måndag 29 november 2010

Storstadshyllning

Jag äter mig igenom Stockholm. Smaskiga kycklingspett hos Mannens dotter, härligt japanskt "julbord", pannkakor med jordgubbsylt och vispgrädde till frukost. Stockholm är lagom kallt och lagom snöigt, solen skiner. Hotellet är ett 1600-talshus i Gamla stan. Ska iväg till Mannens barnbarn snart. Med andra ord - jag har det bra!

lördag 27 november 2010

Avgång

Vaknade någon minut innan väckarklockan ringde, härligt. Det går så mycket lättare då än att bli sliten ur sömnen. Jag sitter med kaffekoppen, några ögonblicks samling innan dusch-smink-packa-taxi-noja över allt man glömt. (Packningen är dock förberedd, handlar mest om att få ner sakerna i väskan. Har lärt mig av Mannen att göra en packlista att pricka av.)

Skönt, jag är på humör att ge mig ut i världen. Sånt vet man aldrig innan.

Så, kaffet urdrucket.

torsdag 25 november 2010

Tandtroll

Varning för äckel!


Det gick bra hos tandhygienisten (för den som inte vet så är det första gången jag uppsöker tandvården på 13 år...). Fast jag spände mig så mycket att jag har värk i kroppen nu. När andra människor får spänningshuvudvärk så får jag spänningsbenvärk, ibland kan jag knappt gå. Slocknade på soffan när vi kom hem.

I flera år har jag haft en massa var som kommit ut då och då på ett ställe i tandköttet. Äckligt, men jag har aldrig förrän nu vågat gå till tandläkaren. Visade sig på röntgen att en tandrot är helt inflammerad och har alltså varit så i flera år, men jag har undgått grym tandvärk för att varet har hittat ut istället för att ansamlas. Nu ska jag få det fixat strax före jul. Jag är skräckslagen för det låter jättehemskt. Men det blir nog ännu hemskare om jag inte tar hand om det nu, så jag ska gå!!

Stilla

Det känns lugnare idag, tystare i skallen, trots att jag ska till tandhygienisten strax. Stackars Mannen som har jobbat natt ska köra mig, det är inte här i stan. Sen ska han iväg på mer jobb, och jag får väl börja kolla vad som ska tvättas inför Stockholm. Får jag bara göra allt på mitt sätt så tror jag resan blir kul. :)

onsdag 24 november 2010

Julefrid

Jag är aspackad (enligt mina mått mätt). Känns bra. Ska fortsätta tills jag inte kan sticka mer. Lyssnar på julmusik av Orphei Drängar (manskör) Stille nacht, helige nacht På flera sätt är det sorgligt att jag inte kan bättre, men det känns bra för stunden.

---------

Nu är det opera och Haribo salta nappar.

Inga pekpinnar, jag är väl medveten om vad alkohol gör och inte gör med mig.

Attackhund

Jag går på ett galler med morrande kamphundar under mig. Jag mår inte dåligt för idag, men är orolig för imorgon, eller då sen någon gång i framtiden, när allt rasar igen. För är det någon läxa jag lärt mig grundligt så är det att jag inte kan lita på mig själv. Människor har skrämt mig, men ingen har hotat mig så kraftfullt som jag hotat mig själv, med vapen och kemiska stridsmedel. Jag tror aldrig jag får tillbaka tilliten till att jag vill mitt eget bästa. Det finns helt enkelt för mycket som talar för motsatsen. Och jag kan ju inte ge mig själv besöksförbud...

Leva för dagen, ja. Men det kan man bara göra till en viss gräns, man måste vara lite förberedd också. Ha psykakutens nummer inprogrammerat. Det kan trots allt lindra fallet. Balansgången förutseende-fördomsfri.

Jag kommer nog aldrig att bli charmigt okonventionell när galenskapen slår på, skriver inga mästerverk, pussar inte Keith Richards (eller folkhems-ditot Jay Smith), dansar inte bland blommorna (eller höstlöven, eller snödrivorna). Jag blir mer småvirrig eller vandrar långa grå korridorer. Eller då livsfarlig. Ibland känner jag att om jag åtminstone varit lite genialisk så hade det varit ok.

