Efter

En bra bit över hundra bloggar i min feed, inte en chans att jag hinner ikapp. Får börja om. Inte ikväll.

Sitter nu på hotellet, elfte våningen men det går att öppna fönstret lite, skönt! Jag njuter av att vara ensam, även om jag haft stor glädje av att ha min äldsta son med på resan. Hemma hos min mamma är allt så artigt och ytligt, det blir rätt frustrerande i längden. Min son kände likadant och på hemresan satt vi hela vägen och pratade om allt möjligt, psykologi, världsproblem, saker som hänt tidigare i livet, riktiga samtal. Skönt!

Saknar Mannen mycket förstås. Väntar på att han ska ringa och säga godnatt innan jag kryper till kojs, fullproppad med sömnmediciner för nu måste jag äntligen sova ordentligt efter en vecka då jag snittat 5 tim vilket är alldeles för lite för mig.

Hotellfrukost imorgon! :)

Fallgrop

Total budgetkontroll blev det inte igår. Jag var ju tvungen att köpa en plånbok (så mycket pengar som jag har ;)), men jag kan rättfärdiga det med att jag behöver ha en stor plånbok med allt som man måste ha med, som Ica-kort, MedMera-kort, busskort, extra busskort, kalender o.s.v. Men ibland behöver jag också en liten plånbok bara för id-kortet, bankkortet och någon hundring, som jag lätt får plats med i en byxficka om jag inte vill släpa på handväskan (som f.ö. är fylld med andra bra saker som pappersnäsdukar, handsprit, våtservetter, smink, extra mediciner, sax, tamponger, alla tusen kundkort man har, anteckningsbok, pennor, spegel och sist men inte minst, en tablettask för akut sockerbegär). Den mindre plånbok jag har använt är svart, extremt ful, mycket sliten och sönderfallande. Så jag var ett lätt byte för en liten rosa sak med vita kanter som bedjande (eller kanske lömskt) skrek "köp mig!" :)

Tror den fysiska rastlösheten har minskat lite faktiskt. Håller fortfarande på och vickar med benet men jag hackar inte så mycket tänder, och det känns allmänt lite bättre. Trodde inte jag skulle känna skillnad på bara en vecka, men med neuroleptika kan saker hända, hit eller dit, på bara någon dag. En del inte-bra tankar dras jag dock med, skräckfilmer och längtan efter knivaction, men på låg volym, det kommer nog gå över.

Mina inlägg spretar som vanligt. Jag har sällan någon röd tråd när jag sätter mig för att blogga. Det blir vad det blir.

Imorgon blir det begravning. Ingen jag känner, Mannen har jobbat med henne. Men begravningar är begravningar...

Startsvårigheter

Vi blev med bil igår, en rejält gammal ljusbeige Volvo. Jättesöt, inte en rostfläck. Verkade vara i god kondition, men så på vägen hem efter att ha stannat till, så ville den knappt starta. Typiskt! Jag skrattar mest, det är ju ett hopplöst uppdrag att köpa begagnad bil, alltid är det något. Nåja, det borde inte vara alltför dyrt att laga, även om det är lite nervigt för nu står den hos Mannens son i Lund, och det är bara att hoppas att den vill komma hit till vår gamla goda bilmek.

Drack jättegod milkshake hos Max på vägen hem, med riktiga jordgubbar i. Dyr, men inte dyrare än en latte på stan och betydligt smarrigare.

Jag är rejält trött fortfarande efter gårdagens eskapader, men rastlösheten irrar omkring inuti mig, gnager i hörnorna och krafsar längs ryggraden. Kanske måste jag trotsa mitt tunga huvud, ta ett krafttag och ge mig ut någonstans för att försöka blidka den...

Anti

Jag är inte på humör för strålande sol. Klockan är snart två och jag har inte hunnit ut ännu. Vet inte riktigt vad jag ska ut och göra. Bara gå omkring i naturen? Äsch. Affärerna stänger snart och jag ska ändå inte handla något. Titta på öltälten de ställt upp på stortorget, någon sorts krogrunda. Sextio spänn för en öl, nej tack.

Nu får jag skärpa mig. Ett fik och en islatte ska jag väl klara av. Jag har åtminstone duschat och klätt på mig.

Och invigt vårt ommöblerade soprum där man nu kan sopsortera, bra! Önskar bara vi hade bättre plats i köket för behållare att sortera i, ser inte så snyggt ut med kassar överallt.

