Färdiggranskad

Mannen fick färdiggranska min lilla lägesrapport, och jag gick verkligen till läkarbesöket och tog med den. Det fungerar väldigt bra faktiskt, behövs inte så mycket frågor. Och så går det huvudsakliga ganska fort, vilket är bra om man träffar en läkare som vill hålla låda och upprepa allt minst två gånger... ;)

Enda förändringen blev att jag kan gå ner till 10 mg från 15 mg Abilify, och sedan lägga till 5 mg när jag vet att jag ska göra något stressigt eller känner att det är något lurt på gång. Det låter bra för mig, jag tror jag klarar av att reglera det själv. Och det är ju skönt att inte ta större doser än som behövs.

Så ja... nu är jag granskad för denna gång. Pust, stånk och stön.

Jag har hittat god alkoholfri öl, och nu köpte jag alkoholfritt bubbel för att testa. Kanske kan man bli renlevnadsmänniska? ;)

Nöjdhet

Håret är fixat! Brunt men inte svartbrunt, ungefär samma färg som mina ögon. Det här kommer jag nog att trivas i (tills jag får nästa ryck och blonderar mig eller något). Tyvärr lägger jag av princip aldrig upp bilder på mig själv i bloggen så ni får bara gissa hur det ser ut.

Sprang på stan sen och gjorde av med pengar. En hel knippe reaplagg på Esprit, och en ögonbrynspenna, den jag har är det bara en stump kvar av. Måste ha ögonbryn nu när jag har mörkare hår. Väääldigt viktiga världsproblem.

Nu får jag ta det lugnt resten av månaden, och resten av idag också för den delen, för nu är jag slut. Slut slut.

Men ändå. Jag mår tamigsjutton bättre sedan jag bytte till Abilify. Det grå dimtäcket är inte lika tjockt, det är lättare att känna entusiasm och inte bara tänka på det. Förra gången jag tog Abilify krånglade sömnen, men nu funkar det så länge jag är hemma i min egen trygga säng. Och annars har jag bra sömntabletter, de kvällar jag har svårt att varva ner. Jag har högre dos litium nu än då, kanske hjälper det till att balansera. Även när jag sover dåligt blir jag inte hypoman, det tror jag också kan ha med litiumet att göra. Bra kombination tydligen. Gör det den ska också, håller borta de mest skruvade tankarna. (Sen är Abilify - till skillnad från vissa andra piller - för mig ingen erotikdödare ;))

Ibland hatar jag medicinerna men just idag är jag väldigt tacksam. Det är skönt att inte vara galen.

Tidsrymder

Det känns syndigt att gå upp kl 5, fast har man lagt sig kl 22 så är det ju faktiskt 7 timmars sömn (utan sömnpiller) så det är egentligen ok, 7-8 timmar behöver jag för att vara normalfungerande. Och jag kan alltid gå och lägga mig igen en stund senare. Men som vanligt är sömn ett laddat ämne. Tänker att om jag börjar kompromissa och gå upp fast jag kunde klämt in en timme till så kanske jag börjar gå upp tidigare och tidigare och minska sömntiden mer och mer. Har ju hänt förr... Fast när jag hälsade på min mamma nyss sov jag bara 4-5 timmar och gick ändå inte upp i varv, kanske kan det avhålla mig när skräckhistorier inte gör det, vetskapen om att dessa mediciner gör sitt jobb och jag får acceptera och anpassa mig efter det. Kanske en hjälp att sluta glorifiera (delar av) min sjukdom.

Ser plötsligt fram emot att gå till frisören idag. Vill ha det kortare i nacken tror jag, små förändringar som man oftast bara ser själv (för att omgivningen ska lägga märke till något krävs att man typ snaggar sig och färgar stubben kolsvart ;)) Apropå färg så tror jag att jag är färdig med ljusorangerött nu, något mörkare till hösten kanske? Ska inte göra något idag men snart...