Äsch vad dyster jag var ikväll då. Fast egentligen är jag inte dyster alls, bara full av tankar och har ingen hemma att dela tankarna med. Tror jag ska dricka sydafrikanskt bubbel och sticka på en halsduk. Det känns som rätt kombination.

Dumburken

Litet tv-tips: Annas eviga på SVT2 kl 20.00 (går också i repris torsdag och söndag, samt finns på SVT Play)

Är jag sjuk eller är jag frisk? Var går gränsen för psykisk sjukdom? Är det så att "galenskap" i vissa lägen kan vara ett normaltillstånd och till och med nödvändigt för att klara av och tackla verkligheten? Har vi för snäva ramar kring vad som ska uppfattas som sjukt eller galet i vårt samhälle? Gäster är Caroline af Ugglas, artisten som nyligen kom ut med en självutlämnande bok med samtal hon haft med sin terapeut. Journalisten Arvid Lagercrantz, som sedan många år är diagnostiserad med en bipolär sjukdom. Och så psykiatern Åsa Nilsonne, som ju som läkare ska avgöra vem det är som är frisk eller sjuk. Programledare: Anna Lindman Barsk.

Synvilla

Sov ovanligt oroligt, jag tror det var för att jag sov på dagen igår. Typiskt nog somnade jag till sist in skönt framåt 8 på morgonen. Tur att jag inte absolut behövde gå upp. Inte så hispigt rastlös, fast ut ur huset måste jag. Kaffet är slut, ve och fasa (fast det finns pulverkaffe så det är inte riktigt synd om mig). Jag dricker presskaffe och den sort jag gillar (Arvid Nordquist) finns på Ica Maxi 35 minuters promenad bort (det tar ungefär lika lång tid att åka buss i den här staden som kollektivtrafikens Gud glömde). Tänk att en gång i tiden var dagens begivenhet på gott och ont att tenta i biokemi, eller skynda sig med astmasjuka barn till akuten, eller att gå på fest. Nu är det att köpa kaffe. Jag känner mig så patetisk att det är skrattretande, för om jag inte skrattar så gråter jag.

Jag ser spindlar i ögonvrån. :S

tisdag 23 november 2010

Fnatte

Rastlös, rastlös. Kanske för att jag sov drygt en timme på eftermiddagen. Lustigt, för jag kände mig inte så trött, mer uttråkad, ändå somnade jag rätt snabbt. Nu kämpar jag för att inte äta hela tiden.

Ringde en kompis. En gång i tiden var vi rätt tajta, nu är det inte så ofta vi hörs, men det var trevligt. Hon är jämt ute och reser, till platser som Jordanien och Georgien, vi lever verkligen olika liv.

Vill att Mannen ska vara här, men han är på bio med en brukare.

Borde kanske lägga mig på spikmattan en stund, jag behöver något som överröstar krypet i kroppen.

Abstinens

Idag saknar jag mina hypomanier så in i h-e. En form av "drogromantik". För mig är de oftast "snälla", euforiska, ok jag shoppar en del och får knäppa idéer som jag dock sällan iscensätter, men mest går jag runt i min bubbla och älskar allt och alla. Och sen kraschar jag och mår uselt, men det vill jag förstås förtränga. Kanske får jag aldrig uppleva himlen igen om jag fortsätter med behandlingen. Men kanske slipper jag också bo på oceanens botten. Är det värt det?

Jag trodde jag var nöjd med att må lagom bra, men nu vet jag inte.

söndag 21 november 2010

Utklädningkläder

Väntar på att herrarnas skidstafett ska börja. För att inte vara ett sportfreak uppskattar jag sport lite för mycket. Utmärkt sätt att döda tankesnurr. Vem kommer först uppför backen, liksom, livet i sin mest basic form.

