torsdag 29 januari 2009

Resumé

Fick en fråga av Bloggullet angående hur jag tänker om jobb och sånt framöver. Ett besvärligt område att konfrontera. Här kommer en massa bakgrund om mig, lite anonymitetsbrytande antar jag men skit i det.

Efter gymnasiet hade jag ett kontorsjobb i ett par år. Sen försvann jag in i en sekt, försörjde mig på svarta städjobb samtidigt som jag jobbade gratis åt sekten större delen av dygnet (sömn vad är det?) vilket gick rent åt helvete. Ena dagen skådade jag extatiskt in i parallella världar och andra dagen låg jag hopkrupen apatisk under ett skrivbord. Egentligen hade jag lätt kunnat bli inlagd på psyk i det skick som jag var då, men det fanns inte i mitt universum att be om hjälp.

Även när jag kommit därifrån efter några år så var jag rätt desorienterad. Fick iallafall ett vitt städjobb och den anställningen hade jag kvar i 10 år. Tro inte för en sekund att jag gillar att städa, men jag hade inget självförtroende att söka något annat. Till slut fick jag konstant värk och en fibromyalgidiagnos och blev tvungen att göra något. Det blev att läsa in natur på Komvux. Plötsligt hittade jag något som jag var bra på. Gick upp i varv, skilde mig, festade, började plugga biologi och älskade det, men fick för mig att bli läkare istället och bytte dit efter några terminer.

Första terminen var skitkul. Sen kom depressionen smygande. Jag försökte faktiskt plugga men kunde inte för mitt liv ta mig till tentorna. Mitt mantra var "ryck upp dig för fan" men det misslyckades kapitalt. Samtidigt hade jag enorm ångest och flashbacks från sekttiden vilket tog upp väldigt mycket av min energi. Jag tog inte ens ett beslut att hoppa av utbildningen, jag bara slutade gå dit utan att prata med någon. Började städa igen.

Lägg till ett nystan av trassliga relationer och sömnbrist och stress på jobbet och du har receptet på anti-framgång. Min första tripp till psyk blev per ambulans. Det var nästan 10 år sen. Har varit sjukskriven sen dess. Trots fantastiskt stöd från Mannen så blev vissa delar av mitt mående bara värre och värre. (Genomgick förresten också en hjärnoperation, men den upplevde jag som ganska icke-traumatisk jämfört med mycket annat.)

En vändpunkt kom när min läkare omvärderade diagnosen och gav mig lamotrigin. Väldigt mycket har blivit bättre sen dess, åtminstone humörmässigt, jag vill inte ta livet av mig. Så jag är inte på något sätt otacksam. Det är en annan sak att det finns praktiska omständigheter att tampas med.

Jag gick igenom en PILA-utredning i somras (FK-projekt) som kom fram till att jag kunde börja arbetsträna. Så där är jag nu. Fram till november ska jag arbetsträna. Sen vete fan. Kommer jag att klara ett heltidsjobb då, när jag har svårt att klara 3,5-timmarspass nu? Eller det skulle väl snarare bli heltidsarbetslös. Den tidsbegränsade sjukersättning som jag haft har Alliansen avvecklat. Blir jag socialfall?

För allvarligt talat: hur anställningsbar är jag? Vissa koncentrationssvårigheter och stresskänslig. Ingen utbildning (och har använt upp det mesta hos CSN, om jag nu skulle fixa att studera vilket jag tvivlar på). Enda yrkeslivserfarenheten att tala om är städning, vilket jag dels hatar, dels har jag börjat få förslitningar i ryggen. En 10-årig karriär som psykfall förstås. Finns det något jobb där man ska lägga pussel, stirra in i väggen, blogga lite varannan dag och läsa FASS?

Jag hör själv hur pessimistisk och gnällig jag låter. Jag är pessimistisk och gnällig på den här fronten. I många år har jag vridit och vänt på situationen utan att hitta någon riktig lösning. Har pratat med folk, men sällan fått andra kommentarer än "men du som är så skärpt och trevlig, klart du hittar ett jobb" och "det kommer ska du se", vilket inte hjälper mig ett piss.

