Flyttlass!

Jag har bestämt mig för att flytta tillbaka till Wordpress, så nu hittar ni mig här igen:

https://ord2.wordpress.com/

Har importerat gamla inlägg dit så ni kommer nog snart känna er som hemma. Men kom gärna med feedback om något inte fungerar bra.

Snack

Uppe tidigt för en tripp till Vampyrcentralen. Snälle Mannen råkade vara vaken så han skjutsade mig. :) Jag hamnade i en mini-episod av upplysningsarbete under provtagningen, sköterskan hade väl ett vagt hum om att litium = bipolär men visste inte vad det innebar, så jag drog mikroversionen. Det var trevligt, hon var mycket rar och intresserad.

Mannen ville ha tekakor från bageriet intill, och så råkade de precis komma in med en bricka med budapestbakelser också, så det finns något att se fram emot senare på dagen.

Tänkte gå och lägga mig igen en stund, men bläddrade lite i mobilen och fick syn på att en ytlig bekant var på tv för några dagar sedan, så jag var förstås tvungen att kolla in det, vilket mest bara gav mig ytterligare en anledning för att rynka på näsan åt Malou, jag tycker att hon är rätt dålig på att intervjua folk, avbryter och försöker lägga ord i munnen, min bekant gjorde det lilla han kunde och han är ändå van vid media. Jaja. Nu känns det fel att försöka sova mitt på dagen.

Slingrande som lianer mellan allt detta är mitt växlande mående. När jag är med folk går jag igång, lyfter, babblar (väl mycket). Sedan ensamma men korta stunder av nedstämdhet. Agitationen som växer mer och mer framåt kvällen. Skräckbilderna. Värken i huvudet och kroppen. Tröttheten, tröttheten. Dessa senaste veckor har varit en ganska elak resa. Självskadeimpulserna har gjort en oväntat storstilad comeback, jag förstår inte själv hur jag kunnat stå emot. Det handlar inte speciellt mycket om duktighet, det kan jag säga, det är mer själviskhet, om jag skulle öppna upp den dammluckan så skulle det inte bli någon hejd på det, och jag orkar liksom inte riktigt hålla på och pyssla med allt det där praktiska just nu.

Nu har jag ett läkarbesök på måndag så jag tänker inte ringa och gnälla innan dess. Jag kan skilja på jobbigt och farligt.

Minoritet

Middagskonversationen blev mina "skräckbilder". Mannen hade fullkomligt missat under alla dessa år hur de egentligen yttrar sig. I och för sig inte så konstigt eftersom jag nog inte beskrivit det så bra.

Min erfarenhet är att det i princip inte finns något man uppfattar som konstigt hos sig själv där man inte raskt kan googla fram tjogtals med personer som berättar hur de lider av samma sak. Men här går jag närapå bet, det fanns en kvinna som beskrev något kanske liknande i en blogg, det var allt jag kunde hitta. Närmast förefaller det vara en variant på tvångstanke, en Pure O, men där folk verkar fastna i att obefogat tro att de ska knivhugga sin fru eller kasta ut barnet genom fönstret, köra över någon med bilen, bli pedofil eller schizofren (med mera, med mera) så ser jag framför mig och känner i kroppen att jag blir utsatt för extremt destillerat våld. Ingen intrig, ingen anledning, inget sceneri, ingen förövare. Bara våld. Förr blev jag nog mer rädd, nu blir jag mer irriterad och slutkörd. Det har varit en hel del mer än vanligt på senare veckor vilket jag kopplar till den agiterade känslan i kroppen. Enda anledningen till att det spelar roll är att jag fullkomligen dryper av självskadeimpulser nu, det fungerar som temporärt "motgift" (och gör givetvis ingenting bättre i längden) men jag tror jag har kontroll.

Spellistan

Det är jag och så han där i Hedemora som inte tittar på Mellon, eller så. Tänk att det var ett obligatorium när man var ung.

Resa till barnbarnet är bokad och klar, roligt nog hänger Mannen med. Vi kör hotell för allas psykiskas hälsas skull.

