lördag 28 mars 2009

Kärleksbegränsning

I min gamla blogg hittar jag något från 2007 som speglar tankar jag haft många gånger, senast häromdagen...

Det stör mig mycket att när jag slår i botten så har prat, med mina närmaste eller min psykolog eller annan vårdpersonal, aldrig varit tillräckligt för att dra mig upp. Mediciner har, och elektricitet, och tid (att bli förvarad inlagd tillräckligt länge för att det värsta ska släppa). Det är verkligen inte hur jag vill att det ska vara. Jag är nog lite av en romantiker. Och jag inser att jag har köpt vår kulturs tro på att kärleken övervinner allt (”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”). Jag vet att jag är älskad. Det räcker inte.

Antar att jag är rädd att de som bryr sig om mig ska känna sig otillräckliga på något sätt, att de ska tänka att de borde ha sagt eller gjort något som skulle ha ”fixat” mig – jag vet att jag kan ju tänka så när någon runt mig inte mår bra. Jag måste vara mer tydlig, säga till folk att jag inte tycker att de sviker mig.

Jag menar absolut inte att kärlek och vänskap och omtanke är oviktiga, de är tveklöst nödvändiga på många sätt. Men jag måste vara på en tillräckligt hög nivå, ha huvudet ovanför vattenytan, innan jag kan ta emot det.

Och nu har jag ett sånt där ögonblick då jag tar starkt avstånd från hur livet är konstruerat, i en perfekt värld borde det verkligen vara så att kärleken övervinner allt. Men universum skiter väl i min åsikt.

Trevlighetsmasken

Fredagen kändes lite avslagen, trött efter att sonen hade åkt hem, var inte särskilt inspirerad på arbetsträningen. Fikade med C så gick lite tid, gjorde av med Mannens pengar (betalade räkningarna), sen satt jag mest bara vid datorn. Inte så mycket att skriva om alltså.

Av min son fick jag låna en lärobok i biopsykologi, Från neuron till neuros av Stefan Hansen. Att läsa romaner är fortfarande helt kört, men denna ska jag banne mig ta mig igenom, den verkar intressant och lättläst. Bara jag får ta det i små munsbitar och inte behöver hålla en röd tråd i minnet så går det, det är därför jag kan läsa saker på nätet där det mesta kommer i småförpackningar.

Dagens begivenhet är en familjelunch för att fira Mannens son, inte hemma hos oss så jag behöver inte pyssla med något, men ärligt talat är sånt lite av en pärs för mig. Artig konversation och allt det medför. Jag kan göra det, hänga med i snack om allt möjligt och omöjligt, skratta på rätt ställe, men egentligen blir jag så otroligt rastlös att jag måste diskutera tyst med mig själv och strängt förklara varför det är bra om jag sitter kvar på stolen. Men vissa saker måste man bara genomföra. Så dåligt mår jag inte att jag inte kan. Vill bara gnälla lite. Tyck synd om mig som måste gå på fest.

Och så den ständiga knäckfrågan: vad ska jag ha på mig? Världsproblem.

torsdag 26 mars 2009

Backspegel

Har absolut inget att skriva om, flyter runt i en trött men nöjd dimma. Så jag har bara lagt in mer gammalt grubbel på http://ordminnen.blogspot.com Om inte annat har Mannen mer att läsa när han har tråkigt...

Känner mig lite sorgsen när jag läser det, alla känslor jag har brottats med. Men det var väl saker jag behövde gå igenom.

tisdag 24 mars 2009

Familjelycka

Jag har mer eller mindre gått upp i rök eftersom min äldsta son är här och hälsar på i några dagar. Det är verkligen jättekul, vi kan prata i många, många timmar. Det känns inte som något givet, att man smärtfritt kan umgås med sina vuxna barn. Eftersom jag inte har det så i relation till min mamma så känns det lite extra, känner mig gynnad, och är imponerad av barnen att de är så öppna för kontakt trots att de inte alltid haft det så kul själva när de växte upp, två på olika sätt knäppa föräldrar. Är så glad!

lördag 21 mars 2009

Talspråk

Fick en kommentar av dagsspan som läst ur de gamla anteckningar jag lagt upp från 2003-2004, där hon tyckte jag hade ett rikt språk (tack!). En helt fascinerande kommentar ur min synvinkel, för jag har också nyss bläddrat i min journal från den tiden och där återkommer observationer om hur svårt jag har att prata, uttrycka mig, förklara mig, hur jag talar med låg röst, tystnar. På samma gång som jag skrivit och skrivit för att få saker ut ur huvudet (finns mycket mer än det jag har lagt upp i bloggen) har jag varit stum, oförmögen att förmedla min situation.