Kan inte låta nog vara nog. Jag borde vara lyrisk över att leva så här jämförelsevis ångestfritt. Lägger mig ner och somnar gott på kvällen utan kemisk assistens, bara det. Och ändå... (äsch, det här har jag ältat om och om igen) jag undrar hurdan jag är om man skalar bort alla piller? Är det jag som är lugn, eller är det medicinernas täcke som ger den illusionen? Har något ändrats, eller skulle jag återigen leva i virvelströmmarna om jag tog bort dem? Finns det något "verkligt jag"? Är jag sjuk eller bara missanpassad? Om jag skulle leva i "bara jag", skulle jag vara lika miserabel som förr, eller har jag utvecklats tillräckligt? Behöver jag flyga högt för att vara det där självet? Är mediciner fusk? Är smärta ädelt och karaktärsdanande? Missar jag något? Eller får jag något?

Jag misstänker att det ser glasklart ut för en utomstående. Utan mediciner: frekvent suicidal. Med mediciner: halvt om halvt normalfungerande. Ja, verkligen glasklart. Alltså väldigt svårt att förklara att ambivalensen ändå finns där.

Kan jag vara lycklig utan att vara lycklig? Räcker det med att vara jag? Är sjukdomssymptom jag? Vi bor båda i min hjärna, så hur drar man linjen?

lördag 20 november 2010

Projektion

Tyst. Inte ens musik. Bara hushållsmaskinerna. Mikron, pling. Tvättmaskinen, beeep beeep. Kökstimern, bip bip bip. Lyssnar efter grannarna men ingenting. Det är inte särskilt lyhört här så det betyder inget särskilt.

Har pratat på telefon två gånger med Mannen som jobbar. Det är konstigt, vissa dagar tänker jag inte så mycket på att han är borta, vissa dagar saknar jag intensivt att ha honom i närheten.

Pratade också med en tjej jag lärde känna när vi delade rum på psyk senast. Hon mår bra nu och det känns upplyftande, vi ska ses snart. Skönt att prata med någon som inte är i konstant kris. Jag kan vara lite nedlåtande mot personer som ständigt mår dåligt, antagligen för att jag skäms över den krävande sidan hos mig själv. Jag vill inte vara den som ständigt springer runt och ropar "hjälp mig!", fast ibland är jag ju det. Svårt att acceptera sin inre fjortis. Eller treåring.

fredag 19 november 2010

Fredagsmys

Lyxdag. Sovmorgon. Lunch på restaurangen vid havet. Klipp och färg hos frisören, nu har jag hellugg och trivs jättebra, och rödfärg över min beigetristess. Fick kul post också, en bok som en fotograferande kompis har gjort. Ska ringa ungarna snart när pluggdagen deras är över. Universum känns snällt och vänligt, åtminstone i min millimeterstora fläck av tillvaron.

onsdag 17 november 2010

Ghostbusters

Har varit lite trött idag, sov en stund mitt på dagen medan Mannen lagade mat. Det känns lite lustigt men trevligt att sova mycket utan att vara deprimerad. Jag har inte varit deprimerad på många månader nu. Ångest ibland, upprörd, stirrig, men nej, inte nedstämd på det sättet. Blev påmind om självmordsspöket i en konversation med en vän, men det är just ett spöke nu, något halvt genomskinligt som skymtar i ögonvrån när månen skiner men snabbt går upp i icke-materiella atomer. Inte en tremeters staty i svart marmor som när som helst kan väckas till liv.

Vilken lättnad det är att inte leva under dödshot! Sedan hur länge det varar... men det spelar ingen roll idag.

Ångestfrön

I måndags hade jag gått en massa så jag hoppade över träningen (redan), men jag gick igår så nu är jag stel här och var och på ännu fler ställen. Men det känns som en seger att jag klarar ett pass trots att jag är graciös som en elefant, dock tyvärr inte lika stark.