Låter massor av gamla låtar mala genom min skalle som dämpning, inte Mellolåtar utan Bowie, Queen, NIN, Aimee Mann, Gram Parsons, Nirvana, Kate&Anna McGarrigle, Joy Division, Joni Mitchell, Television, Bruce Springsteen, Radiohead, REM... jag har inte mycket till linje i musiksmaken ;) Vill inte höra några nya toner idag, det ska vara musikalisk stesolid, varje not stadigt förankrad i minnet.

Fortfarande inte deprimerad, men blandat babblig och kroppsligt agiterad och trött.

Lockande

Nog har jag i förbifarten noterat små lockar i pannan vissa dagar när jag dragit av mig mössan, men jag har tillskrivit dem sagda mössa. Idag när jag kom till hårsalongen sa dock min fina frisör "men du har ju blivit lockig!"

Till bakgrunden hör att jag alltid, från småbarnsåren, haft tunt, fint, spikrakt hår. Inte en lock så långt ögat kunnat se.

Nu finns det faktiskt en banal, tänkbar förklaring. För ca ett år sedan började jag med medicinen Ergenyl (mot bipolär sjukdom i mitt fall, används också mot epilepsi), och jag har stegvis ökat dosen. I biverkningslistan i FASS kan man läsa "ändrad hårfärg, onormal hårstruktur" vilket jag alltid tyckte lät jäkligt märkligt och kul. Sånt där man skrattar åt, som att det på vissa mediciner kan stå "plötslig död". Men nu sitter lockarna där, de syntes ännu mer när håret blev lite kortare klippt.

En ny era i mitt liv. ;)

Blandgodis

Väntar och väntar, i princip. Det är bara en sketen medicinomläggning, det går över.

Fast jag äter extremt mycket... inte inbillat mycket utan så där att Mannen tittar på min tallrik och säger "ojdå", mättnadskänslorna är utraderade som kärleksbrev i sanden. Tyvärr räcker det inte med att intellektuellt förstå varför (hög dos Ergenyl ökar aptiten, tidigare tog jag även Voxra som har motsatt effekt, men nu när Voxran flugit ut genom fönstret är kylskåpet mitt högaltare). Jag äter ändå.

Dessutom är jag helt knockad av tröttheten. Fast inte deprimerad. Mellan varven lite uppspelt. Hehe, tänk så många sätt man kan må på.

Pratade med äldste sonen igår, nyblivne fadern. Det är så häftigt hur olika riktigt små barn ändå kan vara. Med en del ungar kan det vara svårt att få igång amningen för att de somnar ifrån det hela innan de fått i sig tillräckligt. Lilla barnbarnet är tvärtom, hon är så otålig att hon blir förbannad om inte all mat kommer precis på en gång. De får köra pumpning och flaska. Men föräldrarna verkar ta det med ro, bor man i ett i-land i nutid finns det ju alternativ. Vi ska åka upp och titta på underverket om ett par veckor, om allt går enligt planerna :)

Kanske ska kolla lite på skidåkningen. Eller äta något ;)

Kvällgnäll

Tog mig till närmsta staden för lite kulturell påfyllning tillsammans med en vän. Mycket fin fotoutställning  http://www.heleneschmitz.se/earthworks (se även andra fotoserier i menyn till vänster)

Väldigt svårt att sova igår natt, Mannen fick ligga och hålla i mig en lång, lång stund. Jag vet inte riktigt vad jag är. Enormt fysiskt trött, sådär influensamatt i kroppen, samtidigt som det kryper. Sedan rätt vad jag är blir jag lite agiterad och pratar en massa, och i kortare stunder lite uppåt. Mycket enträgna "skräckbilder", när någon sågar av mig benet för femtielfte gången blir jag faktiskt lite tjurig över att inte få vara ifred. Ändå inte riktigt nedstämd. Att stoppa i mig Stesolid är faktiskt nästan aldrig min första åtgärd, men nu tog jag just två. Ibland kan man ju hålla sig flytande genom att bara distrahera sig med ditten och datten, men nu är jag så himla trött att allt känns för jobbigt.

Usch, gnällig och snurrig, man känner sig inte så attraktiv precis. Finns väl inte så mycket annat att göra än att försöka sova bort skiten.

