Skrämmande tanke. Om fem år kommer jag tycka att jag var rätt patetisk, för så ser jag det hela tiden, ser mitt yngre jag som en omedveten, korttänkt, pinsam typ. Fördragsamhet med sig själv, näpp det är inte min stil. Här ska huggas jäms med fotknölarna. Kanske hör mina blippar i hågkommandet, jag som annars har relativt gott minne, samman med min längtan att distansera mig från hon. Allt det som hon är som inte är jag för då ifrågasätts min rätt att existera. Minnen är klister som tvingar ihop oss. Äckelkänslan i kroppen. Att ömsa skinn som en orm då och då hjälper ju inte, vår gemensamma kärna finns alltid under lagren. Svårt att stå ut med att jag är hänvisad till att vara den här personen.
Nu sitter jag och stirrar på skärmen, förstår inte vad det där kom ifrån, just idag mår jag bra (gammal låttitel). Önskar jag kunde planera Stockholmsresan men jag får väl vänta tills jag har varit på det där mötet på torsdag, vet inte alls hur gången är, när jag kommer vara uppbunden igen. Vill veta allt nu.
Jävlar vad jag undviker. Det krävs kanske ett mått omedvetenhet och korttänkthet trots allt för att man ska funka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar