onsdag 30 juni 2010

Återuppstå

(Om någon efterlyser lite ångest i denna blogg så kommer den här) 

Cirka 20 år sedan var det. Fröken Y ringde, sade att hon inte svarat i telefon för att hon varit inlagd på psyk. Jag hade lärt känna henne som en stillsamt vänlig studerande i konsthistoria. Psykiatrin var ett okänt område för mig, jag visste ingenting annat än att man skulle akta sig. (Min egen psykfallighet var på den tiden sammanträffanden, tillfälligheter, en konstig personlighet.) Att någon jag kände plötsligt skulle bli psykotisk var mig helt främmande. Antagligen syntes min osäkerhet när jag ringde på hennes dörr. Muskelryckningar, stelhet, talsvårigheter, en allmän känsla av frånvaro - jag tror hon fick rätt hög dos av Cisordinol. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, kunde bara krama om.

Snart var det någon som ofta och kraftfullt propagerade för att hon skulle sluta med medicinerna och använda alternativmedicin istället. Hon ringde mig en dag, förväntansfull på rösten, nu skulle hon och hennes nya pojkvän tillsammans ta farväl av sina mediciner.

Strax efter det reste jag bort i tre veckor. När jag kom hem mötte jag någon som sa hur hemskt det var, det som hänt med fröken Y, hon trodde visst att jag redan hört. Jag förstod så mycket som att fröken Y tagit livet av sig, detaljerna fick jag aldrig veta för jag kom mig inte för att fråga, annat än att hon hittats en vecka innan jag kommit hem.

Sörja på riktigt fick jag aldrig. Någon nära mig som jag var känslomässigt beroende av tyckte att sådana människor var ändå inte mycket värda, så det var lika bra det som skett. Jag stoppade undan fröken Y i en tidskapsel.

Här sitter jag nu i min psykfallighet och äter Cisordinol. Jag våndas med och för fröken Y. Vilken rävsax - en psykvård hon inte litade på, mediciner hon inte stod ut med - men utan medicinerna stod hon inte ut med livet.

Om

Jag är så jävla laid back. Dricker bara en eller möjligtvis två koppar kaffe per dag. Kaffe är ett lugnande medel för mig, att spontant och närmast omedvetet avstå är ett gott tecken. Ångesten knackar på ibland, jag öppnar dörren men schasar iväg den som ett Jehovas vittne.

Oj, vad jag tjatar och tjatar men för mig är det ett sorts mirakel att må bra, vakna efter en god natts sömn, varken med kramp i magen eller hypomani-stirrighet, bara tyckandes att livet ändå är uthärdligt. Men en skugga hänger över landskapet, två skuggor. Dels är mitt tillstånd fortfarande mycket skört och direkt beroende av en stilla livsstil, pressar jag mig börjar det genast svaja. Dels finns det inga garantier, inga som helst, att jag får ha det så här fortsättningsvis. Jag blir ju inte botad, bara symptomlindrad. Det finns i bakhuvudet (där syncentrum sitter, kanske handlar det om hur skarpt jag ser) att en dag kan jag sitta där oskyddad på psykavdelningen igen, megalomanin får inte ta över så att jag glömmer att värdesätta det jag har just idag. Å andra sidan, det finns väl inga garantier för någon. Kanske dör jag imorgon av en stroke. Så överraskad jag skulle bli.

tisdag 29 juni 2010

Uppvärmning

Vaknade på präktig morgontid som vanligt, efter en intensiv drömtid. Det är sällan mardrömmar, bara väldigt mycket. Men det känns mer naturligt än Abilify-utraderingen av mitt nattliga liv förra sommaren.

Det är inte många bloggar som uppdateras så här dags, och inte mycket som uppdateras i mitt huvud heller. Skummar rubrikerna i DN och lokalsidan. Badbussen börjar gå igen. Jaha. Inte för att jag brukar bada nere på den tätast befolkade stranden. Jag gillar att vada i strandkanten dock. Via fötterna suga upp kylan och skicka den i ett jämnt flöde upp till huvudet.