Dödskul

Den lilla är sanslöst söt, har långt hår och två tänder (med tanke på hur hög vampyrfilmskonsumtionen har varit i den här familjen i ett par generationer undrar man lite om det har smittat av sig ;) ) Jag har inte träffat henne ännu, de ska få komma i ordning hemma först.

Själv känner jag av medicinförändringarna. Dumpade ju all Voxra för tio dagar sedan när jag hade blivit speedad. Det är inte sådana där grymma utsättningsbesvär som man kan få av t.ex. SSRI, men eftersom Voxra tenderar att ha en lite energigivande effekt, lite Ritalin light, så hasar jag runt som en långsam amöba just nu. Samtidigt tenderar jag att få lite extra skräckbilder i skallen när jag blir trött, vilket i sin tur gör mig frustrerad. Det är lätt att börja hacka på mig själv för att jag blir berörd av något jag haft i så många år och "borde" kunna hantera fläckfritt. Till slut blev det ett piller igår kväll för att kunna sova. Men sånt här brukar slätas ut med tiden, det är mest en fråga om tålamod.

Annars får man väl gå och dö, jag är lite sugen :P
http://www.creativecoffins.com/our-coffins/?ppp=999

Nej, jag skojar, och tyvärr levererar de inte till Sverige i dagsläget så det är bara att bita ihop och leva på...

Expansion

Nu har jag samlat ihop mig lite så nu ska jag utannonsera:

Jag har blivit farmor!!!!!!

Tidigt igår kväll fick min äldsta son och hans fina fru en liten dotter. Stackars svärdottern fick kämpa i nästan två dygn, men på slutet tog det fart och allt gick bra. :)

Kommer inte att lägga upp bilder, även bebisar har ett privatliv, och även om jag självklart längtar efter att kasta mig ditupp och krama alla så kom vi överens om långt innan att släktingar och vänner faktiskt får hålla sig lite, det är en stor omställning och familjen måste få komma till ro. Ändå trevligt med dagens teknik, jag kan skicka iväg små sms ibland utan att de måste hålla på och svara genast.

Tänk att det har blivit en ny generation... ♥

Andas

Fortsatte min dygdiga bana och ringde mottagningen igår. Dr C ringde tillbaka efter lunch och ville att jag ringer igen på torsdag, men jag har ju lugnat ner mig en hel del (inte minst eftersom jag faktiskt använder mina lugnande piller som ska göra mig lugn och har plockat bort den antidepressiva, samt följt huvudregeln nedåt - mer aktivitet, uppåt - mindre aktivitet) så jag tror den här historien är så gott som över.

Dagen har varit rätt stillsam. Följde med Mannen på en större besiktning av lungorna som ändå verkade rätt bra. Har annars mest slappat runt. Lagat två stora formar lasagne. Tv. Nu gäspar jag så då ska man väl sova, är det inte så?

Ordningspolisen

Jag är så förbaskat (tråkigt) duktig. Preparerade mig själv med lugnande och sövande piller igår så jag har faktiskt sovit rätt ordentligt i natt och är mer dämpad nu.

Klarblå himmel och barmark. Ekkronorna avslöjar att det säkert blåser snålt ändå, men om ett tag ska jag nog väcka Mannen och lura ut honom en stund.

(För den som undrar så har barnbarnet inte anlänt ännu, men det är fortfarande helt inom den normala tiden, så det är bara att vänta...)

Snorkig

Ett visst mått av socialt liv onsdag och torsdag och jag tvärslocknade torsdag eftermiddag. Fredag morgon låg det fortfarande en social baksmälle-dimma över min hjärna. Fick ändå så småningom med mig Mannen ut på en liten promenad runt en park vi har, med gamla hus, djur, lekplats m.m. Fuktig rå kyla, men lite frisk luft ändå.

