Det är tre år sedan jag fick börja med lamotrigin, ett nytt kapitel. Flera "extra allt"-krascher men många bra dagar, att andas, känna avslappningen i kroppen, bara den där fjärilen i maggropen som aldrig försvinner, fast när resten av mig svävar kan den sväva i takt en stund.
Jag har inte vant mig.
Fortfarande känns det inte som en rättighet utan något som kan tas ifrån mig när som helst. Utom de dagar då jag tar det för självklart och som om det aldrig varit annorlunda, det är då jag blir oförsiktig.
Men lite oöverskådligt är det. Det vanliga som känns ovanligt. Alla minitoppar, fler än förr (varför?) Svackorna som är vedervärdiga som alltid men försvinner på ett kick. Var finns det ett jag i allt detta? Är det kanske fel fråga, kanske är jaget inte nödvändigtvis en enda solid sten som ska letas upp, utan en mosaik, korallfiskar som simmar fram och tillbaka?
Jag känner mig inte identitetslös, inte alls, mer svår att få syn på. En synvilla i 3D.
Mosaik är ett bra ord. Vi består av flera olika själv som visar sig vid olika tidpunkter. Kanske vi aldrig kan bli bara ett jag? kanske vi bara kan sträva åt att försöka få bitarna att passa ihop?
SvaraRaderamen hur en ska gå till väga har jag ingen aning om.
Kram!
Charlyene - jag vet inte om det ens går att passa ihop bitarna med vilje, kanske mer att upptäcka dem, se dem, låta bli att hata dem. Inte ta det på så blodigt allvar. Man får vara motsägelsefull ibland.
SvaraRaderaDet är så mycket lättare nu än när jag var 24, tiden spelar nog faktiskt en roll.
Kram!
Själv har jag aldrig fattat varför folk förväntar sig att de ska ha ett konstant humör, men jag vet att många tänker så. Var 17 kommer det ifrån??
SvaraRaderaAlltså, varför tänker människor att de ska fungera som förprogrammerade robotar? Skapar inte just den förväntningen en massa stress och onödiga problem?