Att tal och skrift verkligen kan vara olika språk.

fredag 20 mars 2009

Nöjdhet

Känner mig rätt harmonisk, inte slö men lugn trots att jag sover lite. Min chef sa att jag ser piggare och mer skärpt ut nu än för några veckor sen, vilket iofs det vore sensationellt om jag inte gjorde, med tanke på hur jag mådde då... Idag har jag fållat tygprover med en lynnig overlockmaskin. Jag betraktar inte mig själv som särskilt praktiskt lagd så jag blir lycklig när jag fixar såna pyssliga saker.

Har just ätit lunch med Mannen på "vår" restaurang vid havet. Sejrygg med skaldjurslasagne och hummersås - bara så gott! Blommorna blommar i rabatterna, solen skiner, fåglarna sjunger så de storknar - underbart att kunna uppskatta det.

(Mannen har redan läst anteckningarna jag la upp igår och vill ha mer, så det kommer mer efterhand, finns flera år till, haha.)

Blommor på bordet har jag också! Stora cerise gerbera, glada och utåtriktade. :)

torsdag 19 mars 2009

Introvert

Har lagt in en massa grejor på ordminnen.blogspot.com - kvalificerat navelskådande smulor från en gammal blogg, mest för min egen skull, vill ha dem där. Läs på egen risk, jag lämnar ingen ersättning för söndergäspade käkar. Det är mörkt, det var en mörk tid. Mycket om självskadande och mediciner. (Jaja, kanske Mannen tycker det är intressant *vinkar* )

Annars inget nytt direkt.

onsdag 18 mars 2009

Zzzzz

Den här dagen är lite suddig i konturerna. Kanske snarast en återspegling av min luddiga skalle. Har sovit nästan hela natten, det sätter sina spår. Nu är jag sömnig igen, middagslur? Så kanske jag orkar hålla mig vaken genom hela Grey's Anatomy ikväll.

tisdag 17 mars 2009

Pilleriarbete

Jag ryser och skrattar: MEDICIN-BOXES

Belysning

Natt utan Propavan = mestadels vid datorn. Det är lite lustig för jag känner mig inte obekväm fast jag sover så lite, utom för moralbiten att jag borde sova. Jag menar att jag ligger inte i sängen och lider för att jag inte somnar om, och jag funkar ändå på dagen. Men jag får nog schemalägga att ta en proppis varannan natt. Inte en suck att jag slutar med Abilify.

Ser fram emot att min äldsta ska komma ner och hälsa på nästa vecka, vi brukar ha så kul när vi träffas. Har bett honom ta med kameran och fota Mannen och mig, han är rätt duktig. Hoppas vi kan vara utomhus, det blir roligast bilder och snyggast ljus.

Solen smyger fram utanför fönstret. Jag är fortfarande helt uppslukad av gamla bloggen, ger mig perspektiv, knyter ihop trådar, väcker frågor. Skönt att se att mycket har blivit bättre. Inte ens jag var ett hopplöst fall.

måndag 16 mars 2009

Dagtid

Känner mig lätt i huvudet och gladare idag. Har varit rätt aktiv, litiumblodprov, jobbet, gymmet, Psyko H (som idag blev mer en allmän diskussion om KBT, läkemedelsföretagen och Region Skåne, han pratade nog mer än vad jag gjorde, så på slutet sa jag att det kanske är skönt för honom att få prata av sig ibland, han storgarvade). Funderar på att baka focaccia nu.

söndag 15 mars 2009

Slut

Känner mig lite trängd. Den kroniskt suicidala kompisen har skrivit igen, säger att det enda som finns kvar är att dö. Jag har tidigare sagt att jag pga min egen bakgrund inte vill diskutera självmord, men det skiter hon i. Nu upprepade jag i mitt svar att jag inte vill prata om hennes eller någon annans självmordsplaner. Det låter så kallt. Samtidigt, de olika former av hjälp som jag föreslår tvärvägrar hon, eller säger att de inte hjälper. Jag känner mig maktlös, och tvungen att dra mig ur för att inte dras ner. Men det är svårt...

