Dagsverke

Besöket på muséet blev en hit. Jag kom lagom till visningen av två utställningar, vi var bara fyra resp. två personer plus en fin guide, så det kändes väldigt personligt.

Andra rum
Passion

Sedan bestämde jag mig för en helt bantningsfri dag och åt prinsessbakelse på ett fik som det ett tag gick utför med men nu verkar ha hämtat sig igen med lite nytänkande.

Så dök Mannen och hans brukare upp. Det var gubevars stadsfestival, komplett med langoskärror, Barbados reducerat till murriga basgångar som vibrerade i barstolarna hundratals meter bort. Och så då spyorna utanför Knutpunkten. Jag är inte så förtjust i stadsfestivaler... Men ok, fick i mig ett par glas vin och en planka (åratal sen sist) så kvällen var inte helt förstörd.

Nu sitter jag iallafall hemma i värmen och tittar ut på regnet, sämre kan man ha det!

Motståndsrörelse

Hela livet. Så länge måste jag ta piller. Inga fler hypomanier. Inga fler överväldigande känslor. Jag har inte riktigt processat det ännu, det kryper längs ryggraden, jag vill inte.

Seg dag. Jag vaknade 6.00 och tänkte att nu blir jag pigg, men sen somnade jag om efter en timme och sov till 11.00 och nu orkar jag inte ta mig in i duschen, fy. Jag är genomtrött efter gårdagen då vi var i Lund, bl.a. tittade vi på Mannens sons examensarbete, en riktigt högteknologisk laser. Inte för att man förstod något men spännande var det. Han är verkligen supersmart.

Jag har diskat - innan det blev ett diskberg! Nu ska jag bara tackla nästföljande steg: dusch och promenad. Inte gå och lägga mig igen. Får se hur långt jag kommer.

Halvbra

Idag är känslan rostig bil med repor i lacken. Tänker att jag är inkompetent. Har aldrig varit riktigt kompetent. Halkar in på saker på ett bananskal, och ut lika fort igen. Jobb, studier. Har inte ens en vettig hobby, eller husdjur.

Okej, vissa saker har hållit. Barnen (fast dem släpper man ju aldrig helt). Kärleken sedan -98. Det kan väl ses som en framgång, men prestationsångesten är också värst här. Hur kan man någonsin älska tillräckligt mycket?

Suput

Efter det mesta av en flaska bubbel, en öl och halvvägs genom en konjak så är jag minst sagt berusad. Jag hanterar det ganska bra dock, jag har alltid tålt rätt mycket (har aldrig, ens som ung, spytt eller haft minnesluckor). Det kan väl debatteras om det är rätt att dricka när man tar mediciner, men så länge som jag inte upplever någon påtaglig negativ effekt så stoppar jag huvudet i sanden och ignorerar saken.

Det enda jag upplever är cravings efter Falurut och smör, vilket känns acceptabelt. Och notera att jag kan skriva trots alkohol och lamotrigin. Att jag hickar hör ni inte genom nätet.

Såg en multiemotionell film på fyran och undrar hur jag skulle bete mig om jag hade tre veckor kvar att leva. Huvudpersonens drag att sticka iväg till ett lyxhotell utomlands, spela, hoppa basejump och allmänt leva livet känns begripligt. Men jag längtar faktiskt inte så mycket efter något exotiskt. I dagens läge kan man ställföreträdande uppleva det mesta via tv:n. Jag skulle vilja ha så mycket tid som möjligt med mina kära, något som ingen teknologi kan ersätta.

Överkänslighet

Mannen har kramat mig mycket och jag har lugnat ner mig. Tror att en anledning till min reaktion är gamla spöken, har flera gånger i livet varit i situationen att något dramatiskt har hänt men jag har inte tillåtits tala om det, inte låtsas om det. Det är en väldigt öm punkt. Andra står inte ut med saker, men jag förväntas ta det. Därmed inte sagt att jag alltid orkar bära andras smärta, jag är ingen ängel. Livet är elakt ibland.

