fredag 26 februari 2010

Iväg

Packad på tio minuter. Ryggsäcken alltså. Nu drar jag ut lite på det som är kvar av morgonen, går i enbart morgonrocken och med hörlurarna i, tittar på diskhögen, häller upp vatten och Yes, tittar lite till. Undrar vad jag har glömt packa. Ska till Psyko H innan jag reser, inte så intresserad, mentalt sitter jag redan på bussen. Bort. Hem-bort.

Mannen får stanna hemma, han har en massa jobb stackarn. Eller det är väl jättebra att han har jobb, det är rent själviskt jag tycker det skulle ha varit roligt om han kunnat följa med. Men jag ska träffa en massa jätteunderbara människor så det är väl inte så där gräsligt synd om mig.

Nähej, diska var det.

måndag 22 februari 2010

Biljetter

Kluvenhet. Jag vill så gärna åka till Göteborg nästa helg om vädret tillåter, har radat upp ett smärre fotbollslag av personer som jag absolut vill träffa. Är lite nervös för om min hjärna ska uppföra sig. Oddsen är goda, jag lämnar lite luft i schemat för ensamtid och alla människor är hänsynsfulla, det kan gå hur bra som helst. Men jag vet inte förrän efteråt. Har förlorat förtroendet för mig själv.

Sen åker vi snart till Norge och Stockholm. För mig är det en enorm utmaning. Umgås med ytliga bekanta flera dagar i sträck, bo hemma hos någon och kanske inte kunna sova ordentligt (men tack och lov blir det några hotellnätter i Stockholm). Tusen saker att oroa sig för, alla mina "missa tåg/bussar/plan"-nojjor får fritt spelrum. Känslan jag får när jag förväntas vara social att jag inte riktigt kan gå undan och varva ner, och visst, folk tar väl inte illa upp om man förklarar men då är det det där med att man ska behöva förklara sig, peka ut sig själv som "onormal". Och jag tycker ju om att träffa människor så jag vill inte heller ge mig i första taget, missa det roliga.

Känner den krypande spänningen i kroppen bara av att ha ägnat mig åt reseplanering. Jag är nog överdrivet rädd för känslan eftersom den ibland blommat ut i direkta kristillstånd, vilket inte alls är situationen just nu, men jag har svårt att lära mig att man kan ha det lite jobbigt utan att det leder till jordens undergång.

Bokstäverna fladdrar runt som snöflingor, svarta kristaller mot en vit himmel. Orden smiter hånskrattande undan min yllevanteshand. Skulle ha velat säga något riktigt ikväll.

söndag 21 februari 2010

Svårnavigerat

Snöyra körde vi i igår, visserligen inte riktigt något som kunde klassificeras med det aktuella (rejält uttjatade) begreppet "snökaos", men störande nog för stackars Mannen att köra i. Myrornas krig live. Jag kände lite att vi tillhörde de där "idioterna som nödvändigt ska ut och åka trots väderrapporten" som det inte är synd om ifall de kör fast, men nu var det tack och lov ingen fastkörningsvarning. Bara tillräckligt för att det skulle kännas såååå skönt när man kom hem till en varm ljus lägenhet. (Vi hade varit och hälsat på ett av Mannens barn.)

Mår lite skumt just nu. I grunden har jag varit riktigt glad i ett par dagar, samtidigt som jag är väldigt påverkad av det senaste psykologbesöket i fredags. Via någon sorts långsökt associationskedja som började med att jag var uttråkad och satt och räknade ut i skallen om jag har råd att klippa mig, hamnade vi i en traumatisk händelse i tonåren. Jag har väl nämnt den för Psyko H  i förbigående för flera år sedan, men inte riktigt pratat om den. Hann lagom ramla in i minnet och så var tiden slut. Nu ligger det som en hudlös fläck i mitt medvetande. Samtidigt känns det tveksamt om jag verkligen ska hålla på och prata om det, kanske behöver jag få ha min privata sfär, Mannen vet och det räcker.