Jag tycker om värmen dock. Nu när jag (nästan, närapå, knappt) fixar att visa ärren i kortärmat så är det inte så illa. Bara att dricka kopiöst med vatten och se glad ut. Det enda är väl det där med sömnen, jag måste absolut ha något över mig när jag sover, det går inte utan, så det kan bli lite varmt. Men efter helvetesvintern vill jag aldrig mer klaga på sommarvärme.

Jag bara skriver planlöst. Så får det vara ibland.

måndag 28 juni 2010

Bakåtlutad

Trots att det som tidigare sagts finns ett stort moln på himlen just nu så mår jag bra. Så pass bra att det är svårt att skriva något. Igår gick vi lång väg genom skogen till stranden, vi hamnade inte där vi tänkte men det gjorde inget. Mannen plåtade fåglar. Jag blev knallröd i ansiktet av solen. Sedan åkte vi hem och åt oxfilé och godis, dock inte samtidigt.

Det är så befriande att känna lugnet i botten, och ändå kunna reagera med glädje och sorg när det är passande i situationen. Ingen spratteldocka, ingen zombie. Dag efter dag. Minns knappt när det varit så mer än korta stunder. Ibland när jag var yngre kanske, fast då var det mer jämvikt än frid. Men jag är fortfarande extremt känslig för belastning, stress, tidspress, umgänge så någon perfekt harmoni råder inte. Jag försöker tillåta mig själv att vara lycklig trots att jag inte lever upp till samhällets ideal. Ibland går det.

fredag 25 juni 2010

Midsommarkrans

En midsommarhälsning till er alla, eller kanske en i efterskott om ni redan givit er ut bland jordgubbar och hoppande grodor.

Jag tog sovmorgon ända till 9, sitter och slösurfar tills Mannen vaknar. Sedan blir dagen en orgie i mat och dryck.

Har fortfarande en stor ångestklump i magen efter det som hände i onsdags, det berörde folk jag bryr mig om, men intalar mig själv att jag inte får bli knäckt för jag kan inte lösa alla situationer åt andra, jag kan erbjuda det lilla stöd jag kan ge men inte göra mirakel. Det är svårt att tro på det dock. Var går gränsen för ens ansvar? Jag gillar inte riktigt synsättet att var och en strikt ska betala för sina handlingar med lidande, för det förutsätter att vi lever i ett vakuum utan påverkan av andra människor och samhället runtomkring. Jag är väl otidsenligt flummig.

Men ändå ska jag tillåta mig själv att slappna av idag, inte storvulet tro att jag kan fixa alla problem just idag, för det är ju en livslögn om något.

Som sagt, glad midsommar på er, efter förmåga!

onsdag 23 juni 2010

Ytlager

Något jobbigt omtumlande hände, kan inte blogga om det, men det vred om mitt hjärta.

Läste journalen. Tack och lov inget totalt fel, även om det ändå är konstigt att läsa beskrivningarna. "Uppklädd. Iögonfallande örhängen." Inte mycket att säga, det var jag ju, hade t.o.m. mina röda skor. Var lite uppåt... Visst kan jag klä upp mig ibland, fast inte när jag är inlagd, klä upp mig för vadå? Vet inte hur jag tänkte där.

Nehej, jag ska inte sluta med medicinerna. Det är en idealbild jag jagar, lite extra när jag känner mig i underläge mot psykiatrin. En rädslereaktion. Egentligen - som jag skrev för bara några dagar sedan - så är jag ju jättenöjd med att må så jämnt och bra som jag gjort den senaste tiden. T.o.m. när jag får dåliga nyheter som idag så reagerar jag men står på benen.

Så nej, ska inte slänga dosetten i soporna.

Men saknar Mannen ikväll, han jobbar.

Dilemma

Ska gå till Coop och hämta ett rek. Journalutskrifterna. Nu känns det lite läskigt.

