Stackars Mannen väcktes 07.15 av att någon ringde och efterlyste honom, han hade lovat att hoppa in på ett jobb och lyckats förtränga det. Tidiga morgnar är inte riktigt hans grej.
Jag slutar aldrig förundras över hur känslig jag är för telefonsignaler. Studsar upp ur sängen vid den första, är ute i vardagsrummet och svarar på den andra. Har medvetet tränat mig på att inte svara om jag ser på nummerupplysaren att det är någon jag inte vill prata med just då, eller någon som ändå bara vill prata med Mannen och han inte är hemma. Det är svårt. Precis som jag grämer mig när jag inte svarar på mail, vilket händer mer och mer, men känns syndigt på något sätt. Som att det är min plikt att välkomna all sorts kommunikation.
Känns iaf bättre idag. Lite rastlös. Mannen jobbar dag plus kväll så jag får hitta på något. Kanske utnyttja mitt sommarkort och åka någonstans. Gillar att knata runt i städer ensam. Fast sällskap är också trevligt. Saknar lite att prata med S, hon är i Kaukasus av alla ställen på jorden. Känner mig taskig som inte hälsar på E som är inlagd, fixar bara inte att sätta min fot på avdelningen just nu, inte just nu. Inte sjuksnack och personalens blickar. Sån distans har jag inte ännu att jag är oberörd, huden är fortfarande tunn.
Malmö kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar