns kvar, vilket den troligen gör. Om vi finns kvar är mer tveksamt...

måndag 11 augusti 2008

Arachne

En skugga i ögonvrån och på vardagsrumsgolvet finns en gigantisk husspindel. Jag har jobbat bort min spindelfobi men liiite avvaktande är jag ännu. När den plötsligt försvinner och sedan återfinns på sovrumsgolvet känns det som att det inte finns någon återvändo. A woman's got to do what a woman's got to do. Medelst ett ituklippt tomt HavreFraspaket förpassar jag den till balkongen. Och stänger balkongdörren.

Efter

Vacuum. I huvudet. Inga känslor alls.

Det gick ok idag med arbetsprövningen. De verkar snälla. Har gjort iordning tygprover, ett lite pilligt och noggrannt jobb och gjorde det rätt bra, så någon nytta gjorde jag. Blev trött av själva anspänningen bara.

Jo en jätterolig sak, min yngste son ringde och berättade att han skrivit kontrakt på sin första egna lägenhet. Nu har alla mina och Mannens barn eget boende. Är skönt att de blir stora och klarar sig.

söndag 10 augusti 2008

Motvalls

Bäddar in mig i händelselöshet för att försöka ladda inför morgondagen. Svinbra med OS, lagom hjärndödande.

Fast i fredags kväll var vi faktiskt en kort sväng ute på stan efter att Mannen kommit hem från jobbet. Det var en lokal festival, vi tog en promenad, tittade på fyrverkerier och tog en drink på en krog. Var hemma före midnatt. Man är ingen festprisse precis.

Annars är det samma gamla uttråkande slitning inom mig själv mellan självvald isolering och viljan till kontakt. Det går ju inte att ha umgänge med andra bara på egna villkor, men jag blir lite diffust tjurig när det går över en gräns och jag känner det som att jag "ställer upp". Varför har jag blivit så ogin? Det är inte så att folk ställer orimliga krav. Något i mig protesterar skarpt och högljutt över att behöva vara närvarande i stunden. Lite konstigt känns det att mitt bättre mående sammanfaller med att inte släppa in så mycket av omvärlden. Bakvänt mot vad jag förväntar mig, vad jag hört.

Tänk så överkänslig jag är mot att avvika, trots att jag gjort det en del i livet. Vill att jag ska fungera "rätt" även när det gäller måendet. Känner mig i botten generad över att medicinerna haft sån effekt, piller är inte fint, man ska gå i terapi och lära sig hantera livet eller bli buddhist eller på andra sätt skaffa stora livsavgörande insikter, det är fint. Då känns det som att jag inte har rätt att påstå att jag mår bättre nu, väntar på att allt ska krascha eftersom jag inte blivit en bättre människa. Snacka om att lägga krokben för sig själv.

Ska nog, apropå umgängesliv, ringa S idag. Åh vad jag är lättad att hon hunnit hem från Kaukasus innan det brakade loss.

Se där, säger mig inte orka med mina vänner men nog behöver jag dem.

torsdag 7 augusti 2008

Inklusive

Brännvinskryddost får 5 solar.

Har haft det småtråkigt idag och varit småproduktiv (disk, tvätt, lasagnetillverkning), vilket antagligen var rätt bra för jag känner mig nerdämpad.

Kvällstankar: varför är jag inte 100 % målinriktad på att bli "normal". Jaja, det vanliga med att förändring kan vara skrämmande och det är lättare att bli kvar där man är, men det är annat också. Ett bekräftelsebehov. Jag vill inte behöva visa upp ett leende ansikte som hävdar att nu är allt bra, jag tar mitt ansvar, distanserar mig från allt det gamla. Vill att det gamla, motbjudande, hysteriska också ska räknas. Det är en del av mig, precis som det är en del av mig att ha fött barn, pluggat på universitetet, hittat kärleken, städat Tysklandsfärjor, paddlat kanot med familjen, liftat runt Europa, stickat en halsduk, varit religiös, varit ateist, tävlat i tv-frågesport, gråtit på bio, tagit simborgarmärke... Ännu har jag inte hittat mitt förhållningssätt. Någon sorts posttraumatisk stress av att ha varit psykfall, av alla onda avsikter och gärningar mot mig själv, all rädsla och hopplöshet, känslan av maktlöshet och total skuld. Och så då kontakten med vården som påbröd. Jag vill att folk ska höra hur plågsamt det kan vara och ändå stå ut. Jag vill finnas i speglingen i en annan människas ögon. Det är jävligt mycket begärt.

