Göromål

Har inte riktigt landat ännu. Sov iaf drygt åtta timmar utan sömnmeds så jag börjar väl slappna av igen. Vaknade också med min "avspänningshuvudvärk" som sätter sig i ena sidan av ansiktet när jag varvar ner. Det gör inte jätteont, jag står ut, bara lite störande.

Mannen börjar prata om att åka till Stockholm om två veckor. Skrämmande. Vi får se.

Och så är det alla smågrejer hela tiden. Blodprov idag, frisören imorgon, Ystad tor-fre, tandläkaren tis, psykläkaren tor. Blir trött bara av att titta på listan och vill gömma mig djupt i soffan. Men det kommer att kännas bra efter frisörbesöket, Ystad blir nog kul när vi väl kommit iväg, rotfyllning mindre kul men nu är det faktiskt nödvändigt. Och farbror sommardoktorn ska få en uppdatering och skriva recept. Jag får skärpa till mig lite helt enkelt. Andas. Inte tänka för mycket.

Startsvårigheter

Vi blev med bil igår, en rejält gammal ljusbeige Volvo. Jättesöt, inte en rostfläck. Verkade vara i god kondition, men så på vägen hem efter att ha stannat till, så ville den knappt starta. Typiskt! Jag skrattar mest, det är ju ett hopplöst uppdrag att köpa begagnad bil, alltid är det något. Nåja, det borde inte vara alltför dyrt att laga, även om det är lite nervigt för nu står den hos Mannens son i Lund, och det är bara att hoppas att den vill komma hit till vår gamla goda bilmek.

Drack jättegod milkshake hos Max på vägen hem, med riktiga jordgubbar i. Dyr, men inte dyrare än en latte på stan och betydligt smarrigare.

Jag är rejält trött fortfarande efter gårdagens eskapader, men rastlösheten irrar omkring inuti mig, gnager i hörnorna och krafsar längs ryggraden. Kanske måste jag trotsa mitt tunga huvud, ta ett krafttag och ge mig ut någonstans för att försöka blidka den...

Bil-tema

Usch vad jag har skrivit mycket om psyk-grejer nu, lite paus från det.

Jag tog tag i soprums-kaoset med att säga till fastighetsskötaren. De införde ju sopsortering här nyligen, bra idé, men nu är några av behållarna helt överfulla. Kanske sorterar folk mer än förväntat. Sedan fattar jag kanske inte riktigt att folk försöker trycka ner mer skräp i redan fulla behållare. Ok om det vore ruttnande matsopor som man raskt vill bli av med, då fattar jag att omdömet kanske sviker, men rena pappersförpackningar eller mjukplast, det kan man väl spara hemma tills soporna tömts. Vilket inte ursäktar att de inte töms tillräckligt ofta. Oh well *kliver ner från predikstolen*

Tar inte riktigt vara på solskenet. Mannen funderar på att åka och titta på begagnade bilar för att ev. köpa en. Jag väntar och väntar på att han ska besluta vilka han är intresserade av, att ringa och bestämma tid. (Verkar det som om jag överlåter allt angående bilen till honom så är det helt sant, jag har inte ens körkort.) Om han ska till Lund eller Malmö vill jag ju hänga med. Jag blir jäktad av att han tar det så lugnt. Hade kunnat åka iväg någonstans själv annars. Vilket förstås är mitt val, att vänta menar jag.

Känner en kvardröjande stress och trötthet från igår. Tänker att jag kanske kan skärma av det genom att aktivera mig. Men det har inte blivit så mycket av det ännu. Nåja, dagen är inte slut!

Ointressant inlägg.

Upptagenhet

Disken har fortfarande inte inträffat. Nåja.

Midsommar. Jag känner mig lite lätt vemodig. Nu vänder det. Det har känts så underbart med sommar efter den långa, kalla vintern. Jag har gått omkring var och varannan dag och viskat till mig själv "jag överlevde". Bara tanken på att det åter ska bli vinter får mig att rysa. Men man har ju inget att säga till om...

Hackandet av tänder gör mig galen. Jag hoppas på ett sätt verkligen att det är medicinen och går att göra något åt. Är det bara en plötslig ovana vet jag inte hur tusan jag ska komma åt det, kan inte gå och koncentrera mig på att slappna av i munnen vareviga minut.

Mindre ludd i huvudet idag. Bakvänt, igår drack jag ju vin, inga mängder men ändå. Trött trött trött igår. Igår: Görakaffeätamackapåmedkläderätalunchute(gott!)köpajordgubbar - systembolagethemolastaavinjektionhandlamatplockain - pust - åkaochfixamednyabilensäckaihopframförtv:nframförtv:nframförtv:n - ätamackaätajordgubbardrickabubbel - pånågotsätthållasigvakentillmidnattsnark.
Inget extremt för en normal person men mer än ett dagsverke för mig.

Aktiveringskod

Efter att ha gnällt elsewhere om att jag har lite tråkigt så tog jag tag i saken och tog en fika på stan med en kompis (stor grej va?) Tyvärr måste jag erkänna att jag är mer nöjd med att ha tagit mig ut ur huset än själva fikandet i sig.

Skulle behöva göra något spännande. Något som inte involverar stökiga miljöer eller större grader av socialt umgänge - eller höga höjder! (någon kommer alltid och föreslår fallskärmshopp).

Det är så vridet - jag mår bra när jag tar det extremt lugnt. Fast jag blir uttråkad. Men när jag gör saker som piggar upp mig så mår jag sämre. Tappar balansen. Så då känner jag att det trots allt är bättre att leva i slow motion. Men då blir jag uttråkad, och vill sluta med medicinerna för att få lite action. Och det slutar ju verkligen inte väl.

