tisdag 30 juni 2009

Motsträvig

Dämpad och rastlös samtidigt. Huvudet känns som en ihålig betongklump full med fjärilar. Två dagar bland folk, det får räcka, ensamheten lockar idag.

Har suttit i en timme och snoozat mobilalarmet istället för att bara ta morgonmedicinen. Ingen anledning, bara en vag motvilja mot att ta piller. Känner igen det som självsabotage-S, som är som en tjurig 2-åring och bara vill göra tvärtemot. Jaja, nu är de nedsvalda till slut.

söndag 28 juni 2009

Morgonbubbel

Det är något magiskt med att säga "jag har inget att säga". Plötsligt kommer orden tillbaka, som vänner och fiender.

Min frukost idag är kycklingpaj, mousserande vin (Geisweiler) och jordgubbar. Det smakar helt gudomligt. Jag dricker aldrig på morgonen, men idag gör jag det, bara för att. Kanske är jag en aning uppe i det blå, har bara sovit 4 timmar. Känner energin. Trots att dosetten är full är inte alla toppar och dalar utraderade.

Ska på födelsedagskalas hos Mannens ex idag, igår kväll kändes det som ett stort och påfrestande projekt, nu känns det enkelt och roligt. Enda huvudbryet är vad jag ska ha på mig (låter det inte som något ur en svensk 40-talsfilm? En sån där förväxlingskomedi där alla får varandra på slutet.) Är fortfarande inte trygg med att ha kortarmat runt dessa personer, och i 25 graders värme är mitt utbud av snygga överdelar inte överflödande. Mitt shoppingkonto är noll nu, har både fixat håret och köpt en tröja och ett par sportsandaler hittills denna månad. Är nöjd med allt, håret blev snyggt (känner mig inte särskilt sofistikerad men jag älskar att vara blekt blondin), tröjan mycket användbar bara det blir svalare ute, sandalerna är superbekväma, här ska promeneras, förhoppningsvis utan för mycket höftvärk. Vill ha vill ha vill ha, men nu gäller det bara ett ganska informellt kafferep, så det är väl lite overkill att handla kläder för det. Vem bryr sig egentligen? Det är bara att erkänna att jag är på shoppinghumör, oavsett vad.

Höften ja, den har blivit bättre men bara till en viss grad, sedan verkar det fastkört. Har gått ett bra tag hos en sjukgymnast som trycker och drar, jag gör muskelstärkande övningar, senast fick jag akupunktur också. Men det hjälper bara en stund. Jag ska inte gnälla för mycket, det är irriterande men hindrar mig inte i vardagen mer än att jag får stanna och svära ibland, så det är ett lyxproblem jämförelsevis. Att ha ont psykiskt är otroligt mycket jobbigare.

Mannen är en nattuggla så han sover fortfarande. Jag som varit uppe sedan 04.00 blir otålig. Vill på något skumt sätt att han ska vara vaken, även om vi inte hela tiden gör saker tillsammans. Vi kan sitta i varsitt rum vid varsin dator, och ändå känner jag trygghet i att han finns där.

En sak vi gör tillsammans just nu är att titta på Band of Brothers, en serie om amerikanska soldater under andra världskriget som i princip består av långa krigsscener. Underligt nog fascineras jag av det, av dårskapen. Är anti-militaristisk på många sätt, men ändå tror jag min bakgrund av ett antal generationers militärer gör det till något speciellt. Har vuxit upp med min pappas uniform, hälsat på på regementet, tuggat försvarets choklad, under stor andakt fått provskjuta tjänstepistolen. Ibland är jag glad att jag som tjej inte behövt göra värnplikt, vem vet hur det hade slutat.

Jag skriver utan struktur, som mina tankar hoppar. Det gör väl inget, men det får räcka.

fredag 26 juni 2009

Uppehållsväder

Jag har det ok, det är bara bloggtorka som råder, både att skriva och att läsa. När jag har öst ur mig när jag mått dåligt så tenderar det att bli tyst efteråt...

onsdag 24 juni 2009

Galenskapsbroms

Det värsta huvudsnurret har ebbat ut. Kanske relaterat till att jag har sovit hela natten, efter några upp-och-stöka-omkring-mitt-i-natten-nätter. Mannen sa med menande röst något i stil med "de jobbiga perioderna brukar väl alltid hänga ihop med att inte sova, kanske man bör se det som en indikator?" Så det fick snällt bli lite Propavan.