Förföll till shopping i måndags. Jag har annars hållit mig ifrån större inköp på ett tag. Men nu blev det ett par tweedbyxor, jag gillar tanken på att inte alltid gå i jeans. Ska bara sy upp dem, suck, lika tråkigt varje gång. Har trots allt pengar kvar på kontot fast det är den 17:e, det är alltid trevligt. Det blir till att sätta sig och räkna lite på nästa månad, kommer att gå en del på Stockholm och Malmö. Äsch, nu ska jag verkligen inte klaga, finns många många som har det mycket sämre.

Kanske är det den stundande julen som gör mig prylfixerad (mer än vanligt). Jag vill ha en ny adventsstake, och en ipod nano 6g, och en bluerayspelare (vad det nu ska vara bra för), vill åka till London också (fast det skulle jag inte orka, jag orkar knappt med Göteborg). Det är inte riktigt uttråkning, mer någon sorts "det gäller att passa på för man vet aldrig när katastrofen kommer". Jag kommer nog aldrig lita på ett liv utan katastrofer.

Stockholm nästnästa helg. Får se hur det kommer att gå. Jag vill åka men det är nervöst. Vi fick en inbjudan att komma över till Mannens dotters svärföräldrar (som jag inte känner) så nu dras snaran åt.

Vill. Borde. Kan(?)

måndag 15 november 2010

Malört

Fastnade i minnenas arkiv d.v.s. gamla låtar. Ett album som hängt med mig en stor del av min tid som psykfall är Aimee Manns Lost in space. Det passar så utmärkt väl att gömma sig med under Region Skånes gula filt när man är inlagd och dels hopplös, dels hatisk mot en käck omgivning som vill få en att tänka positivt. Albumet består av trallvänliga små låtar om helt störda människor med störda relationer.

you paint a lovely picture
but reality intrudes
with a message to you
and it's real bad news
(Real bad news)

nothing fuels a good flirtation
like need and anger and desperation
(The moth)

all the perfect drugs
and superheroes
wouldn't be enough
to bring me up to zero
(Humpty Dumpty)
Ibland tror jag att jag aldrig hade stått ut utan liknande doser av bitterhet när det var som värst.



söndag 14 november 2010

Sax

Plötslig våg av välbehag och energi. Användes till att diska, hahaha. Springsteens Badlands i lurarna. Blir lite sugen på att måla.

------------

Det blev: (och bekymra er inte med tolkning, jag ville bara känna på de färgerna)

Omelett

Stesolidsömn, alldeles utmärkt, tror jag kvävde något i sin linda. Idag har jag mest vimsat omkring. Kokat ärtsoppa och storhandlat (vad jag nu ska med 30 ägg till, men de kostade bara en tia...) Letat rätt på ett par hjärnceller som skramlade omkring och skummat ett par vetenskapliga artiklar på engelska och svenska om Valdoxan (agomelatin) som är en ny antidepressiv medicin, bara för att det kom upp i en diskussion. Min slutsats är främst att det är himla skönt så länge man slipper hålla på och klafsa runt i AD-träsket. Klämde en halv veckotidning på det. Intellektuell eftermiddag.

Som motvikt har jag nu målat naglarna, svarta med grönskimmer, kanske de trötta hjärncellerna flyter ut i fingerspetsarna.

lördag 13 november 2010

Följdaktligen

Jag har offrat lite på den sociala samvarons altare och gått på födelsedagskalas i Mannens familj. Observera att detta inte betyder en snabb bit tårta, nej det är lunch med vin och öl för den som önskar, sedan kaffe och flera sorters kakor, och lite längre fram på kvällen smörgåsar. Det var i och för sig rätt trevligt, alla är snälla (t.o.m. när jag och ena sonens tjej i vänskaplig anda började diskutera transpersoners rätt att få barn höll sig folk artigt lugna). Jag blir bara som vanligt äckligt trött och lite uppvarvad samtidigt. Mannen fick köra hem mig i förtid, sedan åkte han tillbaka, det är skönt att det går att ordna det så, jag vill ju inte att han ska behöva avstå från att umgås med sin son så mycket han vill. Är det i samma lilla stad är det ju lätt ordnat. Jag stannade ett par timmar längre än jag orkade, men som sagt, det finns ett värde i att uppföra sig hyfsat mot släkt, de ska inte tro att jag inte gillar dem.

