torsdag 31 juli 2008

Slutkläm

Jag har överlevt! Genomfört det fast det kändes hotande nära en kraschlandning. Men jag har inte skadat mig, inte ens lite, och vill inte ta livet av mig. Dagen är lite suddig i mitt minne, men jag har iallafall blivit intervjuad i en timme av en psykiatriker som faktiskt var rätt sympatisk. Det var svinjobbigt, men inte outhärdligt. Han gillade att jag förberett en lista på alla mediciner jag tar och har tagit tidigare, med kommentarer om vilka som funkat bäst. Satte samman den när jag ändå inte kunde sova, snygg blev den också, punktlista och lagom indrag. Enligt intressetestet hos arbetsmarknadskonsulenten har jag viss administrativ förmåga. Trevligt när den kommer till användning.

Nu ska de ha en konferens, men det är mer eller mindre bestämt att jag ska arbetspröva ett par veckor. Läkaren var tydlig med att om det inte funkar kan jag säga ifrån, han vill inte tvinga mig. Så jag testar och ser. Är lite för trött nu för att ha någon åsikt.

Bristen på bubbelvin i huset är skriande för jag glömde systempåsen på tåget. Tröstar mig med att någon annan säkert fick en trevlig kväll. Det går ingen nöd på mig för jag har Grönstedts och brieost. Saknar bara Mannen för han måste jobba extra, men han kommer förhoppningsvis om en dryg timme.

Nu vill jag bara snabbt snabbt återskapa min skyddsbehandlade yta.

onsdag 30 juli 2008

Utfläkt

Första frågan hos socionomen: "Vem är du om du skulle beskriva dig själv?" Aaaaaarrrghh. Sedan mitt livs historia från födelsen och framåt. Skräck.

På eftermiddagen sjukgymnasten, det var mer prosaiskt. Hon sa att jag är den första hon träffat som haft fibromyalgi och blivit av med värken helt. Ok, jag kan fortfarande få ont i benen om jag känner mig stressad och har ångest, men det går över, inte alls samma som att ha kronisk värk.

Ett mellanspel, fika med T. Skönt att få älta en stund med någon som kan se ur en liknande synvinkel, få slippa ett ögonblick att känna sig som ett ufo.

Jag har kämpat så att hålla kontrollen. Vill inte verka hysterisk ovanpå allt det andra. Nu myllrar tankarna, känns som om de ska välta mitt huvud. Känner mig som en ofrivillig kroki-modell, inget skydd, allt ska till allmän beskådan, avritas, kommenteras, objektifieras. Äckelkänslan är så fysisk. Flyter i tiden, och jag sitter på psykakuten, om och om igen, lysrörsljuset, och jag sitter i källaren i Köpenhamn och skriver på mina bekännelser, och det enda jag vet säkert är att allt är mitt fel, man kan inte ha så här ont utan anledning. Jag vill be om förlåtelse men förstår att det är ovidkommande, bara ord, det är vad man gör som räknas, och jag vet inte riktigt vad jag har gjort, inte vad som är den enorma synden, så det måste vara det jag inte gjort, allt jag har underlåtit, allt jag är för slarvig och lat och oförnuftig och elak för att göra.

Och nu är jag slarvig och lat och oförnuftig och elak som sitter här och dömer mig själv och tar in all gammal skit och ger upp att vara konstruktiv. Säger jag borde det och jag borde det när jag borde låta bli borde. Ser hur liten och oansvarig jag blir, kan ändå inte hissa mig upp, bara sitta här och snörvla.

Vill svepa in mig i något, mjukt som lammull, hårt som kevlar. Sluta peta på mig och lysa mig i ögonen, jag orkar inte!

tisdag 29 juli 2008

Krypa

Ett 15-minuterssamtal och jag är helt slut, bombad i skallen, sirap i benen, migrän light. Men så var det 4 timmars resa också. Det var arbetsterapeuten den här gången, faktiskt inte en beskäftig medelålders dam som min schablonbild är av en sådan, utan en man med utländskt påbrå. Jag sade mest saker som jag redan sagt igår, jag har ju ingen smärtproblematik eller något sådant att utreda. Inget drama. Varför känns det så dramatiskt?