Men men, nu kan jag sätta det åt sidan för idag. Ska snart träffa äldsta sonen, jättekul. :D

Ynk

Kunde inte ens prata med Mannen. Känner mig bedövad av sorg. Höll på att falla dit, väldigt barnsligt. Jag är barnslig. Och otrygg.

Kemi

Kände mig konstig igår kväll. Energi i kroppen på ett sätt som växlade mellan behagligt och hemskt. Vi hade storhandlat på Maxi tidigare och det sög musten ur mig mentalt. Till slut tog jag en Stesolid och fick benmassage av snälle Mannen. Är lite sur på mig själv för att jag nedlät mig till att ta piller. Just nu är det många anti-pillerslogans på rotation i mitt huvud. Saknar de starkaste känslorna, t.o.m. desperationen (vilket låter helt ologiskt med tanke på Stesoliden igår, jag vet verkligen inte vad jag talar om).

Vakendrömmar

Blev lite mindre sömn i natt, 5 timmar. Jag tittar tvångsmässigt på klockan när jag lägger mig och när jag vaknar, är så van att föra in antalet timmar i min humördagbok så jag vet alltid. Kan t.o.m. uppskatta hur mycket tid som går åt ifall jag vaknar mitt i natten. Ja, tvångsmässigt som sagt.

Iallafall. Var följdaktligen ganska rastlös i morse, som jag brukar vara när jag sover lite. Gick till Överskottsbolaget, fast jag hittade inte så mycket som roade mig, tvål och tandtråd och sånt bara. Fick åtminstone en timmes promenad i ganska kall blåst, har tagit fram vinterjackorna nu. Brrr.

Så,  nu sitter jag här i en kombination av rastlöshet och brist på konstruktivitet. Det är ingen idé att rensa garderober, de kläder jag har nu vill jag ha kvar. Städa är jag trött på. Skriva en massa nonsens på olika forum är jag också trött på. Skulle kunna åka till större staden, men har använt upp min shoppingkvot för de närmsta två veckorna, jag har redan varit på kulturhuset häromdagen och det övriga fåtalet sevärdheter ligger utanför centrum eller så bryr jag mig inte om dem idag. Synd att jag inte har kvar att researcha hotell i Malmö, det hade varit en perfekt sysselsättning, men det gjorde jag ju redan för flera veckor sedan. Vill inte måla. Vill inte fika. Vill inte prata i telefon. Vill inte vill inte vill inte.

Vill: känna något extremt. Är jag för inlindad i kemisk dimma nu? Något som lömskt, omärkligt smyger sig på?

Under hela promenaden gick jag och funderade på självmordsmetoder, detaljer, för och emot. Obs! Jag är inte suicidal just nu!! Det är en sorts tröst. Avgrunden väntar om jag behöver den.

Frihetskrig

Lite lossryckt blev jag kanske av tre dagar med intensivt umgänge, hur enormt trevligt det än var... Har gått i en dimma idag. Är glad för den nya blanka tv:n som hållit mig sällskap och min hjärna lagom bortdomnad.

Ja, nästan då. En del vingliga tankar seglar förbi. Jag förstår mig inte på mig själv. Det hat-kärlek-förhållande jag har till medicinerna. De har betytt enormt mycket för att hålla ihop mig och rädda mig från galenskap och livsfara, jag vet det på ett tankemässigt plan och säger det ofta. Ändå... ändå... sirensången i fjärran, "du kan bli fri, du är starkare än kemikalierna, var ditt sanna jag" och jag står där och suktar som ett barn vid godishyllan på Ica, "ett annat liv, bli en bättre människa" och jag tittar mer och mer skeptiskt på dosetten. Glömmer att matchställningen mellan Medicin och Medicinfri ligger någonstans runt 5-0. Jag vet inte om det t.o.m. handlar om maskerad självdestruktivitet. Att gå ut och balansera på den slaka linan trots att benbrottet knappt har läkt från förra gången. Det fascinerande i att jag kan beskriva och argumentera emot och förefalla fantastiskt förnuftig i samma ögonblick som jag kastar mig ut utan skyddsnät.

