Activia

Just när jag trodde det var slut med åska satte den igång igen, höll på i flera timmar. Så jag har inte vågat mig ut ännu, men behöver mjölk och bröd så jag ska göra ett ryck.

Har dammat av det värsta, dammsugit, torkat golv, bytt lakan, tvättat, städat badrummet ordentligt (skrubbat väggarna i duschen och torkat alla rör och lister). Och sett på friidrott och kollat bloggar parallellt. Has hell frozen over?

Sax

Plötslig våg av välbehag och energi. Användes till att diska, hahaha. Springsteens Badlands i lurarna. Blir lite sugen på att måla.

------------

Det blev: (och bekymra er inte med tolkning, jag ville bara känna på de färgerna)

Vidöppen

En rush ikväll, intensivt välbehag i kroppen trots överlastad hjärna, eller kanske på grund av. Vi åkte på Forskningens dag. En lång eftermiddag med föredrag. Det mest spännande tyckte jag var att man forskar på kopplingen inflammationer-depressioner som eventuellt öppnar dörren till nya behandlingsmetoder: http://www.vetenskaphalsa.se/depression-kan-bero-pa-inflammation/  Något mindre spännande kanske att man kommit fram till att ensamstående invandrare med låg ekonomisk status boende i förort hade större risk för psykisk ohälsa (vem kunde tro det?) Vinkade åt Sofia Åkerman, tänkte kolla in posterutställningen men det var för mycket folk för att komma fram, men på webben hittade jag en, denna intressanta jämförelse mellan bipolär sjukdom och borderline: http://www.vetenskaphalsa.se/wp-content/uploads/2010/10/ForskningensDag2010_11.pdf

Det kändes bara så roligt att sitta på en föreläsning igen, även om jag flöt iväg ibland.

På tåget hem träffade vi på vår vigselförrättare, en färgstark liten liten dam, läkare.

Fick också utkastet till artikeln om mig (bara i en studenttidning), det var inga gigantiska fel och vi är överens om vilka bitar av vårt samtal som ska bort. Var lite kul att bli intervjuad, det har jag ju aldrig blivit angående livet som psykfall, bara annat. Nu är detta bara ett studentprojekt så det blir knappast någon större spridning. Det jag egentligen tycker är roligast är att jag fick testa på intervjusituationen och klarade det bra, blev inte ens särskilt knäckt efteråt.

Mannen håller på och röjer duktigt bland kartonger och papper. Hans dotter och barnbarn kommer hit över långhelg så det gällde att gräva fram gästsängen under högarna så jag har någonstans att sova. Jag står mest och hejar på. ;)

Jag mår verkligen så bra, går en decimeter ovanför golvet.

Feststämning

Bestämde mig imorse för att inte städa, även fast jag tänkte igår att jag borde. Ska bara tvätta några skjortor. Och laga mat, siktar in mig på en smärre festmåltid ikväll. Jag har klätt upp mig i svart festblåsa och pärlhalsband, sminkat mig och haft en rödpigments-inpackning i håret. Allt matchar min sinnesstämning. Det är bara för Mannen och mig.

Stackars Mannen ska på bio i jobbet imorgon, brukaren vill se Saw i 3D, med sittplats på 3:e raden. Verkligen inget för mig.

Tänk att regnet på fönsterblecket kan låta så tryggt. Man har hört det tusen gånger förr. Varaktighet, förutsägbarhet. Att trots att vi försöker så kommer vi inte helt undan naturen.

Dammråtta

Efter tio timmars sömn är jag slut. Igår var ok men inne på Ica på eftermiddagen höll jag på att få spel, det var alldeles för mycket liv och rörelse. Hemskt det där när man bara vill fly bort, bort. Fick huvudvärk, det är sällan jag får det, men då får jag någon sorts halvsidig migrän light (inte alls så illa som riktig migrän, bara störande). Tog ingen värktablett, jag har liksom ingen riktig vana vid att göra det, hoppades på att jag kunde sova bort det, och nu är det halvt borta. Bara tröttheten kvar.