PS. fick nyss svar på mejlet:
"Du ska få slippa mitt tjat om självmord.
Du ska få slippa mina tunga mail överhuvudtaget."

Så det avgör väl saken. Jag hoppas hon klarar sig.

Drömläge

Tänk så lättroad man kan vara när man är uppåt, citerar mig själv från en medicinlös period 2007:

Det var så underbart att gå och lägga sig igår för kudden kändes så fantastiskt behaglig mot mitt huvud och temperaturen i rummet var helt perfekt. När jag vaknade ett par gånger så kände jag mig så lycklig för att jag fortfarande befann mig i sängen. Mina drömmar var skitroliga, eller jag vet inte vad de handlade om, talande katter tror jag, men det var så roligt att få drömma överhuvudtaget, jag tror jag skrattade högt. Konstigt att folk inte skrattar mer när de drömmer.

lördag 14 mars 2009

Returstation

Så skumt det känns att resa i tiden... Kan inte sluta läsa gamla bloggen.

En sak känns extra knepig: så mycket energi jag lagt under åren på att analysera och försöka hantera mitt självskadebeteende. Och sen gick jag bara och medicinerade bort det. Vilket antiklimax.

Misstänker att min andra ECT slutet av 2006 störde minnet mer än jag varit medveten om. Rätt mycket som hände 2005-2006 hade jag tappat bort. Bl.a. fanns en detaljerad beskrivning av hjärnoperationen jag gjorde januari 2006, ganska kul att läsa nu. Jag funderade häromdagen, pga av ett samtal på jobbet, på hur det känns att ha en kateter, men oops det har jag visst redan upplevt.

En del problem är samma nu som för 6 år sen, som vad jag ska bli när jag blir stor. En aning mer självsäker är jag ändå, och livet är inte alls så smärtsamt.

Dåtid

Psykfalls-arkeologi. Grävde fram en blogg på engelska som jag startade 2003. Intressant och jobbig läsning. Beskriver på många ställen tydligt mönstret ett par glada dagar>mer och mer frenetisk och splittrad>kraschar, långt innan jag fick min nuvarande diagnos. Också det där "vaknade glad och pigg utan särskild anledning", och att det splittrade läget var då jag var mest benägen att skada mig.

Finns också episoder med psykosliknande upplevelser likt den jag nyligen hade, jag kollade mot min patientjournal och där står det inget om det så jag har säkert inte sagt något till läkarna, utom litegrann en gång för ett år sen.

Så grymt skönt att inte ha behövt vara inlagd på sista tiden. Allt stirrande in i väggen som jag ägnat mig åt där...

Fan vad uttrycksfull jag är ibland på engelska. Använder ord jag inte visste att jag kunde.

fredag 13 mars 2009

Distanshållande

Känner mig trots allt lite mer som normalbefolkningen nu, eftersom jag tycker det är skönt att det är fredag och inget jobb imorgon.

Det är okej ikväll, sitta med Mannen och äta god mat framför tv:n, lite alkohol, saltlakrits. Och friheten att sen sätta sig en stund framför datorn utan sura miner.

Fick ytterligare ett självmordsmail från en kompis, de kommer då och då. Jag tror jag börjar lära mig att svara med medkänsla men ändå distans, uppmanar henne att prata med de vårdkontakter hon faktiskt har. Jag kan ju inte göra ett piss egentligen. Normal hövlig uppmärksamhet biter inte på hennes depression. Men det är svårt det där. Jag vet ju egentligen bara hur det har varit för mig, vad som har hjälpt mig. Men fast vi har vissa likheter på ytan så funkar vi rätt olika i grunden.

Berör mig, det gör det ändå. Väcker upp mina egna spöken. Kanske kommer jag skriva mer gamla minnen på ordminnen.blogspot.com men det blir knappast ikväll. Efter 22 är det sovdags för S, även en fredagkväll.

torsdag 12 mars 2009

Snöhög

Känner mig lite dämpad. Insnöad (jo det är snö i Skåne idag). Jag är en liten snödriva av ansamlad spänning, oron över Mannen, efterverkningarna av medicinlöshetsfiaskot som jag fortfarande känner av, vag irritation över att arbetsträningen inte alls har stärkt min självkänsla. Är rädd för att plötsligt tappa den sammanhållande kraften, smälta ihop till en lerpöl.