Något med att gnugga ansiktet i sitt misslyckande. Känns som jag skulle behöva duscha i en vecka för att bli av med skiten. Det är t.o.m. så att kniven lockar, att döda tankarna en stund, men har jag klarat mig sedan februari ska jag inte falla dit nu. Mahjong på datorn tills jag orkar gå och sätta på en maskin tvätt. Kaffe, kaffe, kaffe.

måndag 28 juli 2008

Dimma

Trött. Och det känns svävande, overkligt. Att komma hem var som att kliva tillbaka in i målningen från kaoset utanför.

De har varit snälla hittills iaf. Har fått ett lite bättre intryck än vad jag befarade att det skulle kunna bli. Träffade först en arbetsmarknadskonsulent och sedan en psykolog, över en timmes samtal med varje. Rätt detaljerade frågor om dåtid och nutid och framtid. Vad jag känner, vad jag tänker, vad jag vill. Lite formulär att fylla i. Alltför ofta måste jag svara "jag vet inte". Jag tror att de faktiskt försökte vara förstående. Skammen kommer inifrån. När det blir för närgånget är det svårt att hålla fasaden uppe, och även om jag vet att det är meningen att de ska inspektera sprickorna i fastighetsgrunden så känner jag mig fångad i strålkastarljuset. Kompetensen sipprar ut och jag står kvar i skör, söndervittrad betong.

Besvikelsen. Var jag inte starkare än så här? Ändå målade jag ju upp allsköns katastrofscenarion innan för att slippa bli tagen på sängen, men verkligheten skär obevekligt från hjässan till magen, mina besvärjelser tar den ingen notis om.

Ok, positivt tänkande. Jag har inte rusat ut storgråtande. Jag har inte säckat ihop utan ord. Jag har inte kastat kaffekoppen i golvet. Jag har inte dansat tango på psykologens bord och sjungit på rumänska.

Satt en stund på kyrkogården under den lååånga rasten mellan samtalen. Tänkte på L och Y och den äldre damen som dränkte sig. Försökte tänka på min pappa men det blev det inte mycket av. Sedan försökte jag sluta tänka och hitta på någonstans att gå, blev tillbaka till stationen för att se om de hade tidtabeller och en stadskarta. Tabeller ja, karta nej. Behövde kartan för att orientera mig, hade med möda letat mig fram på morgonen. Bättre lycka vid turistinformationen. Och tiden gick utan att jag somnade.

Räcker med att jag åker 07.57 imorgon. Kan inte riktigt ta in att jag ska dit imorgon igen. Overklighetens dimmor, here I come.

lördag 26 juli 2008

Konsultföretag

Inte så många ord. 50 grader i solen men det gör inte så mycket, är bara 30 i skuggan.

Nu tornar måndagen upp sig. "Kom ihåg att ta med inneskor" wtf? Och varför kunde de inte lika gärna skicka mig schemat för veckan i förväg? Gillar inte all osäkerhet. Läser det medföljande "informationsbladet", 2 svartvita A5-sidor, texten i ett luftigt typsnitt, minst 14 pt och 1,5 radavstånd. "XX är ett oberoende företag som har som målsättning att se individen/Dig ur ett helhetsperspektiv". "Tillsammans med Dig tydliggör vi Dina resurser för att kunna höja Din livskvalité." När floskelbehovet tillfredsställts finns det följdaktligen inte plats för så mycket solid information. Står iaf "Du kommer snart att bli uppringd av oss där vi hälsar Dig hjärtligt välkommen och svarar på eventuella ytterligare frågor." Vilket visade sig inte vara sant, ingen uppringning här inte.

Och jag vet att jag målar fan på väggen och gör en höna av en fjäder. Det är all osäkerhet. Om de verkligen ville bemöda sig om att höja min livskvalitet så kunde de börja med att skicka en tydlig beskrivning av vad som ska hända och vad jag förväntas göra. Och när. Jag har två timmars resväg enkel väg.

Och jag kunde gjort ett försöka att ringa dem och fråga, men är för feg, rädd att framstå som besvärlig redan från början. Fan.

S har åtminstone kommit hem från stora världen och jag fick älta med henne på telefon en stund.

Mannen har ett ganska jobbigt arbetspass idag till sent ikväll. Hoppas jag lyckas visa honom hur mycket jag uppskattar allt han gör för oss, både praktiskt och känslomässigt. Han är min klippa!

onsdag 23 juli 2008

Doftspår

Dagens blomma: lilja. Doftar starkt och gott i vårt kök. Ok, ska man vara riktigt ärlig så doftar det begravningskapell... Jag städade ett sånt en gång i tiden. Men jag tyckte det var en rätt lugn och skön plats att jobba på (ingen kund som bråkade med en, hö hö) så det har inte så jobbiga associationer faktiskt. Och egentligen är de vanligaste blommorna i gravkransar rosor, men inte sjutton tar man det som en pik om någon kommer med ett dussin röda... En del tycker att nejlikor är begravningsblomma, nejlikor som är en sån bra snittblomma. Det är så spännande vilka associationer folk kan bilda. Har läst på nätet flera som haft Jeff Buckleys version av Hallelujah på sitt bröllop. Hur tänker man då???? "snygg melodi och den låter ju lite kyrklig sådär" Eller någon sorts Freudiansk felsägning i tider där hälften av alla äktenskap går åt fanders? Nä, det blev inget Hallelujah på vårat bröllop, bara Av längtan till dig och den står jag för! :)


Flygriktning

Är fortfarande så glad över fotoprojektet, att det blev bra när jag nu vågade mig på det. Även om knappt någon får se resultatet, men desto viktigare att den som får det är nöjd. ;)

Halv tre på em och jag har ännu inte tagit mig ur huset. Samtidigt är det rätt skönt att slappa. Lär väl inte bli så mycket av det de närmsta veckorna.

Vi har en brevduva som hälsar på. Den kommer och går, dricker vatten från balkongfontänen, sover lite (och skiter) på balkongräcket. Halvtam är den, det går att komma ganska nära men inte helt. Efter flera dagar har vi till slut lyckats uttyda ett telnr på en ring den har runt foten, ett Ystadsnr, får se om någon svarar där ikväll. Undrar varför duvan valt att slå sig ner just här? Kanske väljer den lika slumpmässigt som man själv gör ibland.

Sitter och småler nu, tänker att det är en otrolig slump att jag och Mannen dels träffades, dels höll ihop, samtidigt som det känns som världens bästa plan!

måndag 21 juli 2008

Svarsalternativ

Stackars Mannen väcktes 07.15 av att någon ringde och efterlyste honom, han hade lovat att hoppa in på ett jobb och lyckats förtränga det. Tidiga morgnar är inte riktigt hans grej.

Jag slutar aldrig förundras över hur känslig jag är för telefonsignaler. Studsar upp ur sängen vid den första, är ute i vardagsrummet och svarar på den andra. Har medvetet tränat mig på att inte svara om jag ser på nummerupplysaren att det är någon jag inte vill prata med just då, eller någon som ändå bara vill prata med Mannen och han inte är hemma. Det är svårt. Precis som jag grämer mig när jag inte svarar på mail, vilket händer mer och mer, men känns syndigt på något sätt. Som att det är min plikt att välkomna all sorts kommunikation.

Känns iaf bättre idag. Lite rastlös. Mannen jobbar dag plus kväll så jag får hitta på något. Kanske utnyttja mitt sommarkort och åka någonstans. Gillar att knata runt i städer ensam. Fast sällskap är också trevligt. Saknar lite att prata med S, hon är i Kaukasus av alla ställen på jorden. Känner mig taskig som inte hälsar på E som är inlagd, fixar bara inte att sätta min fot på avdelningen just nu, inte just nu. Inte sjuksnack och personalens blickar. Sån distans har jag inte ännu att jag är oberörd, huden är fortfarande tunn.

Malmö kanske?

lördag 19 juli 2008

Tillgångar

Konstig krypande känsla i kroppen. Ingen direkt anledning. Längtar efter att Mannen ska komma hem från jobbet, sen kväll ikväll. Behöver en kram.