På kvällen gasade motorn igång mer och mer, och i natt blev det 3-4 timmars sömn mindre än normalt. På ett sätt är det jobbigt numera, för jag är så mycket mer medveten om humörväxlingarna och att jag faktiskt förväntas hantera dem. Utrymmet för dåligt samvete ökar kapitalt. Det finns mer av en insikt om att drömmen om att kasta sig utför stupet och flyga inte är hållbar. Nu svänger jag minut för minut mellan lyckorus och irritation, och alldeles strax ska jag ta morgonmedicinerna och måste bestämma hur jag ska göra, kan inte få tag på Dr C förrän tidigast på måndag. Finns ett par alternativa vägar jag skulle kunna gå för att troligtvis dämpa flygturen innan den kommit så långt... Det finns också jättebra argument som kan användas för varför jag skulle kunna slippa göra något alls åt saken, typ att man ska ju inte göra medicinändringar på egen hand. Att jag alls grälar om saken i min skalle tyder nog på att jag inte vill göra det jag borde - annars hade jag bara gjort det jag borde utan tjafs.

Känner att jag har lite kommunikation liggandes på hög, mail jag borde besvara, bloggar jag borde kommentera m.m. men jag kanske borde låta bli. Ibland märker t.o.m. jag att i det här tillståndet kan jag bli lite empatilös. även om jag nog oftast inte säger det rakt ut så tycker jag att folk gnäller och är tråkiga. Vill slänga ur mig "för h-e, det finns faktiskt andra människor som har det värre än du" vilket i allmänhet inte är särskilt konstruktivt - lidande är subjektivt. Själv kan jag ju också gnälla hur mycket som helst när andan faller på, så någon moralisk högre mark står jag inte på. Men just nu bor det en liten alien i mig som vill tugga i sig människors brister.

Jaha, nu har jag lyckats dra ut på medicinintaget i 20 minuter, dags att sluta larva sig.

Besiktning

Idag var det dags för läkarbesök, hej och hå. Snälle Mannen körde mig dit även fast det absolut är gångavstånd, men jag blir så slutkörd av sådana här saker, då är det skönt att kunna rasa ihop i en bil efteråt.

Nu gillar jag min doktor, men vi hade inte setts på ett halvår, bara ett par korta telefonsamtal om akuta saker, så det var en del att avhandla. Jag ska sänka litium, sänka voxran, se om händerna blivit mindre skakiga efter ett par veckor, annars får jag börja med inderal om jag vill (jag skakar verkligen mycket, kan inte längre skriva för hand) Sedan är TSH mystiskt högt, ett njurvärde också över gränsen, samtidigt som levervärdena har backat till det normala så ergenylen ligger kvar. Det är verkligen ett pussel! Samtidigt är det värt det när jag mår så mycket bättre. Visst klagar jag och gnäller, men de flesta av mina bekymmer idag är vardagliga, jag står inte längre konstant på dödens avgrund.

Efter många erfarenheter av högst skilda slag uppskattar jag verkligen när man har en vårdkontakt som känns som ett riktigt samarbete.

Fast uuuhh så uttröttande, nu blir det soffläge!

Litterat?

En för mig tidig morgon. Skulle åter till Vampyrcentralen. Bussen i tid, ovanligt lite folk för att vara måndagmorgon, och en duktig vampyr, så det kändes som att allt gick extra smidigt.

Vi har faktiskt ett snötäcke nu, sådär 5 mm.

Egentligen var planen att träffa en vän som jag inte har sett på många månader nu av olika skäl, något jag verkligen såg fram emot eftersom hon är en hjärtevarm tjej, men tyvärr smet hennes barnvakt (sambon) iväg på extrajobb. Det får bli en annan dag.

Jag gör ett litet försök med en bok, inte en roman för det går inte, men en faktabok. Ett kapitel i taget. Måste komma ihåg att det inte är någon stress. Kan jag läsa kortare stycken på datorn kan jag göra det i en bok, bara jag bryter ned det till något hanterligt och slutar pika mig själv för att det är töntigt lite. Det finns för mig något mycket symboliskt i att läsa en bok som jag vill kunna igen, även om det bara är i liten skala.

Imorgon är det läkarbesök, jag är rätt nyfiken på vad alla dessa blodprov har visat. Helst vill jag att allt är bra och allt bara kan rulla på, men verkligheten kan ju ha sin egen åsikt angående detta.