Det skulle väl inte göra så mycket, men jag har lite att pyssla med idag. Hemmet behöver en avrivning och mat ska lagas tills min yngre son och hans sambo kommer, de ska söderöver för att köpa katt. Ska bli så kul att se dem, men allt det praktiska hade jag gärna sluppit.

Stort motstånd varje gång jag ska ta medicinerna. Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag försöker övertala mig själv med logik, mina känslor säger att jag ska "vara mig själv" hur j-a destruktivt det än är. T.o.m. när jag skriver detta känner jag de parallella spåren i min skalle, förnuftet som försöker hitta vägar att nå fram med sitt budskap, känslan som sätter musiken på högsta volym och försöker dränka all konversation.

Mitt kaffe är slut. Jag glömde att jag drack upp det.

Mångsysslare

Håhåjaja. Tankarna bara hoppar groda ikväll. Har ett starkt sug i kroppen, vet inte efter vad. Kaffe har jag redan druckit. Sprit och benso lockar inte alls. Är inte hungrig (har just satt i mig ett kycklinglår). Mest vill jag nog ha kroppskontakt och någonstans att glappa med käften, men kommer inte på någon jag kan ringa så här dags och bara breda ut mig själv hos utan minsta artighetslyssnande från min sida. Så jag bloggar som mager ersättning. En frizon för en (ibland) självcentrerad tjatmoster. Tänk att pratbehov kan kännas fysiskt, en kryllande känsla i hela kroppen.

Jag har städat lite, t.o.m. dammsugit fast jag hatar det. Ljudet. Tog en långpromenad imorse men annars har jag mest vankat mellan datorn, en tidskrift, köket, tv-soffan, tillbaka till datorn. Svarat på ännu en felringning, vår fasta telefon har ett nummer som långt tidigare gick till ett apotek, det är alltid äldre damer. Tänker att jag borde göra något konkret, som att måla. Räcker finger åt det. Ägnar mig åt kort, kort kommunikation, men orkar inte driva diskussioner vidare, googlar "vindstyrka" istället. Just nu har jag Gunde Svan hojtandes i öronen, av outgrundlig anledning (varför inte bara zappa över till någonting roligare? eller stänga av?) Blir trött på alltihopa och överväger allvarligt att gå och lägga mig före 21, som om jag skulle somna nu. Gäspar, inte av trötthet utan av frustration.

Retro

Hade tur och fick tid i tvättstugan denna morgon. Det är väldigt långa pass hos oss, 7-14 och 14-22, så man hinner få mycket gjort. Nu får täcken och kuddar en ordentlig genomkörare. Även om det är lite obehagligt att tänka på loppor så är jag lättad. Hann bli så orolig att det var en reaktion på lamotriginet, inte för att det direkt liknade hur en sån reaktion kan se ut men ändå. Vill absolut inte vara utan lamotriginet, det håller mig uppe ur depressionen bättre än något annat.

Finner mig själv styra stegen mot ett forum jag en gång bodde på, ett forum för självskadande personer. Där finns några oldies kvar, en del av dem som slutat skada sig blir kvar. De flesta går vidare. Nu är forumet så stort men jag minns i början, gemenskapen, man grät och skrattade med varandra. Till skillnad från en del andra forum så fanns det gamla tanter och gubbar som jag. Finns ska jag säga. Personer som kämpade hårt för att dölja sin ovana. Några yrkeskategorier jag kommer ihåg: sjuksköterska, tandläkare, psykoterapeut, nästan färdig läkare, veterinär, lärare, speciallärare, jurist, polis, ekonomichef på större företag, doktor i matematik, kemist, designer - jag minns inte alla.

Varför ens gå tillbaka? Är stegen tunga eller lätta? Avgrunden som lockar, eller lockar ljuset mer? Inget svetsar samman folk som motgångar, är det så? Jag lärde mig mycket om livet, inte tillräckligt mycket, många frågetecken följer mig. Jag skriver inget, läser bara, men varför? Är det något med att så fort jag slutar skada mig under en viss tid så börjar jag tro att det är över? Ett slag mot mig själv, mot den jag var, "hördu din idiot, det var väl bara att lägga av, jävla drama queen". Varför är det så svårt att hitta balansen mellan att uppfostra sig själv och bekräfta sig själv? Varför så lätt att landa i självförakt?