Svårt att lugna ner mig nu, det kryper och allt verkar så otroligt viktigt. Måste tvätta handdukar nu, måste synka mobilen nu, måste fylla i lappen för den där jävla prenumerationen på Allt om Mat som jag får för mig att jag ska ha. En är rätt skrattretande ibland. Men skratt är väl bättre än gråt.

fredag 12 november 2010

Hollywoodfru

Dagen försvann, och det känns helt ok. Har vilat och vilat, inte desperat trött utan bara behagligt lat. Kramat kudden och kramat Mannen, druckit kaffe och tittat på Discovery. Fått mail från en "psykkompis", hon mår bra och ser framåt. Åkte dagens spännande runda för att komma ner till stan, det pågår massivt gatuarbete i centrum och varje dag är det någon ny avspärrning. Nu äger jag iallafall en crémant de Loire som jag inte testat förut, blir kanske att vi dricker den ikväll. Jag har tjuvstartat genom att dricka Kullamust. ;) (det är bara ren äppelmust, urgott)

Orkar inte dra fram kameran men jag fick jättefina blommor av Mannen igår. Mörkt, mörkt röda germini, gulorange små och stora rosor, höströda och gröna löv. Jag blir verkligen glad av att få blommor! :D

Tänk om jag kunde sudda ut allt det andra som ständigt lurar i hörnen, ångest och mörker och dammråttor, och bara se det här, ett seriöst lyxliv!

onsdag 10 november 2010

Hurtbulle

Jag är stolt över mig själv. Gick verkligen iväg på jympan. Och stannade hela passet. Heja heja! Flåset lämnar som sagt en del övrigt att önska, men jag joggade istället för att gå och hängde nästan med hela tiden. Det hjälper att jag jympat förut och kan många rörelser, så jag krockade åtminstone inte med folk, även om det känns att man är 15 kg plus nu. Styrkeövningarna gick rätt kass, 10 armhävningar ja, 25 nej, så är det bara. Men jag övertalade mig själv att ingen där har rätt att döma mig, jag är där för min egen skull, och det funkade ganska bra. Tillsammans med en timmes promenad känner jag mig faktiskt mentalt avslappnad.

Tänk om jag kan hålla detta inne nu. Skaffa mig lite kondis till nyår. Nästa pass blir på måndag. Satsar på två ggr/vecka tills jag har kommit igång, sedan tre.

Ja, bra föresatser har jag åtminstone. :)

Ljus

Gick upp tidigt för att väcka Mannen. En våg av tacksamhet sköljer över mig. Allt jag har, tryggheten, värmen, materiellt och framför allt immateriellt. Allt som kan försvinna på ett ögonblick, jag får aldrig glömma att uppskatta det.

Borde nog gå och lägga mig igen en stund. Bara det, jag har utrymme för att vila när jag behöver istället för att tvinga mig på benen, med allt det innebär av kraschrisk. Jag är lyckligt lottad som inte drivs mot katastrofen, det hade kunnat vara så annorlunda. Det finns inga garantier för någonting, men just idag, just nu...

tisdag 9 november 2010

Sport-bh

Håhåjaja. Medicinerna stannar, i alla fall några veckor tills jag har tänkt, känt, upplevt.

Imorgon har jag tänkt gå på jympa. Minst ett år sen sist? Två? Tappad sug i samband med viktuppgången. Jag är fortfarande stl elefant men lite flås kan jag väl iallafall skaffa mig. Kommer fantastiskt nog fortfarande i de största av mina träningskläder utom bh:n, som jag fick köpa en ny idag. Så nu när jag har investerat 400 kr är jag helt enkelt tvungen att gå dit imorgon. Ska komma ihåg att om jag kör slut på mig så har jag lov att gå innan passet är slut, jag är trots allt totalt otränad och ska inte skrämma livet ur mig själv. Tyvärr tycker jag att det är urtrist att gymma, det är ju flexibelt och bra annars, men jag behöver en lekledare för att pressa mig lite, jympan funkar bättre. Och det där med att räkna repetitioner är jag urkass på (hur svårt kan det vara? tydligen jättesvårt...)

