onsdag 28 januari 2015

Magi

Med ett ganska stort mått av tröghet (jag har faktiskt inget som helst minne av vad jag gjorde på förmiddagen även om jag gick upp vid 9) lyckades jag även väcka Mannen, vi hade båda ärenden till Vampyrcentralen. Jag är väldigt glad över att vara lättstucken i båda armarna.

Dagens blodsugande var leverprover, eftersom ett av värdena blivit lite sämre sedan jag började med Ergenyl (som är ett erkänt tungt preparat för levern och jag tar en hyfsat hög dos). Jag har faktiskt anpassat mig lite och druckit ännu mindre alkohol de senaste månaderna, för att kanske underlätta. Men igår for djävulen i mig och jag tänkte att nu när jag lämnat provet kan jag dela en flaska bubbel med Mannen. Vi köpte gott bröd också, men när jag kom in på Ica kändes det som att gå in i en vägg (den berömda väggen?) Det är en ganska trång butik som kryllar av rollatorer och folk som står i gångarna och pratar. Tack och lov var vi ganska snart klara. På vägen hem undrade Mannen om vi inte skulle stanna vid blomsteraffären - han är ju en hejare på att köpa blommor till mig. :) Först sa jag nej, för jag var fortfarande helt slut, men sedan tänkte jag att det är ju ändå väldigt trevligt så det blev så. Skönt nog mådde jag genast lite bättre när jag kom in i butiken, bara av doften och allt det vackra och inga människor som kryllade runt.

Mannen har för övrigt ett par magiska förmågor. ;) Han kan starta krånglande bilar och elektroniska apparater med handpåläggning. (Jo, självklart är det slumpen, men det ser väldigt coolt ut.) Dessutom är han fantastisk på att hitta p-platser. Igår skedde det både vid sjukhuset, i centrum och vid blomsteraffären att precis när vi kom så körde bilen på den bäst placerade platsen ut. (Det finns ett väldigt roligt insiderskämt om det här med parkeringen men känner inte att jag kan dra det här.)

Väntar med mycket stor spänning på att bli farmor - det ska bli vilken dag som helst nu. :D

tisdag 27 januari 2015

Frestelser

Känner mig ungefär som januarihimlen, inte riktigt deprimerad, men lite grå och blöt. Larvar mig med att vilja sluta med medicinerna för att bli "som vanligt", vilket är mer korkat än det skulle vara att gå på lina över Niagarafallen (och då är jag både höjdrädd och har usel balans). Kanske är det en sorts önskan att kunna ha betydligt mer kontroll än vad jag har. Att i en magisk kittel kunna koka bort de svarta, ogenomskinliga depressionerna och ändå ha glittrande hypomanier kvar.

Det är som sagt larv. Jag vet vad som händer när jag kastar medicinerna, och det är inte något bra.  "Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results." Så jag ventilerar det lite, laddar ur en del av kraften. Håller mig till rutinerna: tar medicinerna i hyfsat rätt tid varje dag och har noggrann koll på doser, köper hem nya innan de hunnit ta slut, sköter provtagningar och läkarbesök. Det är verkligen mycket viktigt att jag inte missar medicinerna en enda dag, inte så mycket för att det förstås kan bli lite störande fysiska effekter, sådant har jag hög tolerans för, men min hjärna kan uppfatta det som fingret den behöver för att ta hela handen.

Träffade en vän på stan igår alldeles för länge. Jag har fortfarande svårt för att vara oartig. Så det blev 11 timmars sömn och jag rör mig under vatten.

fredag 23 januari 2015

Stamhaket

Ibland kan jag tänka att det är bra att vårdpersonalen har oss gamla härdade patienter, de kan glömma och göra fel, men vi reder ut det. ;) Skulle ha fått en provremiss för leverprover, men det dök aldrig upp någon. Så jag ringde runt lite och fixade en ny. Nästan alltid när jag ringer mottagningen och säger mitt namn så får jag ett välkomnande "nämen hej S", medan jag frenetiskt försöker komma ihåg vilken sköterska detta kan vara. Jag vet inte riktigt om man ska betrakta sig själv som en VIP-kund eller en gammal nedsutten gungstol, men ganska hemmastadd är jag.

Träffade en vän och pratade väldigt länge i onsdags. Det sitter i, jag slocknade tidigt igår. Vill bara slöa idag. Så nu skriver jag inte mer här.

tisdag 20 januari 2015

Ljusbilder

Kors i taket, jag har faktiskt lyckats gå på bio! Brittiska filmer är ofta inte fullt så stökiga som amerikanska, och den var heller inte över två timmar lång som många filmer verkar vara nuförtiden. The Imitation Game, jag är intresserad av historia, den var bitvis rolig med ett sorgligt slut, säkert inte helt sanningsenlig men vilka filmer är det?

