Idag är känslan rostig bil med repor i lacken. Tänker att jag är inkompetent. Har aldrig varit riktigt kompetent. Halkar in på saker på ett bananskal, och ut lika fort igen. Jobb, studier. Har inte ens en vettig hobby, eller husdjur.
Okej, vissa saker har hållit. Barnen (fast dem släpper man ju aldrig helt). Kärleken sedan -98. Det kan väl ses som en framgång, men prestationsångesten är också värst här. Hur kan man någonsin älska tillräckligt mycket?
Känner igen känslan så väl.
SvaraRaderaNog kan man älska tillräckligt men aldrig för mycket.
Fast vad vet jag, varit singel för länge känns det som.
Whistler - det finns förstås inget objektivt mått på kärlek, vi famlar oss alla fram...
SvaraRaderaDet är konstigt att vi kan trycka ned oss själva så bra. :(
SvaraRaderaKram!
Charlyene - ja. Fast en del är objektivt sant. Något att försöka försonas med, antar jag.
SvaraRaderaKram!
Den där känslan har vi alla till och från. Det tillhör livet. Utan den tror jag inte vi skulle utvecklas alls utan stanna i nåt apstadie...
SvaraRaderaFröken Hulda - tyvärr fungerar det inte som en drivkraft för mig, allt bara låser sig. :(
SvaraRadera