Tänk om jag egentligen är helt frisk och alla psykbesök och mediciner varit helt i onödan? Ja, så går tankarna idag... Borde jag sluta ta medicinerna och se efter vem jag är därunder? Idén känns så lockande trots att jag någonstans inom mig vet svaret. Jag har ju testat några gånger förr. Men kanske var jag bara inte tillräckligt beslutsam och viljestark? Tron kan försätta berg, sägs det. Samtidigt har jag lovat Mannen att inte göra om det. Samvetsfråga.

tisdag 22 juni 2010

Luftbubbla

Mitt behov av lugn är till synes oändligt. Alla måsten och stressmoment skaver. Jag mår bättre än tidigare år men är så tunnhudad fortfarande, känner minsta lilla sten i skon. Behöver sova, äta, få solsken som en krukväxt. Ibland får jag välja bort, roliga aktiviteter, vänner. En tråkmåns. En dock levande tråkmåns.

Vaknade halv sex fast jag brukar vakna av alarmet vid åtta. Får ändå inget riktigt energiryck, vilket visserligen är bra, men jag blir uttråkad av att inte bli speedad, trots att det är nyttigt att jag inte blir det. Visst vill jag hellre ha tårta än broccoli, för stunden, men i längden är det egentligen skönt att slippa de hektiska dagarna när man vet hur mycket surt som kommer efter. Ja, mycket för och emot. Inte konstigt att man blir knäpp. ;)

Midsommar blir i total stillhet, bara Mannen, sill och snaps. Som jag vill ha det. Den här gången.

söndag 20 juni 2010

Rytmfråga

Min dygnsrytm blev lite tokig idag. Normalt är jag faktiskt rätt bra på att hålla mig inom ramarna, men igår blev det halvsent innan jag tog mig för att gå och lägga mig, och sedan upp och väcka Mannen vid 6. Jo, visst klarar han att vakna själv, vuxna karln, men han är så otroligt morgontrött så jag hjälper gärna till, han gör så mycket annat för mig... När jag väl kollat mail och gjort ett gästuppträdande på mitt gamla hemforum gick jag och lade mig igen, och sov nästan fyra timmar. Fyra timmar mitt på dagen = klockan är över 22 nu och jag är inte alls trött.

Anledningen till denna fixering vid ämnet är att jag är väldigt känslig för sömnstörningar, bara en skruvad natt kan initiera en humörsvängning.

Just nu sitter jag här och närapå studsar. Pratade ett bra tag i telefon, först med en vän och sedan en annan. T.o.m. trevliga telefonsamtal kan jaga upp mig. Just den biten gör att jag fortfarande känner mig ganska störd. Får väl ta fram spikmattan.

Men jag ska ändå inte klaga. Så lugn och fin som jag oftast känner mig har jag inte känt på åratal. Det är fascinerande att leva utan självmordstankar.

fredag 18 juni 2010

Lyxhustru

Dagen har känts så lyxig. Det blev soligt men inte hett framåt eftermiddagen. Jag har gått och gått och gått, bara för att gå och känna staden runt omkring mig. Slösat 350 kr på ett par högklackade svarta skor. Ätit sallad och glass och en liten bit baklava. Hoppat på ett tåg som var en halvtimme försenat, men det spelade ingen roll för mig som inte suttit där och väntat på just det tåget, och sittplats fanns det också. Blomsterspaning i tåghastighet, såg triaden vallmo, blåklint och prästkrage, snart är det ju midsommar. Något orangerött också på banvallen, kanske rödfibbla.

Just såna här dagar är jag otroligt lyckligt lottad, och så stryker vi ett streck över alla de andra dagarna.

Avskärmning

Civiliserad och sval idag, ingen direkt önskan att involvera mig närmare i något eller någon. Ibland behöver jag steget tillbaka, utsikten från toppen av fyrtornet.

Mannen jobbar, jag funderar på att åka till Lund, tror jag skulle orka det. Jag har inget ärende, men det är skönt ibland att göra saker utan mål (de populära målsättningarna) utan bara för att göra. Vägen som är mödan värd.

torsdag 17 juni 2010

Gruffig

Jag är nog extra tjurig och grubblande idag för att det är helgrått och femton grader ute, och vi hade planerat en utomhusaktivitet som inte alls känns lockande nu. Jaja, jag är rätt flexibel och står ut med att ändra en plan.

Blodspår

Jag skrattar åt självskadetankarna som bara fortsätter. Särskilt på kvällarna. Så löjligt. Okej, det måste erkännas, det är lite besvärande också. Jag är duktig, jag gör inget, varför får jag inte vara ifred då?