Jag har fått smak på chorizo, av den skivade sorten. Äter det som godis. Inte så nyttigt antagligen. Verkar som om kroppen vill ha salta saker just nu.

Oroar mig för min ena son, men det är inget jag kan skriva om här. Det är iallafall jobbigt ibland som mamma när man bor långt ifrån, även när barnen är vuxna...

måndag 22 juni 2009

Förtydligande

Eftersom jag de senaste dagarna skrivit rätt utförligt om mina självdestruktiva tankar så vill jag säga att blir det allvarligt, att jag blir suicidal eller så, då kommer jag att söka hjälp. Min läkare bör vara tillbaka från semestern nu och han brukar höra av sig snabbt om jag söker honom. Jag är ingen stor vän av psykakuten men är det kris så kan jag acceptera att ta mig dit. Mannen har läst vad jag skrivit och vet hur läget är, han brukar ställa upp om det behövs.

Jag har ofta haft svårt att be om hjälp förr, men har med tiden lärt mig åtminstone en aning hur man gör.

Det är lite lite bättre idag, inte över men inte lika intensivt. Att skriva om det är mitt säkraste sätt att sortera tankarna på just nu, lättare än att prata om det. Hur det slutar vet jag inte, men jag vill inte att någon ska tro att jag inte har backup irl.

Skriftligt

Jag gick till psyk och lämnade in mitt klagobrev, så nu känns det bättre. Sekreteraren där i receptionen är verkligen alltid så gullig, hon hade dessutom blivit mormor idag och var helt uppe i det blå. :) Begärde också kopior på journalen under det senaste året (det som skrivits tidigare fick jag ut förra året). Ska bli intressant att se vad tusan det står. Min ordinarie läkare brukar vara hyfsat korrekt, men eftersom han var ledig en del av tiden jag var inlagd var det flera andra läkare inblandade också, så där kan det ha blivit rörigt.

Resten av dagen blev ändå rätt trevlig, fikade länge med en kompis i hennes trädgård, köpte aprikoser på Coop som jag smaskar på nu, ska sätta på färskpotatisen till gravlaxen. Det är inte lika stökigt i huvudet som igår, så det kanske håller på att lägga sig. Lite fjärilar av spänning i magen bara, som det brukar vara. Det kan jag leva med.

Vårdsuck

Dagens störningsmoment: fick hemskickat en kort sammanfattning av inläggningen i maj, det kallades för patientinformation. Bra initiativ, har inte fått sånt förut. Tyvärr står det dock helt felaktigt att en orsak till att jag mådde dåligt var att jag slutat ta medicinerna. WTF?? Jag har varit petnoga de senaste två åren med att ta alla mediciner exakt enligt anvisningarna och inte meka själv utan att kolla med min läkare först. Det står att under vårdtiden ökades litiumet (sant) och Abilify återinsattes. Det som egentligen hände är att först höjdes dosen på Abilify, när detta inte gav tillräcklig effekt växlades jag över till Cisordinol, när det blivit lugnare sattes jag tillbaka på Abilify. Jag har fan inte gjort någonting utan att en läkare beslutat det. Här har blivit ett rejält missförstånd.

Jag har skrivit ett kort (och sansat) brev med min version, ska gå till psykreceptionen nu och höra vad jag ska göra med det.

Låter som att det är dags att begära ut sin journal igen.

söndag 21 juni 2009

Terminator

Rätt bra och aktiv dag. Halkar ändå tillbaka till knivdrömmarna. Ser det, känner det. Är helt jävla stört fixerad. Som om de 16 månaderna utan aldrig existerat. Svär över att jag avstod från dagens gyllene tillfälle att införskaffa verktyg av den sort jag föredrar. Slåss med mig själv.

Och jag vet ju. Vet att även om jag just nu mest vill åt kicken så eskalerar det om jag börjar. Särskilt om jag blir stressad eller dippar lite, eller ve och fasa ramlar in i det gränspsykotiska området, då kommer tvångstankarna. Då får jag betala.