Nu är jag självklart slutkörd i skallen, men det var skönt att komma ut.

lördag 17 januari 2015

Helgstängt

Vi åkte ner till havet igår och tittade på spåren efter stormen. Solnedgångsfärgerna kommer ju tidigt nu, vackert. Men iskallt.

Handlade mat, glömde den långa minneslappen hemma men vi mindes precis allt utan lapp. Så fort vi kommit hem satte jag igång och lagade mat. Stackars Mannen är inte helt frisk ännu så han satt lutad över köksbordet med en grön kudde under huvudet, fast han envisades ändå med att skala potatisen. Sedan kollapsade vi i sängen framför På Spåret, som jag inte minns så mycket av, jo det var något med merinoull.

Att göra flera moment i rad utan uppehåll - havet, Ica, matlagning - kostar på. Helt löjligt mycket. Jag blir som ett övertrött barn,  kroppen skriker efter sömn, men det är svårt att varva ner. Det känns i hjärnkontoret idag, där  är det lördagsstängt och bara någon borttappad faktura flaxar lite i draget från luftkonditioneringen.

torsdag 15 januari 2015

Lasagne

Borde väl skämmas för att erkänna det, men idag har jag inte kommit längre än till brevlådan (som var tom), +1, strilande regn och blåst som fick de stora ekarna att svaja - nej, det får faktiskt vara när jag inte har något nödvändigt ärende.

Ni vet som i serier, någon sitter fixerad framför tv:n med stora uppspärrade ögon och en tydligt hjärntvättad utstrålning - såg något om hur man gör lasagne i en diskmaskin, och något annat om ett par som tillverkade rödbetschips... Jag är storartat antiintellektuell. Visst, jag borde ha en kreativ hobby istället. Orkar bara inte ha några krav nu. Alls. Förhoppningsvis ska jag väl någon gång kanske kunna jobba upp mig till att vara mer prestationsinriktad igen. Nu tror jag att jag försöker lära mig att jag har rätt att leva bara för att jag är människa. Är väl inte helt övertygad men den vägen måste utforskas.

Kom faktiskt på något övernaturligt sätt ihåg att boka om Mannens tandläkartid. Äh, jag ska inte överdriva, jag har oftast koll, skriver upp saker, och trots att koncentrationsförmågan kan vara ganska kass har jag inte så dåligt närminne, vilket jag tycker är lite märkligt. Men idag var det ren tur att jag kollade på almanackan i tid.

När jag läser vad jag skriver låter det så deppigt, men jag är inte nere, mer i behov av ensamma stunder och lite mentalt beröringskänslig.

onsdag 14 januari 2015

Permafrost

Utflykt i världen, hjälpte en vän plocka ner julgranen. Stackars Mannen som jag trodde var gott och väl på bättringsvägen från förkylningen fick plötsligen frossa och kräktes imorse. Jag har inte känt det minsta. Jaja, det visar sig.

Befinner mig i det förstelnade tillståndet där jag borde gå och gräva i frysen efter något ätbart men inte riktigt kommer till skott. Kanske är jag bara så där trött i huvudet för att jag har umgåtts med någon och skulle behöva sova en stund, så kan jag gå upp och titta på Game of Thrones senare.

tisdag 13 januari 2015

Karantän

Stiltje, har inte haft mycket att skriva om och inte kört något större bloggrace heller.

Mannen är rejält förkyld, jag väntar för att se om jag blir det också, vore konstigt om jag inte blev smittad, men ännu är det lugnt. För säkerhets skull håller jag mig på avstånd från alla andra människor.

Har ändå suttit en del vid datorn, men svävat runt från det ena till det andra, och tankarna flyger gärna iväg. Tur att man inte måste göra något konstruktivt och välordnat.

Läste inläggen från 2007 i en gammal blogg. Fy, så uppgiven jag var, tills jag fick bipolärdiagnosen på hösten. Det blev ju fortfarande en lång och skakig resa efter det, men det gick mot ljuset och istället för mot mörkret.

Idag...

Traumatrasslet har trasslat ut sig mer än jag kunde hoppas på. Som en sån där tidsaxel man fick rita i skolan, där var stenåldern och där var bronsåldern och där var järnåldern... saker ligger där de ska.

Det mest uttalade självdestruktiva vansinnet är någorlunda under kontroll. Inga speciella knep egentligen, behovet föreligger inte.

Svängningarna svänger lite fortfarande, men sväljer mig inte hela, och framför allt börjar jag utveckla en acceptans för att jag kan behöva sätta in tidiga åtgärder. Hur osvängigt det blir till slut återstår att se, även med mediciner går det inte alltid att hitta ett perfekt läge. Men som det är nu går det att leva med.

Uttröttbarheten/stresskänsligheten/koncentrationsproblemen är verkligen inte alls bättre, kanske närmast sämre.