Just det kan jag ha svårt att förlika mig med, att det inte räcker med att vara skötsam på olika områden. Ibland är det ångesten, ibland den krypande rastlösheten, ibland bara någon stark känsla vilken som helst, känslans intensitet mer än dess valör. Jag har inte den bilden av mig själv som någon som inte vågar känna, men kanske är det så ändå. Undrar ändå vad jag gjorde förr, innan jag tog till knivar och överdoser. Dissocierade mer antar jag. Det gör jag väldigt sällan nu, på det där extrema sättet (inga ord, ingen rörelse, ingen reaktion), minns inte när det hände senast. Svårt dock att acceptera att det kan vara en sådan lång sträcka mellan ansträngning och resultat när det gäller ens psykiska fungerande, det är lätt att tappa motivationen. Jo, det är bra att jag inte skadar mig, men ibland känns det som att det är mer för omgivningens skull, jag blir ju sittandes här med känslorna iallafall.

Nej, nu måste jag hitta någon positiv vinkling. Det är bra att jag inte skadar mig för jag känner mig inte lika rädd för mig själv, förutom tillfällen då det dämpar känslor så är det lika mycket en fråga om hot och våld. Jag förtränger ofta det för det är så obehagligt att tänka på, att man kan vara farlig. Men så är det. Det är bättre så här, jag är allmänt snällare mot mig själv, inte lika mycket fiende, mer kompis. Sakta girar jag i riktning mot självacceptans. Det tar bara lång tid.

Helt över den här psykfallstiden är jag inte, inte alls. En särskild twist är att det är så oacceptabelt att prata om det i "civiliserade" sammanhang. Antagligen är det därför jag mest umgås med personer som på något sätt har närbesläktade erfarenheter. Det kan kännas som att jag själv utesluter delar av mänskligheten, men vad gör man inte för att överleva?

onsdag 16 juni 2010

Älskad

Köpcentret igår, in och ut ur de stora elektronikbutikerna. Kanske hjälpte det till att jaga upp mig, kryp i kroppen, fortsättning av självskadetankarna som kom häromdagen. Inte blev det bättre av att vi zappat in på Sopranos där det förekom en sådan scen. Jag är ganska visuellt orienterad på området. Även när jag gjort det själv har det varit minst lika viktigt hur det ser ut som smärtan i sig.

Mannen hjälper till att lugna mig, håller om mig, masserar mina ben. Utan honom... det orkar jag inte tänka. Jag har svårt att formulera hur lyckligt lottad jag är. Ständig gemenskap som inte är kvävande. Någon som alltid spelar i mitt lag. Han är min stödperson i ordets rätta bemärkelse, hjälper mig att stå upprätt trots brutna ben, jobbar idogt på att få mig att tro att jag är något värd trots samhällets hårda dom mot såna som jag (galen, parasit, oansvarig, ful). Mannen betyder mer för min livsvilja än alla mediciner och terapi i världen.

Igår åskade det. Idag mår jag bättre och solen skiner från klarblå himmel, jag tar det symboliskt.

tisdag 15 juni 2010

Tankemässigt

Har så livliga och detaljrika drömmar numera. Jag vet inte hur mycket som beror på känslor som rör sig och hur mycket som är ren kemi, det började när jag började med Cisordinol. Det är sällan renodlade mardrömmar och sällan jag minns storyn en minut efter att jag vaknat, så det är inget jag direkt lider av, det ger bara en konstig känsla av ständig mental aktivitet.

Antagligen för att jag lever ett så action-fritt liv så går mycket kraft till att tänka. Gnuggar mitt ego alternativt attackerar det. Det blir sällan något särskilt intressant resultat, min geninivå är låg, men det får tiden att gå.

måndag 14 juni 2010

Hålstansning

It is done. Tog en långpromenad till sjukhuset och sen upp till Mannens jobb för att lämna en sak han hade glömt. Jag hade förstås kunnat bara posta in en begäran om att se journalen, men det var en ursäkt för att gå lite.