Får gå ut och vittja brevlådan, kanske har man fått ett par räkningar? ;)

Spirande

Jo, det fanns blommor, snödroppar och vintergäck och minst decimeterlånga blad som såg ut att vilja bli påskliljor framöver. Men jag ville inte smyga in på hustomterna och plåta så ni får ta mig på ordet. :)

Ide

Igår och idag satt jag och skrev några inlägg på engelska på ett forum. Observerade hur mycket enklare det är att inte dras med och bli emotionell på ett språk som inte är ens modersmål, även om jag skrev om djupt känslosamma saker. Jag kan orden, men genvägen till amygdala saknas. Det är lite fascinerande, även om jag inte kan det minsta om språkpsykologi.

Tar det lugnt som en närapå sovande björn. Satt och halvtittade på en katastroffilm i C-klassen (klassiska temat asteroid ska krossa jorden) igår eftermiddag. Lite disk och tvätt och matlagning. Kortare sessioner vid datorn och mobilen, en hel del googling av saker som råkade komma upp som "jod", jag är grymt road av att googla. Men inget som stressade mig. Har snälla vänner som försöker övertala mig att ses var och varannan dag, tyvärr går det bara inte. Jag har saker inbokade både måndag och tisdag, och då kan jag inte träffa folk helgen innan också. Visst är det uppiggande med en promenad, men att promenera och prata samtidigt kräver mycket. Det känns grinigt att säga nej, jag försöker att förklara men för den som inte är i exakt samma situation är det nog svårt att fatta. Så det är lite svårt att inte känna sig som en dålig vän.

Men jag kanske tar en alldeles egen promenad. Det ser inte slaskigt ut på marken just nu, bara enstaka små snöhögar på gräsmattan. Hade varit kul att hitta årets första snödroppe, då får man ut och spana!

Även om man känner sig som en levande död ibland så hade det kunnat vara mycket värre - man hade verkligen kunnat känt sig som en levande död:
http://www.newscientist.com/article/dn23583-mindscapes-first-interview-with-a-dead-man.html#.VM4Ly0eG-Sp

Magi

Med ett ganska stort mått av tröghet (jag har faktiskt inget som helst minne av vad jag gjorde på förmiddagen även om jag gick upp vid 9) lyckades jag även väcka Mannen, vi hade båda ärenden till Vampyrcentralen. Jag är väldigt glad över att vara lättstucken i båda armarna.

Dagens blodsugande var leverprover, eftersom ett av värdena blivit lite sämre sedan jag började med Ergenyl (som är ett erkänt tungt preparat för levern och jag tar en hyfsat hög dos). Jag har faktiskt anpassat mig lite och druckit ännu mindre alkohol de senaste månaderna, för att kanske underlätta. Men igår for djävulen i mig och jag tänkte att nu när jag lämnat provet kan jag dela en flaska bubbel med Mannen. Vi köpte gott bröd också, men när jag kom in på Ica kändes det som att gå in i en vägg (den berömda väggen?) Det är en ganska trång butik som kryllar av rollatorer och folk som står i gångarna och pratar. Tack och lov var vi ganska snart klara. På vägen hem undrade Mannen om vi inte skulle stanna vid blomsteraffären - han är ju en hejare på att köpa blommor till mig. :) Först sa jag nej, för jag var fortfarande helt slut, men sedan tänkte jag att det är ju ändå väldigt trevligt så det blev så. Skönt nog mådde jag genast lite bättre när jag kom in i butiken, bara av doften och allt det vackra och inga människor som kryllade runt.

Mannen har för övrigt ett par magiska förmågor. ;) Han kan starta krånglande bilar och elektroniska apparater med handpåläggning. (Jo, självklart är det slumpen, men det ser väldigt coolt ut.) Dessutom är han fantastisk på att hitta p-platser. Igår skedde det både vid sjukhuset, i centrum och vid blomsteraffären att precis när vi kom så körde bilen på den bäst placerade platsen ut. (Det finns ett väldigt roligt insiderskämt om det här med parkeringen men känner inte att jag kan dra det här.)