torsdag 18 februari 2010

Tjurskalle

Jag är så ruggigt hjärntrött. Det känns bokstavligen som om hjärnan försöker krympa ihop och gömma sig i ett mörkt hörn av kraniet. Har av och till suttit vid datorn, sett på tv, försökt läsa en tidning, men det blir bara snurr, och ute är det nåt jävla snöoväder. *tjurar*

Men jag ska åka till Göteborg om några dagar. *glad*

onsdag 17 februari 2010

Självtillfogat

Har diskat och tvättat och inget annat lockar speciellt, inte ens den där shoppingrundan. Så jag tar och fortsätter med lite mer navelskåderi. Och det verkar ju populärt att jag bloggar om självskadande :P (Nej, jag tar tacksamt emot era kommentarer, kära ni.)

Rebecca frågade om självskadandet blivit ett slags missbruk för mig. Det tror jag, åtminstone sett ur en viss vinkel, även om det går att se med flera par glasögon. Några av ingredienserna i mitt självskadebeteende tror jag att jag kan se, det finns säkert mer som jag inte är medveten om.

Jag har skadat mig för att

  • stänga ner mina känslor, särskilt om jag har haft jobbiga rusande tankar eller ångestfyllda självmordstankar. Det var så det hela började tror jag, när jag blev obehagligt uppskruvad och ångestfylld första gången jag sattes på antidepressiv medicin. Där kan tanken på att skada mig fortfarande komma om jag är väldigt stressad och känner mig översköljd av sinnesintryck, men jag kan i allmänhet distrahera mig ur det och ta det som en signal att jag behöver lugn och ro.
  • få en kick, något sorts adrenalinrus. Det har t.o.m. hänt att jag skadat mig när jag varit hypoman och uppåt, bara för att det var kul. Här ligger det nära till hands att jämföra med missbruk, jag kan ha ett starkt sug efter det även när jag i övrigt mår hyfsat, som nu.
  •  uttrycka mig. Ibland för att kommunicera till omgivningen att jag inte mått bra, eller någon gång inom vården för att jag känt mig överkörd. Ofta för att "tala med mig själv", övertala mig själv att mina känslor som jag försökte nonchalera var på riktigt, och det kändes som om jag måste göra det på ett väldigt konkret sätt.
  • det kändes som ett tvång. Detta utvecklades nog mer och mer med tiden. Jag har haft tankar om att jag måste skada mig vid en viss tidpunkt och på ett visst sätt. Det kunde vara ett särskilt datum flera veckor fram i tiden. Om jag inte gjorde det skulle något hemskt hända. Ibland om jag var lite smått gränspsykotisk upplevde jag att det var mörka andliga krafter inblandade. Det som förefaller logiskt att om jag lät bli ändå och såg att inget farligt inträffade så skulle detta släppa, det funkade liksom inte riktigt för det dök bara upp ett nytt datum. Jag upplevde det som mycket ångestfyllt, kände mig tvungen att fortsätta skada mig tills jag mådde illa och behövde bli sydd, alternativt överdoserade tabletter. Just denna aspekt tycker jag tack och lov har blivit påtagligt mycket bättre av neuroleptika, särskilt Risperdal.
Det jag kan "sakna" på listan är mer utpräglat relationsrelaterade handlingar. Försöker verkligen tänka efter, men jag kommer inte på någon gång då jag skadat mig p.g.a. en konflikt. Mannen har jag i och för sig inte bråkat med på 11 år, men det har varit ett par tre kontroverser med vänner på den tiden och det har inte varit specifikt triggande. Att vara oense med PsykoH kan störa mig, men det får mig inte att ta till kniven, inte ens den gången han tänkte lägga ner terapin för att han inte trodde att han kunde hjälpa mig. Tycker själv att det är lite lustigt att jag kan ta vissa saker som jag tycker är jobbiga - för jag tycker verkligen att konflikter är jobbiga - och inte annat.