Sakfråga

Är lite lätt aktiv på nätet idag trots sommarvädret. Det är så lagom tempererat inne hos mig. Jo, jag har varit ute i solen och det var också bra, men här inne är det perfekt. Jag sitter fem minuter vid datorn, diskar lite, äter vindruvor, vattnar blommor, kollar mailen igen. Nästa steg är att borsta bort spindelväv från taket. Vi har gott om spindlar här.

Prylar jag tycker om:
Digital kökstimer (äntligen kommer jag ihåg kaffet som ska dra i 4 minuter).
Elektrisk tandborste (den ger mig åtminstone illusionen av att vara skötsam, och så går det fort!)
Mobil (men det känns lite slätstruket att nämna här).
Champagnekork (som sitter tätt och gör att jag kan spara flaskan till nästa dag)
Tvättmaskin, egen (kommentar överflödig)
Multiverktyg (perfekt på resor, kan ex. användas för att öppna champagneflaskor ;))
Lamineringsmaskin (vilket påminner mig om att jag har saker att laminera)
och sist men inte minst:
Galltvål (naturlig fläckborttagning)

Jif

Mitt kylskåp är skurat och doftar nu svagt av syntetisk citron. Flera vinterjackor är undanhängda (ja, jag vet, det är juni...) och skor bortplockade för nu ska det väl banne mig inte snöa, och så har gäster plats att hänga av sig i vår överbelamrade hall. Vi är prylsamlare av rang, borde flytta oftare.

Jag är överdrivet vaksam, men har bestämt att jag inte är hypoman, bara energisk.

Imorgon blir det att göra middag för sex pers, handla, bolaget, köpa blommor, plocka undan (projekt!), städa, stryka duk, laga maten. Vara trevlig och konversera. Jag kommer att behöva all energi jag har. Men det blir nog roligt.

Fredag är stora terapiavslutningen. Det är lite därför jag vaktar mig själv, för att avsluta en mångårig terapi är väl ett gyllene tillfälle för ett psykbryt. Än så länge känns det dock rätt okej. Jag får väl bryta ihop på lördag.

Huslighetsryck

Idag har jag a) diskat stor diskhög b) dammsugit (och det är inte ofta det händer, står inte ut med ljudet, Mannen får oftast ta över) c) moppat golven och d) tvättat ca tusen strumpor. Vardagssysslor. Vardag för vem som helst, Stora Projekt för mig. Diskar några tallrikar, går och kollar min mail för att rensa hjärnan, diskar glas, ringer Mannen på jobbet, diskar en skål, ser något hjärndött på tv. Tar fram dammsugaren, låter den stå medan jag tittar lite mer på friidrotten. Och så vidare. Det har krävts hela dagen och en påse saltlakrits att komma igenom den ynkliga listan. Men det positiva är att jag faktiskt har gjort det!

Tillägg: och nu har jag dragit över det viktigaste i badrummet också. Fy fan vad jag är bra!

Högmod

Nackdelen med att vakna kvart över två på natten är att man måste visa hänsyn mot de sovande, inget buller, inte skrapa stolen mot golvet, vakta vid mikron så jag kan ta ut muggen med mjölk precis när räkneverket når noll för att undvika explosionen av pipljud. Nu är det inte särskilt lyhört där vi bor, tack och lov, det är kanske mer en känsla. Det är okej att jag är vaken, bara jag inte väcker. Jag blir nöjd att jag, nattpigg till trots, kan tänka på de sovande, att de existerar i min värld.