Men den rädslan kommer jag kanske alltid att ha. Jag har bevis för att jag kan bli ett vandrande vrak, för det har hänt i verkligheten, så jag kan aldrig mer inbilla mig att jag är osårbar, och jag har en kronisk sjukdom som innebär att risken aldrig kan uteslutas. Det gäller väl att lära sig leva med den osäkerheten. Jag försöker tänka på allt som faktiskt skulle kunna hända, allt okontrollerbart, naturkatastrofer och bränder och plötsliga oväntade olycksfall och fågelinfluensan och och och. Lustigt nog lugnar det mig. Allt jag inte kan styra, det enda jag kan göra då är att acceptera läget och ta vara på guldkornen.

Jag kände mig ändå lite duktig idag på jobbet, behövde inte fråga något en enda gång. Och så gick jag till gymmet. Nu är det ett antal gånger jag har tränat i kortärmad tröja men jag tänker fortfarande på det, särskilt när man ser sig själv i de stora speglarna, jag känner mig lite tuff som vågar utsätta mig för folks blickar. Dessutom har jag varit duktig och storstädat badrummet. Så egentligen har det inte varit någon dålig dag.

onsdag 11 mars 2009

Lättnad

Har Mannen hemma igen nu, han mår bra och de hittade inget fel på hjärnan. :) Så det var nog bara en mindre grej.

måndag 9 mars 2009

Borta

Är lite frånvarande just nu. Mannen ligger på sjukhus sen igår. Han mår ok men de behåller honom för fler undersökningar, han har hjärtkärlsjukdom sen innan och nu kan han ha haft en liten stroke eller dyligt. Jag tror han kommer må bra men det är ju alltid nervöst...

söndag 8 mars 2009

Prissätta

Fick ett par timmar till med Propavan, det här blir ju bra.

Behöver lite stimulans idag, men det ska vara billigt. Hmm. Försöker vara lite ekonomisk. CSN-månad. Har också lagt maxbeloppet 1800 kr på två månader på medicinerna, vilket inte lär förvåna någon efter alla mina pillerutläggningar (se ovanstående stycke). Har haft funderingar på om man med apotekarvåg skulle kunna räkna ut kilopriset på pillrena. Råvarupriset på guld är (går och gör diverse beräkningar) ca 310 000 kr/kg just nu. Skulle nästan tro att Abilify matchar det. Varje ask motsvarar en förlovningsring. Många skulle nog välja ringen. Men jag är ju utom tävlan, så...

Hursomhelst, jag kanske kan åka till Helsingborg och gå på Dunkers. Tror jag har pengar kvar på resekortet. Skulle kanske kunna lura med mig Mannen, han har skittråkigt pappersarbete han borde göra idag, så det skulle nog vara lätt. ;) Men kanske lite taskigt, han behöver ju få eländet gjort.

Små smulor av tankar, har svårt att fånga in dem, de rullar över bordet och ner mellan golvspringorna.

lördag 7 mars 2009

Historia

Med alldeles för mycket ledig tid på hand fick jag ett ryck och skapade en blogg där jag lade upp en gammal text från 2007, egentligen bara en oansenlig minnesanteckning från ett nära självmordsförsök och en psykvistelse.

Särskilt när jag mår rätt bra är det ibland nyttigt att påminna mig själv om varför jag ska hålla på med terapi och mediciner och skötsamhet, varför jag inte bara kan skita i allt.

Om någon vill läsa (så jättespännande är det inte) så finns den här:
http://ordminnen.blogspot.com

Tvåtiden

Det känns lite fascinerande att jag inte är tröttare, trots en veckas minimal sömn. Har någon sorts energi i kroppen, men i övrigt är jag inte uppspeedad. Bara vaken.

Lite framtidsleda. Jag är redan trött på arbetsträningsjobbet, men vet inte vad jag ska bli när jag blir stor (utom förhoppningsvis några kg mindre). Ibland undrar jag om det är någon sorts balansräkning, att jag betalar för mitt lyckade kärleksliv med total katastrof karriärmässigt. Äh, jag vet väl att det inte funkar så, vill bara ha en förklaring...

Just nu vill jag inte vara ensam, men det är något fel tid på dygnet att vara sällskapssjuk.

fredag 6 mars 2009

Väntetid

Mina blommor: tulpan, ranunkel, hyacint, vaxblomma.