När jag är i normalläge sover jag i princip föredömligt. Lägger mig ner, somnar på 5-10 minuter och sover hela natten, 8-9 timmar. Oroar mig inte så jättemycket tankemässigt för saker i allmänhet, men brukar få en snarast kroppslig oro på eftermiddagarna/kvällarna, känns faktiskt mindre som ångest än akatisi (en biverkning, särskilt av psykosmediciner). Glödlampan tänds över huvudet, kan det vara medicinrelaterat? Men kan inte klura ut hur, äter ingen typisk sådan medicin nu.

Lite medicinbiverkningar, men jag är inte så girig längre, förväntar mig inte perfektion.

Efter att ha sprungit iväg på diverse sidospår (kollat lite rubriker i lokaltidningen, fixat en toast) ska jag avsluta det här inlägget. Det är lite av en generalrepetition inför nästa läkarbesök, jag gillar att strukturera upp saker, i min skalle, eller i det här fallet vete tusan om det inte ska bli stödord på en lapp. :)

torsdag 8 januari 2015

Nyanpassning

Idag hade jag sista samtalet med Syster M2 för den här gången. Jag fick själv önska hur jag vill ha det framöver, och känner tydligt att jag inte behöver prata mer för tillfället, just för att det varit så effektivt. Hon ska fortfarande vara min kontaktperson, och vi ska ses var 3:e månad för att stämma av, däremellan kan jag ringa om det är något.

Det är intressant, jag har tidigare gått hos en psykolog i åratal, och varje-varannan vecka hos några olika sjuksköterskor lite senare. De var väl snälla allihop, men det var nog mest en fråga om att hålla mig under armarna, jag kände sällan att något riktigt löste sig. Med Syster M2 har jag känt mig hundraprocentigt lyssnad på och förstådd, jag har kunnat sortera mina tankar och känslor på ett annat sätt, det är många kilo stenar som har lyfts bort. Så just nu känner jag inte att jag måste ha någon ständig stödkontakt som förr om åren. Visst, Syster M2 är jättetrevlig så jag kunde gå dit bara för att umgås, men det är inte riktigt så jag vill ha det. Om vi ska träffas ska det vara för att det finns något äkta problem att hugga tänderna i.

Psyk blir jag förstås inte av med, behöver medicinera och det verkar vara lite justeringar hit och dit titt som tätt.

Men summeringen av 2014 är att det var det första året sedan 1999 som jag inte var inlagd en enda gång. Dessutom, vilket är ännu större för mig, var 2014 det första året sedan ???? som jag inte hade några självmordstankar. Uppenbarligen är saker på rätt väg.

tisdag 6 januari 2015

Dammvippa

Bloggen dammar igen, vilket beror på att jag kommunicerat på olika sätt på andra håll och det finns bara så många ord i mitt huvud.

Hade ett samtal i fredags med Mannen om allt möjligt och kom in på gamla tider, och han berättade om en obehaglig händelse han varit med om. Nästa dag råkade jag titta in på ett sånt där forum som jag bara besöker ibland, med veckor eller månader emellan. Just denna dag har det startats en tråd som diskuterar samma ämne som Mannen pratade om, och som även har mycket att göra med mitt eget förflutna. Både mycket hemska och mycket intressanta inlägg.

Men jag kände en tydlig skillnad mot förr, efter de senaste samtalen med Syster M2. Jag kan separera dåtid från nutid, och jag kan tala om saker på ett mer avspänt sätt. Så jag slängde in ett par inlägg om egna erfarenheter och fick bra respons. Då tänkte jag äsch, jag ska skriva att jag är psyksjuk och lite om vad det innebär i mitt fall. Det kan ju vara känsligt i många kretsar, och i det här sammanhanget är det lite extra tabu. Jag har hållit tyst om det i ca 15 år. Men all rädsla var borta, och med tanke på att jag förstått att vissa av dem som skriver eller bara läser på forumet själva kan ha erfarenhet av psykiska problem men få vill nämna det, så tänkte jag att kanske hjälper det någon. Det gick jättebra, jag fick många positiva svar. För mig känns det befriande att ha "kommit ut". Tråden är uppe i 47 sidor nu men nu orkar jag inte hänga med...

På söndagen kände jag mig både piggare i kroppen och glad över gårdagens utveckling, gav mig ut i världen igen och träffade en vän en ganska lång stund. Måndagen träffade jag en annan vän på stan. Idag träffade jag en vän igen, men nu blev det stopp. Slocknade när jag kom hem och sov i två timmar. Det får bli marsch pannkaka tillbaks in i grottan igen.

fredag 2 januari 2015

Limbo

Lyckades omedelbart vända dygnet rätt efter nyårsafton, det är väl dagens bedrift.

Såsar omkring. Stackars mina snälla vänner som fortsätter att invitera mig till promenader och fika som jag fortsätter att tacka nej till. Mår riktigt inte dåligt, men bensintanken är tom, knappt ens några ångor kvar.

Och varje dag runt 16.00 börjar ångesten, inte extremt, jag har slagits mot värre monster, är bara lite förbryllad av mönstret.

Skönt med gammal uttjatad musik.