lördag 30 januari 2010

Besökstid

För en eller två veckor sedan hade vi oväntat besök, en liten gärdsmyg tog sig in genom sovrumsfönstret som brukar stå lite på glänt eftersom jag sover bäst svalt. Den flaxade vildsint runt i lägenheten, tills Mannen lyckades greppa den och sätta ut den. En stund satt den bara, verkade helt chockad, men till slut flög den iväg.

Så idag när vi satt uppkrupna i soffan skymtade plötsligt något mörkt förbi under soffbordet och det hördes ett lätt prassel. Return of the gärdsmyg! för jag har svårt att tro att det var en annan gärdsmyg, så gott om dem har vi inte. Den verkade inte lika panikig denna gång och när jag öppnade balkongdörren på vid gavel så hittade den snabbt ut.

Man undrar vad den skulle in och göra. Kanske letade den efter värme? Hoppas den klarar vintern!

Idag är jag inte ensam hemma och känner mig tryggare och mer distraherad. Har inte stor lust att göra något men försöker hålla mig igång, det lär ju vara bra. Kanske är jag lite för dämpad, minskar på Risperdalen idag, fast det är väl mer en skenmanöver för mest handlar det nog om tiden på året, och där finns ju inte mycket att göra annat än att härda ut.

fredag 29 januari 2010

Gråslask

Grundstämningen är minusgrader, smälter lite i solen då och då när jag gör något trevligt, men sedan fryser det över igen. Inte "åh hjälp jag går och tar livet av mig"-nivå, bara trist gnäll och gnöl. Mest när jag är ensam. Jättekul att vara klagomur åt sig själv.

Tror inte riktigt på att jag inte har något att ge, tror att jag bara inte anstränger mig. Frustrerad över att jag antingen inte hittar på-knappen alls, eller så försöker jag öppna mig mot människor och världen och känner raskt att hjärnan slås av. Åt lunch med Mannens ena son och hans tjej igår, människor jag tycker mycket om, efter en halvtimme ville jag bara därifrån, eller jag ville egentligen inte, jag kände mig bara oförmögen att ta in situationen, om och om igen samma känsla av misslyckande. Jag försöker verkligen hålla god min, det finns liksom ingen anledning att göra någon annan obekväm när de inte alls har gjort något fel. Känner nog mest sorg över att ha blivit sån här.

Så, nu har jag gnällt lite här också. Jag är totalt oinspirerad så jag kan lika gärna gå och hänga tvätt.

torsdag 28 januari 2010

Skuggspel

Första gången på länge som jag gått upp vid 3, fast jag somnade före 20 igår så det är mer en fråga om förskjuten dygnsrytm än sömnbrist. Det är inte så nyttigt dock, ensamma morgnar väcker suget efter sömnslarv. Får tvinga mig vaken längre ikväll.

Drömde, intensivt. Var inlagd på psyk. En kvinnlig läkare var sällsynt medmänsklig, tog hand om en annan patient med ångest, klappade henne försiktigt medan jag gick runt och släckte ner den skarpa belysningen. Sedan satt jag i dagrummet. En annan patient sa att en viss vikarierande skötare var hård. Strax kom den skötaren och satte sig bredvid mig. Jag frågade ut henne om henne själv, hon var högdragen och försökte vara vag men råkade försäga sig att hon var läkarstudent. När jag sa att det hade jag också varit en gång i tiden så smälte hennes kalla fasad, det blev ett riktigt samtal om hur jag hade det och hur hon hade det. Jag vaknade med känslan i ryggen att om jag bara ansträngde mig tillräckligt så skulle jag komma ihåg något viktigt, men det gjorde jag förstås inte.

måndag 25 januari 2010

Molnigt

Försöker att inte övertolka ögonblicken av dysterhet, med största sannolikhet är det bara årstiden. Min uthållighetskvot för vinter har fyllts redan, finns bara irritation kvar. Men det biter dåligt på lågtryck.

Ikväll blev det Stesolid. Använder det inte så ofta, men just för stunden är jag för trött på att stå ut. Jag skulle säkerligen kunna stå ut om jag verkligen ansträngde mig, det är ingen på liv och död-situation precis, jag är bara alldeles för lat för att jobba mer ikväll med töntångesten, vill ha en liten behändig avstängningsknapp.

Fågeldammen var faktiskt rätt intressant att se, flera hundra änder sammanstrålade på ett litet område. När någon kom och slängde brödbitar utbröt ett milt kaos. Ibland försöker jag upprätthålla en strimma av naturintresse. Har pluggat biologi en gång i tiden, vilket är svårt att tro.

Ytterligare ett ganska meningslöst inlägg, men va fan.

söndag 24 januari 2010

Fågeldansen

Utan fotfäste känner jag mig. Kan inte avgöra om jag är glad eller deprimerad, konturerna är alldeles för dimmiga. Tror det är både och. Mannen gör mig glad, på riktigt, ständigt. Prylar gör mig glad, mina nya glasögon, de fina (och svindlande dyra) stövlarna Mannen köpte till mig. Att måla naglarna. Yta.