Jag kan tycka att det är lite störande att gå och vänta på ett kanske-samtal. Lite löjligt egentligen för jag brukar ju ändå ha mobilen med överallt, vad är skillnaden? Men ändå. Dr B ska eventuellt ringa. Han har varit sjuk några dagar och sekreteraren trodde att han skulle vara tillbaka idag. Kanske, kanske inte, och om, när som helst på dagen. Störande, som sagt, även om jag inte har ett dugg av vikt som jag ska göra idag.

Det känns inte lika vårlikt, iskall vind idag. Men det är förstås bara mars. Det kommer.

Nattskiftet

Borde tagit en Propavan igår. Blev ett par glas Geisweiler istället, som på något märkligt sätt smakar bättre. Sömnen blev därefter, en timme, sen bara halvslummer. Man får skylla sig själv. Jag har inte varit så trött på dagarna ändå faktiskt. Hoppas ändå det blir som förra gången med dessa piller och sovandet rättar till sig så småningom.

Något som hemskt gärna får förbli är hur en viss annan sovrumsaktivitet har påverkats. "Abilify gör det goda godare" ;)

Jag har en gullig ny vårbukett på bordet, Mannen tyckte jag behövde en. Ska dokumentera den fotoledes när det ljusnar ute.

Hade en bra konversation med min yngsta igår, om hur han har haft det när hans farsa spårade ur mer och mer, samtidigt som jag mådde som sämst och for in och ut på psyk som en skottspole. Jag har väldigt dåligt samvete över att jag inte gjorde mer, inte riktigt fattade hur jobbigt han hade det, även om jag inte vet riktigt hur jag skulle ha ordnat det. Vi bodde rätt långt från varandra. Kan fortfarande oroa mig för honom för vi har ganska lika temperament och han har haft en depression, jag hoppas att han inte går och bär på min jävla sjukdom också, fast så illa verkar det väl inte hittills. Han sa iallafall, och det har min äldsta också sagt, att han ändå alltid upplevt ett stöd från mig, och det är jag otroligt tacksam för, att något av min kärlek trots allt gått fram.

torsdag 5 mars 2009

Skyddsnät

Jag måste bara säga det en gång till, ni får stå ut med tjatet, det är otroligt skönt att ha sin hjärna tillbaka. Jag bearbetar det fortfarande, det var en så enormt obehaglig upplevelse, även om jag varit med om många jobbiga upplevelser förr, det går inte riktigt att gradera. Men det känns som om någon kastade till mig en livboj i sista stund.

onsdag 4 mars 2009

Empatiövning

Jag darrar fortfarande av chocken - nyss ringde jag FK och blev kopplad till en handläggare direkt, inte en sekund i kö!! Kommer jorden att gå under nu?

Behövde ringa och få hjälp att tolka en blankett. Det syntes faktiskt att de försökt göra blanketten enkel, rensa bort onödig information. Tyvärr hade de även rensat bort nödvändig information som anvisningar på hur man skulle fylla i blanketten. *suck*

Sömnen är rätt skruvad, vaknar hela tiden. Ändå är jag inte så trött. Har varit på gymmet, och promenerat en del fram och tillbaka. Det är tidig vårkänsla. Inte så jättevarmt idag, och väldigt blåsigt, men torrt, ljust. Allt känns bättre när man tagit sig igenom februari.

Att komma med historien om min okända syster till min psykodynamiska psykolog var givetvis som att kasta ett ben till hunden, men jo, vi hade ett ok samtal ändå. Det har givit mig en ny synvinkel på min mamma. Jag har ofta känt mig lite undanstött av henne, distans, inget intresse för sånt i mitt liv som inte är perfekt, och det är inte ren inbillning från min sida, Mannen har också märkt det. Men tänk er själva - bli med barn vid 19 i en konservativ miljö där man absolut inte får vara ogift mamma, och tvingas lämna bort barnet på bb. Och sen är jag helt säker på att på den tiden var det ingen som uppmuntrade henne att sörja och prata om vad som hänt, utan det var locket på, man skulle låtsas som ingenting. Sånt måste ju bara lämna spår. Kanske en försiktighet att fästa sig ordentligt vid de barn hon fick sedan, bara utifall hon skulle förlora oss också på något sätt. Har man varit med om stark smärta försvarar man ju sig.