Se där, jag vet ju. Men jag fattar inte i djupet av mitt hjärta. Jag åtrår känslan av att övervinna det naturliga motståndet, att vara den som bestämmer över min kropp, att återskapa mig själv, att så handfast styra över liv eller död. Bara en aaaaning grandiost. Jag glömmer skräcken för när jag inte vill men måste göra det, när min hjärna (nu separerar jag plötsligt, kan inte känna att det är mina tankar) hotar med digra konsekvenser om jag inte offrar mig.

Till och med när jag ser det i skrift så här så tror jag inte på det, att det är där jag hamnar. Definitionen på att vara korkad: göra samma sak om och om igen och tro att utgången ska bli en annan. Men i en kaotisk värld kanske resultatet faktiskt blir annorlunda? Envist vill jag trixa mig runt alla varningstecken, för jag vill tro att jag har kontroll, kan styra över de starka känslor som självskadandet medför. Psyko H brukar kalla det min Terminator-önskan. Bli en maskin, osårbar, känslolös. Den absoluta motsatsen till vad min något mer mogna sida tycker är önskvärda egenskaper.

Ibland kan det låta som om jag har insikt. Egentligen är jag ute på djupt vatten och vet inte vilket håll jag ska simma åt.

Vasstandat

Vaknade 02.30 extremt törstig. Vilket hade en ytterst naturlig orsak, öl och snaps till sillen, bubbelvin till jordgubbarna. Kulturellt sanktionerad självförstörelse. Efter massor av vatten och ett par salta kex känns läget dock rätt normalt igen.

Det är så vackert ute nu med de ljusa nätterna. Extra svårt att sova, inte för att ljuset väcker mig utan för att när jag vaknar till, vilket jag alltid gör några gånger per natt, så är det lockande att gå upp, se soluppgången.

Jag får verkligen betala för att jag skadade mig i förrgår, gamla spöken väcks upp och känns som nya. Frestelsen att slå in på den banan igen är monumental, det kändes verkligen som jag. Min grej. Och jag vet att ingen vettig människa runt omkring mig håller med, vilket gör det hela ännu mer mitt. Försöker hålla fast vid min fåfänga. Jag vill inte gå omkring och visa färska sår och röda ärr, så börjar jag igen blir det två år i långärmat och inget badande på allmän plats. Det är ett argument som biter. Kanske? Fan så patetisk man är.

Varför dras jag till just detta? Andra destruktiva företeelser som droger och alkohol kan jag hantera rätt bra, dåliga relationer tar jag mig förr eller senare ur. Det fysiska självskadandet är det enda jag blivit beroende av, nästan en tvångshandling som kidnappar min hjärna. Fortsätter även när det bara ger ångest och jobbiga konsekvenser och jag inte vet varför jag gör det.

Men just nu är jag ändå i position att motstå suget, jag är inte deprimerad eller har superångest, jag behöver inte avreagera mig.

Eller så gömmer jag bara ångesten för mig själv. Mitt signum är att stänga av, bokstavligen glömma när det blir för jobbigt. Åtminstone för en tid.

fredag 19 juni 2009

Undanflykt

Fick lite lustiga blickar och glada tillrop från folket som festade på balkongen när jag hämtade tvätt i tvättstugan. Vilken galning bokar tvättid på midsommarafton, liksom. Mig passade det utmärkt. Mannen jobbar ju och all släkt bor långt ifrån så här firas det inte. Tar sillen imorgon.

Har tittat på film av och till på datorn, fick en packe Gaiman och Pratchett av min yngsta son så idag har jag sett en tecknad Soul Music. Lagom lättsamt.

Jag är sanslöst sansad trots att en del av morgonen användes till att införskaffa och använda vassa föremål. Det enda som bekymrar mig är att Mannen blir orolig. Annars är det bara en kick och en lättnad. Samtidigt vet jag i bakhuvudet att det är konstigt att jag är såpass bakåtlutad och oberörd. Som om den ansträngning jag lagt ner i att sluta är helt meningslös. De logiska argumenten känns ologiska, eller snarare som andra människors logik. Jag har försökt göra en händelseanalys (enligt ett frågeschema jag hittat på ett nätforum) och kommer bara fram till att jag totalt gav tusan i att ens försöka hantera situationen på något annat sätt. Viljan fanns inte där, den fanns enbart i den omedelbara belöningen som dinglade framför näsan. Känslan framför tanken, som bara fick vara med för att planera och städa upp.