Jag känner mig inkompetent i den här världen.

måndag 26 januari 2009

Repeat

När jag blir trött i huvudet dyker låt-loopen upp. Ni vet, 2-4 takter av något outhärdligt musikstycke som går runt runt. Vi har Rix FM i högtalarna på jobbet så jag snappar upp jobbiga låtar där. Vet inte ens vad den heter som har gått i huvudet idag, och jag tycker hjärtligt illa om den. Försökte t.o.m. störa ut den med klassikern i detta sammanhang Yellow submarine, men efter någon minut återgick det till originallåten. Nu har jag satt på Enjoy the silence på hög volym och hoppas på en stunds frist.

Pratade med Psyko H idag om hur jag upplever mina svårigheter att behålla fokus en längre tid, att jag blir så trött i huvudet av arbetsträningen (och det är inte bara som jag inbillar mig, min chef har också märkt att min skärpa försvinner efter en stund). Skönt att han tog det jag sa på allvar.

Även om han förstås nämnde det där med högskoleprovet för ett par år sen, och jag kan väl iofs förstå att det verkar jättekonstigt att man kan ha koncentrationssvårigheter och ändå toppa ett högskoleprov. Men det jag har svårt med är framför allt att hålla en tråd. Jag kan göra punktinsatser, kan ju t.ex. läsa (inte alltför långa) blogginlägg eller foruminlägg, då kan jag hoppa fram och tillbaka, surfa in på någon annan sida, bara sluta att läsa om jag tröttnar och gå och duscha eller vattna blommorna eller något. (Ni skulle bara veta hur lång tid det tar mig att skriva något dock.) Men om man skulle samla en lika stor mängd text i form av en sammanhängande historia med ett resonemang som ska följas så får jag det svårt. Att skumma tidningsrubriker går bra, att läsa en bok är i de flesta fall omöjligt (jo Ann Heberleins bok lyckades jag läsa, men den hade ju ingen direkt intrig att hålla reda på). Jag gnäller lika mycket på tv:s reklampauser som alla andra, men de underlättar egentligen.

På jobbet kan jag inte bara stå och drömma mig bort, jag måste hålla koll på vad jag gör, följa instruktioner o.s.v., och då slår tröttheten till.

Det har bara varit så här de senaste åren, inte när jag var yngre. På något sätt upplever jag det som extra jobbigt nu när jag humörmässigt mår så mycket bättre, jag lägger märke till det på ett annat sätt än när jag stövlar omkring i depressionens gråa sörja och inget ändå funkar. Och går jag bara hemma utan press så märks det inte så mycket heller, blir en annan situation nu när jag arbetstränar.

Det har hängt ihop så mycket, hur jag känt mig emotionellt och hur jag upplevt att mitt tänkande fungerat. Nu känns det märkligt när de liksom inte hänger ihop längre. Att inte allt blivit bra fast jag mår bra.

Och efter denna långa utläggning är min ork slut för idag.

söndag 25 januari 2009

Oengagerad

Stillsam dag. Jag känner mig avslappnad och inte i så stort behov av aktivitet. Läser inte bloggar heller så jag vinkar bara här till er alla. *vink*

lördag 24 januari 2009

Minnesmärken

Det hjälpte att dricka lite fattigmanschampagne och krypa ihop i soffan med Mannen igår. Vaknade halv 7 på gott humör. För att lura ut mig själv ur huset ska jag åka en sväng till Helsingborg.

Provgår min nya grå klänning som jag tänker ha på dopet vi är bjudna på, trots att den bara har 3/4-ärmar. Mina ärr är fortfarande ett stort spöke som jag långsamt håller på att konfrontera. Det är ju inte bara märken på min hud utan ett skafferi av känslor, lite sånt och lite sånt. Vissa av dem har en individuell historia som jag inte kan hindra från att ploppa upp i skallen. Det där är från en toalett på psyk, det absurda i att desperat söka hjälp och samtidigt smuggla in knivblad för att kunna ta hand om ångesten själv. Den ena handen vet inte vad den andra gör. Det där är från när jag satt med det blå nylonrepet vid trädet ner vid ån. Det där är från när jag stod förvirrad i receptionen på akuten medan sköterskan sa att jag fick ringa psyk för sånt, tills hon till slut gick med på att låta någon titta på såret, 20 stygn blev det. Ibland kommer det fortfarande sekundsnabba anfall av begär, särskilt när jag känner mig på något sätt trängd eller stressad. En längtan efter att skrika utan röst.