Min avvisande attityd gentemot mina vänner gör mig inte så glad. Det spelar ingen roll att Psyko H mer eller mindre applåderar att jag sätter gränser, jag tycker att han har fel och jag är En Dålig Person. De påbörjade men aldrig avslutade böckerna omgärdar sängen som en hinna av dåligt samvete. Och förstås den vanliga svarta fläcken: min brist på ambitioner, att jag inte gör något spännande av mitt liv. Dödssynd nr 1: att vara tråkig.

Idag tror jag att jag ska gå till stadens ankdamm. Enligt lokaltidningen flockas traktens alla gräsänder där nu när den stora ån är igenfrusen. Jag fågelskådade igår också, ett gäng rödvingetrastar, sidensvansar, grönfinkar och en rödhake. Så kul kan man ha det på en söndag.

Jo men jag blir faktiskt glad av många av de små detaljerna i livet. Det är mer i det stora hela som jag känner mig som något som skrapats upp från botten av en dyig insjö.

Läsa

Bland folk och fä på nätet hittar man förvånansvärt många guldklimpar. Jag drar mig alltid för att skylta med vilka bloggar jag läser (vilket de flesta nog bara tycker är helt bakvänt, så jag skyller på att jag är galen). Men idag vill jag vinka till Bloggullet som är en ständigt mysig person.

Bland de läsvärda bloggar som blandar stort och smått på ett harmoniskt sätt vill jag slå ett slag för RMW's blogg

Sedan finns det en radda till förstås men nu blev jag blyg så jag stoppar här.

onsdag 20 januari 2010

Plånboksjympa

Har lufsat runt i mina egna hjulspår ett par dagar och mått bra. Fick nya glasögonen igår, väldigt trevligt att se skarpt. Jag hatar vintern men det tillhör ju liksom standardrepertoaren, inget att hetsa upp sig över.

En av mina hemliga laster upphöjdes till trend(?) imorse då Jessika Gedin i SVT:s morgonsoffa bekände att när hon behöver stressa av så tittar hon på TV8:s "En plats i solen" och "En plats på landet". Det är underbart hjärndöda program där personer i rätt makligt tempo tittar på hus. Sen bestämmer de sig för ett som de kanske skulle vilja köpa. Eller inte. Jag är jävligt ointresserad av hus, har aldrig haft något och kommer aldrig att skaffa något. Kanske just därför blir det som någon sorts zen-meditation.

Praktiserar att gå på långa shoppingrundor utan att shoppa mer än någon enstaka smågrej. Nyttigt nyttigt. Det är inte så utpräglat svårt dock när man inte är hypoman. Dagens inköp landade på 40 kr för ett läppglans, det kan jag leva med. Har en kreditskuld från när behovet upplevdes som större än plånboken som jag pytsar in lite på då och då, annars känns det lugnt den här månaden nu när jag inte planerat att resa någonstans. Trots att jag har rätt låg ersättning från FK (och dessutom en tröstshoppande läggning) och Mannen har ett lågstatusjobb (får man säga så? det är ett jävligt viktigt jobb, bara inte så fiiiiint) så klarar vi oss. Kan inte beskriva hur skönt det är. Har varit med om att leva på luft så för mig är det här extremt lyxigt, att bara köpa det bröd man vill ha och inte det billigaste. Sen blir vi snart fattigpensionärer och får leva på kattmat (allvarligt).

Mitt i min stillsamt nöjda dag slog mig plötsligt, från var vet jag inte, insikten om att jag aldrig kommer att få en utbildning (A. nuvarande bristande mental förmåga  B. även om A inte fanns, inga mer pengar från CSN). Jag sörjer det mer än något annat i livet, det är ett ont som inte för något gott med sig. Känner mig lite mer dämpad ikväll men jag får väl diska eller nåt.

måndag 18 januari 2010

Självömkansfrosseri

Vill inte höra, inte ta in mer av "du behöver förändras"-evangeliet. Vare sig det kommer från de välvilliga, vänner, terapeuten, eller de hatiska rösterna på Expressens kommentarssidor. Men självklart tar jag åt mig, sån är jag ju, tar åt mig, det borde jag förändra eller hur?

Tro inte att jag inte vet. Jag borde intressera mig för några strukturerade och konstruktiva och ansvarsfulla aktiviteter. Ägna mig åt något kreativt. Sätta upp mål för framtiden och fundera ut något att någon gång jobba med. Jag borde strama åt ekonomin och sluta slösa så förbannat. Jag borde använda mitt intellekt till att hantera mina känslomässiga demoner. Jag borde sluta grubbla och börja gymma. Ja, och så borde jag banta. Och vara flitigare med anti-rynk-cremen. Och sluta använda ordet "borde". nu är det dags för primalskrik, små vänner

Det har alltid varit något fel på mig. Kommer det alltid att vara fel på mig? Antagligen, så länge jag tar åt mig. Världen äter upp den som tar åt sig. Jag vill bli psykopat när jag blir stor.

lördag 16 januari 2010

Vykort

Lustigt. Efter en månads uppehåll i terapin hade jag glömt hur arbetsamt det är. Jag är inte helt lätt att motivera, har ingen klar bild av vart jag vill komma. Går runt lite i chock, den vedervärdiga episoden förra våren, sommaren som ibland var j-t kul men mer och mer hotfullt vinglig - jag vet att jag borde vilja mer, men just nu fixar jag bara att leva i nuet, känna hur det känns när inget hemskt händer. Förändring är just vad jag inte vill ha. Inte se bakåt, inte se framåt.