Mixer

Har inte så ont i höften nu. De där diklofenak-pillren verkar hjälpa rätt bra. Känner mig lite lätt speedad ikväll bara. Kanske bara en reaktion på dagen, det blir lite spänt när man går till vårdcentralen. Det var andra gången på typ 5 år, jag visste inte ens vilken läkare jag är listad på, fast han var ändå inte där, men hon jag träffade (iransk?) var gullig.

Fikade med Mannen och en brukare på stan, förutom att jag åt två frysta wienerbröd hemma. Det där med bantande blir inte mer än en tanke. Impulsshoppade jättefina Pilgrim-smycken, halva priset. Som om jag behövde fler smycken, men de talade till mig, köp oss, köp oss... Beställde nyss fotoförstoringarna som jag tänkt, kul. Såg en hel deckare på SVT1, det är inte ofta jag ser något längre program utan reklampauser. Fick visserligen gå ett par svängar till köket och missade nästan slutet, men ändå. Vet inte varför jag räknar upp allt, bara någon sorts bokföring för mig själv.

Nu dricker jag varm choklad (det möjliga beviset för Guds existens) och dividerar med mig själv om jag ska sova nu.

Har så kluvna känslor inför OS, samvetet säger att man inte borde stötta en så odemokratisk regim, nöjescentrum i hjärnan vill frossa i blandgodiset av sport. Jag är absolut ingen sportfreak och inte odelat nationalistisk heller men ibland vid stora mästerskap förvandlas jag ändå till en flaggviftare. Doktorinnan Jekyll och Mrs Sportfåne.

Hmm, shoppingattack och vill inte sova och tankar som grodhoppar och euforiska känslor av choklad, ser man det skrivet svart på vitt så är det dags att varva ner lite. Så trist att tänka så när man känner sig ok.

onsdag 6 augusti 2008

Ipren-mannen

Mannen tjatade tills jag gav med mig och gick till vårdcentralen med min onda höft. Läkaren misstänkte trochanteritis, inflammation i slemsäckarna runt höftleden. Jag fick en kortisonspruta rakt in i höften, låter värre än det är. Tror det hjälpte lite fast inte helt. Ska äta anti-inflammatorisk medicin i några dagar, promenera men inte skutta. Blir det inte bättre på ett par veckor kanske de skickar mig på röntgen för säkerhets skull. Har googlat tillståndet, ibland tar det år att läka, ibland går det snabbt över, så nu håller jag bara tummarna.

Dagens störningsmoment är att jag var inne på apoteket för att hämta ut lamotrigin och frågade då om receptet på diklofenak (ok ok, det är inte Ipren) hade kommit, men det hade det inte. Nu kollade jag på nätet och det fanns där. Den stora frågan är om man ska orka masa sig ner till apoteket igen så man kommer igång med att ta dem, eller om man är för lat. Hmmm. Jag är ingen storkonsument av värk/anti-inflammatoriska tabletter, tror aldrig att jag ätit dessa förut. Även om jag vet att jag bara tar dem enligt föreskrifterna så känner jag mig lite tvivelaktig, är överkänslig mot att betraktas som en potentiell missbrukare även om det bara är svag skit, tar knappt alvedon.

Samtidigt fattar jag väl att om jag har en inflammation så är det bättre att ta dem, det handlar bara om några dagar. Fan så löjlig man kan vara.

Men det har blivit starkare sen jag fick borderline-diagnosen, det är så mycket "alla vet" när det gäller borderline, som att man ofta missbrukar det ena eller andra. Jag blir lite trotsig och vill motbevisa såna förutfattade meningar. Kom inte och tro att ni kan stoppa ner mig i lådan. Vilket väl har sina poänger men kan bli ett snävt sätt att bemöta omvärlden.

Dagens positiva moment är att jag varit självskadefri och inlagd-på-psyk-fri i 6 månader. Det låter rätt obetydligt men är lååång tid för mig. Även om det kan komma ögonblick när jag känner mig frestad så har det i stor sett varit lätt att låta bli. När inte depressionssmärtan driver mig och tränger in mig i ett hörn ändras spelplanen. Ytor öppnas upp och sikten blir bättre, det blir möjligt att göra mer än att reagera med ryggmärgen. Jag är väldigt tacksam.