Det spöregnar. Borde sova, blev rätt kort sömn både förra och förrförra natten. Liiite ansvar får jag fanimej ta.

Svaghetstecken

Kontrollförlust, är det det som svider i kroppen? Jag är den beroende, den som ska vara tacksam, inte kräva, inte andas för lätt eller sitta för säkert. Så här sitter jag osäker. Precis det jag ville aldrig skulle hända, att jag skulle bry mig mer än vad jag kan slå bort och skratta åt. Patetisk är det första invektivet jag kommer på om mig själv. Inte för att jag har stalker-fantasier om Psyko H, det är något annat, något med att när jag äntligen efter nästan nio år börjat prata i terapin så vill jag hungrigt ha den möjligheten alltid. Samtidigt som jag fortfarande ser honom som en motståndare, jag vet inte varför, han har visat att han står på min sida så det är nog någon gammal trasig resväska jag släpar på. Sanslöst korkat att alls bli beroende av en fiende. Det var ju så här det aldrig skulle bli, min kamouflerade känslosköld får inte gå sönder.

Har aldrig upplevt så tydligt att olika relationer visserligen kan komplettera men inte ersätta varandra. Med Mannen känner jag mig trygg och nära, kan prata och skratta och gråta. På vissa sätt visar jag mycket mer av mig själv inför honom än inför Psyko H, på andra sätt inte. Äpplen och päron.

Osynliga, namnlösa känslomonster rör sig oroligt, mullrar dovt i källaren, sträcker prövande ut tentaklerna. Jag vill [censur] fast jag vet att alla skulle tycka det vore jävligt dumt, men för mig är det ett sätt att känna mig mer autonom, kanske just för att alla tycker det är jävligt dumt. (Hörru S, det är faktiskt midsommarafton, m-i-d-s-o-m-m-a-r-a-f-t-o-n. Bara så du vet.)

Skulle vilja väcka Mannen, men han har rätt nyligen somnat och ska upp igen ganska tidigt för att jobba, så jag har inte samvete till det. Och jag klarar ju mig ändå. Får stoppa undan ynkligheten i kylskåpet för stunden.

onsdag 17 juni 2009

Okänt

Imorgon är det sista samtalet med Psyko H före sommarlovet. Vi har alltid två månaders uppehåll på sommaren, en månad vid jul. Jag brukar inte bry mig, stänger liksom bara av, glömmer bort att jag går i terapi. Men idag känner jag ett vagt vemod. Dels kommer jag nog sakna Psyko H som person, vi har nog båda varit mer öppna det här året (och nej, jag är inte kär i min terapeut, à la en aktuell tv-serie, även om han är i min ålder och hyfsat snygg, det är mer på nivån att jag alls tolererar honom, haha). Dels blir det tomt att inte ha den avskilda möjligheten att breda ut mig om mig själv utan kravet att inte göra bort sig, och samtidigt bli utmanad att uttala saker, jag som bara möjligtvis vill skriva. Eller inte säga något alls.

Så nu har jag ingen tidigare erfarenhet att luta mig mot, vet inte hur jag kommer reagera.

måndag 15 juni 2009

Eftersnack

Trött men inte galen. Det är inte så illa. Underbara Göteborgare, vad jag tycker om er!

Nånstans åt gränsen till var det nog ändå, måste pusta ut, sitta och stirra in i väggen, bläddra i serieböckerna jag lånade av min äldsta son. Sedan var det då Psyko H om knappt två timmar, känner inget engagemang alls just nu, men ibland är det såna gånger som det funkar bäst. Gå dit ska jag. Jag är extremt jävla pedantisk angående att dyka upp på terapin, nästan alltid i tid också. Det var ett sorts grundkrav jag ställde på mig själv när vi började, att jag skulle kämpa även när det känns tungt, eller bara ointressant. Psyko H är oftast 5 minuter sen. Sedan drar vi ofta över tiden med 10 minuter. Jag gillar det, ett drag av mänsklighet, särskilt när han är så noga med ramarna annars.