Nu låter jag riktigt dyster ändå, men jag är fortfarande glad. Behöver bara lufta tankarna ibland.

fredag 23 januari 2009

Besiktningsprotokoll

Nu börjar lite misstänkt medicinabstinens visa sig, den där luftballong-i-dimma-känslan i huvudet och lite vagt illamående. Det är rätt milt, jag har ju inte tvärslutat utan bara sänkt lite, så jag är hyfsat säker på att det går över om ett par dagar.

Pratade med min chef idag, antagligen blir det så att jag går över till att jobba 2 tim/dag istället för 3,5 tim/varannan dag. Även ett så kort pass som en halv dag gör mig slut i huvudet, hon tror också att jag kommer få bättre överblick av verksamheten om jag är där lite varje dag.

Att jag ska ha så jäkla svårt för att se arbetsträningen som ett framsteg. Lyckas inte tänka "jag gör iallafall 2 timmar mer än ingenting" utan det blir genast "2 timmar istället för 8+, vilken loser". Jag har ju kunnat. Jobba/plugga heltid, småbarn hade jag dessutom. Varför kan jag inte nu? Det är en stor sorg att inte duga fullt ut. Att "skärp dig nu för helvete" inte funkar.

Vi har iallafall bytt bil, från en urgammal Volvo till en annan urgammal Volvo, med förhoppning om att den "nya gamlingen" åtminstone inte ska koka var 10:e minut och ska ha en fungerande hastighetsmätare. Köper man en beg.bil får man i princip räkna med att det är en massa som behöver fixas tyvärr, men finns inga pengar till en nybil, vi ska vara glada att vi kan ha en bil överhuvudtaget.

Med tanken om att kan jag inte fixa mig själv så får jag fixa till det materiella går jag nu och diskar. Och så får det vara nog med dystert grubblande för idag.

Guldmocca

Dagens lilla glädjeämne är att eftersom jag gick upp lagom tidigt så har jag en timme kvar att slappa framför datorn innan jag ska till jobbet.

Snacka om att jag har en betingad reflex på kaffe. Bara en klunk och ron sprider sig i kroppen. Det är en utmärkt drog för mig, lugnar när så behövs och piggar upp när så behövs, mycket balanserande. Inga problem att sova heller. Nu har jag ransonerat mig pga litiumet. Snyft. 2-3 koppar om dagen, inte mer. Men de kopparna är desto härligare!

torsdag 22 januari 2009

Backade

Visst blev det andra planer. När jag knatat ner till stan kom minnet tillbaka - jag skulle ju köpa och skicka ett födelsedagskort. Ett sånt som måste skickas. Jag hade tänkt på det hela dagen, att jag skulle gå och göra det på eftermiddagen. När det väl var ordnat var klockan för mycket för att hinna till jympapasset, och jag är alldeles alldeles för otränad för att gå på annat än baspass. Men skitsamma, jag fick en timmes promenad åtminstone, alltid något. Är jag inte för seg efter jobbet imorgon kanske jag går då. *drömmer lite om sommar när det är så mycket lättare att komma ut ur huset*

Lite irritation rann av mig när jag gick, eller jag fick något annat än mig själv att rikta den mot, cyklister utan lyse och puckade bilförare som stoppar vägen för bussen och puckade kommunpolitiker som har tagit bort trafikljus och skapat världens oreda i en korsning och kall januarivind. Nu känner jag mig rätt munter igen!

Intolerans

Af-gubben ringde, det är tydligen dags snart för en avstämning tillsammans med FK-gumman. Det känns som om jag började med arbetsträningen alldeles nyss, vad har jag att säga? De är snälla. Jag känner mig i vägen. Jag känner mig dum som tänker negativt och skapar problem i min skalle som inte finns där. Jag känner mig minst lika förvirrad som någonsin på området arbetsliv, kanske ännu mer. Kan jag inte bara få slippa tänka.