Väntar med mycket stor spänning på att bli farmor - det ska bli vilken dag som helst nu. :D

Frestelser

Känner mig ungefär som januarihimlen, inte riktigt deprimerad, men lite grå och blöt. Larvar mig med att vilja sluta med medicinerna för att bli "som vanligt", vilket är mer korkat än det skulle vara att gå på lina över Niagarafallen (och då är jag både höjdrädd och har usel balans). Kanske är det en sorts önskan att kunna ha betydligt mer kontroll än vad jag har. Att i en magisk kittel kunna koka bort de svarta, ogenomskinliga depressionerna och ändå ha glittrande hypomanier kvar.

Det är som sagt larv. Jag vet vad som händer när jag kastar medicinerna, och det är inte något bra.  "Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results." Så jag ventilerar det lite, laddar ur en del av kraften. Håller mig till rutinerna: tar medicinerna i hyfsat rätt tid varje dag och har noggrann koll på doser, köper hem nya innan de hunnit ta slut, sköter provtagningar och läkarbesök. Det är verkligen mycket viktigt att jag inte missar medicinerna en enda dag, inte så mycket för att det förstås kan bli lite störande fysiska effekter, sådant har jag hög tolerans för, men min hjärna kan uppfatta det som fingret den behöver för att ta hela handen.

Träffade en vän på stan igår alldeles för länge. Jag har fortfarande svårt för att vara oartig. Så det blev 11 timmars sömn och jag rör mig under vatten.

Stamhaket

Ibland kan jag tänka att det är bra att vårdpersonalen har oss gamla härdade patienter, de kan glömma och göra fel, men vi reder ut det. ;) Skulle ha fått en provremiss för leverprover, men det dök aldrig upp någon. Så jag ringde runt lite och fixade en ny. Nästan alltid när jag ringer mottagningen och säger mitt namn så får jag ett välkomnande "nämen hej S", medan jag frenetiskt försöker komma ihåg vilken sköterska detta kan vara. Jag vet inte riktigt om man ska betrakta sig själv som en VIP-kund eller en gammal nedsutten gungstol, men ganska hemmastadd är jag.

Träffade en vän och pratade väldigt länge i onsdags. Det sitter i, jag slocknade tidigt igår. Vill bara slöa idag. Så nu skriver jag inte mer här.

Ljusbilder

Kors i taket, jag har faktiskt lyckats gå på bio! Brittiska filmer är ofta inte fullt så stökiga som amerikanska, och den var heller inte över två timmar lång som många filmer verkar vara nuförtiden. The Imitation Game, jag är intresserad av historia, den var bitvis rolig med ett sorgligt slut, säkert inte helt sanningsenlig men vilka filmer är det?

Nu är jag självklart slutkörd i skallen, men det var skönt att komma ut.

Helgstängt

Vi åkte ner till havet igår och tittade på spåren efter stormen. Solnedgångsfärgerna kommer ju tidigt nu, vackert. Men iskallt.

Handlade mat, glömde den långa minneslappen hemma men vi mindes precis allt utan lapp. Så fort vi kommit hem satte jag igång och lagade mat. Stackars Mannen är inte helt frisk ännu så han satt lutad över köksbordet med en grön kudde under huvudet, fast han envisades ändå med att skala potatisen. Sedan kollapsade vi i sängen framför På Spåret, som jag inte minns så mycket av, jo det var något med merinoull.

Att göra flera moment i rad utan uppehåll - havet, Ica, matlagning - kostar på. Helt löjligt mycket. Jag blir som ett övertrött barn,  kroppen skriker efter sömn, men det är svårt att varva ner. Det känns i hjärnkontoret idag, där  är det lördagsstängt och bara någon borttappad faktura flaxar lite i draget från luftkonditioneringen.

Lasagne

Borde väl skämmas för att erkänna det, men idag har jag inte kommit längre än till brevlådan (som var tom), +1, strilande regn och blåst som fick de stora ekarna att svaja - nej, det får faktiskt vara när jag inte har något nödvändigt ärende.