I princip mår jag bra nu, sedan jag kom hem från sjukhuset. Ändå känner jag mig som en gammal tunnväggig porslinsvas, jag kan se stabil ut, men en oväntad knuff och det blir inte så roligt. Det behövs inte mycket. Stressystemet kan gå igång, hjärtklappning, tryck över bröstet, svårt att fokusera blicken, allt bara för att det är kö på Pressbyrån. Orolig för att glömma saker trots kalenderanteckningar och påminnelser. Ja, orolig överhuvudtaget. Kontrollen, den där svåruppnåeliga kontrollen som jag alltid drömmer om. Att vara förberedd. Att inte tappa konceptet vad som än händer. Varje gång jag blir rejält påmind om hur inihelvete mycket jag kan tappa kollen, som nu senast, blir jag omskakad, nästan förvånad. Är det där jag? Hur ska jag nu få ihop ekvationen? Rädslan lägger sig på lur, viskar att det kan hända igen, när som helst. Och jag blir liten och ynklig inuti.

Men det värsta kommer nog att blekna bort med tiden. Time is the great healer. Ibland.

torsdag 11 juni 2009

Glad

Fick en fin award från en väldigt speciell person som alltid är omtänksam och gullig, Bloggullet .

Lite dum känner jag mig för att jag inte har tid att fixa med awarden just nu och skicka den vidare, men jag har psykolog, sjukgymnast och tåget till Göteborg som väntar... Tack iallafall Bloggullet!

Jag drar alltså till Göteborg över helgen. See you later!

tisdag 9 juni 2009

Svinaktigt

En riktigt vidrig nyhet i Metro och Dagens Medicin

Det är väl helt jävla självklart moraliskt sett att som psykiater sätter man inte på en sjuk patient som står under ens vård - oavsett om h*n skulle be om det. Eller var tjejen så oemotståndligt sexig att det stackars oskyldiga offret läkaren bara inte kunde hejda sig? Så verkar hovrätten ha resonerat... Har vi verkligen inte kommit längre?

söndag 7 juni 2009

Rester3

Tio dagar senare (2009-05-08):

Nu har jag återigen en hemlig (ja, jag minns inte vad han heter) beundrare som tittar på mig när jag sover. Eller inte sover, vilket fallet är just nu. Trögdjur är jag, men ingen sovmus. Huvudet vill ägna sig åt The Great Final Battle of Good vs. Evil. Jag är bara hjärtligt trött på skiten. Men för fan, kan inte en sida bara ta över och skapa en välordnad militärdiktatur med var sak på sin plats, istället för detta känslo- och tankekaos.

Ibland kan jag inte skilja på tankar och känslor. När man "bara vet" något, när svaret på en fråga känns i kroppen, vad är det då? Just nu "vet" jag att universums balans i en viss liten mån skulle återställas om jag använde Torkyrullen till något helt annat än den ursprungligen avsetts för. Och det är ju helt jävla pucko. Men "vet" det gör jag, bergsäkert. Jag "vet" också att en påse Gott&Blandat Salt skulle behövas för att harmonisera mina energier (de bruna musselskalen är godast). Jag "vet" att jag är frisk, för om jag verkligen vore galen så skulle jag väl inte veta det.

Rester2

Dag 2 (2009-04-28):

Vägrade sova mer än korta stunder, trots par i Stesolid, Propavan, Atarax - sex kort är väl för mycket för poker, men allt här är för mycket eller för litet.

Varför är jag så tjurig? Jag är här frivilligt, jag har själv bett om hjälp och de försöker hjälpa mig. Jag vill inte behöva hjälp. Jag vill rycka upp mig, skärpa mig, ta mig i kragen, sluta larva mig, klippa mig och skaffa ett jobb. Eller åtminstone utöva grundläggande kontroll över min hjärna. Eller i lugn och ro ta livet av mig, så det blir någon ordning.

Ambivalent är bara förnamnet.

Diazepam-domnad, utom tankarna som oberört flimrar vidare. Jag konverserar och uppträder märkbart obemärkt, stänger in vansinnigheterna i sin fängelsecell där de härjar fritt och attackerar varandra med slipade tandborstskaft.

En display med röda siffror som räknar ner. Klippa blå eller gröna sladden? Haha, lite spänning i livet! Plötsligt en dag händer det... Bristen på Bruce Willis är skriande, så man får rycka in själv som b-skådis utan manus, med en icke alltför exklusiv skara psykpersonal som statister.