Mår bra, trots telefonsamtal med sörjande kompis, Lasermannen II, annalkande vinter och lite ebb i kassan (jag har ett sparkonto så det är inte synd om mig på riktigt), nä förresten jag kollade på telefonbanken och jag hade mer kvar än jag trodde, så stryk det. Har sovit tillbaka mina krafter efter helgens liv och rörelse, fast nu känner jag ett behov av att ta det lugnt ett tag. Vara ännu mer självisk än vanligt.

måndag 8 november 2010

Kontaktuppgift

Höll på och bläddrade bland kontakterna i mobilen och såg dr B:s mobilnummer. Lustigt delade känslor, å ena sidan tycker jag bra om att träffa honom för det känns som om han bryr sig, å andra sidan vill jag inte se eller prata med honom förrän i mars då det är planerat, vill att det ska vara så pass bra under tiden att psykvården inte behövs. Det är väl iofs ett gott tecken att jag inte strävar efter att störa honom i tid och otid, bara för att få någon sorts bekräftelse. Jag vill inte binda upp min identitet kring vårdkontakter, och på det sättet är det skönt att inte gå i terapi längre. Fast ibland är de ju ändå bra att ha... Balans, som med allt annat.

Men jag är trött på att vara medicinerad. Inte på grund av någon särskild upplevelse, bara rent teoretiskt. Eller snarare, den teori som säger att man måste gå till botten med de psykologiska grunderna. Finns en del teorier att välja och vraka bland... Och som vanligt väljer jag egentligen känslomässigt, från dag till annan.

Uteliv

Vi åkte ut till ett strövområde vid en sjö. Mitt på dagen en måndag, inte en själ där. Bara en talgoxe, och så två småfåglar som liknade blåmesar i rörelsemönstret men var aningen större och rätt mycket vita, det lilla jag hann uppfatta. Rostfärgade lövhögar mot silvergrå bokstammar, accentuerat av skirt ljusgula lärkträd, och så den himmelsblå himlen. Kalluft i näsan, en känsla av att bli avtvättad och upputsad. Lugn.

Kallsol

Mycket sömn. Är inte lika ledsen och ångestfylld idag. Vad kan jag göra, jag får försöka njuta av det jag kan njuta av och skriva av resten.

Klart och frostigt, idag måste jag gå ut.

söndag 7 november 2010

Idiotjävel

Jag känner en lätt men behaglig yrsel. Tog lite av Mannens grovsnus, det är överenskommelsen, jag får bara snusa när jag är full (cigaretter tycker jag numera är äckliga oavsett min status). Full är jag också, lite, valde mellan Stesolid och sprit och bestämde mig för att Xanté och Bailey's är godare.

Är besviken på mig själv. Fick återigen ett bevis på att även om jag är bättre så är jag inte bra. Vi har haft Mannens dotter och barnbarn på besök i några dagar. De är underbara allihopa men jag orkar inte med. Och så kom det folk hit till luncher och middagar, jag gillar alla, inga konflikter, ingen skit, men min hjärna packar ihop sina pinaler och rymmer till något dimhöljt träsk. Idag skulle gänget på släktträff men jag var slut imorse efter tio timmars sömn, kunde inte ens föreställa mig hur jag skulle ta mig ur pyjamasen (som jag fortfarande sitter i). De var så förstående för att jag inte orkade. Jag känner mig som skit. Hur ska folk stå ut med mig? Vill inte vara konstig. Vill inte sticka ut på ett sånt patetiskt vis.

Har suttit framför SATC, ätit överbliven pizza och chips och sista biten av en chokladkaka som jag hittade i kylskåpet. Bytte batterier i vågen som ungarna (4-åringar) har använt som pall i badrummet och kört slut på. Men tänker inte ställa mig på den vågen inom överskådlig framtid, jag har bara ätit och ätit i flera dagar och det tänker jag fortsätta med.