Jag har mer medkänsla med henne nu, och rent själviskt gör ju det mitt liv lättare.

tisdag 3 mars 2009

Halvlugn

Har stått två förmiddagar på "jobbet" och klippt tygprover. Monotont, ändå skönt på något sätt. Min skalle behöver inte så mycket underhållning just nu. Det räcker och blir över med senaste tidens tomtedansande på loftet. Och jag skulle ändå orka med mycket igår. Gymmet, psykologen, bio till och med (Män som hatar kvinnor, namedropping: jag har träffat Stieg Larsson). Det är verkligen ett stort dagsverke för mig allt detta, tur att jag känner någon sorts energi i kroppen av Abilifyn. Inte akatisi, det har jag haft förut och det suger, nu kan jag sitta still, sockerdrickan är halvt avslagen och mer diskret.

Men idag är det ytterst stillsamt, med det mest spännande inslaget en kort sväng till Ica Maxi.

Tänkte att jag hade något att säga men det hade jag inte.

Hybris

Och vad var det för fel på ordet "soprum"? Hade det åtminstone inte varit mer adekvat att kalla den "Råttan"? Vem fick i uppdrag att döpa Region Skånes soprum, och varför, och hur många extra läkarbesök hade man kunnat få för den summan?



(hittat i korridoren utanför psykavdelningen)

Begynnelse

Shit, det är 8 grader varmt ute just nu! Och titta vad jag hittade hos grannen:

söndag 1 mars 2009

Avbokat

Dagens duktig: jag har inaktiverat mitt facebook-konto. Använder ju aldrig skiten, får bara en massa vänförfrågningar som jag ignorerar och därmed säkert framstår som snorkig.

För egentligen vill jag inte alls samla alla jag känner och känt på ett och samma ställe. Jag har levt för många olika liv.

Runsten

Och så börjar vi bocka av på den nya biverkningslistan. Sömnstörningar är klar etta. Vaknar ett flertal gånger på natten (och inte bara för att kissa litiumvatten). Somnar om några gånger, men till slut har jag tillåtit mig själv att gå upp framåt 3. Då sitter jag vid datorn och dricker presskaffe och trivs förträffligt. Det triggar visst igång mitt sömnbristsmissbruk. Jag får nog allvarligt överväga att ta Propavan åtminstone ett par gånger i veckan och däcka lite. Inte en suck att jag släpper mitt Abilify nu.

Är inte över den senaste episoden? mikropsykosen? skräckmonsterdemonupplevelsen? Det är inte första gången något sånt inträffar, men det har varit i samband med att jag varit akut förtvivlad och invirad i ångest. Då har allt knådats ihop till en enda deg, allt var redan förvirrat och utan orientering, lite mer förvirring gjorde inte så mycket från eller till. Jag minns det inte särskilt detaljerat.

Den här gången var jag så klar, medveten, upplevde hur verkligheten splittades i två, det jag visste var sant och det jag visste var sant och de var varandras motsatser. Jag gick upp på morgonen, duschade, klädde på mig, gick till jobbet de flesta dagarna, fikade med en kompis, lagade middag, kollade mail, slappade framför gamla sitcoms. Jag vaknade med ett ryck och kände att det kanske stod någon bakom sovrumsdörren, såg repeterande bilder i mitt huvud av avhuggna armar och ben, argumenterade frenetiskt mot tankarna som krävde att jag tog fram kniven som offer, funderade och funderade på hur jag skulle lura bort den mörka anden som svävade ovanför mitt huvud och satte ner tentakler i nacken för att styra mig, försökte tvätta bort blod från mina händer men sen fanns det inte där. Jag visste att jag tänkte helt tokiga saker och behövde hjälp. Jag visste gradvis mer och mer att skräckvärlden var sann men att jag måste låtsas inför omvärlden att det bara var inbillning. Jag visste varken ut eller in. Men hela tiden var jag medveten om vikten av att verka samlad. Herregud, man är väl inget jävla psykfall.

Jag har en oändlig tur som har Mannen, som alltid alltid bryr sig. Hade jag varit ensam hade jag alldeles säkert snurrat in mig ännu mer. Han kan få ur mig sånt jag är rädd för att säga, han dömer mig aldrig. När jag tror att jag är ensam finns han där ändå på något hörn. Och jag är också väldigt tacksam över att ha en fast läkarkontakt som jag har förtroende för, aldrig i helvete att jag hade satt mig på psykakuten.

Behövde bara skriva ner detta, vill inte glömma.