Vad som existerar för övrigt? Kände att jag behövde havrefras, och kaffe till efterrätt. Det är fortfarande mörkt ute (förstås), jag är girig som önskar mig en soluppgång, men den kommer väl. Jag läser ytterligare ett par kapitel i Vansinnet och säger mig att jag är inte sjuk, inte sjuk på det sättet, det kan ju vem som helst se, och så absurditeten i att om fyra timmar ska jag inställa mig på psykavdelningen. Jag har 15 minuter kvar att se av True Blood som är ungefär lika sannolik som livet självt (helt beroende förstås på vilket liv man lever och hur många människor omkring sig man räknar in i det där livet). Har inga lättstartade önskade hemprojekt just nu, det jag vill är sånt som involverar att flytta tunga möbler till någon obefintlig fri yta där de kan slipas och målas om, vilket realistiskt sett aldrig kommer att ske, om vi inte magiskt får en gräsmatta här på övre våningen att hålla till på. Alla påslakan är visserligen skitiga, brukar tvätta dem nere i den stora maskinen i vår gemensamma tvättstuga, men till nöds går det ju utmärkt att köra några i vår egen tvättmaskin, fast återigen så är det natt och då gör man inte sånt. Och inte behöver jag något lakan just nu ändå. I värsta fall får jag väl gå och köpa nya. ;)

Ibland sätter jag en ära i löjliga saker som knappast uppmärksammas. Som nu, jag har varit noga med att inte ta någon av de Stesolid som skickades med mig när jag gick på permis, vill kunna lämna tillbaka den orörda påsen och framstå som en icke-knarkare. Vilket jag i och för sig är, har aldrig haft problem med vanebildande piller, men det känns så viktigt för mig att framhäva det. Kanske en rest från dagarna med borderline-diagnosen då det antogs både ett och annat om en. Inte för att bipolära direkt är mindre benägna att självmedicinera, det är mer en arrogans från min sida, ett sätt att urskulda självskadebeteendet.

Det var riktigt trevligt att träffa min mamma och hennes man igår. Hon bjöd på fin lunch när det nu var vår bröllopsdag och allting, och hade med sig fryst röding och kakor. Mannen kommenterade att hon blivit riktigt omtänksam och jag tycker det stämmer, hon närmar sig på det sätt hon kan, med materiella ting, men det finns känsla bakom.

Rastlös. Men jag har ett par program jag tänkte installera på datorn. Alltid lika spännande.

Nattaktiv

Jo, jag tog mina nitrazepam, båda två. Kan inte dölja min arrogans när jag trots det vaknar klart vid 2 och raskt sätter igång att rensa bland kylskåpsmagneterna, fram med lite Jif-spray också. Fick mycket gjort igår, röjde här hemma, sånt där man har tänkt på men inte gjort, plockat prylar. Tvätt tvätt tvätt (tre maskiner alltså ;)) Bytte sofföverdrag till det gröna som vi gillar mest (tvättbara sofföverdrag är den bästa uppfinningen ever, nästan - okej, silvertejp då, men efter det). Planterade blommor vid entrén, påskliljor, penséer, primula, pärlhyacinter och en orange lilja som det ska bli kul att se hur väl den klarar utelivet, men den stod bland uteblommorna i butiken så jag hoppas det funkar. Lagade mat och minikrustader, trixade med datorn.

Egentligen vill jag möblera om också, men jag är inte psykotisk. :)     

Det är ju så här jag vill vara jämt! Orka. Ha idéer. Vilja. Flyta fram. Det där på gränsen till ett litet psykbryt frampå kvällen stryker vi ett streck över.

Finns mer att göra idag, köksbordet ska rensas (det tenderar att bli en avstjälpningsplats för post och böcker medan vi äter på soffbordet), dammsugning (uschljud!) och golvtork, gör mig till lite eftersom min mamma kommer förbi. Stryka våriga kläder att ha när vi går ut och äter och firar bröllopsdag. Hittade ett par högklackade vita skor som jag tänker vingla fram i, blir kul att vada fram genom strandsanden för vi måste ju ut på bryggan där vi vigdes, även om det blåser och regnar. Vilken jäkla bra idé det var förresten att vi gifte oss, även om inget egentligen förändrades annat än på papperet så jo, något litet förändrades mentalt, symbolen för hängivenhet.

Jag är så glad och allt är så vackert. Det är oskyldigt, varför ska jag behöva betala för det sen? Men det kanske är lugnt den här gången, jag är inte extrem och jag tar mina piller och jag ska gå och lägga mig igen en stund snart, kanske planar det bara ut i en långsammare och tråkigare men "normal" (snigel-) takt.