Ibland är min tankeförmåga min största fiende. Jag verbaliserar och tappar hands on-kontakten med mina känslostyrda impulser, som skrattande tar över medan jag är upptagen med att predika.

Bakåtknapp

Man ska inte älta det som varit, sägs det ofta, men ibland är det helt suveränt. Jag är glad att ha min gamla blogg kvar, och denna, kunna backa bandet. Önskar jag hade skrivit dagbok tidigare i livet.

I början-mitten av 2000-talet... jag var så djupt olycklig ibland. Mellan varven glad med familj och vänner, och ibland kom de där fantastiska dagarna då solen skiner bara för mig, men i botten var det ett helvete. Jag förstod inte vad som hände med mig, hur galenskapen och självdestruktiviteten gradvis svalde mig hel. Att något var väldigt fel med mig framstod i tydlig belysning när jag blev inlagd för hundrafemtielfte gången, och kom tillbaka för den hundrafemtitolfte. Men vad var felet? Taskig barndom, hjärncystan eller helt enkelt djupt personlighetsstörd? Ingen satte sig ner med mig och försökte reda ut begreppen. Bara hej till nästa hyrläkare. Visserligen fick jag terapi, och det var väl snällt även om det ärligt talat inte gjorde så stor nytta just då, men det mesta av jobbet fick jag göra själv. Läsa om självskadande, vrida och vända på mitt beteende, söka stöd hos andra kloka människor på nätet, inte bara för att lära mig om skadandet utan om livet i allmänhet. Senare började jag läsa om diagnoser och mediciner för att ha någon aning om vad de gjorde med mig, försöka ta tillbaka lite av makten i den mycket ojämna maktbalansen. Och inte minst fick jag lära mig lita på Mannen.

Jag blir sorgsen när jag läser mina egna ord. Så mycket smärta. Mycket jag inte skulle stå för idag. Men det känns viktigt att låta orden finnas kvar, en bekräftelse till henne som satt i förvirring bland pillerburkarna och bara ville att oljudet i huvudet skulle sluta, att hon fanns och ska lyssnas på och tas på allvar.

Så som jag hoppas att jag om tio år ska sitta och läsa detta och säga "det blev inte så bra alla gånger, men hon gjorde så gott hon kunde".

Lovikkagarn

Mannen ska bort på jobb hela helgen. När han är borta ser jag spöksyner av hans kropp i soffan. Det finns de som skulle säga att det är ohälsosamt att leva i nära nog symbios som vi gör. De har knappast upplevt det själva. Jag skiter högaktningsfullt i sådana åsikter, vänder mig om och badar i kärlek.

Sorgen finns där ändå i att det inte räcker med kärlek. En mirakulös bit på vägen, ja, men inte ända fram för mig. Jag önskar att jag hade kunnat kramas ut ur alla svarta skuggor, men jag har känt mig djupt älskad och velat dö på samma gång. Långsamt börjar jag inse (på riktigt inse) att, förutom gammalt elände och trasiga känslor, så finns det nog verkligen en ostyrig komponent av fysisk malfunktion som slår igenom ibland. Jag har försökt prata bort och älska bort problemen. Trodde inte, egentligen inte, på medicinerna, som jag åt i en blandning av desperation och självdestruktivitet. Slutade med dem i trots, började med dem igen i panik. Stod ut med biverkningar och brist på effekt alldeles för länge. Tog över läkarnas åsikt om mig som ett konstigt fall. Ryckte närmast på axlarna när psykologen började ge upp hoppet om mig.

Om jag ändå verkar super-pillervänlig idag så är det för upplevelsen sedan fröken Lamotrigin och fru Litium kom in i mitt liv. Det har fortfarande förekommit några skrämmande platta fall, men en känsla av lugn har långsamt spridit sig emellan attackerna. Gradvis har jag erövrat känslan av att vara värdig att älska någon, för jag är inte längre övertygad om att jag kommer att svika och välja snaran.

Så går komplexa trådar ihop, bildar en väv, eller hellre en pågående trasslig stickning. Ett par mönstrade vantar som värmer under istider. Och Mannen är min röda tråd.