Jag har bokat tid hos sjukgymnast på husläkarens inrådan. Genast inställer sig fröken självkritik, "men herregud så ont har du inte, du rör dig oftast obehindrat, lite får man väl för helvete tåla, jävlar vad patetisk du kommer verka" (varför talar hon ofta i religiösa termer?) Sedan lockar det väl inte så där jättemycket att paradera sin försoffade livsstil. Träningen har jag kommit av mig med alldeles, och jag hatar promenader i kyla. Det är lättare att klaga över min slöhet än att göra något åt den.

Blir förbannad på mig själv. Schas på dig slöfock, nu jävlar ska du gå på ett jympapass, du skulle hinna med det 17.30! Om det inte blir andra planer...

Pausfågel

Skönt den här morgonen att inte behöva ge sig iväg till jobbet. Jag är där tre dagar i veckan. Att vakna tidigt går bra, men att behöva göra sig i ordning, vara strukturerad, planera - ibland känns det bara för mycket. Hjärnan sätter ner ryggmärgen i backen och tvärvägrar att röra sig ur fläcken. Ingen aktivitet här inte, iallafall inte mer än den sparlåga som krävs för att slösurfa och blogga lite banalt.

Kanske en protest för att jag var hemifrån hela dagen igår. Jobbet fram till 12, fika hos C, gå på stan. Usch så omärkvärdigt det låter, snarast som en lättsam dag för en "normal" person, inte alls som det jättestorgigantiska dagsverke det kändes som.

Jag köpte en stickad klänning att ha på dopet vi ska på. Inte hundraprocent nödvändigt direkt, det kändes väl mer som att ett sånt tillfälle är en ursäkt för att shoppa kläder. Den är rätt tight så det får bli control top-strumpbyxor. Spelar väl ingen större roll vad jag har på mig, det syns ju ändå att jag är fet, och jag kommer knappast vara den enda närvarande med valkar så vem kommer bry sig? Klänningen är fin iallafall.

Men jag hoppas att jag kommer kunna sluta helt med Risperdalen nu, så kanske det åtminstone inte blir värre med ätandet. Idag är andra dagen med lägre dos och än känns det inget särskilt, jag är lite vimsig i huvudet idag men det kan jag ju ofta vara ändå. Antipsykosmediciner har i det förflutna inte varit särskilt svåra för mig att sluta med, så utsättningsbesvär bekymrar jag mig inte så mycket för, mer att symptom ska komma tillbaka, humörsvängningar eller de obehagliga vanföreställningsaktiga fenomenen. Tanken är att nu när jag tar litium också ska det räcka för att stabilisera. Jag vill verkligen att det här ska funka. Jag är så inihelvete skötsam när det gäller mediciner numera, tar precis det jag ska när jag ska, är mycket sparsam med Stesoliden (burken jag fick i oktober är inte öppnad ännu), pratar med Dr B innan jag gör minsta lilla ändring - det känns som att när jag är så duktig så får pillrena faktiskt vara lite snälla tillbaka!

tisdag 20 januari 2009

Tjänstvillighet

Mycket riktigt ringde Dr B efter 45 min, trots att jag sa till sekreteraren att det inte var akut. Duktig doktor. Jag får minska Risperdalen till 2 mg som jag hoppades så får vi se hur det går. Får gå och sortera om dosetten, avgudabilden på mitt psykfallistiska altare.

Tidsbegrepp

Upp och hoppa kl 6. En normal människa skulle kanske vilja ha sovmorgon på en ledig dag, men jag märker att jag är stabilast om jag håller mig till 7-9 timmars sömn. Och, för den som inte redan läst det i gamla bloggar så är jag sömnfixerad, har många gånger försökt manipulera mitt mående medelst sömnbrist. För att vara någon som numera somnar på 5 minuter och sover en hel natt utan piller så är mitt förhållande till sömn komplicerat. Det är bättre, men jag måste fortfarande ibland övertala mig själv att låta det vara något naturligt som sköter sig själv (och påminna mig om det att sitta uppe och hänfört titta på soluppgången speedad 4 på morgonen tyvärr av andra skäl inte är det optimala tillståndet).