Puffan frågade i en kommentar vad skillnaden är mellan "sug" och "tvång", och för mig i min personliga definition, som kanske bara gäller mig, så är ett sug när jag längtar till något, när jag vill ha upplevelsen för att jag tycker om känslan. Tvång är när jag känner det som om jag inte alls vill men måste, att det hela mest är ett utbyte av en ångest mot en annan ångest. Tvångskänslan är absolut mest obehaglig och svår att stå emot, men suget verkar svårast att bli av med i längden.

Just idag så skulle jag säkert kunna ge efter för kick-suget om jag trodde att det gick att hålla sig på den nivån, att det inte skulle väcka allt det andra. Men så är det knappast. Det går ändå att leva med ett sug, det är hanterbart, bara irriterande. På vissa andra punkter tycker jag att jag behöver stöd av mediciner för att hålla mig stabil. Att jag inte har gått ner mig helt beror också till stor del på att jag har haft Mannen vid min sida - inte så att han har kunnat hindra mig från att göra idiotiska grejer, men han har ändå hållit min friska sida under armarna.

Nej, nu ska jag förflytta mig bort från datorn ett tag!

Konsumtionsmönster

Den planerade Norgeresan känns inte bara stressande nu, jo stressande men också en aning rolig. Tanken är att jag ska oroa mig så mycket för den nu i förväg så att jag inte har någon oro kvar när vi åker, och det går faktiskt i rätt riktning, trots att jag igår fick veta att förutom det antal beteendevetare jag redan mentalt budgeterat för ingår ytterligare en psykolog i sällskapet. Creepy. Men vi fick iallafall färdigpysslat med flygbiljetter och hotell i Stockholm, och klart att Mannen får semester, och mitt inre kontrollfreak går först upp i varv, "vad har jag glömt? vad har jag glömt?", men idag börjar det släppa taget.

Jag är ensam idag och osäker på vad jag ska göra. Mentalt krävande aktiviteter på åtminstone en minimumnivå (läsa bloggar, läsa tidningar, läsa böcker, se på någorlunda seriös film) vs. att diska och gå en shoppingrunda. Hmm. Att jag gillar att göra av med pengar är knappast någon nyhet. Ändå är det skillnad mot i somras t.ex. då jag var tidvis rätt instabil. Är jag uppvarvad blir alla prylar så otroligt attraktiva, en blank fågelfälla, jag måste bara ha, nu genast. Just nu när jag är mer utjämnad kan jag se en snygg tröja och låta den hänga kvar på galgen. Tror inte jag förut riktigt har observerat sambandet mellan spenderade pengar och sinnesstämning även om har det funnits långt tidigare. Den här månaden har jag faktiskt några hundra kvar i plånboken, trots att jag dessutom satt in en del på sparkontot. Nåväl, det lär behövas om vi ska ut och resa.

Lite fascinerande när man absolut inte har något att blogga om. Då kan man blogga om att man inte har något att säga. :)

måndag 15 februari 2010

Märkt

Stiltje. Söndagen blev med små medel mysig, jag känner mig priviligierad. Även fast jag på kvällen tittade på dokumentären på SVT om lobotomi. Hade en varit född några årtionden tidigare hade det kanske handlat om en själv *kramar mina mediciner*

Idag har jag verkligen lyckats med att göra ingenting, utom då att laga middag. Inte alls besökt den nedsnöade verkligheten. Sitter mest inknödd bland mina tankar på hjärnkontoret. En del funderingar om självskadandet. Hur kan något vara så inihelvete vanebildande? Jag har inga problem med att låta bli att göra det just nu, men det är just det, jag låter bli, jag avstår, det finns hela tiden som en lockelse som måste avstås från. Det går väl an när tankarna inte är oartigt påträngande och tvångsmässiga - som sagt, just nu är det lugnt. Men där finns alltid ett spöke som inte släpper taget, vetskapen om att ifall det börjar svaja för mycket så är det inte säkert att jag har koll, att jag inte går på det lockande säljsnacket. Bara en gång, bara idag... 