Mannen jobbar, han ska ringa om de går ner på stan. Så får jag anstränga mig att vara lite social iaf.

Aktiveringskod

Efter att ha gnällt elsewhere om att jag har lite tråkigt så tog jag tag i saken och tog en fika på stan med en kompis (stor grej va?) Tyvärr måste jag erkänna att jag är mer nöjd med att ha tagit mig ut ur huset än själva fikandet i sig.

Skulle behöva göra något spännande. Något som inte involverar stökiga miljöer eller större grader av socialt umgänge - eller höga höjder! (någon kommer alltid och föreslår fallskärmshopp).

Det är så vridet - jag mår bra när jag tar det extremt lugnt. Fast jag blir uttråkad. Men när jag gör saker som piggar upp mig så mår jag sämre. Tappar balansen. Så då känner jag att det trots allt är bättre att leva i slow motion. Men då blir jag uttråkad, och vill sluta med medicinerna för att få lite action. Och det slutar ju verkligen inte väl.

Hur skaffar man sig egentligen ett intresse? Jag har inget sånt där genomgående intresse, det har alltid kommit och gått, spontant eller pga omgivningen. När man är uppe i varv får man åtminstone plötsligt för sig att läsa allt om tekannor, det blir inget produktivt av det men man är åtminstone intresserad i ett par tre dagar (tills nästa grej). Nu när jag är "i balans" så har jag svårt att hitta glöden.

Grävde i en låda efter sekatören, hittade verktygsknivarna. Kan inte säga annat än att för ett ögonblick hade jag ett användningsområde klart, men jag sansade mig. Åt en påse lakritsnappar istället som tröst.

Snigelfartränder

Dagen svalnar mot kvällen, eller den var rätt sval redan, sval, blåsig och regnig. Jag har inte tagit mig ut och tror jag hoppar över det faktiskt. Det är lite trist, jag hade kunnat tänka mig att gå på stan, men eftersom jag ansvarsfullt (har väl sett på Lyxfällan... ;)) bestämt mig för att inte shoppa så mycket mer resten av månaden så faller den planen. Bara en nyttig promenad intresserar mig inte.

Känner en viss förundran, förutom rastlösheten och de gamla trötta självskadetankarna mår jag rätt bra när jag är så här sysslolös. En viss balans som rubbas så lätt när det blir mer action. Tror jag avstår från en familjemedlems födelsedagskalas på söndag, inte för att jag ogillar någon utan bara för att det blir lite för mycket liv och rörelse, och i en annan stad dessutom så jag kan inte gå hem.

Någon sorts press känner jag att rättfärdiga mig, att jag inte flänger runt och gör tusen saker som alla andra, att jag inte är aktiv och ansvarsfull. Men vad finns det att säga annat än att nej, jag klarade inte av det, inte i längden. Så är det.

Rastlöshetshets

Lite rastlöshet i kroppen, svårt att sitta stilla och en vass sockerdricka inombords. Det känns som akatisi, jag har haft det förr. Men så tar jag ju också rätt mycket Cisordinol, injektion som motsvarar 25 mg plus ytterligare 10 mg i tablettform. Hoppas jag får sluta med tabletten snart.

Otålighet överhuvudtaget. Vill att Mannen ska vakna, men det lär ta ett par timmar till, han har jobbat natt. Vill att det ska sluta regna. Vill göra något vettigt, men har inte kommit längre än till att slänga in en maskin tvätt. Är trött trots att jag sovit en massa (eller just därför?) Funderar på vad vi ska göra på vår annalkande bröllopsdag men kommer inte på något. Vill att Mannen ska vakna.

Känner mig rätt löjlig som skriver inlägg på inlägg. Någon sorts behov av kommunikation men jag kan inte riktigt sträcka mig ut till mina vänner.

Slut

Det var ett par dagar där då skuggorna återigen började samlas bakom min rygg, jag blev orolig att det hav av mediciner jag tar inte är nog, men det har försvunnit igen. Har i vilket fall tagit blodprov idag för att se hur antipsykos-medicinen ligger (aj aj, det gjorde infernaliskt ont, sköterskorna här är förstås inte lika vana att sticka som de på provtagningscentralen). Nu är jag mest rastlös av instängdheten, att inte få gå ut ensam.

Är åtminstone inte lika slö idag. Igår gick dr A med på att sänka Nozinanen, och jag sov ändå nio timmar. Sömnen är ett så känsligt kapitel för mig. Jag tycker inte riktigt om när någon annan kliver in och har synpunkter.