Blodspår

Jag skrattar åt självskadetankarna som bara fortsätter. Särskilt på kvällarna. Så löjligt. Okej, det måste erkännas, det är lite besvärande också. Jag är duktig, jag gör inget, varför får jag inte vara ifred då?

Just det kan jag ha svårt att förlika mig med, att det inte räcker med att vara skötsam på olika områden. Ibland är det ångesten, ibland den krypande rastlösheten, ibland bara någon stark känsla vilken som helst, känslans intensitet mer än dess valör. Jag har inte den bilden av mig själv som någon som inte vågar känna, men kanske är det så ändå. Undrar ändå vad jag gjorde förr, innan jag tog till knivar och överdoser. Dissocierade mer antar jag. Det gör jag väldigt sällan nu, på det där extrema sättet (inga ord, ingen rörelse, ingen reaktion), minns inte när det hände senast. Svårt dock att acceptera att det kan vara en sådan lång sträcka mellan ansträngning och resultat när det gäller ens psykiska fungerande, det är lätt att tappa motivationen. Jo, det är bra att jag inte skadar mig, men ibland känns det som att det är mer för omgivningens skull, jag blir ju sittandes här med känslorna iallafall.

Nej, nu måste jag hitta någon positiv vinkling. Det är bra att jag inte skadar mig för jag känner mig inte lika rädd för mig själv, förutom tillfällen då det dämpar känslor så är det lika mycket en fråga om hot och våld. Jag förtränger ofta det för det är så obehagligt att tänka på, att man kan vara farlig. Men så är det. Det är bättre så här, jag är allmänt snällare mot mig själv, inte lika mycket fiende, mer kompis. Sakta girar jag i riktning mot självacceptans. Det tar bara lång tid.

Helt över den här psykfallstiden är jag inte, inte alls. En särskild twist är att det är så oacceptabelt att prata om det i "civiliserade" sammanhang. Antagligen är det därför jag mest umgås med personer som på något sätt har närbesläktade erfarenheter. Det kan kännas som att jag själv utesluter delar av mänskligheten, men vad gör man inte för att överleva?

Fira

Mitt examensbord:

Palmer & Co Millesime 2002, minikrustader med creme fraiche, stenbitsrom och kräftstjärtar, jordgubbsbakelser, bukett med hortensia, rosor och fresia. Visst är det festligt! Det kändes så rätt att fira.

Jag mår fortfarande bra, lite milt uppåt kanske, fortfarande elektricitet i kroppen, fast när jag blir trött dimper jag ner på soffan eller sängen och slocknar. Kanske tur att jag sover väldigt mycket pga en av medicinerna, då snurrar det aldrig iväg helt. Motvilligt går jag med på att min kropp behöver sömn.

Nu längtar jag efter att sommarkortet på lokaltrafiken ska börja gälla, och att jag ska få pengar om en vecka. Det är härligt att bara ge sig ut och åka utan planer och mål, ensam, ingen och inget att ta hänsyn till. Som jag tidigare sagt, universum snurrar kring mig just nu.

Psychobabble

Det går faktiskt rätt bra att övertyga mig själv om sambandet mellan inga mediciner och en tripp till psyk. Jag har testat ett antal gånger förut, och det är direkt oansvarigt att göra så igen. Dessutom var det ju det där med att jag har utlovat en psykfri sommar, nu ska här inte självsaboteras inte.

Samtidigt är det skönt att ha små hanterbara upp- och nedgångar, att man inte går omkring som en levande död av alla mediciner utan har känslor kvar.

Smet in på bolaget och köpte champagne till på fredag. Små krustader till med kräftstjärtar och stenbitsrom tror jag. Tårtbit ska jag också ha, definitivt. Så lyxigt att fira att man satsat på sig själv.

Jag skriver mycket om mitt psykfalleri i bloggen, det vet jag. Det är en integrerad del av mitt liv, men tro nu inte att jag går omkring och tänker på sånt hela dagarna, det blir bara koncentrerat i bloggen, ett sätt att slippa tjata om det nonstop irl. Stackars Mannen skulle få spel till slut! :)