Jag är så ledsen. Ser verkligen fram emot att åka till Stockholm i slutet av månaden, helt ärligt, men jag är så orolig för att återigen inte orka och vara den tråkiga som bara sitter i ett hörn helt vimmelkantig.

Förstår inte. Jag mår ju i stort sett bra. Något har gått så jävla snett med min hjärnkemi. Jag som brukade orka det mesta. Jobb, småbarn, hårt plugg, engagemang. Vart har jag tagit vägen?

Fyllde min dosett och kände mig så hatisk. Kanske är det alla piller som sänker mig? Jag vill ha en enkel lösning. Jag vill veta att bara jag slänger tabletterna åt helvete så blir jag normal. Vill inte vara sjuk och störd och handikappad.

Letar kemisk tröst i nikotin och etanol och socker. Drömmer om ork och kompetens och gnista. Vet att jag inte finner det på detta sätt, självklart vet jag det, jag är för smart för mitt eget bästa, men hittar ingen kämpaglöd i mig själv ikväll.

Längtar efter tiden då jag faktiskt trodde att kniven skulle hjälpa. Men jag har ju slutat, det är off-limits. Några av mina mest aggressiva attacker mal i huvudet i fyrfärgsbilder. Att se ut som jag känner mig. Men nej, det är helt enkelt nej.

Borde försöka att åtminstone ta mig in i duschen innan Mannen kommer hem, han har haft en lång dag. Min dag har inte ens börjat.

onsdag 3 november 2010

Vidöppen

En rush ikväll, intensivt välbehag i kroppen trots överlastad hjärna, eller kanske på grund av. Vi åkte på Forskningens dag. En lång eftermiddag med föredrag. Det mest spännande tyckte jag var att man forskar på kopplingen inflammationer-depressioner som eventuellt öppnar dörren till nya behandlingsmetoder: http://www.vetenskaphalsa.se/depression-kan-bero-pa-inflammation/  Något mindre spännande kanske att man kommit fram till att ensamstående invandrare med låg ekonomisk status boende i förort hade större risk för psykisk ohälsa (vem kunde tro det?) Vinkade åt Sofia Åkerman, tänkte kolla in posterutställningen men det var för mycket folk för att komma fram, men på webben hittade jag en, denna intressanta jämförelse mellan bipolär sjukdom och borderline: http://www.vetenskaphalsa.se/wp-content/uploads/2010/10/ForskningensDag2010_11.pdf

Det kändes bara så roligt att sitta på en föreläsning igen, även om jag flöt iväg ibland.

På tåget hem träffade vi på vår vigselförrättare, en färgstark liten liten dam, läkare.

Fick också utkastet till artikeln om mig (bara i en studenttidning), det var inga gigantiska fel och vi är överens om vilka bitar av vårt samtal som ska bort. Var lite kul att bli intervjuad, det har jag ju aldrig blivit angående livet som psykfall, bara annat. Nu är detta bara ett studentprojekt så det blir knappast någon större spridning. Det jag egentligen tycker är roligast är att jag fick testa på intervjusituationen och klarade det bra, blev inte ens särskilt knäckt efteråt.

Mannen håller på och röjer duktigt bland kartonger och papper. Hans dotter och barnbarn kommer hit över långhelg så det gällde att gräva fram gästsängen under högarna så jag har någonstans att sova. Jag står mest och hejar på. ;)

Jag mår verkligen så bra, går en decimeter ovanför golvet.

Privatsak

Internmeddelande: älskar dig mer och mer! Är det inte magiskt?

Clownfisk

Det är tre år sedan jag fick börja med lamotrigin, ett nytt kapitel. Flera "extra allt"-krascher men många bra dagar, att andas, känna avslappningen i kroppen, bara den där fjärilen i maggropen som aldrig försvinner, fast när resten av mig svävar kan den sväva i takt en stund.