Jag känner ingen ledsnad eller typisk ångest just nu, men en enorm anspänning i kroppen. Har sådana där självskadetankar som inte är tankar, utan ett kroppsligt begär, som hunger eller törst. Jag känner det, ser det. Kroppen förvandlas till ett skal, bara hud med ett svart hål innanför. Men jag är inte så instabil att jag ger efter för det, med stor sannolikhet kan jag hantera det. Mer är det en indikator på hur laddat området patientjournaler är, hur det försöker gå igenom mina försvar. Och det betyder inte att jag borde skita i journalläsandet, mer att jag behöver vara snäll mot mig själv när jag gör det.

Nu blir det att gå till Coop och köpa mjölk och bröd (det som alltid är slut), sedan pyjamas och soffan och se på något riktigt oförargligt (fast helst inte relaterat till ett kungligt bröllop).

Scyphozoa

*tar sats* Jag ska (om jag inte ändrar mig) gå ner till psyk idag och begära att få ut journalen för det senaste året. Alla journalanteckningar från tidigare år har jag, så jag borde vara härdad, men det är ändå ett kraftprov. Hur många procent missförstånd är det denna gång?

Reducerad till symptom. Ibland kan jag tycka att det är skönt. Medicinska termer som skalar bort smärtan. Kortfattade, halvfärdiga meningar. Ordning ur kaos.

Givetvis är det samtidigt helt outhärdligt att se sin mänsklighet raderad. Petad på med pincetter, studerad som en spännande men äcklig gelé-manet. Jag kan vara vacker i mitt rätta element, men när jag strandar på ångestsanden som gnider sig in i känslig icke-hud är jag motbjudande och patetisk, och det vet de. Nej, jag hatar dem inte, de visar intresse, ibland säkert så gott de kan. Jag är inte bättre jag. Bara drömmer... att kunna kommunicera, att nå fram...

Nej, jag ska inte vänta, går och sätter på mig kläder. Better the devil you know.

lördag 12 juni 2010

Självhävdelse?

Bromsen slår till och tröttheten slås på. Kanske är det mest avslappning, allt är gjort och där finns inte mycket kvar att tänka på. Mest vardag, hänga tvätt och icke-spännande tv, slösurfandet som finns på en knapp armlängds avstånd. Under ytan tonar långsamt fram ett åskmuller. Får jag känna sorg? Sorg utan att bli tolkad och missförstådd? Sorg som inte är en tragedi utan en summering av vad som blev och vad som inte blev. Får jag ha min sorg på mitt vis så känner jag mig ändå trygg.

Försöker trevande ta till mig positiva saker från kära vännen L. Det är inte min paradgren, att ta emot beröm, men jag kämpar väl, med svetten i pannan. Och jag känner mig upplyft av att få prata och lyssna.

I vårt samtal nämndes ordet integritet, och tankarna spann vidare på det. En gång i tiden har jag sprättat upp, eller låtit sprättas upp, mitt själv. Nu finns ständigt tvivlet: är jag hel eller spelar jag bara? Håller jag på min integritet eller är det bara uppblåsthet? Med myrsteg tillåter jag mig att lita på att mina ben bär, tunna ben som bara tillåter myrsteg. Men riktningen är framåt, så mycket kan jag erkänna.

Jag tänker begära ut journalen från det senaste året. Måste bara hämta andan lite först.

Fira

Mitt examensbord:



Palmer & Co Millesime 2002, minikrustader med creme fraiche, stenbitsrom och kräftstjärtar, jordgubbsbakelser, bukett med hortensia, rosor och fresia. Visst är det festligt! Det kändes så rätt att fira.

Jag mår fortfarande bra, lite milt uppåt kanske, fortfarande elektricitet i kroppen, fast när jag blir trött dimper jag ner på soffan eller sängen och slocknar. Kanske tur att jag sover väldigt mycket pga en av medicinerna, då snurrar det aldrig iväg helt. Motvilligt går jag med på att min kropp behöver sömn.