Hur det alls kom upp... såg husköparna på TV8 spana på villor med turkosblåa pooler. Tänkte "vill bada!"  Men känner mig lite tveksam till att uppsöka simhallen iförd den senaste uppsättningen ärr från i höstas. Och det finns återigen en lurighet inbyggd där: för mig tar det närmare två år innan ärren bleknar (ok de syns ju ändå, men blir betydligt mer diskreta, och lättare att se som något man "har gjort" och inte något man "gör"). Det är tillräckligt lång tid för att det ska vara lätt att tänka "skit samma, jag ser ändå förjävlig ut så några till spelar ingen roll".  Jag kan lägga energi på att klä mig och sminka mig, men den där grundläggande fåfängan är liksom körd, min kropp är ju sabbad.

Fast jag klarar av det rätt så bra ändå, tycker jag. Jag menar, det kunde varit värre. Hade nog mer komplex för min kropp när jag var ung, söt, smal och ärrfri än vad jag har nu.

Och så måste jag förstås tillägga hurra vad vi är bra som har vunnit OS-guld! ;)

fredag 12 februari 2010

Återblickar

Studsade upp ur sängen vid 4. Missade ett tåg i drömmen, det kanske vanligaste temat för mina mardrömmar. För att ångesten skulle lägga sig var jag tvungen att när jag vaknat tänka ut en fortsättning på drömmen där allt löste sig.

Tänk att bara det faktum att jag går upp lite tidigare än normalt räcker för att framkalla en antydan till champagnebubblor i kroppen. Dubbelt, dubbelt, jag blir rädd att det är början till något och jag längtar. Rimligen är det bara en enstaka tidig morgon. Mina mediciner förankrar mig ordentligt nu. Tack och lov så minns jag ännu hur det kan spåra ur och håller mig rätt stor del av tiden till reglerna, men tänk om man är stabil i ett år eller två, kommer man att minnas då varför man ska ta piller och sova och inte stressa och allt det där? Kommer förskönade minnen av ögonblick i rosenrött ta över?

Apropå minnen så fick jag post igår från min mamma. När vi hälsade på henne vid nyår frågade min äldsta son ut henne om gamla tider, och det verkar ha satt igång henne. Hon hade fortfarande inte hittat något specifikt foto av min pappa, men en gammal tidningsartikel med honom och morfar, och sen de gamla smalfilmerna från när jag var liten, som min styvfar nu konverterat till en dvd. Så nu har jag tittat på mig själv krypande, stapplande, i badkar, vid julgranar, födelsedagspresenter, på skidor, på skridskor, till häst. Undrar om man kan byta ut filmer av barn, många har nog ungefär samma scener. Min lillebror spexar hela tiden framför kameran, blåser ut mina tårtljus, jag är kanske mer i bakgrunden. Bara ett par enstaka klipp med min pappa, han stod ju mest bakom kameran. Det tog några timmar från det att posten kom tills jag vågade sätta på dvd:n, men när jag väl såg den kändes det inte så mycket som jag befarat. Egentligen lite distanserat, som om det handlade om någon annan.

onsdag 10 februari 2010

Kategoriskt

Rätt hyfsat. Gårdagens diet hjälpte, champagne och jordgubbar och choklad, och hälften av en dyster tysk film om en nazistisk internatskola. Mannen förstås, hans kramar botar inte allt men nästan.

Läste hos trollhare att man idag släppt förslaget till senaste revideringen av DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, den amerikanska diagnosmanualen för psykiatriska sjukdomar och tillstånd). Den kommer inte ut förrän 2013 så än hinner den säkert ändras en del, men när jag har lust ska jag kika lite på den.