Känner mig, inte speedad men lite glad idag.
Mannen sover i rummet bredvid, jag har fina blommor på bordet, portvinscheddar på mackan, min äldsta ska ringa idag, är så roligt att prata med honom en stund, pratade med den yngsta igår (hör ni det alla barn, om era föräldrar är någotsånär vettiga i skallen så älskar de när ni ringer). (Jo jag vet att alla föräldrar inte är vettiga tyvärr. *morr* )

Kom att tänka på att det inte är så lång tid kvar tills jag fyller 50. Ganska skrattretande när man känner sig som 25 och ibland som 12, fast jag uppför mig ändå rätt mycket som en medelålders tant, bakar bullar och sitter hemma framför tv:n snarare än på krogen, så det må vara hänt. Jag har aldrig firat min födelsedag särskilt mycket, den försvinner liksom lite under julhelgerna, men tänk om man faktiskt skulle göra något kul till 50-årsdagen. Får spåna lite, jag har ändå 4 år kvar att planera på. Förslag?

Idag får bli en doktor-ringar-dag, Dr B (psyk) och Dr H (husläkare). Eller åtminstone deras sekreterare... Fast Dr B brukar vara mycket bra på att ringa tillbaka, ibland tar det bara en timme. Undrar varför vissa läkare fixar det medan det är stört omöjligt för andra?

Känner mig lite ostrukturerad, precis som det här inlägget.

lördag 17 januari 2009

Biokemi

Jag känner mig lite patetisk som går runt och klagar på vintern. Vem gör inte det, liksom? Men det går någon sorts gräns för mig vid ytterkläder, jag vill slippa jacka. Varvid ett par månader av året återstår. Men. Och i sommar ska jag fan skita i tvånget att gå i långärmat, utom vid uppenbart känsliga tillfällen. Ärren är stora men åtminstone på väg att ljusna. Lite exhibitionism involverat, "jaså, ni tycker att jag verkar normal, här ska ni få se på galen". Det är mycket ambivalent, jag vill smälta in och bli accepterad, men jag vill också att galenskapen ska få ta plats, bli bekräftad som ett faktum, något som faktiskt finns i mitt liv. När en liten del av min galenskap är konkret och synlig fastnar mina tankar vid den. "Det här är min verklighet, och nu är det en del av eran också." Som om det skulle spela någon roll.

Vill sluta eller iaf minska på Risperdalen nu. Pratade ju om det med Dr B i höstas, men så skulle vi först ställa in litiumet. Jag blir så gränslöst hungrig på kvällarna. Vi pratar inte ett par fåfänge-kilon utan fetma. Jag gnäller och gnäller om det till Mannen och alla som vill höra på, sen äter jag lika mycket ändå, noll karaktär. Tror att jag skulle klara mig utan just den medicinen. Kanske gillar jag bara att meka med piller. Kemiska experiment är skojiga. Jag återkommer säkert med en labrapport.

Apropå smälta in så satt jag mig igenom Let's Dance igår så jag kan hänga med i snacket runt fikabordet på jobbet. *asg*

torsdag 15 januari 2009

Myrkryp

Middag igår kväll hemma hos Mannens söner och ex, en sorts extra julafton eftersom hans äldste varit ute och rest i några veckor. Massor med mat och tårta, även vi fick presenter från Indien, och så bildvisning från resan. Roligt att se, men vid det laget började jag krackelera mentalt. Blev extremt rastlös i kroppen, kunde inte sitta still mer än en minut så jag satt och skruvade på mig hela tiden. Har upplevt något liknande som medicinbiverkning ibland, det är så otroligt obehagligt, men nu var det bara socialt umgänge-biverkning. När vi kom hem framåt midnatt gick tankarna i en snurrbana och jag somnade väl inte förrän framåt 3 (jag lägger mig alltså normalt vid 21-23).