Nu längtar jag efter att sommarkortet på lokaltrafiken ska börja gälla, och att jag ska få pengar om en vecka. Det är härligt att bara ge sig ut och åka utan planer och mål, ensam, ingen och inget att ta hänsyn till. Som jag tidigare sagt, universum snurrar kring mig just nu.

fredag 11 juni 2010

Kapitel

Så, sista samtalet med Psyko H avklarat. Det kändes bra, en tillbakablick på de här åren, sentimentalt men inte sorgligt. Tur att vi båda varit så väldigt envisa. Det tog rätt många år innan jag klarade av att ge mig in i det på allvar, vara öppen utan att bli överväldigad, med omsorg om mig själv. Jag tror att en vändpunkt var efter att jag varit väldigt nära att ta livet av mig 2007, allt sattes på sin spets. Sedan en liten tid efter det fick jag bipolär-diagnosen och stämningsstabiliserande medicinering, och började kravla mig uppåt. Då fick terapin större mening också, jag kunde titta på saker och fundera och överhuvudtaget vara mer närvarande vid samtalen. I början kunde jag ju inte ens titta på Psyko H.

När vi sa adjö sa Psyko H att han trodde att vi kanske kommer att ses i något sammanhang, och det känns fullt möjligt, om så bara i en korridor. Tack och lov känns det inte desperat nödvändigt.

Men visst kommer jag sakna det. Till och med de gräsliga gardinerna som valts av någon okänd person. Man känner att tanken var att liva upp landstingets trista kala rum med lite blommigt tyg, men sedan har man valt Ulrica Hydman Vallien-tulpaner i aggressivt blått och svart. I och för sig bra att fokusera på när ilskan svallar.

Studenterna springer ut idag mot en ljusnande? framtid, och det gör jag också.

onsdag 9 juni 2010

Jif

Mitt kylskåp är skurat och doftar nu svagt av syntetisk citron. Flera vinterjackor är undanhängda (ja, jag vet, det är juni...) och skor bortplockade för nu ska det väl banne mig inte snöa, och så har gäster plats att hänga av sig i vår överbelamrade hall. Vi är prylsamlare av rang, borde flytta oftare.

Jag är överdrivet vaksam, men har bestämt att jag inte är hypoman, bara energisk.

Imorgon blir det att göra middag för sex pers, handla, bolaget, köpa blommor, plocka undan (projekt!), städa, stryka duk, laga maten. Vara trevlig och konversera. Jag kommer att behöva all energi jag har. Men det blir nog roligt.

Fredag är stora terapiavslutningen. Det är lite därför jag vaktar mig själv, för att avsluta en mångårig terapi är väl ett gyllene tillfälle för ett psykbryt. Än så länge känns det dock rätt okej. Jag får väl bryta ihop på lördag.

Strömslöseri

Jag är fortfarande strömförande utan att vara hispig. Behagligt.

Vet inte vad jag ska göra idag. Energinivån är tillräckligt hög för att gå utanför huset (jag ser ett fjärilsliknande magnetfältsdiagram framför mig, men det är lite att ta i), det mesta verkar bara lite vagt ointressant. När jag träffade en kompis i förra veckan pratade vi lite löst om att fika denna veckan, men jag känner mig nog lite för ego idag för att lyssna med engagemang. Skatteåterbäringen fick jag igår och en option hade varit att sätta sprätt på den, om det inte vore för att den redan är uppslukad av en räkning och ett sommarkort på regiontrafiken (det börjar gälla nästa vecka och då ska jag ut och åka!) Promenad i regnvädret? Hmm, i brist på annat... Mitt liv är inte riktigt anpassat för spikes i energinivån och jag står där förvirrad över hur jag ska kanalisera kraften som plötsligt uppstår och lika plötsligt försvinner. Det evinnerliga "städa" känns verkligen urtrist. Äh, nu ska jag inte tänka utan bara göra.

måndag 7 juni 2010

Psychobabble

Det går faktiskt rätt bra att övertyga mig själv om sambandet mellan inga mediciner och en tripp till psyk. Jag har testat ett antal gånger förut, och det är direkt oansvarigt att göra så igen. Dessutom var det ju det där med att jag har utlovat en psykfri sommar, nu ska här inte självsaboteras inte.

Samtidigt är det skönt att ha små hanterbara upp- och nedgångar, att man inte går omkring som en levande död av alla mediciner utan har känslor kvar.