Rester1

Den första tiden jag var inlagd så skrev jag, satt på golvet och skrev på lösa blad (kollegieblock har ståltrådsbindning). Små delar av det vill jag ha här, för att minnas.

Det är inte så kul och positivt, jag blev inlagd av en anledning.

Från första dagen av inläggningen (2009-04-27):

Mannen sa i bilen "säg nu inte för mycket så psykologen blir orolig". Ibland är han riktigt snitsig på reversed psychology. Jag sa tillräckligt mycket, Psyko H blev orolig, och här är jag inlagd. Rött vak t.o.m. Tjoho. En alldeles egen personal som beundrar bara mig. Allt som saknas är paparazzi i buskarna utanför psykporten.

Fan fan fan hur kunde jag hamna här igen? Jag mår inte ens dåligt, jag är bara knäpp, galen, rubbad, jävla miffo.

Och nu ser jag på min handstil att jag mår konstigt, den är spretig, ojämn, arg kanske, ledsen, nja, för vass för det. Jag vill ha min dator, min förlängda arm, min förlängda hjärna. En hjärna skulle verkligen inte skada just nu. Min vill jag inte ha.

Självmordstankar, metod, datum. Vet inte om jag vill eller inte. Kanske måste jag oavsett.

Tänker. En lite överskattad sysselsättning. Särskilt 3 på morgonen på en psykavdelning. Skulle jag kunna sova om jag bara la manken till? Sömnen som prestation, distriktsmästerskapet i djup slummer. Jag blir påhejad av professionellt ombryende sjuksköterskor med Propavan och akupunkturnålar i sportbagen, kanske har de anabola steroider där någonstans också. Jag blir obstinat. Kom inte här och rör min sömnlöshet, mitt tänktänktänktänk och upplevelsen av den oändliga men alltid framskridande natten, alla paradoxers tid och otid.

lördag 6 juni 2009

Sedd

Fick en liten bekräftelse idag som kändes speciell. Gick ner till stan bara för att röra på mig, alla affärer var ju stängda, men Espresso House var öppet så jag satte mig en stund. Då kom en av psykpersonalen in, en av dem som satt vak hos mig när det var som värst. Vi hejade och hon frågade hur jag mår.

Efter några minuter hörde jag mitt namn, då satt hon och hennes man vid bordet bakom mig. Hon sa hur god den varma chokladen med grädde var, och började sedan småprata om allt möjligt, att hon skulle på semester, att de skulle flytta och vart, en sån där vanlig vänlig vardagskonversation. Vi pratade i säkert en kvart.

Det var alltså en person som sett mig mixad och av och till psykotisk för bara några enstaka veckor sedan, och ändå bemöter hon mig som en helt vanlig bekant. Tänk att det finns människor som kan se medmänniskan bakom psykfallet!

fredag 5 juni 2009

Utskriven

Hemma nu, på riktigt. Jag fick i princip bestämma själv när jag skulle skrivas ut, fick vara kvar några dagar till om jag ville, men nu känner jag mig i hyfsat normaltillstånd, behöver inte ta upp en säng där.

Jag är jätteglad att vara hemma igen. Samtidigt en sorg. Det skakar om mig att jag kunde må så dåligt igen. Att jag faktiskt behövde någon som vaktade mig som ett barn. Att min hjärna inte odelat står på min sida.

Positivt är att jag kunnat samarbeta mycket med personalen, se dem som potentiella hjälpare och inte fångvaktare eller skrattande åskådare. Med facit i hand fick jag mer hjälp när jag själv hade en öppnare attityd. (Inte för att jag är så naiv att jag tror detta gäller för alla avdelningar och all personal överallt... "min" avdelning är långt ifrån felfri men hyfsat "snäll".)

Negativt är att jag tappat en hel del i självförtroende. Jag tror inte det syns så mycket utåt, men jag känner mig som "en gång psykfall, alltid psykfall". Att t.o.m. nätvänner kommer distansera sig nu.

En fantastisk ljusglimt dock är att mina barn varit väldigt omtänksamma, ska åka upp och träffa dem snart.

Det här är nästan fler ord än jag har just nu. När jag mådde som sämst skrev jag frenetiska utläggningar på lösa papper, nu när lugnet sänkt sig finns det mest tystnad.