När jag satt på tåget och snackade med min son spånade vi om hur vi skulle vilja ha det om man kunde välja på två piller: ett som fick tiden att gå snabbare och ett som gjorde den långsammare, vilket skulle vi välja? Han ville ha långsam-piller (sonen som pluggar hårt och har ett socialt liv tyckte att han önskade att han hann med mer). Jag ville ha snabb-piller (så att man fortare kunde ta sig igenom de jobbiga stunderna). Hur skulle ni välja? Man får bara en sorts piller som verkar en stund, inte jämt. Väljer man mer himmel eller mindre helvete?

Gullviva

Belåten. Ett ord jag kanske sällan använder. Idag, en känsla av välbehag i kroppen. Inget dramatiskt eller högljutt. Mer en gullviva än en solros. Men definitivt lysande gul.

Securitasalarmet slår på. Hypomani på g? Sömnbrist? Nej. Överdrivet snacksalig irl eller på nätet? Tror jag inte. Shoppingdrift? Nej. Googlar fixa idéer? Nej. Sprit? Nej. Röjer garderober? Nej. Vill ta tåget till Gävle och leta efter bocken? Nej.

Kanske är jag faktiskt bara belåten. :)

Latmask

Dag 4 på Abilify och det börjar kännas bra. Huvudet klarnar och jag känner mig mindre dämpad. Inget illamående. Inga skuggor. Förstår varför jag gillat denna medicin förut. Nu ska jag bara ta den enligt anvisningarna och hoppas på att litiumet håller emot så jag inte åker upp för långt mot skyn. (Och vara evinnerligt glad att jag bor i ett land med högkostnadsskydd för varje ask kostar 2500 kr!)

Funderade lite på vad jag vill göra idag och svaret är: ingenting. Sitta lite vid datorn, gå och köpa mjölk och frukt och bröd, läsa en veckotidning. Tvätta håret (jag tvättar det bara varannan-var tredje dag när det är färgat, annars blir det kruttorrt). Lyssna på musik! Skita i att jag är improduktiv! :)

Knäppsnygg

Ett styck läkarbesök överlevt. Sommardoktorn är inte allt för skräckinjagande och verkar ha bestämt sig för att han kan ta mig seriöst. Lyssnar och tar till sig, trots att han samtidigt är rätt snacksalig. Han tyckte min plan med Abilify och Nozinan var bra så nu kör jag på det. Dessutom - efter att ha kollat tidigare förskrivningar - skrev han ut en hel del benso så jag har så det räcker ett år. Tur att ens överdoseringsdagar är över. Skönt att ärligt kunna säga att en kan hantera det.

Åh, tänk att få känna sig pigg, inte så hungrig men ändå symptomfri. Hoppas hoppas.

Abilify 5 mg är ljusblå och 10 mg ljusrosa. Ett piller för varje bebis *sarkastiskt skratt* (Queerbebisar kan få 15 mgs gula)

Jag var förresten j-t snygg idag. Svart tight över-knä-kort klänning (skit i valkarna!), svart kofta med stor fejkpälskrage, tjocka svarta strumpbyxor och mina kära röda skor. Och mitt nyfärgade hår och röda naglar. Liiite overkill för ett läkarbesök ;) , jag fick mest för mig att leka lite. Gillar att klä upp mig men har så sällan tillfälle, så jag hittar på anledningar. Det lär åtminstone stå "välvårdad" i journalen, haha.

Musgrått

Jag vet inte riktigt hur lyckat det här bantandet är. I natt drömde jag att jag vräkte i mig godis...

Laddar inför ett födelsedagsfirande idag, en av Mannens brukare fyller jämnt. En massa främmande människor som ska kallpratas med. Ser fram emot en roligare födelsedag, min äldste sons om ett par veckor. Bara jag och ungarna med deras tjejer, kan det bli bättre?

Ska jag göra något åt sovandet eller ej? Sömn är som den som läst min blogg vet en öm punkt. Nu sover jag visserligen massor totalt sett, men ryckigt, ligger vaken ett par timmar mitt i natten för att sedan vandra ut och in i drömmarnas värld fram till 10-11. Känner mig lite dimmig. Men sömnpiller är gift.