Är på bra humör idag (lätt sömnbrist lalala) men ändå sugen på Stesolid, fortfarande spänd i kroppen, tror jag hoppar över det dock. Ibland får man bara vänta, göra långsamma och ospännande saker tills vågorna lägger sig.

Jag borde sätta igång ett stickningsprojekt, det är en sån bra meditativ sysselsättning. Har en del bomullsgarn, köpt på sjukhusets arbetsterapi. Orkar inte direkt göra något mer avancerat än raka stycken, så det blir i princip en halsduk då... fast såna har jag så jag klarar mig. Måste tänka ut något annat... *hoppas på inspiration från ovan* Kan man sticka en kjol?

tisdag 13 januari 2009

Säkring

Jag tecknade en olycksfallsförsäkring igår, hittade en som inte krävde hälsodeklaration. Som Mannen sa, det är en del vuxenpoäng på det.

Upplivad

Det var visst ett sånt där vanligt anfall av morgondepp, nu vid 16 känns det hyfsat. Har just avjulat lägenheten, snabbt gjort, vi har inte plats för någon julgran tyvärr (det är något visst med glitter). Blir ingen mer spännande utflykt idag än till Ica, och så till Statoil för att hämta paketet med Ann Heberleins bok. För min självkänslas skull är jag glad att jag beställde den innan efterlyst-i-kvällspressen-historien, vill inte känna mig som en fönstertittare, men det är jag förstås ändå när någon skriver självbiografiskt. Eller när jag läser bloggar för den delen.

Längtar efter att få åka till Stora Staden i slutet av månaden. Fyra nätter blir vi borta, en riktig resa ju. Jag försöker febrilt minnas men jag tror inte jag har varit på något dop förut, utom som litet barn. Är själv inte med i Svenska kyrkan, döpte inte mina barn. När Mannens barnbarn döptes var jag inne i en svacka och åkte inte med. Får förlita mig på att han vet vad som väntar.

Ärligt talat är jag måttligt lockad av själva den sociala tillställningen, jag kan le och konversera när så krävs men det tar otroligt mycket kraft, det kryper i kroppen av kaotisk energi, alla samtal går i loopar efteråt, jag vill slå på något (blir oftast mig själv) för att lugna ner mig. Det jag längtar efter är resandet, att flyga, bo på hotell, se stadens ljus, gå på gator jag svagt minns från för 20-30 år sen. Och så att träffa Mannens barnbarn under avslappnade former. Tror jag avstår från att boka in kompisar, vill ha tid att bara knata omkring själv.

Ska ringa någon nu, det känns plötsligt kul igen.

Gråblek

Jag känner mig seg och nervöst spänd samtidigt. Sov nästan 10 timmar, nu igen. Kanske är det vintermörkret, antagligen i kombination med arbetsträningsstressen.

Gör inte så mycket. Läser diverse mer eller mindre banala nätforum, skummar dagstidningar, hör inte av mig till folk, ajabaja. Jo, jag försökte faktiskt ringa S igår men hon var inte inne. Känner någon sorts press att jag borde aktivera mig, det är nyttigt, men inget speciellt lockar. När jag kommer hem efter arbetsträningen har jag ingen lust att vara social, utom med Mannen.

Tänkte faktiskt att jag skulle gå och träna igår efter terapin, men sen tappade jag bort planen när det blev inställt, Psyko H vabbade. Det blir lite tråkigt när man ställt in sig på att komma igång med både terapi och träning efter juluppehållet. Man får vara hemma och äta utread jul-Polly.

Husläkaren ringde häromdagen när jag var ute så hon pratade med Mannen istället (vilket väl formellt inte är riktigt ok). Är tydligen inget allvarligare fel på höften, skönt. Då är det väl en inflammation iallafall. Hon skulle skicka ett brev. Såg när jag hämtade Lithionit på Apoteket att hon skrivit ut en kur Diklofenak (Voltaren), men den går inte ihop med litium... när jag träffade henne i höstas hade jag inte börjat med litium ännu så det kunde inte hon veta. Får väl ringa, suck. Antagligen bara att vänta på att det, förhoppningsvis, lägger sig.

