söndag 1 mars 2009

Runsten

Och så börjar vi bocka av på den nya biverkningslistan. Sömnstörningar är klar etta. Vaknar ett flertal gånger på natten (och inte bara för att kissa litiumvatten). Somnar om några gånger, men till slut har jag tillåtit mig själv att gå upp framåt 3. Då sitter jag vid datorn och dricker presskaffe och trivs förträffligt. Det triggar visst igång mitt sömnbristsmissbruk. Jag får nog allvarligt överväga att ta Propavan åtminstone ett par gånger i veckan och däcka lite. Inte en suck att jag släpper mitt Abilify nu.

Är inte över den senaste episoden? mikropsykosen? skräckmonsterdemonupplevelsen? Det är inte första gången något sånt inträffar, men det har varit i samband med att jag varit akut förtvivlad och invirad i ångest. Då har allt knådats ihop till en enda deg, allt var redan förvirrat och utan orientering, lite mer förvirring gjorde inte så mycket från eller till. Jag minns det inte särskilt detaljerat.

Den här gången var jag så klar, medveten, upplevde hur verkligheten splittades i två, det jag visste var sant och det jag visste var sant och de var varandras motsatser. Jag gick upp på morgonen, duschade, klädde på mig, gick till jobbet de flesta dagarna, fikade med en kompis, lagade middag, kollade mail, slappade framför gamla sitcoms. Jag vaknade med ett ryck och kände att det kanske stod någon bakom sovrumsdörren, såg repeterande bilder i mitt huvud av avhuggna armar och ben, argumenterade frenetiskt mot tankarna som krävde att jag tog fram kniven som offer, funderade och funderade på hur jag skulle lura bort den mörka anden som svävade ovanför mitt huvud och satte ner tentakler i nacken för att styra mig, försökte tvätta bort blod från mina händer men sen fanns det inte där. Jag visste att jag tänkte helt tokiga saker och behövde hjälp. Jag visste gradvis mer och mer att skräckvärlden var sann men att jag måste låtsas inför omvärlden att det bara var inbillning. Jag visste varken ut eller in. Men hela tiden var jag medveten om vikten av att verka samlad. Herregud, man är väl inget jävla psykfall.

Jag har en oändlig tur som har Mannen, som alltid alltid bryr sig. Hade jag varit ensam hade jag alldeles säkert snurrat in mig ännu mer. Han kan få ur mig sånt jag är rädd för att säga, han dömer mig aldrig. När jag tror att jag är ensam finns han där ändå på något hörn. Och jag är också väldigt tacksam över att ha en fast läkarkontakt som jag har förtroende för, aldrig i helvete att jag hade satt mig på psykakuten.

Behövde bara skriva ner detta, vill inte glömma.

4 kommentarer:

  1. Så bra och välformulerat du beskriver dina upplevelser, så jag liksom förstår dina känslor och tankar. Du har koll på läget trots problemen känns det som.
    Massor med kramisar

    SvaraRadera
  2. Kimmi - tack, det är jättegulligt av dig att säga så, men jag vet inte om det verkligen handlar om styrka, mer nödvändighet...

    Bloggullet - skönt att jag kan uttrycka det så någon annan hänger med. Men äkta koll på läget har jag inte, det bara låter så. Hittade just en lång text jag skrev efter ett nära självmordsförsök, detaljerat och distanserat om tankar och händelser, ner till färgen på en plastpåse, men egentligen var jag otroligt omskakad när jag skrev den. Har alltid haft en tendens att dissociera från jobbiga upplevelser.

    Stora kramar till er!

    SvaraRadera
  3. Tack snälla du :) Ja det är för jävla tungt ibland. Och det känns att man inte får visa det, än mindre prata om det. Det känns som att man är i en liten bubbla och det är inte ens någon som försöker göra hål på den utan ju mer jag försvinner in i min bubbla, desto mer tar folk avstånd ifrån mig. Allt på grund av såna tankar och att man faller längre och längre ner men jag förstår själv inte varför.
    Förstår att du är glad att ha mannen, han verkar vara toppen. Jag är glad att jag har mina nätvänner för det är NÄSTAN den enda omvärld jag har kontakt med just nu.
    Kram

    SvaraRadera