Det blev köpcentrat idag, usb-hub och minneskortsläsare på Kjell och en mjuk vit ziptröja på HM. Känns ok för det var saker jag ville ha. Är överdrivet osäker när det gäller det tekniska så jag har inte testat prylarna än, väntar på att Mannen ska kolla att det ser rätt ut. Som om han alltid skulle veta *himlar med ögonen och suckar melodramatiskt över mig själv*

Har fått ett formulär att fylla i och ta med mig till utredningsstället. Frågor om vad man gjort tidigare och sånt. Och lite "Vad är dina bästa sidor?" Vill svara smärttålig (sy utan bedövning någon?) tålmodig (välkommen till Försäkringskassans växel, du är nr 113 i kön), diplomatisk (ursäkta att jag stör, håller på att explodera av ångest här borta men jag förstår att personalen har mycket just nu, det är ju Bingolotto-kväll, så jag kan vänta till reklampausen), positiv (ehhh, lite får man väl skarva, och jag har ju mina dagar när det är helt sanslöst underbart att dricka varm o'boy samtidigt som man tittar på Kalle och chokladfabriken på hotellets kabel-tv med en regnvåt Aveny utanför), kan tänka utanför ramarna (dagens datum betyder att universums mörka krafter planerar att döda mig, är inte det lite speciellt tänkt?), ordningssam (kommer ihåg att ladda dosetten), uppriktig (bloggar om mitt liv, som om någon bryr sig).

På "Vad förväntar du dig av dessa dagar [av utredningen]?" ska jag nog fan vara uppriktig i alla fall, Hoppas jag klarar det utan att krascha för det låter vansinnigt läskigt att bli utredd av en massa vilt främmande personer.

Äh, bara en gnällig kväll.

fredag 18 juli 2008

Uppstigning

Skriver på nya laptopen nu. Mycket pyssel med allt som ska installeras, men jättekul.

Har fått kallelse till utredningen, den 28 juli blir det. Måste åka bussen 06.20, brrr.

That's all folks.

torsdag 17 juli 2008

Morgonpigg

Mår fortfarande bra. Inte speedad-bra (även om jag gick upp tidigt imorse), bekvämt bra. Är bara lite otålig över att Mannen ska vakna så vår dag kan börja, han är nattmänniska stackarn, jag får vänta ett tag till.

Fikade med C igår. Vi ska gå på "tjejbio" på fredag. Ibland känns det märkligt när man upptäcker sig själv göra s.k. normala saker, kontrasten mot att vara "Psykfall med kniv gick lös - Eivor 72: hon verkade alldeles förvirrad". Svårt att på ett snyggt sätt samordna sina världar.

Har fått se råkopior av fotona och det är häftigt att se att man inte behöver vara stereotypt vacker för att vara vacker. Blev fin kontrast med den blå tapeten. Ska bli superkul att se vad Mannen tycker, men på en nivå spelar det inte så stor roll för jag har redan uppnått det viktigaste, man kan tycka på ett väldigt ytligt och frivolt sätt men ändå, att tillåta mig att se min fysiska människodel i ett positivt ljus. Att inte automatiskt behöva nedvärdera, straffa, vara en slagpåse.

Tyckte jag hörde Mannen röra sig, kanske han vaknar snart ändå! Vi ska åka och kolla på en laptop. Hihi, jag kanske är en liten aning uppskruvad ändå för jag känner mig så himla otålig.

tisdag 15 juli 2008

Mysfaktor

Många intryck på kort tid, men just nu sitter jag här och mår bra. Det var som alltid lite ansträngande att vara social med många människor samtidigt i helgen, men också roligt att få ha Mannens barnbarn omkring oss. Mannen sysselsatte tvillingarna med att tillsammans grundligt demolera ett gammalt tangentbord *asg* Det känns bra också att det finns så många runt omkring småttingarna som bryr sig om dem, att se hur tillitsfulla och nyfikna de är.

Sen supermysig minisemester med Mannen igår till idag. Fint hotell i Göteborg, fick ett stort läckert rum.