Usch, jag känner mig som en trist, entonig gammal kärring. Kan inte ens blogga utan att låta gnällig. Som nu.

lördag 10 januari 2009

Löjeväckande

Ingen feber idag, så det var väl inget allvarligt. Är ändå alldeles spänd i kroppen, men det är väl mer psykosomatiskt. Jag kan inte släppa pressen på mig själv när det gäller arbetsträningen, katastroftankarna. Känner mig så oändligt sårbar. Har ingen säkerhet i mig själv alls. Jobbet är ju en total nyhet för mig (är alltså på en helt ny arbetsplats, har aldrig gjort något liknande). Allt ska in in in i skallen. Och jag vill inte fucka upp arbetsmoment så att andra får extrajobb med att reda ut det, så jag dubbel- och trippelkollar allt, och sen blir jag stressad för att det tar för lång tid. Självhatartankar kommer upp, trots att både chefen och tjejen jag jobbar mest med är superförstående, berättar om hur snurriga de själva kände sig när de började på jobbet och inte hade lärt sig rutinerna ännu, att jag ska ta det lugnt och inte pressa mig, säga till om jag behöver gå ifrån, osv.

Jag känner mig misslyckad utan att ha misslyckats. Obekväm och generad. Avslöjad som inkompetent, samtidigt som omvärlden inte verkar se, eller ser och bryr sig inte. Eller kanske bara avfärdar utan att säga något, jag vet inte. Det värsta är väl att omvärldens uppfattning knappt spelar någon roll, det har gått för långt, jag kan redan konsten att kritisera mig själv utan och innan, behöver ingen utomstående som gör det åt mig.

Jo, jag vet att jag blåser upp saken till alldeles för stora proportioner. Det går långt utöver situationen som är vid handen, trådar spinns till gamla skräphögar och jag trasslar in mig i gränslandet mellan nu och då.

fredag 9 januari 2009

Uppdykande

Här råder bloggtorka. Har bara inte känt för att skriva av mig något. Har inte läst andras bloggar heller så jag har ingen koll alls på vad ni håller på med! Men jag kommer tillbaka...

Är så frusen idag, har huvudvärk, kollade tempen nyss och jag har en aning feber. Hoppas det inte är starten på en influensa. Jaja.

Herregud vad svårt det är att inte dras med av prestationsångest på arbetsträningen. Jag känner mig hela tiden generad över att jag inte jobbar tillräckligt fort, måste fråga en massa, osv. Man skulle tycka att det borde räcka när chefen säger att jag gör det jag gör bra, att jag ska ta det i min egen takt och inte pressa mig själv, men nej, osäkerhetskänslorna lever sitt eget lilla liv.

Ska göra en kopp choklad och grotta ner mig i självömkan.

tisdag 6 januari 2009

Linolja

Konstigt väder, en dag iskallt och klart, nästa dag grått och nollgradigt. Igår var det jättevackert och -10. Jag skulle ha fått skjuts till jobbet men bilen vägrade starta, så jag fick gå, men det var faktiskt rätt skönt. När jag slutade vid 12 gick jag och fikade på stan med C, och efter det var jag helt slut och somnade framför tv:n. Även om jobbet är icke-intellektuellt så tar det på min hjärnkapacitet. Emotionellt också, känner mig liten och obetydlig och rädd för att vara i vägen, även om folk de facto är snälla mot mig.

Men en sak är jag lite nöjd med. I söndags grävde jag fram målargrejorna, för första gången på flera år. Jag är ingen konstnär och har aldrig gjort några seriösa ansträngningar, kluddar lite bara efter känslan, eller egentligen mindre för att uttrycka mig och mer för att muntra upp mig själv. Mest fantasilandskap. Många av färgtuberna hade torkat, de var urgamla, typ 15-20 år, men hade också ett enkelt färskare set, oanvänt, som funkade. Hittade också bordsstaffliet inkilat bakom Trivial Pursuit. Det som saknas är bra ställen att sätta tavlorna på tork (jag gillar olja bäst), tur att jag bara målar små, mindre än A4.