Lite tråkig känner jag mig. Medelålderskris? Tänker mer tillbaka än framåt, tänker på dagar med äventyr. Nu är jag för försiktig för äventyr. På ett sätt vill jag verkligen leva lugnt och stilla med min kära familj. Men på ett annat sätt känner jag mig blek och alltför anpassad. Borde vara lätt att hitta på något att piffa upp vardagen med, men jag kommer inte på något bra. Det mest spännande på senare år har varit besök på psyk när jag varit galen, och dit strävar jag inte. Just det, jag har varit galen ibland och det avviker ju lite från mainstream, men inte direkt konstruktivt. Alla människor verkar så kompetenta, eller åtminstone självklara. Jag känner mig som en grå liten förskrämd gammal luggsliten mus. Usch.

Ljuspunkt

Träffade en kompis igår och det var supertrevligt. Hon är så glad och positiv, samtidigt som vi kan snacka om jobbiga saker (hon är också bipolär). Skönt att ha lite socialt umgänge som inte bara suger musten ur en. Hon är inspirerande, trots att hon är väldigt sjuk ibland så har hon pluggat nu ett år på universitetet och har framtidsplaner. Vi bor en bit ifrån varandra men ska nog snart ses igen.

Fick ett papper från psykvården om att jag snart ska kallas till en intervju inför bipolärgruppen jag ev. ska gå i denna höst. Jag visste inte att man skulle intervjuas innan, det låter hemskans seriöst. Men det är kanske bra att de som går i gruppen är motiverade. Nåväl, det är trevligt att se att planen inte var bortglömd, jag är rätt paranoid med att tro att vården inte ska komma ihåg mig, att folk klickar i fel ruta på datorn och lägger papper i fel hög. Jag vet inte varför jag är så pessimistisk, det är sällan sånt har hänt mig. Kanske utgår jag bara från mig själv och hur jag klantar till det ibland! ;)

Idag ska jag verkligen bara slappa. Kanske gå ner till en bokhandel och se om de har någon söt Willow Tree figur till kompisen ovan (jag fick en fin ljuslykta av henne). Imorgon är det full fart på det artiga umgängeslivet igen så det gäller att ladda!

Motståndsrörelse

Hela livet. Så länge måste jag ta piller. Inga fler hypomanier. Inga fler överväldigande känslor. Jag har inte riktigt processat det ännu, det kryper längs ryggraden, jag vill inte.

Seg dag. Jag vaknade 6.00 och tänkte att nu blir jag pigg, men sen somnade jag om efter en timme och sov till 11.00 och nu orkar jag inte ta mig in i duschen, fy. Jag är genomtrött efter gårdagen då vi var i Lund, bl.a. tittade vi på Mannens sons examensarbete, en riktigt högteknologisk laser. Inte för att man förstod något men spännande var det. Han är verkligen supersmart.

Jag har diskat - innan det blev ett diskberg! Nu ska jag bara tackla nästföljande steg: dusch och promenad. Inte gå och lägga mig igen. Får se hur långt jag kommer.

Motståndskraft

Kämpar barnsligt emot mitt sömnbehov, men förlorar. I morse var jag uppe tidigt, före 6, med ursäkten att väcka Mannen som skulle iväg. 7 timmars sömn borde ha räckt, i mitt sinne. Men när han gått kröp jag ner igen och sov 2 till. Jag behöver helt enkelt 9-10 timmar nu, vare sig jag vill eller inte. Synd, 3 timmar kändes så bra, men jag vet ju innerst inne att det är vägen till fördärvet...

Jag har små ryckande och tuggande rörelser i munnen. De verkar delvis ha ersatt benryckningarna. Medicinbiverkning (antipsykosmedicinen). Hur mycket ska jag bry mig, är frågan? Blir det värre? Är det början på TD (kronisk muskelbiverkning) eller "bara" akatisi (störande rastlöshet i kroppen). Varför funkar det inte att bara ta Akineton (motmedicin)? Skit också att min ordinarie läkare är borta, sjuk antar jag, på obestämd tid. Skit för mig men jag är förstås också orolig för henne. Tänk om hon har fått cancer? Och för min egen lilla del, vågar jag utsätta mig för en sommarvikarie, det brukar inte vara någon hit?