Ni vet som i serier, någon sitter fixerad framför tv:n med stora uppspärrade ögon och en tydligt hjärntvättad utstrålning - såg något om hur man gör lasagne i en diskmaskin, och något annat om ett par som tillverkade rödbetschips... Jag är storartat antiintellektuell. Visst, jag borde ha en kreativ hobby istället. Orkar bara inte ha några krav nu. Alls. Förhoppningsvis ska jag väl någon gång kanske kunna jobba upp mig till att vara mer prestationsinriktad igen. Nu tror jag att jag försöker lära mig att jag har rätt att leva bara för att jag är människa. Är väl inte helt övertygad men den vägen måste utforskas.

Kom faktiskt på något övernaturligt sätt ihåg att boka om Mannens tandläkartid. Äh, jag ska inte överdriva, jag har oftast koll, skriver upp saker, och trots att koncentrationsförmågan kan vara ganska kass har jag inte så dåligt närminne, vilket jag tycker är lite märkligt. Men idag var det ren tur att jag kollade på almanackan i tid.

När jag läser vad jag skriver låter det så deppigt, men jag är inte nere, mer i behov av ensamma stunder och lite mentalt beröringskänslig.

Permafrost

Utflykt i världen, hjälpte en vän plocka ner julgranen. Stackars Mannen som jag trodde var gott och väl på bättringsvägen från förkylningen fick plötsligen frossa och kräktes imorse. Jag har inte känt det minsta. Jaja, det visar sig.

Befinner mig i det förstelnade tillståndet där jag borde gå och gräva i frysen efter något ätbart men inte riktigt kommer till skott. Kanske är jag bara så där trött i huvudet för att jag har umgåtts med någon och skulle behöva sova en stund, så kan jag gå upp och titta på Game of Thrones senare.

Karantän

Stiltje, har inte haft mycket att skriva om och inte kört något större bloggrace heller.

Mannen är rejält förkyld, jag väntar för att se om jag blir det också, vore konstigt om jag inte blev smittad, men ännu är det lugnt. För säkerhets skull håller jag mig på avstånd från alla andra människor.

Har ändå suttit en del vid datorn, men svävat runt från det ena till det andra, och tankarna flyger gärna iväg. Tur att man inte måste göra något konstruktivt och välordnat.

Läste inläggen från 2007 i en gammal blogg. Fy, så uppgiven jag var, tills jag fick bipolärdiagnosen på hösten. Det blev ju fortfarande en lång och skakig resa efter det, men det gick mot ljuset och istället för mot mörkret.

Idag...

Traumatrasslet har trasslat ut sig mer än jag kunde hoppas på. Som en sån där tidsaxel man fick rita i skolan, där var stenåldern och där var bronsåldern och där var järnåldern... saker ligger där de ska.

Det mest uttalade självdestruktiva vansinnet är någorlunda under kontroll. Inga speciella knep egentligen, behovet föreligger inte.

Svängningarna svänger lite fortfarande, men sväljer mig inte hela, och framför allt börjar jag utveckla en acceptans för att jag kan behöva sätta in tidiga åtgärder. Hur osvängigt det blir till slut återstår att se, även med mediciner går det inte alltid att hitta ett perfekt läge. Men som det är nu går det att leva med.

Uttröttbarheten/stresskänsligheten/koncentrationsproblemen är verkligen inte alls bättre, kanske närmast sämre.

När jag är i normalläge sover jag i princip föredömligt. Lägger mig ner, somnar på 5-10 minuter och sover hela natten, 8-9 timmar. Oroar mig inte så jättemycket tankemässigt för saker i allmänhet, men brukar få en snarast kroppslig oro på eftermiddagarna/kvällarna, känns faktiskt mindre som ångest än akatisi (en biverkning, särskilt av psykosmediciner). Glödlampan tänds över huvudet, kan det vara medicinrelaterat? Men kan inte klura ut hur, äter ingen typisk sådan medicin nu.

Lite medicinbiverkningar, men jag är inte så girig längre, förväntar mig inte perfektion.