En patient dog inatt. En riktigt gammal dam, hjärtat. Man glömmer bort att folk kan dö av "naturliga orsaker" även på psyk.

Juleofrid

Sådana här dagar känns det lite bittert. Vi har firat hos ett gäng av Mannens släktingar. Fika med en massa hembakat, Kalle, och klapputdelning komplett med tomte. Jo, det var faktiskt trevligt, snälla människor och inget tjafs, en treårig grabb att hålla farten uppe, en vit jul... Jag satt och nöp mig i handen för att hålla mig närvarande. Nu sitter de och äter julbord, men jag åkte hem. Överbelamrad överlastad översvämmad, för mycket intryck. Giftigt kryp i kroppen, lyckas inte få bort det, vill inte ta piller, eller snarare vet inte om jag slutar om jag tar ett. Scener från dagen svischar förbi, nästan flashbacks. Av ingenting. Inget drama, inget jag behöver minnas. Försöker med hög musik. Vet inte om jag står ut.

Klåda

Ett sånt kryp i kroppen idag. Vacklar på den tunna gränsen mellan roligt och obehagligt. På något sätt blir det bara värre när jag aktiverar mig, så jag har försjunkit i datorn och i mycket skidåkning på tv. Lite tvätt. Äta rester. Dricka kaffe. Dricka kaffe. Blir tillfälligt lugnare av kaffet.

Jag tycker inte riktigt om den här situationen, när jag mår bra, är väldigt nöjd ena sekunden, tittar på den vackra snön, och nästa sekund vill jag skada mig, det är inte ens ångest, inte alls ångest, kicksökande kanske?

Det är ingen risk, jag har för bra koll för att göra något, det är mer en märklig upplevelse när gamla spöken stiger ur sina gravar utan att man förstår varför.

Har ingen lust att ge mig ut i snöfall på oplogade gångvägar, men imorgon ska jag banne mig baka. Någon antydan till jultradition kan man kosta på sig. Lussekatter som smakar saffran...

Synvilla

Sov ovanligt oroligt, jag tror det var för att jag sov på dagen igår. Typiskt nog somnade jag till sist in skönt framåt 8 på morgonen. Tur att jag inte absolut behövde gå upp. Inte så hispigt rastlös, fast ut ur huset måste jag. Kaffet är slut, ve och fasa (fast det finns pulverkaffe så det är inte riktigt synd om mig). Jag dricker presskaffe och den sort jag gillar (Arvid Nordquist) finns på Ica Maxi 35 minuters promenad bort (det tar ungefär lika lång tid att åka buss i den här staden som kollektivtrafikens Gud glömde). Tänk att en gång i tiden var dagens begivenhet på gott och ont att tenta i biokemi, eller skynda sig med astmasjuka barn till akuten, eller att gå på fest. Nu är det att köpa kaffe. Jag känner mig så patetisk att det är skrattretande, för om jag inte skrattar så gråter jag.

Jag ser spindlar i ögonvrån. :S

Fnatte

Rastlös, rastlös. Kanske för att jag sov drygt en timme på eftermiddagen. Lustigt, för jag kände mig inte så trött, mer uttråkad, ändå somnade jag rätt snabbt. Nu kämpar jag för att inte äta hela tiden.

Ringde en kompis. En gång i tiden var vi rätt tajta, nu är det inte så ofta vi hörs, men det var trevligt. Hon är jämt ute och reser, till platser som Jordanien och Georgien, vi lever verkligen olika liv.

Vill att Mannen ska vara här, men han är på bio med en brukare.

Borde kanske lägga mig på spikmattan en stund, jag behöver något som överröstar krypet i kroppen.

Följdaktligen

Jag har offrat lite på den sociala samvarons altare och gått på födelsedagskalas i Mannens familj. Observera att detta inte betyder en snabb bit tårta, nej det är lunch med vin och öl för den som önskar, sedan kaffe och flera sorters kakor, och lite längre fram på kvällen smörgåsar. Det var i och för sig rätt trevligt, alla är snälla (t.o.m. när jag och ena sonens tjej i vänskaplig anda började diskutera transpersoners rätt att få barn höll sig folk artigt lugna). Jag blir bara som vanligt äckligt trött och lite uppvarvad samtidigt. Mannen fick köra hem mig i förtid, sedan åkte han tillbaka, det är skönt att det går att ordna det så, jag vill ju inte att han ska behöva avstå från att umgås med sin son så mycket han vill. Är det i samma lilla stad är det ju lätt ordnat. Jag stannade ett par timmar längre än jag orkade, men som sagt, det finns ett värde i att uppföra sig hyfsat mot släkt, de ska inte tro att jag inte gillar dem.