Smet in på bolaget och köpte champagne till på fredag. Små krustader till med kräftstjärtar och stenbitsrom tror jag. Tårtbit ska jag också ha, definitivt. Så lyxigt att fira att man satsat på sig själv.

Jag skriver mycket om mitt psykfalleri i bloggen, det vet jag. Det är en integrerad del av mitt liv, men tro nu inte att jag går omkring och tänker på sånt hela dagarna, det blir bara koncentrerat i bloggen, ett sätt att slippa tjata om det nonstop irl. Stackars Mannen skulle få spel till slut! :)

Strömförande

En elektrisk känsla i kroppen, jag har haft den i flera dagar, hattifnattig (Tove Janssons bilderböcker var min stapeldiet i riktigt unga år). Som när jag varvar upp fast utan kontrollförlust och eufori, står med fötterna stadigt på jorden, eller kanske "I've got this energy beneath my feet like something underground's gonna come up and carry me" (The Killers?) Tanken slingrar sig frestande inpå att om jag skippade mina piller nu då jäklar skulle det bli fyrverkerier. Håller upp en motbild av ett kalt rum på psyk. Jag har inte råd att leka oövervinnerlig.

lördag 5 juni 2010

Centrifugalkraft

Träffade en kompis idag. Efter en stund ekade det tomt bland hjärnsubstansen och jag fick verkligen anstränga mig för att upprätthålla en kommunikation, anstränga mig eftersom jag har svårt att låta bli att konversera, ställa lagom personliga frågor, allt för att hålla sällskapslivets hjul rullande. Det går bara till en viss gräns.

Jag har ett närmast omättligt behov just nu av att spendera min tid fullkomligt fritt och egocentrerat, precis så, allt snurrar kring mig, njuter av allt njutbart, oftast för mig själv, ibland är Mannen inbjuden, någon gång andra. Kanske är det en sorts kompensation för alla långa år då jag levt på andras villkor. Jag kan försiktigt tycka om mig själv, men självkänslan är spröd, bara ett skott som kräver mycket ljus och luft för att växa.

Sedan har jag mörkret som kurar i skogsbrynet, Mårran som kan förstelna mig när som helst. Jag är inget stort Winnerbäck-fan men en textrad sög sig fast: "...kan du leva vid en brant med ena foten över kanten..." En grafisk illustration av mitt liv.

Ändå. Jag har en kronisk psykisk sjukdom och vill ta livet av mig en gång i halvåret. Jag lever i det famösa utanförskapet. Jag är tjock och medelålders. Men jag är oftast ganska lycklig. Det har jag precis insett. Nu när jag tagit udden av mina depressioner medelst chemical engineering så skrattar jag varje dag. Ångesten hälsar på men reser sig oftast från kaffebordet efter en kort stund, flyttar väldigt sällan in. Ibland nojjar jag mig över minnena av det aktiva liv jag en gång levde, men ärligt talat, det var mest yttre rörelse, inuti var jag mer död än nu. Jag skulle förstås ha velat gå tillbaka i tiden med det jag vet nu, göra om göra rätt. Omöjligheten i detta är ytterligare en sak i högen av sånt man måste lära sig acceptera. Jag jobbar på det, jag har en tendens till bitterhet som jag behöver hålla i schack (även om det känns bättre att gnälla av sig ibland, tack bloggen). Men det är sommar och mycket elände smälter bort i solen.

fredag 4 juni 2010

Examenstider

Doppade fötterna i havet igår. Det var kallt - jag, badkrukan, skulle aldrig doppat mig i det - men inte iskylt. Vågorna slog och trots solen var vinden kylig, så stranden var nästan tom på levande varelser, utom måsarna och strandskatan. Tillbaka till parkeringen tog vi stigen genom skogen. Osynliga fåglar i träden sjöng högljutt, spindelväven var spänd över stigen och myggorna anföll glupskt. Några blommande skogsstjärnor, oändligt graciösa. Hela min kropp sjuder av sommar.