Äldste sonen och hans tjej kom över med sushi och smarriga chokladpraliner, vi skålade i Pol Roger. Efter ett par timmar skickade jag iväg alla och ägnade mig åt mitt egotrippade fotoprojekt som blev en jättekul upplevelse. Till slut sammanstrålade jag med Mannen igen, plus en kompis som tog med sin kille för att få honom granskad och godkänd av oss, hihi. Det fanns en pub i hotellets källare, vi fick provsmaka olika ölsorter innan vi beställde och åt också en god caesarsallad.

Ja, och så hotellfrukost imorse, det är en av mina svagheter...

Är så genuint trevligt att göra såna saker med Mannen. Det känns lätt och varmt, tryggt men spännande. Tröttnar aldrig.

lördag 12 juli 2008

Jubileumsskrift

Idag för ett år sen hade dagarna kunnat ta slut. Konstigt att tänka på, ogripbart. Jag blev tvungen att ta fram journalen och kolla att det verkligen hänt, jo det är klart att jag vet att det hänt, det är kristallklart i mitt minne mitt i de luddiga molnen av omöjlighet, otänkbarhet. Och konstigt att jag minns datumet, kanske för att jag var fast bland siffrorna just då, en 2:a i datumet plus en 1:a och 1+7=8, och varför det hade en olycksbådande innebörd kan jag inte se nu när världen inte bara är skuggor och mörka energiströmmar, vet bara att det fyllde mitt huvuds hålrum just då.

Sedan dog L den 25:e, 13 dagar, olyckstalet. Och alla frågorna, varför hon och inte jag? För henne fanns en mening, en plan, en tro. Det räckte inte, uppenbarligen. Jag som ser kaos och inte en plan, varför räcker det för mig? För att det inte finns svar? Finns det någon människa som nöjer sig med inga svar, som ser meningen i meningslösheten? Det verkar så okaraktäristiskt för vårt släkte...

fredag 11 juli 2008

Familjeaktiviteter

Laptopen som jag brukar bruka på köksbordet har plötsligt bestämt sig för att inte längre tala med omvärlden. Går inte att koppla upp sig mot nätet. Nu kan jag ju använda Mannens dator så det är inte sååå synd om mig. Men lite störande.

Igår träffade vi Mannens tredje barnbarn för första gången! Han bor inte i Sverige så det har tagit lite längre än normalt. En väldigt alert kille med stora blå ögon och antydan till lockigt hår. Stackarn vandrade runt som en trofé mellan alla ansamlade människor men han verkade inte misstycka alltför mycket. På lördag blir det kusinträff, då kommer barnbarn 1 och 2 också. Det blir nog full fart...

Fick en totalt oväntad inbjudan till en 60-årsfest. Det får vara, jag skulle säkert bli helt stirrig efter ett par timmar, även om idén är lite kul att träffa enbart en massa människor som man inte känner. Ibland får man vara klokare än man vill vara.

Mycket tidig morgon. Har sovit oroligt och drömt om östtyska gränsvakter. Det känns i kroppen att det blir mycket aktivitet nu några dagar, även om jag också tycker att det är roligt. Får kollapsa på onsdag. Tänk att man kan schemalägga sånt också.

torsdag 10 juli 2008

Skalman



Vi har byggt en balkonfontän! Helt underbart att höra vattensorlet när man sitter därute.











Och naturligtvis måste vi ha någon som bor i fontänen.

tisdag 8 juli 2008

Fotarbete

Har rört på mig idag. Gått fram o tillbaka till F&S, jympat. Efter att ha legat på sofflocket sedan i våras är konditionen obefintlig, gick på seniorjympa och blev genomsvettig, haha. Gått runt en massa i Hbg. Gått hem från stationen bara för att upptäcka att nyckeln blev kvar i träningsväskan, så bara att knata tillbaka till stan och låna nyckel hos Mannens son. Trött nu!

Kom på att jag har en svart klänning i garderoben som jag fyndade för 99 kr i våras, den ska jag ha i Gbg. Tänker släpa ut Mannen på krogrunda vare sig han vill eller inte, hihi. Ser fram emot att vara, om inte hejdlös, så lite lössläppt.