Trodde knappt att jag någonsin skulle måla igen. Ibland har folk frågat efter det, jag brukade ge bort tavlor ibland, men det har kännts så otroligt långt borta, bara ångest och brist på kreativitet. Så skönt att ha tillgång till det igen.

söndag 4 januari 2009

Dygnsinställning

Med en lättnadens suck konstaterar jag att den värsta ångesten släppte framåt 7. Den här gången också. Tidiga morgnar är piss, utom om jag är riktigt uppåt, då är de bäst. Lustigt. Har ändå sällan behövt tampas med ångestdito de senaste månaderna, eftersom jag oftast sover föredömligt, i säng före midnatt och vaknar pigg vid 7-8. Och det utan sömnpiller. Har väl sällan sovit så regelbundet. Det blir tydligt kopplingen sömn-mående.

Dagen är ett oskrivet blad. Jag borde göra något kreativt. Eller nåt.

Jag är så himla lättroad ibland: Prescription drug or metal band

Utesluten

(Haha, vilken lång time-out det blev då...)

Vaknade 4 med morgonångest, det var ett tag sen. Den här gången centrerat kring framtiden. Ska jag någonsin få ett jobb igen? En utbildning - nej det är nog kört. 20 år av potentiellt arbetsliv kvar, men inga visioner, bara ett malande obehag. Känner mig oerhört klantig på arbetsträningsjobbet som sabbade en nål på en moj som man sätter fast etiketter med, det spelar liksom ingen roll att de sa att detta hänt många gånger förr, så fort jag missar något, eller bara jobbar för långsamt, för osäkert, eller frågar för mycket, eller frågar för lite... jag känner hur mitt existensberättigande fräts bort. Självklart vet jag i teorin att jag har ett egenvärde bortom mina prestationer; i praktiken flåsar skuldkänslorna mig i nacken när jag inte är duktig. Det är inte bra eller dåligt, det är liv eller död.

Vet inte varför det blivit så. Enda perioden i mitt liv då jag verkligen var högpresterande var på mellanstadiet, innan min pappa dog. Ok, jag läste lite kort på en prestigeutbildning men utmärkte mig inte på något sätt (och sen blev jag psykfall). Har enbart haft lågstatusjobb. Städar för lite, äter för mycket, ser hellre dumma tv-serier än läser poesi. En väldigt långt ifrån perfekt perfektionist.

Visst låter jag självömkande nu? Man kan bli sån när man är rädd. Jag är rädd, för hinnan mellan accepterad och oaccepterad är så tunn...

Ok, nu får jag intala mig att om ett par timmar kommer jag att må bättre.

lördag 3 januari 2009

Gäsp

Inte så mycket skrivande här. Jag får skriv-ryck och icke-skriv-ryck och just nu har jag det senare. Det växlar väl rätt vad det är.

torsdag 1 januari 2009

Arkeolog

Tyckte om min småskaliga nyårsafton. Jag och Mannen åt lax, blev salongsberusade och pratade en massa, om oss och om gamla tider. Det är jävligt häftigt att man kan vara ihop i snart 10 år och fortfarande ha saker att upptäcka om varandra, att förtroendet bara växer.

Jag har haft en märklig upplevelse. Min pappa har länge varit helt utraderad ur mitt minne, utom precis stunden när han dog (jag var 12 och närvarande). Kommer ihåg en hel del annat från barndomen, men han har liksom varit urklippt ur bilden. Plötsligt kom det fram bilder från när jag var 5-6 år, han berättade godnattsagor som han hittade på, om trollen på Raggdynan, jag mindes ordet men inte vad det var, fick googla fram att det är ett berg vid samhället vi bodde i då. Sen minns jag att han hittade på lekar för att hålla oss lugna i bilen när vi var ute och åkte. Jag kan inte se honom tydligt men skymta honom. Det känns otroligt splittrat. Å ena sidan lite varmt att ha hittat rätt på ganska mysiga minnen, å andra sidan väldigt obehagligt att något stör balansen. Påträngande på något sätt. Ibland är det så jobbigt att dras med sitt förflutna, att jag ska behöva hänga ihop med hon där. Hur står man ut med sånt?