Ibland önskar jag att "vanligt folk" skulle få en dag eller två av depressionshelvete, dödsångest och psykos, bara så att de fick en chans att förstå. Ibland tänker jag att det är skönt att de slipper.

tisdag 5 augusti 2008

Obemärkt

Träffade folk från bemanningsföretaget som fixar fram en plats att arbetspröva på. Ska testjobba i tio (arbets)dagar, sedan tillbaka till Kristianstad för avslutande samtal. Bara en kort stund efter att jag kommit hem från mötet ringde arbetsfixarkvinnan upp och sa att hon hittat en plats på ett mindre textilföretag, något med att klippa upp provbitar och lägga in dem i datasystemet (gissningsvis inte själva tyget utan information om det). Ja, vi får väl se på måndag. Hon sa att de hade haft någon annan som arbetsprövat där tidigare och personalen var trevlig. Det låter ju bra. I övrigt reserverar jag mina åsikter tills jag sett det hela på närmare håll.

Sitter och tittar på kartan från hitta.se och försöker lista ut vilken gångväg som är närmast. Det är någorlunda gångavstånd, kanske 40 min? Buss är inte riktigt att tänka på i vår lilla stad, det ligger inte på rullatorlinjen. Lite sport är det att tråckla sig fram mellan smågatorna. Man ska över järnvägsspår också vilket begränsar valmöjligheterna.

Håhåjaja, vilka världsproblem man brottas med!

Igår var det fyra månader sen vi gifte oss. Det här har jag sagt flera gånger till Mannen, men det förtjänar att sägas igen: jag är så otroligt glad för att Mannen är glad för att vi gifte oss! För det känns som om det skulle ha kunnat varit bara min grej som han gick med på lite oengagerat; istället visar han mig om och om igen att han tycker det är speciellt att jag är hans fru. Jag trodde inte jag skulle bry mig så mycket om det som jag gör.

Det här känns som ett alldagligt inlägg och det är just precis så jag känner mig idag: alldaglig. Det är inte så tokigt.

söndag 3 augusti 2008

Obestämt

Är arg på min höft som börjat göra ont, särskilt på morgnarna när jag ska stiga upp. Visst kände jag lite i våras att det var aningen stelt och ömt på yogan, men det känns ändå lätt förvånande att det värker, fattar inte varför. Tycker jag är alldeles för ung för artros, så jag tänker att det är någon sorts inflammation eller sträckning, fast då är det konstigt att det inte gått över. Kanske är det för att jag gått upp så mycket i vikt på kort tid. Jaja, får se vad som händer.

Lite sådär avslappnad men aktiv dag igår. Fika med T som är en ganska ny men trevlig bekantskap. Impulsköp av kjol:

På kvällen åt jag middag på torget tillsammans med Mannen och en brukare, ljummen sommarkväll. Pratade länge med S på telefon, om FK-utredning, juristkarriär, evolutionen och georgiskt vin, vindlande på olika stigar som våra samtal brukar vara.
Känner mig mätt på socialt liv, idag ska jag stänga in mig.

lördag 2 augusti 2008

Harmoni

Totalt igenmulet och ihållande regn. Ändå känns det bra. Vi fick en så härlig dag igår, en baddag. Jag är ju inte den som ligger och steker mig på en fullsatt sandstrand, inte ens förr när jag inte hade ärren. Men vi har ett smultronställe, en liten liten undangömd strand där mest lokalborna badar. Mjuka stenhällar, en smal brygga där barnen metar krabbor, klart snorkelvatten. Sväva i havsytan och titta ner på skärsnultror och stensnultror och tångspigg och lila sjöstjärnor, och tången, de där sladdriga slamsorna på stranden som är oändligt vackra i sitt rätta element.

Mannen berömde mig för att jag vågade gå i bikini bland folk, och jag suger åt mig för det är så skönt att bli sedd, att någon fattar vilken kraftansträngning som krävs.

Han säger att om jag slutar ta mina mediciner så slutar han ta sina. Vilken effektiv utpressning! Allt fixas inte med piller, men det verkar som att de här faktiskt ger mig en lägre tyngdpunkt som tillåter mig att resa mig upp igen när det blir vingligt.

Vi köpte plastormar på leksaksaffären för att lägga på balkongen och kanske skrämma bort duvan som tror att den bor här, den skitar ju ner så mycket. Lite långsökt att det ska fungera, men det ser rätt kul ut med ormarna.

Grillning på balkongen sen, min älskade lax med pesto och prosciutto, champinjoner, halloumi. Färskpotatis och tomatsallad. Nöjd.