Efter att ha sprungit iväg på diverse sidospår (kollat lite rubriker i lokaltidningen, fixat en toast) ska jag avsluta det här inlägget. Det är lite av en generalrepetition inför nästa läkarbesök, jag gillar att strukturera upp saker, i min skalle, eller i det här fallet vete tusan om det inte ska bli stödord på en lapp. :)

Nyanpassning

Idag hade jag sista samtalet med Syster M2 för den här gången. Jag fick själv önska hur jag vill ha det framöver, och känner tydligt att jag inte behöver prata mer för tillfället, just för att det varit så effektivt. Hon ska fortfarande vara min kontaktperson, och vi ska ses var 3:e månad för att stämma av, däremellan kan jag ringa om det är något.

Det är intressant, jag har tidigare gått hos en psykolog i åratal, och varje-varannan vecka hos några olika sjuksköterskor lite senare. De var väl snälla allihop, men det var nog mest en fråga om att hålla mig under armarna, jag kände sällan att något riktigt löste sig. Med Syster M2 har jag känt mig hundraprocentigt lyssnad på och förstådd, jag har kunnat sortera mina tankar och känslor på ett annat sätt, det är många kilo stenar som har lyfts bort. Så just nu känner jag inte att jag måste ha någon ständig stödkontakt som förr om åren. Visst, Syster M2 är jättetrevlig så jag kunde gå dit bara för att umgås, men det är inte riktigt så jag vill ha det. Om vi ska träffas ska det vara för att det finns något äkta problem att hugga tänderna i.

Psyk blir jag förstås inte av med, behöver medicinera och det verkar vara lite justeringar hit och dit titt som tätt.

Men summeringen av 2014 är att det var det första året sedan 1999 som jag inte var inlagd en enda gång. Dessutom, vilket är ännu större för mig, var 2014 det första året sedan ???? som jag inte hade några självmordstankar. Uppenbarligen är saker på rätt väg.

Dammvippa

Bloggen dammar igen, vilket beror på att jag kommunicerat på olika sätt på andra håll och det finns bara så många ord i mitt huvud.

Hade ett samtal i fredags med Mannen om allt möjligt och kom in på gamla tider, och han berättade om en obehaglig händelse han varit med om. Nästa dag råkade jag titta in på ett sånt där forum som jag bara besöker ibland, med veckor eller månader emellan. Just denna dag har det startats en tråd som diskuterar samma ämne som Mannen pratade om, och som även har mycket att göra med mitt eget förflutna. Både mycket hemska och mycket intressanta inlägg.

Men jag kände en tydlig skillnad mot förr, efter de senaste samtalen med Syster M2. Jag kan separera dåtid från nutid, och jag kan tala om saker på ett mer avspänt sätt. Så jag slängde in ett par inlägg om egna erfarenheter och fick bra respons. Då tänkte jag äsch, jag ska skriva att jag är psyksjuk och lite om vad det innebär i mitt fall. Det kan ju vara känsligt i många kretsar, och i det här sammanhanget är det lite extra tabu. Jag har hållit tyst om det i ca 15 år. Men all rädsla var borta, och med tanke på att jag förstått att vissa av dem som skriver eller bara läser på forumet själva kan ha erfarenhet av psykiska problem men få vill nämna det, så tänkte jag att kanske hjälper det någon. Det gick jättebra, jag fick många positiva svar. För mig känns det befriande att ha "kommit ut". Tråden är uppe i 47 sidor nu men nu orkar jag inte hänga med...

På söndagen kände jag mig både piggare i kroppen och glad över gårdagens utveckling, gav mig ut i världen igen och träffade en vän en ganska lång stund. Måndagen träffade jag en annan vän på stan. Idag träffade jag en vän igen, men nu blev det stopp. Slocknade när jag kom hem och sov i två timmar. Det får bli marsch pannkaka tillbaks in i grottan igen.

Limbo

Lyckades omedelbart vända dygnet rätt efter nyårsafton, det är väl dagens bedrift.

Såsar omkring. Stackars mina snälla vänner som fortsätter att invitera mig till promenader och fika som jag fortsätter att tacka nej till. Mår riktigt inte dåligt, men bensintanken är tom, knappt ens några ångor kvar.

Och varje dag runt 16.00 börjar ångesten, inte extremt, jag har slagits mot värre monster, är bara lite förbryllad av mönstret.

Skönt med gammal uttjatad musik.