Svårt att lugna ner mig nu, det kryper och allt verkar så otroligt viktigt. Måste tvätta handdukar nu, måste synka mobilen nu, måste fylla i lappen för den där jävla prenumerationen på Allt om Mat som jag får för mig att jag ska ha. En är rätt skrattretande ibland. Men skratt är väl bättre än gråt.

Sövd

Kom hem från Göteborg tidigt igår kväll, hysteriskt trött. Somnade före 21 och sov hela natten, men trots det satt det kvar en trötthet in i märgen, surrande elektriska tankar, myrkryp i kroppen. Till slut tog jag en sömntablett och sov 10.30-15.00. Har aldrig tagit nitrazepam på dagen förut men det funkade som det var tänkt, de mest irriterande flugorna till känslor har lagt sig. Det enda märkliga var att när jag vaknade var jag övertygad om att min mamma var död, inte på ett känslomässigt utan ett mer praktiskt plan. Hon är inte ens sjuk så jag vet inte varifrån det kom.

Som vanligt sörjer jag att jag blir så överstimulerad av att träffa folk. Som vanligt tycker jag ändå att det var värt det.

Vakendrömmar

Blev lite mindre sömn i natt, 5 timmar. Jag tittar tvångsmässigt på klockan när jag lägger mig och när jag vaknar, är så van att föra in antalet timmar i min humördagbok så jag vet alltid. Kan t.o.m. uppskatta hur mycket tid som går åt ifall jag vaknar mitt i natten. Ja, tvångsmässigt som sagt.

Iallafall. Var följdaktligen ganska rastlös i morse, som jag brukar vara när jag sover lite. Gick till Överskottsbolaget, fast jag hittade inte så mycket som roade mig, tvål och tandtråd och sånt bara. Fick åtminstone en timmes promenad i ganska kall blåst, har tagit fram vinterjackorna nu. Brrr.

Så,  nu sitter jag här i en kombination av rastlöshet och brist på konstruktivitet. Det är ingen idé att rensa garderober, de kläder jag har nu vill jag ha kvar. Städa är jag trött på. Skriva en massa nonsens på olika forum är jag också trött på. Skulle kunna åka till större staden, men har använt upp min shoppingkvot för de närmsta två veckorna, jag har redan varit på kulturhuset häromdagen och det övriga fåtalet sevärdheter ligger utanför centrum eller så bryr jag mig inte om dem idag. Synd att jag inte har kvar att researcha hotell i Malmö, det hade varit en perfekt sysselsättning, men det gjorde jag ju redan för flera veckor sedan. Vill inte måla. Vill inte fika. Vill inte prata i telefon. Vill inte vill inte vill inte.

Vill: känna något extremt. Är jag för inlindad i kemisk dimma nu? Något som lömskt, omärkligt smyger sig på?

Under hela promenaden gick jag och funderade på självmordsmetoder, detaljer, för och emot. Obs! Jag är inte suicidal just nu!! Det är en sorts tröst. Avgrunden väntar om jag behöver den.

Sysselsättningsmål

Tio timmars sömn och ny dag. Mannen fick lyssna på mig älta medicinerna igår kväll och kom med kloka åsikter. Ibland måste jag bara mala på och mala på om något tills det tar slut. Nu kan jag släppa det, för tillfället.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra idag. Mitt liv är ganska snävt, jag behöver ha mina rutiner. Ofta vill jag inte att något ska hända, men ibland får jag en eruption av energi och längtan efter stimulans. Okej, idag är det väl inget vulkanutbrott precis, snarare en stillsam krusning på vattenytan, jag är inte hypoman. Men jag har lite livsgnista kvar.

Mångsysslare

Håhåjaja. Tankarna bara hoppar groda ikväll. Har ett starkt sug i kroppen, vet inte efter vad. Kaffe har jag redan druckit. Sprit och benso lockar inte alls. Är inte hungrig (har just satt i mig ett kycklinglår). Mest vill jag nog ha kroppskontakt och någonstans att glappa med käften, men kommer inte på någon jag kan ringa så här dags och bara breda ut mig själv hos utan minsta artighetslyssnande från min sida. Så jag bloggar som mager ersättning. En frizon för en (ibland) självcentrerad tjatmoster. Tänk att pratbehov kan kännas fysiskt, en kryllande känsla i hela kroppen.

