Studsade upp ur sängen vid 4. Missade ett tåg i drömmen, det kanske vanligaste temat för mina mardrömmar. För att ångesten skulle lägga sig var jag tvungen att när jag vaknat tänka ut en fortsättning på drömmen där allt löste sig.
Tänk att bara det faktum att jag går upp lite tidigare än normalt räcker för att framkalla en antydan till champagnebubblor i kroppen. Dubbelt, dubbelt, jag blir rädd att det är början till något och jag längtar. Rimligen är det bara en enstaka tidig morgon. Mina mediciner förankrar mig ordentligt nu. Tack och lov så minns jag ännu hur det kan spåra ur och håller mig rätt stor del av tiden till reglerna, men tänk om man är stabil i ett år eller två, kommer man att minnas då varför man ska ta piller och sova och inte stressa och allt det där? Kommer förskönade minnen av ögonblick i rosenrött ta över?
Apropå minnen så fick jag post igår från min mamma. När vi hälsade på henne vid nyår frågade min äldsta son ut henne om gamla tider, och det verkar ha satt igång henne. Hon hade fortfarande inte hittat något specifikt foto av min pappa, men en gammal tidningsartikel med honom och morfar, och sen de gamla smalfilmerna från när jag var liten, som min styvfar nu konverterat till en dvd. Så nu har jag tittat på mig själv krypande, stapplande, i badkar, vid julgranar, födelsedagspresenter, på skidor, på skridskor, till häst. Undrar om man kan byta ut filmer av barn, många har nog ungefär samma scener. Min lillebror spexar hela tiden framför kameran, blåser ut mina tårtljus, jag är kanske mer i bakgrunden. Bara ett par enstaka klipp med min pappa, han stod ju mest bakom kameran. Det tog några timmar från det att posten kom tills jag vågade sätta på dvd:n, men när jag väl såg den kändes det inte så mycket som jag befarat. Egentligen lite distanserat, som om det handlade om någon annan.
Jag kan tycka att det är obehagligt att se filmer från när jag var liten. Har inga som bebis eller så, men har ju sett några från lågstadiet - Luciatåg, gammeldans-uppvisningar och allt vad det var. SÅ hemskt! Kan tänka "om jag visste då vad jag vet nu" och "vad blev det av mig" och "tänk så dåligt jag mådde egentligen" och så vidare... HUA!
SvaraRaderaAtt se foton på mig själv som bebis väcker blandade känslor. Jag var verkligen en söt bebbe, faktiskt! Men likadant där; "vad föddes jag för" och liknande tankar...
Men så är jag ju en bitterfitta också. :)
Men det var bra att du vågade titta. Och kanske synd att din pappa inte syntes så mycket?
Är du rädd för att bli manisk eller vad är det du menar? Jag kan nämligen känna igen den känslan i så fall.
Nåja, slutsvamlat för mig. :)
Stor kram till dig!
Jag känner någon sorts obehag av gamla bilder fast jag kan inte sätta fingret på det. Men den här gången kände jag mest ett milt och snabbt övergående intresse. Pratade om det hela med min psykolog igår och han var förstås jätteintresserad, medan jag mest försökte spela med och hitta på något att säga, fast jag egentligen var uttråkad. Håhå jaja.
SvaraRaderaJo, även om jag tror att mina mediciner stabiliserar bra så är jag lite rädd för att tappa insikten om att de roliga uppåtsvängarna brukar leda till jämmer och elände. Men jag känner mig rätt jämn idag så det är lugnt.
Kram!
Jag tycker det känns mycket obehagligt att titta på bilder från då jag var liten. Det vilar en sådan förväntan över mig där jag ligger på rygg i sparkdräkt och inte vet bättre. Alla förväntningar mina föräldrar hade på mig och se hur det blev. Så känns det i alla fall. Ge mig en biljett till någon annanstans tack!
SvaraRaderaMiriam - nog kan det väcka alla möjliga känslor. Jag vet inte riktigt vad jag upplever... kanske något med att hjälplösheten hos ett litet barn skrämmer mig, att man var så oskyddad och oerfaren. Jag vill inte veta av det.
SvaraRadera