 

Hårnålskurva

Det är en så märklig upplevelse när det vänder riktigt tvärt, på ett par timmar, utan synbar anledning. Motsträvigt bestämde jag mig för att gå ut på en promenad för att det är nyttigt. Det gick snabbare och snabbare, musiken i lurarna började låta bättre, solskenet blev starkare. Stack ner på stan och shoppade nya jeans. Ringde Mannen mest för att höra hans röst. Nu någon timme sedan jag kom hem har jag hunnit sätta igång projekt diska, tvätta, städa badrummet, röja ur en förvaringslåda (herregud vilket förråd av bandage jag hade där) samt skriva lägesrapporten till dr B. Ingetdera är förstås klart ännu... nu ska jag försöka andas lite och strukturera mig, leta upp var jag har lagt kompassen. 

Oföretagsamhet

Känner mig sorgsen. Tyngden i kroppen. Jag kan göra saker om jag sparkar mig själv i ändan, men ingenting flyter, ingen entusiasm. Mest fastnar jag planlöst surfande och minns knappt vad jag läst. Annat hamnar på "jag borde"-listan snarare än på "jag vill", just idag är det tomt på "jag är tvungen" så risken är väl att knappt något blir gjort. Skulle behöva en personlig arbetsledare som körde med mig, "diska kaffekoppen", "ta ut soppåsen", "ladda mobilen".

Visst försöker jag tänka att det går över, enligt all tidigare erfarenhet går det alltid över, men sen kommer tanke B: och enligt samma erfarenhet kommer det alltid tillbaka snart igen.

Felskrivning

Fick hem journalkopiorna från senaste året. I den senaste anteckningen från när jag skrevs ut från avdelningen i juni står det "Det visar sig att S successivt trappat ut sin medicinering under våren och därefter blivit försämrad. Efter återinsättande av medicinering mår pat återigen bättre." Fattar inte var det kommer ifrån. Visserligen slutade jag med Risperdal tidigare (i samråd med min läkare, väl att bemärka) men jag började med Abilify istället. Och den och övriga meds har jag tagit precis som jag skulle. Det var inte min ordinarie läkare som skrev detta utan en AT-läkare. Det som stör mig med påståendet är att jag noterat när jag läst min journal att träffar man nya läkare, ex. akut, så skriver de alltsomoftast mest av det som tidigare läkare skrivit. En sådan här notering kan alltså följa med framöver. Suck.

Ska kolla med dr B om man kan lägga till en rättelse. Har fått en tid till honom i slutet av juli. Jag ringde sekreteraren i förra veckan och bad om en tid i juli, hon lämnade ett meddelande till honom. Han kom tillbaka från semestern i måndags och jag fick kallelsen med posten torsdag, så han måste ha tagit itu med det nästan på en gång. Så jäkla skönt med en läkare som gör saker snabbt.

Vården. Så fort jag har med den att göra känner jag mig liten och obekväm, som skavsår över hela kroppen. Även om jag har fått hjälp och många har varit rätt ok, så är jag alltid i underläge, det är inbyggt i strukturen. Att alltid bli tolkad, bedömd. Hon säger si, hon gör så, det beror på x. Laboratorieråtta.

Man blir inte så uppåt av att läsa journaler... fast det hade jag räknat med.

Plus i kanten för mig: lyckades umgås en dag med min mamma. Inga djupa konversationer (naturligtvis) men småtrevligt sådär, vi åkte på shoppingutflykt. Så nu kan jag bocka av etapp två på min lista. Etapp tre kommer på lördag, men det känns mindre spänt, en nätkompis som känner till många av ens hemligare sidor kan man vara mer avslappnad med. Måste dock tillbringa fredagen med att städa upp i röran här... så mycket jag nu orkar. Stackars Mannen kommer dras med i projektet (jag skräpar ner i största allmänhet, men de flesta av alla papper som ligger överallt är hans). Jaja, det kommer iallafall kännas bra när vi är klara!