Jag har städat lite, t.o.m. dammsugit fast jag hatar det. Ljudet. Tog en långpromenad imorse men annars har jag mest vankat mellan datorn, en tidskrift, köket, tv-soffan, tillbaka till datorn. Svarat på ännu en felringning, vår fasta telefon har ett nummer som långt tidigare gick till ett apotek, det är alltid äldre damer. Tänker att jag borde göra något konkret, som att måla. Räcker finger åt det. Ägnar mig åt kort, kort kommunikation, men orkar inte driva diskussioner vidare, googlar "vindstyrka" istället. Just nu har jag Gunde Svan hojtandes i öronen, av outgrundlig anledning (varför inte bara zappa över till någonting roligare? eller stänga av?) Blir trött på alltihopa och överväger allvarligt att gå och lägga mig före 21, som om jag skulle somna nu. Gäspar, inte av trötthet utan av frustration.

Strömslöseri

Jag är fortfarande strömförande utan att vara hispig. Behagligt.

Vet inte vad jag ska göra idag. Energinivån är tillräckligt hög för att gå utanför huset (jag ser ett fjärilsliknande magnetfältsdiagram framför mig, men det är lite att ta i), det mesta verkar bara lite vagt ointressant. När jag träffade en kompis i förra veckan pratade vi lite löst om att fika denna veckan, men jag känner mig nog lite för ego idag för att lyssna med engagemang. Skatteåterbäringen fick jag igår och en option hade varit att sätta sprätt på den, om det inte vore för att den redan är uppslukad av en räkning och ett sommarkort på regiontrafiken (det börjar gälla nästa vecka och då ska jag ut och åka!) Promenad i regnvädret? Hmm, i brist på annat... Mitt liv är inte riktigt anpassat för spikes i energinivån och jag står där förvirrad över hur jag ska kanalisera kraften som plötsligt uppstår och lika plötsligt försvinner. Det evinnerliga "städa" känns verkligen urtrist. Äh, nu ska jag inte tänka utan bara göra.

Själsupplevelse

Nu framåt kvällen sätter rastlösheten in. Känslan av att något måste hända, och att detta något med nödvändighet måste vara något annat än det man just håller på med. Är dessutom lite trött och orkar inte ta itu med något på riktigt.

Längtar till imorgon. Fasar för imorgon. Ska tillbaka till psyket. Det troligaste scenariot är att jag får träffa läkaren och blir utskriven. Nu när jag varit hemma på permis ett par dagar känner jag djupt hur mycket hellre jag är hemma. Och det borde ju gå, även om jag bara varit hyfsat stabil i två dagar så kan jag inte bara gå där och skrota och vänta på att något elände eventuellt ska inträffa. Men så kommer då den där skrockfulla rösten fram och kraxar om alla tidigare gånger jag misstagit mig på min sinnesjämvikt. Jag vet att Mannen litar mycket på att jag själv vet vad jag behöver, tyvärr känner jag mig inte alls lika övertygad. Nåväl, jag får sova mycket inatt så det går fort, vill bara ha ett slut på detta.

Efter-psykbryts-sorgen börjar infinna sig. Inte depression, men ett vemod över att saker blivit som de blivit. Idag känslan av att antagligen inget avgörande hade kunnat göras annorlunda, jag har fått stöd, jag har fått mediciner som funkat temporärt och tagit bort det mest akuta, jag har inte tvingats till något. Ändå har det varit så plågsamt (och någon dag då och då, himmelskt). Förvirringen. Vad i allt detta jag upplevt är jag? Vill ha min själ tydligt inringad, i en låda, kanske en brudkista från Ljusdal. Inte dessa spretiga trädgrenar som hela tiden växer och vissnar. Nej nej, jag vet att en låda inte vore bra för mig, hårt och begränsande, jag vet att jag ska sträva att efterlikna trädet. Det är mycket jag vet att jag borde.

När jag känner mig feg och karaktärssvag upprepar jag som ett mantra: jag har iallafall slutat röka. Har man slutat röka är man någonstans en god människa, eller hur Aftonbladet? (och det var 25 år sen men det räknas väl ändå?)