Eftersnack

Trött men inte galen. Det är inte så illa. Underbara Göteborgare, vad jag tycker om er!

Nånstans åt gränsen till var det nog ändå, måste pusta ut, sitta och stirra in i väggen, bläddra i serieböckerna jag lånade av min äldsta son. Sedan var det då Psyko H om knappt två timmar, känner inget engagemang alls just nu, men ibland är det såna gånger som det funkar bäst. Gå dit ska jag. Jag är extremt jävla pedantisk angående att dyka upp på terapin, nästan alltid i tid också. Det var ett sorts grundkrav jag ställde på mig själv när vi började, att jag skulle kämpa även när det känns tungt, eller bara ointressant. Psyko H är oftast 5 minuter sen. Sedan drar vi ofta över tiden med 10 minuter. Jag gillar det, ett drag av mänsklighet, särskilt när han är så noga med ramarna annars.

I princip mår jag bra nu, sedan jag kom hem från sjukhuset. Ändå känner jag mig som en gammal tunnväggig porslinsvas, jag kan se stabil ut, men en oväntad knuff och det blir inte så roligt. Det behövs inte mycket. Stressystemet kan gå igång, hjärtklappning, tryck över bröstet, svårt att fokusera blicken, allt bara för att det är kö på Pressbyrån. Orolig för att glömma saker trots kalenderanteckningar och påminnelser. Ja, orolig överhuvudtaget. Kontrollen, den där svåruppnåeliga kontrollen som jag alltid drömmer om. Att vara förberedd. Att inte tappa konceptet vad som än händer. Varje gång jag blir rejält påmind om hur inihelvete mycket jag kan tappa kollen, som nu senast, blir jag omskakad, nästan förvånad. Är det där jag? Hur ska jag nu få ihop ekvationen? Rädslan lägger sig på lur, viskar att det kan hända igen, när som helst. Och jag blir liten och ynklig inuti.

Men det värsta kommer nog att blekna bort med tiden. Time is the great healer. Ibland.