Tröttsamt att medicinerna inte bara kan verka i bakgrunden utan att man alltid måste mecka med dem hit och dit. Det räcker med att jag måste få injektioner varannan vecka, mer än så vill jag inte behöva umgås med vården i sommar.

Nu väntar jag på att Mannen ska komma hem med färskfiskad fisk. Jag är inte så bra på att laga fisk annat än laxfiléer, men antar att det funkar att bara rensa och slänga in i ugnen. Experimentdags!

Hypokondriker

Klart jag inte kunde vänta med att hämta paket, men jag var åtminstone intelligent nog att ta med en ryggsäck som paketet fick plats i. När jag nyss lämnat Coop ringde Mannen (som jobbar), han var i stan och skulle ta en fika, så jag vandrade ner till Espresso House istället för hem. Kanske är det lite fånigt, antar jag, men jag tar chansen att få se honom en stund när han jobbar, trots att han sedan kommer att vara hemma tre dagar på raken... Mina nyhämtade tröjor fick godkänt och nu snurrar de i maskinen.

Grannen klipper gräset och en envis fluga surrar omkring. Ibland hajar jag till över att det är så tyst i mitt huvud. Det kommer nog ta rätt lång tid innan min förhöjda beredskap går ner på noll. Tankar som "jag kanske tar en överdos nästa vecka" eller "nästa psykos kommer snart" - jag kan inte riktigt tro på att jag kommer slippa undan. Och det vet ju ingen. Men jag får försiktigt uppfostra mig själv till att inte måla fan på väggen.

(Hjälp så illa jag skriver idag, fingrar och bokstäver flyger åt alla håll, jag får dubbelchecka och trippelchecka allting. :/ )

Skördetid

Idag var det en paketavi, tröjor jag beställt från USA. Åkte tyvärr på skatt men det hade jag tagit med i beräkningen. Nu dividerar jag med mig själv huruvida jag ska gå och hämta paketet eller vänta till imorgon när Mannen kan skjutsa mig. Sååå himla stort paket borde det inte bli av en huvtröja och två tshirts. I-landsproblem så det skriker om det. ;)

Nu blommar vallmo, vresrosor, prästkragar, smörblommor, gullregn, lupiner... som om det vore midsommar. Jag har ätit svenska jordgubbar, första för säsongen. Och det är fortfarande maj.

Vissa dagar känner jag mig trött och trög. Ibland känns det lugnt och stabilt. Jag tror det är samma tillstånd som jag tolkar på olika sätt. Om jag bortser från min ödesdigra längtan efter uppåtperioder så är det här nog rätt medicinering för mig, ur ett stabilitetsperspektiv. Jag har inte gråtit sedan i vintras, och det är inte så att jag håller tillbaka. Det känns inte så lockande att skada sig heller. Kroppen känns avslappnad på något sätt, trots att jag har akatisi som får mig att ständigt vicka på ett ben. Även de dagar som är lite tristare sjunker jag inte ned till botten, jag uppskattar fortfarande kaffe och falu rutknäcke och spännande filmer (helst på en kommersiell kanal så det finns reklampauser att pusta ut i).

Måtte jag hålla mig till medicinerna nu, trots alla lockelser.

Andlöst

Landar lite lugnare idag. (Fy f-n vad jag tappar bort stavelser och ord idag, måste använda stavningskontrollen. Suck.) Såg t.o.m. till att komma iväg och ta ett cellprov, duktiga mig.

Jag har fått tio röda rosor av Mannen. :)

Känns som om jag vandrar på vår-is. Hur länge ska det hålla? Jag som är så dålig på att hålla andan.

Myra

Känner mig lite vinglig, mentalt alltså. Först sov jag oroligt. Sedan tittade jag på Discovery channel. Universum med Morgan Freeman som presentatör. Något om gud och skapelsen och vetenskapen. Ganska tungt vinklat, men det var ju ett amerikanskt program. I början någonstans visades en myrfarm och man talade om att människorna kanske är som myror, omedvetna om att vi bor i en artificiell värld. Det kom farligt nära den ena av mina större "andliga visioner" som jag hade för sådär 14 år sedan, obehandlad, fast då såg jag myrorna i flera dimensioner. Lite senare i programmet talades om parallella universa, den andra av mina "visioner" från ännu längre tillbaka, när det kommer så där med grafik går det djupare. När jag blivit psykotisk har jag upplevt att varelser från en annan dimension försöker styra mig. Nu känner jag mig både utspejsad och otrygg. Löjligt, bara ett j-a tv-program. Önskar Mannen var hemma.