Jodå, rent intellektuellt förstår jag att ingenting varar för evigt och att jag bör rusta mig mentalt för att tackla de törnar som komma skall. Och att teoretiskt borde jag dessutom kunna leva bättre om jag vore mer harmonisk och kompetent som människa. När det kommer till kritan vill jag ändå mest att ingen ska rucka på något av korten i mitt korthus. Eller jag vet inte. Lite rädd är jag iallafall.

Testade att fika med en kompis men blev trött och uppjagad efteråt, det dämpade åter min lust att umgås. Mannen är den enda jag riktigt vill ha i närheten. Han samlar vykort från där han växte upp, visar och berättar anekdoter, jag tycker det är jättekul. Min egen historia gör mig mest uttråkad.

onsdag 13 januari 2010

Tunnelseende

Igår kände jag mig rätt glad och milt rastlös, men jag flippar inte, det finns ett tak ovanför mitt huvud som stoppar upp rörelsen. Kunde gå ett par timmar på köpcentrat utan att handla, ett bra tecken, ok innan dess köpte jag nya glasögon, men det var en mer planerad utsvävning. Att se ut och att se ut, jag ser iofs hyfsat med de gamla, synskärpan i de nya är bara lätt justerad, men har haft det gamla paret i ett obestämt antal år, vet inte om de nya blir bättre utseendemässigt men de blir iallafall nya. Nytt är bytt. Min plan är att minska på kontaktlinsanvändningen för att vara lite snäll mot ögon och lite lite plånbok.

Dr B lät rätt glad i måndags när jag sa att jag inte ringde för att klaga den här gången, utan bara för att få ett recept. Och ja, jag är ganska klagofri så länge jag får göra allt i precis min egen takt, det känns som om jag navigerar i en smal farled och måste värja mig från alltför kraftiga distraktioner annars går jag obönhörligen på grund. Orkar knappt ens bry mig längre om att jag är totalt ospännande och inte att räkna med. Orkar inte hata mig själv, det får andra sköta i så fall.

Jag har skäligen lite att skriva om. Vaknade-gick upp-drack kaffe-skummade lokaltidningen på nätet... Det skulle bara låta som om det är synd om mig som har ett sånt smått tilltaget liv. Men jag är fortfarande så grundläggande tacksam över att vara i livet alls, och fullt upptagen med att hålla mig kvar.

måndag 11 januari 2010

Reseräkning

Återigen, återkommande ågren över att jag inte vill vara utåtriktad, prata, träffa, skriva. I min värld är det liksom inte tillåtet även när jag behöver ta ett steg tillbaka. Måste ursäkta mig, hitta förklaringar som tål att presenteras för omvärlden. Känslan är inte i första hand rädsla för att bli övergiven, mer att jag är en dålig människa som bryter det sociala kontraktet. Jag går inte på full maskin just nu. Är rastlös och uppjagad på ett splittrat sätt och allmänt överkänslig, och för mig är det en klassisk efterreaktion på för mycket aktivitet. Hälsade på min mamma i Norrland och det gick väl bra i sig, men att vara social och uppföra sig väl flera dygn i sträck, och så dagslånga resor på det, snurrig i hjärnkontoret blir jag.

Ganska tvångsmässigt började jag planera för nya små hälsa-på-resor så fort jag kommit hem, inte för att jag har lust att resa, det har jag inte alls, utan en tvingande känsla av att det är uppdrag att klara av, sånt som det sociala kontraktet kräver. Nu har jag tack och lov lugnat mig lite innan planerna blivit alltför konkreta.

Trots allt... det kunde varit värre, mycket värre. Jag har någon sorts buffert som hindrar mig från att falla ihop helt. Det känns som att medicinerna hjälper här. Har försökt sänka Risperdalen men då kryper mörkret närmare inpå igen, nu skiter jag ett tag i att jag blir fet som en gris för jag står bara inte ut med mer kaos igen. Som att jag har gått in i väggen som psykfall: inga mer galenskaper kan accepteras här för det finns det absolut ingen ork till! Så nu får jag inte ändra på pillren och ska släppa lite på mina verkliga och inbillade måsten (hälften av dem gör jag ändå inte utan bara oroar mig för). Mer solsken också, mer promenader. Mer musik och blommor och mindre självförebråelser.

onsdag 6 januari 2010