Jag har inte vant mig.

Fortfarande känns det inte som en rättighet utan något som kan tas ifrån mig när som helst. Utom de dagar då jag tar det för självklart och som om det aldrig varit annorlunda, det är då jag blir oförsiktig.

Men lite oöverskådligt är det. Det vanliga som känns ovanligt. Alla minitoppar, fler än förr (varför?) Svackorna som är vedervärdiga som alltid men försvinner på ett kick. Var finns det ett jag i allt detta? Är det kanske fel fråga, kanske är jaget inte nödvändigtvis en enda solid sten som ska letas upp, utan en mosaik, korallfiskar som simmar fram och tillbaka?

Jag känner mig inte identitetslös, inte alls, mer svår att få syn på. En synvilla i 3D.

tisdag 2 november 2010

Forskningens dag på nätet.

Tänker slå ett sista-minuten-slag för Forskningens dag i Malmö idag och Lund imorgon. Såg just att man kommer kunna titta på det live på nätet imorgon 3 nov mellan ca 13.30-18.00. En massa forskare håller mini-föredrag på 10 minuter om olika depressions- och bipolärrelaterade ämnen.
http://www.vetenskaphalsa.se/folj-forskningens-dag-pa-plats-eller-pa-webben/

Finns en tillhörande tidskrift:
http://www.vetenskaphalsa.se/nytt-nummer-av-aktuellt-om-vetenskap-halsa/

Jag har tänkt ta med Mannen och åka till Lund.

Sängvanor

När jag mår bra är det en njutning att gå och lägga sig. Den fysiska känslan av att krypa under täcket, kudden rätt under nacken, att släcka lampan. Ibland när jag varit riktigt i gasen har jag vaknat mitt i natten och skrattat högt åt den häftiga sensationen av att drömma.

Just det där hur kroppen känns. Så olika.

Ibland är det lika njutbart att vakna. Energin strömmar till och huvudet är lätt.

Jag har ändå sovit sju timmar inatt så jag står hyfsat på jorden, men kroppen är så avslappnad-energisk att det känns som berusning.

måndag 1 november 2010

Rymdraket

Usch, gillar inte när jag börjar titta på TCM, inga reklampauser och jag har lite svårt för att sitta igenom en film i ett sträck. Gör jag det ändå som på bio så spejsar jag ut efter någon halvtimme och ser liksom en bit här och där. Men nu har jag åtminstone sett början på 2001 - ett rymdäventyr och roats av rymdstations-estetiken, filmen är gjord 1968. Där finns en föregångare till Skype och pastellfärgade rymdflygvärdinnor. Men nu orkar jag inte resten, trots att jag gillar science fiction.

Borde gå och lägga mig, klockan är ju snart 23 enligt sommartiden och än har väl inte kroppen ställt om sig. Men jag är pigg, bara helt ofokuserad.

Galen

En favorit på ett tragikomiskt vis.

Otålig

Kommer inte ifrån tanken att jag kanske inte är sjuk trots allt. Eller kanske har varit men inte nu. Eller kanske är det bara min personlighet, min visserligen störda men dock egna personlighet.

Ska inte gunga båten nu, tar mina piller morgon och kväll, låter bli (tror jag) att rymma till London. Men väntar på en uppenbarelse.

Piiip

Aha, som jag misstänkte:  iPhone-bugg orsakar försovningar i dag 

Idag funkar det dock normalt igen med larmen.

Fast jag har en separat väckarklocka, mindre risk att batteriet tar slut. Mobilen är för påminnelser och medicinlarmen. Jag älskar att ha en kalender som piper i fickan, men man blir säkert mer dement av att inte träna minnet på samma sätt som förr. Å andra sidan, att bemästra en modern mobiltelefon kräver en del hjärnkraft, det också. Jag är jätteimpad av min 80-årige styvfar som just köpt en iphone som han glatt ägnar sig åt.

Njuter av sockerdrickan längs ryggraden. Tror jag får en bra dag.