Äh, nu ska jag leta mat i kylskåpet och kanske t.o.m. gå ut en sväng.

måndag 8 februari 2010

Senare

Som ofta är morgnarna värst. Nu framåt kvällen är jag mer resignerat tillbakalutad, nöjd med att småpyssla. Blir kanske åter lite ångestig framåt läggdags när jag inte har Mannen här ikväll för att hålla mig på jorden, men det innebär inget mer än att jag ringer något lätt osammanhängande samtal till honom. Jag är kanske inte på topp just nu, men uttalat illa är det inte.

Norrgök

Bråket och larmet i min hjärna har lagt sig, tack och lov. Nu är jag bara gränslöst ledsen. Får ryck då jag försöker aktivera mig med något, vardagliga saker, handla mjölk, tvätta, svettas över detaljerna inför resan i mars, ringa mina barn. Orkar jag inte ta itu med något blir jag rastlös, ser för mycket tv. Hela tiden en kramp i magen.

Känner mig totalt fel. Outhärdlig. Ge henne en smäll så hon håller käften. Försöker vända, ta till mig att det finns människor som tycker om mig, saker jag har gjort rätt, men gapet mellan synsätten är en svart spöklik klyfta, jag vet hela tiden vad jag egentligen tror på. Har jag någonsin varit annat än fel? Jag är t.o.m. fel när jag tänker så negativa tankar om mig själv, för det ska man ju inte. Kan inte förhålla mig till detta.

Längtar efter en trygghet som överhuvudtaget inte existerar.

Vi spontangick på vernissage i lördags, en fotoutställning. Sen hittade vi ett annat litet galleri i huset, en keramiker och en grafiker ställde ut. Fångades av porslinsmasker, avgjutningar av ansikten som mer eller mindre flikats ut, fragmenterats så man ibland bara anade en näsa eller en haka. Så lite som ändå behövs för att definiera en människa. Kanske för att vi är skapta för att leta samband och mönster, efter förmåga. Jag vet inte om det är sorgligt eller trösterikt.

(Ursäkta att jag inte kommenterar i bloggar just nu. Läser en del men orden uteblir.)

lördag 6 februari 2010

Borttappad?

Att minska på medicinen blev mest bara piss, från låg till låg + knäpp. Återgått till ordinarie schema, det känns redan aningens lugnare i skallen. Har också kommit fram till att jag behöver större integritet när det gäller medicineringen, jag bryr mig för mycket om vad "folk" tycker.

Vi hade ett Dead Zone -maraton igår så idag får jag masa mig ut en stund och titta på världen. Havet är fruset nu, långt långt ut från stranden. Tänk om våren glömmer bort att komma?

onsdag 3 februari 2010

Snöhinder

Krypångest och slag i nacken. Jaha. Plus självskadetankar, själviskt, självklart.

Dessutom är jag förlamande nervös inför en liten resa, att umgås med en sociolog, en socionom, en psykolog och en beteendevetare och givetvis en norrman, det hör man ju. Mindervärdeskomplex extraordinaire. Det är några veckor till dess, kanske hinner jag våndas tillräckligt för att tröttna på ältandet innan vi åker.

Jag rycker på axlarna åt mina 80 kg och tar en chokladbit till, det dämpar bättre än benso.

Insnöad i ordets alla bemärkelser.

tisdag 2 februari 2010

Kontaktsvårigheter

Jag har haft en nära-döden-upplevelse. Igår försvann vår bredbandsuppkoppling i samband med ett operatörsbyte. Lång historia, men operatören hade kort och gott klantat sig. Efter en radda samtal fick vi till slut idag tag på snälle Daniel på techsupporten som hjälpte till att konfigurera det gamla modemet, och ny kontakt uppstod! Halleluja! Snacka om att man efter 15 år har byggt upp sitt liv på att ha nätet till hands när man önskar. (Jaja, jag kunde ju koppla upp mig på mobilen och läsa mejlen, så där riktigt synd om mig var det inte, men man vill ju komma åt internetbanken m.m.)

Annars äter jag godis, ser på film och sover, och inte så mycket mer.