Laster

Köpte jordgubbar (inte de svenska, de kostade 25 kr mer och det kändes lite för mycket). Köpte mörk choklad också. Och rädisor (de var billiga). Sedan gick jag till systembolaget och införskaffade bubbelvin, kunde inte låta bli nu när jag hade jordgubbar, trots att det bara var en vecka sen sist. Det är inte så ofta jag dricker när jag är ensam hemma, men idag känns det perfekt.

Lite lustigt är det, men jag känner verkligen hur medicinerna bromsar mig från att flyga för högt, det kommer liksom små ansatser, sedan slår det stopp och jag sover istället.

Känner mig i vilket fall ganska nöjd idag. Har kommit ut och tagit en promenad. Läste nyligen någonstans i en blogg kanske, minns ej var, ett gott råd: gå någonstans när du behöver det, men ta en omväg så får du en längre promenad när du ändå håller på. Det praktiserade jag idag och jag tror det passar mig ypperligt. Fin gångväg längs ån men med sikte på Ica Supermarket. Har lite svårt att bara gå för gåendets skull, måste ha ett mål.

Men när det blir mer sommar ska jag gå till havet, det tar ca 3 timmar t.o.r.


Lite lössläppthet ligger där under ytan och bubblar. Nätshopping, wheee... Knäppa tröjor från cafe press (fast jag tyckte de var gulliga och passade min nuvarande sinnesstämning, men är man egentligen riktigt riktig om man outar sig själv som bipolär för världen?) Dessutom köpte jag dem innan jag öppnade bubbelvinet. ;)

Uppochner

Fann mig plötsligen tittandes på Melodifestivalen, något jag inte gjort på många herrans år. Lustiga låtar, ingen jag gillade så där jättemycket. Nä, det ska bli roligare med VM-final idag.

Känner mig konstig. Vill bara sova på dagen, inte på ett "jag vill slippa ångesten"-vis, utan "åh så mysigt att krypa ner under täcket". Det gör väl inget om det inte sabbade nattsömnen, jag är rädd för att trassla till det, vända på dygnet, tappa regelbundenheten (börja sitta uppe och vänta på soluppgången). Det brukar inte bli bra. I natt sov jag ändå nio timmar med pillerassistans så jag borde kunna hålla mig vaken idag.

Det kittlar i kroppen. Som en ballong som vill lyfta men förankras vid marken av kemiska tyngder. Vänjer man sig?

Artrikedom

Uppe och tittar på soluppgången. Mitt sömnmönster är helt åt skogen sedan några dagar. Sover oroligt, vaknar flera timmar mitt i natten. Somnar om framåt 8 och sover till 10-11. Sover igen sent på eftermiddagen. Klart man inte sover på natten då, ens med sömnmedicinen som jag plockade fram igen. Jag måste tvinga mig till att vara vaken på dagen. Usch, jag hatar att vara trött.

Igår blev det utflykt, Fredriksdal. Det är en trädgårdsanläggning i Helsingborg, park, botanisk trädgård, hästar och kossor och grisar, gamla hus. Det var roligt att gå i trädgårdsdelen där alla vilda växter i Skåne fanns samlade. Jag kände igen många. När jag var i yngre tonåren var jag blomnörd, andra ungar lekte disco och jag sprang runt på ängar och skogsbackar med en flora i högsta hugg. Underlig redan då. ;)

Vi fikade och tittade på roliga grisar och lamm, och sedan var jag så översvämmad av intryck så jag trodde huvudet skulle sprängas. Somnade när vi kom hem. Men trevligt var det.