Idag var det näst sista gången på terapin. Det känns ungefär som att ta examen, en stolthet över att ha tagit sig igenom en viktig fas i livet blandat med lite oro inför vad framtiden ska bära med sig. Kanske borde jag ta med mig studentmössan till sista samtalet. ;)

Först kändes det som att tvärt stänga en dörr. Nu säger Psyko H att jag får kontakta honom om det är något speciellt och jag har numret till hans privata mottagning. Det är fullt tänkbart att jag aldrig kommer att utnyttja det, precis som jag aldrig använt det privata numret till dr B, men det känns mindre kvävande när jag åtminstone har möjligheten.

Jag ska banne mig fira nästa veckas avslut med en flaska äkta champagne, det tröttnar jag aldrig på!

onsdag 2 juni 2010

Kaffetåren

Dricker oftast bara två, möjligen tre, koppar kaffe om dagen nu. Att jämföra med uppåt sex-sju-åtta för bara några veckor sedan, och när jag var inlagd pimplade jag kaffe hela tiden. Jag tror det hänger ihop med att jag mår bättre nu, behöver inte kaffet för att bli klar och lugn. Samma sak hände när jag fick ECT för några år sedan, vilket var rätt effektivt på måendet, plötsligt drack jag betydligt mindre kaffe utan att ens vara medveten om att jag minskat på det.

Fast nu när jag snöat in på kaffetankarna blir jag sugen, kanske blir en kopp.

--------------------------------

Nej, ingen kopp nu, för först ska vi äta lunch på "vår" restaurang vid havet. :)) Mannen kommer med så bra idéer, han vet att jag älskar det!

tisdag 1 juni 2010

Framtidssmula

Som togs upp i en kommentar så har jag en plan... jag ska inte ha något med psyk att göra från mitten av juni till mitten-slutet av september. Tre månader utan terapi eller läkarbesök eller inläggning. Tre månader att leva, så gott jag förmår, som en vanlig människa.

Jag kan inte blunda för att saker kan hända som kullkastar allt, men jag tror ändå att min plan betyder något, stärker mig i viljan att vara något mer än ett psykfall. Jag ska inte vara ansvarslös, ska ta mina mediciner eftersom de hjälper, ska försöka hålla fast vid sådant som håller mig balanserad. Men jag ska tillåta hålet som frånvaron av psyk lämnar vara en fri och luftig glänta där solen får titta in.

Guldkorn

Trots mitt förra ångestiga inlägg så mår jag i stort sett rätt bra. Som vanligt lite dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig som man ska, men oftast kan jag slå bort det och ägna mig åt nuet. Glädjer mig åt nya balkongblommor, vi har äntligen fått tillbaka vår nyreparerade bil så vi kunde fara till Blomsterlandet. Glädjer mig åt att ha den semestrande Mannen i närheten, att prata med mina barn, gröna träd och gula rapsfält, nya vinglas, bloggkommentarer och att få lov att följa andras liv på nätet. Fixar inte riktigt att umgås med folk irl eller läsa böcker, men försöker tänka att det nog kommer tillbaka.

Går fortfarande omkring med en lättnadens suck efter den senaste påminnelsen om hur skruvat det kan bli i min skalle. Efter så många år känns det fantastiskt varje dag jag vaknar upp och inte tänker på självmord, jag önskar jag kunde uttrycka hur enormt det är, det som är mer eller mindre en självklarhet för de flesta människor. Jag är ännu inte i det stadiet att jag kan rycka på axlarna och ta det för givet.

När det blir soligt ska vi åka till Sofiero med en picknick-korg och titta på hundratals blommande rhododendronbuskar. Dunkers kulturhus någon dag. En tur till Helsingör. Kanske den dramatiska klippstranden vid Hovs hallar. Galleriet/caféet Nivå 125 högt uppe på en höjd i Båstad med milsvid utsikt. Njuta av att jag faktiskt har tiden och utrymmet att göra sådana saker, även om jag förstås blir utmattad av det, men lite hjärnsnurr kan det vara värt att komma ut och få nya intryck.

Så småningom, om jag får vara stabil, så kommer jag kanske inte längre mäta dagsformen mot en dag på psyket, men än så länge är mina hjärnspöken en påtaglig del av mitt liv, varje dag utan skräck och smärta något att vårda. Trots allt är jag en person med tur.