Dagens blomma: ros!

Stiltje

Stillsam måndag. Köpte en liten pump för att bygga en minifontän på balkongen, och letade stenar till den på kvällen. Känner mig bättre efter att ha haft tid att gå in i mig själv. Mer intresse för omgivningen igen. Nu ska vi bara leta recept eftersom vi ska laga mat åt 11 pers på lördag.

Sol och åska ute men jag känner mig mer som en småljummen obemärkt dag.

söndag 6 juli 2008

Obekvämligheter

Är en ganska usel vän nu. Svarar inte på mail och meddelanden, glömmer eller låtsas inte om att jag borde ringa folk. Det är väl bara S som jag oftast tycker det är ok att prata med. Lite har det nog att göra med att jag i stort sett mår bättre och därför känner ett större ansvar att vara den som finns till hands för dem som inte är lika lyckligt lottade. Samtidigt känner jag mig absurt nog mer asocial, vill vara ifred, inte ha folk i mitt huvud. Är rädd för att det blir en lose-lose-situation, antingen "uppoffrar" jag mig och umgås mer än jag vill, eller så står jag där utan omvärldskontakter när jag går in i en social fas. Kära tillståndet "lagom", saknar dig.

Brorsan med fru var här igår. Vi bor långt ifrån varandra och ses inte så ofta, men jag gillar dem mycket och det var kul att ha dem här. Ändå hade jag ångest imorse, den där speciella väldigt fysiska krypande känslan när det har blivit för mycket och jag måste gömma mig, stänga av. Vaffö e de på detta sättet?

lördag 5 juli 2008

Umgängesliv. Igår, idag, imorgon. Nästa vecka, nästa helg, måndagen efter. Vad har jag givit mig in på? Samtidigt vill jag ju vara en social person. Förr var det inga problem, ville ha folk omkring mig. Nu har jag svårt att sålla intryck. Nacken var stenhård igår kväll, benen stressvärkte. Fast jag hade haft roligt. En viss andel är självpåtagen noja över att någon ska ställa de där vanliga frågorna om vad man gör, att behöva erkänna om än aldrig så ytligt. Mest är det bara ansträngningen att vara närvarande, lyssna på vad folk säger, acceptera deras existens. Den eviga dubbelheten i att vilja ha en flock och inte vilja bli uppäten. Jag tror det ligger i min natur att lita, att tro att flocken inte är vargar i fårakläder, min nuvarande cynism känns som en stor sorg.

torsdag 3 juli 2008

Utstigen

Oväntad hopstötning på tåget med en bekantskap från bnu, det blev en improviserad fika på stan. Är så kul när man träffar folk man vågar prata ganska fritt med.

Och så fick jag ett ryck och gick runt i ett linne i flera timmar i hettan för första gången på ganska många år. Visserligen inte i min egen stad, men ändå. Det är inte bara en fråga om värme, utan framför allt känslan av att vara inspärrad, att skämmas för sin historia, skräcken för att någon människa skulle kunna bli obehagligt berörd om de ser hur jag ser ut. Jag är faktiskt mindre rädd för att själv bli dömd än för att andra kan bli negativt påverkade, särskilt att mina närmaste skulle kunna bli dömda för min svaghet.

Samtidigt känns det absurt, löjeväckande, att min kropps utseende skulle ha den makten över andra. Ser plötsligt framför mig hur alla människor ser ut inuti, hur vi alla är mer eller mindre välorganiserad köttfärs.

Genomskinlig

Mannen är så obönhörligt gullig mot mig. Jag begriper inte hur han kan hänga med på mina infall (som att gifta oss, hihi). Försökte i typ en halv dag att hålla den senaste vilda idén hemlig, för att det skulle bli en överraskning sen, men det lyckades jag förstås inte med. Det känns bara så totalt onaturligt att ha hemligheter för honom. Inte så att vi är siamesiska tvillingar, men kanske vanliga tvillingar? Jag skulle klara mig själv om det var absolut nödvändigt, jag bara vill inte det, för jag vill mer än bara klara mig.