Tänker. Jag har inte fått någon siffra efter min diagnos (det finns olika typer beroende på vilka symtom man har). Jag har aldrig egentligen diskuterat det med läkarna. Är det ens viktigt? Men jag får frågan någon gång ibland och då undrar jag. Tycker inte jag är klockrent någonting så kanske stämmer det bäst med det jag sett på något intyg: ospecifik bipolär. Om jag kommer ihåg det ska jag fråga dr A. Och begära ut journalen, det är väl ett år sedan sist. Det skulle jag kunna gå och göra idag, så har jag ett annat uppdrag utom att diska och tvätta. ;)

Aktiveringskod

Efter att ha gnällt elsewhere om att jag har lite tråkigt så tog jag tag i saken och tog en fika på stan med en kompis (stor grej va?) Tyvärr måste jag erkänna att jag är mer nöjd med att ha tagit mig ut ur huset än själva fikandet i sig.

Skulle behöva göra något spännande. Något som inte involverar stökiga miljöer eller större grader av socialt umgänge - eller höga höjder! (någon kommer alltid och föreslår fallskärmshopp).

Det är så vridet - jag mår bra när jag tar det extremt lugnt. Fast jag blir uttråkad. Men när jag gör saker som piggar upp mig så mår jag sämre. Tappar balansen. Så då känner jag att det trots allt är bättre att leva i slow motion. Men då blir jag uttråkad, och vill sluta med medicinerna för att få lite action. Och det slutar ju verkligen inte väl.

Hur skaffar man sig egentligen ett intresse? Jag har inget sånt där genomgående intresse, det har alltid kommit och gått, spontant eller pga omgivningen. När man är uppe i varv får man åtminstone plötsligt för sig att läsa allt om tekannor, det blir inget produktivt av det men man är åtminstone intresserad i ett par tre dagar (tills nästa grej). Nu när jag är "i balans" så har jag svårt att hitta glöden.

Grävde i en låda efter sekatören, hittade verktygsknivarna. Kan inte säga annat än att för ett ögonblick hade jag ett användningsområde klart, men jag sansade mig. Åt en påse lakritsnappar istället som tröst.

Nöjestripp

Härlig helg med ungarna. Göteborg visade upp sig från sin bästa sida, vi klättrade upp på bergstoppen i Botaniska och åt Lejonet&Björnen-glass vid Röda Sten. Åkte första klass till Herrljunga och spelade kortspel och brädspel. Jag sov som en stock trots att jag sov på soffan.

Hemma igår doppade jag tårna i havet för första gången i år. Jag känner mig slutkörd nu. Har en frisörtid snart men efter det ska jag bara tömma huvudet med dålig tv.

Känner tack och lov ingen återkomst av psykotiska symptom sedan jag sänkte Cisordinol-dosen. Men jag är överhuvudtaget rätt dämpad, känner ibland små underströmmar uppåt och nedåt men det blir inte mer än så. Och det är väl så det är tänkt att vara. Typiskt nog förtränger jag snabbt hur överjävligt det senaste (medicinutsatta) skovet var och blir lite småirriterad på att vara jämn. Aldrig är man nöjd.

Spökjakt

Konstig. Kväll. Kan inte reda ut hur jag känner mig. Sol. Jag promenerade ner till stan och tillbaka, fick åtminstone rudimentär motion. Beställde tågbiljetter till i helgen, i sista stund, en timme senare var de slutsålda. Går bredvid mig själv i ett overkligt moln. Känslan i kroppen... det pirrar, nästan som när jag är uppåt, fast jag sover väldeliga mängder, ofta över tio timmar. Ringer barnen, tittar halvhjärtat på tv, sjuka djur, undrar vad jag egentligen vill. Undrar vad som är fel på mig som tvekar angående medicinerna, nu har jag ju sett hur det blir utan, som ett knytnävsslag i ansiktet, ändå... drömmen om att vakna en morgon och vara normal. Det är en sjukdom och inget att skämmas för bla bla bla - jag känner ändå skammens rodnad över att inte fungera. Att andra ska behöva dra mitt lass. Att det jag behöver är alldeles för mycket begärt.

Äh, nu får jag sluta grotta ner mig, kan lika gärna göra något åtminstone minimalt produktivt som att diska.