Hur skaffar man sig egentligen ett intresse? Jag har inget sånt där genomgående intresse, det har alltid kommit och gått, spontant eller pga omgivningen. När man är uppe i varv får man åtminstone plötsligt för sig att läsa allt om tekannor, det blir inget produktivt av det men man är åtminstone intresserad i ett par tre dagar (tills nästa grej). Nu när jag är "i balans" så har jag svårt att hitta glöden.

Grävde i en låda efter sekatören, hittade verktygsknivarna. Kan inte säga annat än att för ett ögonblick hade jag ett användningsområde klart, men jag sansade mig. Åt en påse lakritsnappar istället som tröst.

Habegär

Idag har jag ägnat mig åt shopping på hög nivå. Champagneglas, mascara och från Twilfit ett set byxor och jacka i plommonlila sammet med matchande nattlinne. Hädanefter kommer jag jämt gå runt i nattkläder och sippa bubbel.

Trots att det var mycket folk ute kändes det mestadels bra. Det märks att jag fått vara hemma och bara skrota i några dagar, bygga upp mig igen från rasmassorna.

Tandtroll

Varning för äckel!


Det gick bra hos tandhygienisten (för den som inte vet så är det första gången jag uppsöker tandvården på 13 år...). Fast jag spände mig så mycket att jag har värk i kroppen nu. När andra människor får spänningshuvudvärk så får jag spänningsbenvärk, ibland kan jag knappt gå. Slocknade på soffan när vi kom hem.

I flera år har jag haft en massa var som kommit ut då och då på ett ställe i tandköttet. Äckligt, men jag har aldrig förrän nu vågat gå till tandläkaren. Visade sig på röntgen att en tandrot är helt inflammerad och har alltså varit så i flera år, men jag har undgått grym tandvärk för att varet har hittat ut istället för att ansamlas. Nu ska jag få det fixat strax före jul. Jag är skräckslagen för det låter jättehemskt. Men det blir nog ännu hemskare om jag inte tar hand om det nu, så jag ska gå!!

Idiotjävel

Jag känner en lätt men behaglig yrsel. Tog lite av Mannens grovsnus, det är överenskommelsen, jag får bara snusa när jag är full (cigaretter tycker jag numera är äckliga oavsett min status). Full är jag också, lite, valde mellan Stesolid och sprit och bestämde mig för att Xanté och Bailey's är godare.

Är besviken på mig själv. Fick återigen ett bevis på att även om jag är bättre så är jag inte bra. Vi har haft Mannens dotter och barnbarn på besök i några dagar. De är underbara allihopa men jag orkar inte med. Och så kom det folk hit till luncher och middagar, jag gillar alla, inga konflikter, ingen skit, men min hjärna packar ihop sina pinaler och rymmer till något dimhöljt träsk. Idag skulle gänget på släktträff men jag var slut imorse efter tio timmars sömn, kunde inte ens föreställa mig hur jag skulle ta mig ur pyjamasen (som jag fortfarande sitter i). De var så förstående för att jag inte orkade. Jag känner mig som skit. Hur ska folk stå ut med mig? Vill inte vara konstig. Vill inte sticka ut på ett sånt patetiskt vis.

Har suttit framför SATC, ätit överbliven pizza och chips och sista biten av en chokladkaka som jag hittade i kylskåpet. Bytte batterier i vågen som ungarna (4-åringar) har använt som pall i badrummet och kört slut på. Men tänker inte ställa mig på den vågen inom överskådlig framtid, jag har bara ätit och ätit i flera dagar och det tänker jag fortsätta med.

Jag är så ledsen. Ser verkligen fram emot att åka till Stockholm i slutet av månaden, helt ärligt, men jag är så orolig för att återigen inte orka och vara den tråkiga som bara sitter i ett hörn helt vimmelkantig.

Förstår inte. Jag mår ju i stort sett bra. Något har gått så jävla snett med min hjärnkemi. Jag som brukade orka det mesta. Jobb, småbarn, hårt plugg, engagemang. Vart har jag tagit vägen?

Fyllde min dosett och kände mig så hatisk. Kanske är det alla piller som sänker mig? Jag vill ha en enkel lösning. Jag vill veta att bara jag slänger tabletterna åt helvete så blir jag normal. Vill inte vara sjuk och störd och handikappad.

Letar kemisk tröst i nikotin och etanol och socker. Drömmer om ork och kompetens och gnista. Vet att jag inte finner det på detta sätt, självklart vet jag det, jag är för smart för mitt eget bästa, men hittar ingen kämpaglöd i mig själv ikväll.

Längtar efter tiden då jag faktiskt trodde att kniven skulle hjälpa. Men jag har ju slutat, det är off-limits. Några av mina mest aggressiva attacker mal i huvudet i fyrfärgsbilder. Att se ut som jag känner mig. Men nej, det är helt enkelt nej.

Borde försöka att åtminstone ta mig in i duschen innan Mannen kommer hem, han har haft en lång dag. Min dag har inte ens börjat.

Rävsax

Lite socker- och kaffeterapi på stan, bärpaj på fiket. Shoppingterapi också, passar på medan det är inne med spetskläder, tunna långärmade spetstoppar är perfekta att ha under kortärmade kläder när jag inte vill skylta med ärren, och det blev inte särskilt dyrt, det där med att tömma kortkontona tar jag en annan dag...

Mycket är nog att stressnivån är på väg upp. Det gör mig fruktansvärt förbannad. Jag vill att folk ska komma hit och hälsa på. Jag vill åka på en weekendresa utan att det är jordens undergång. Jag behöver stimulans. Hur blev allt så bakvänt? Nu har jag två veckor att bara slappa på innan nästa evenemang, men det börjar redan flyga i skallen, "vad behöver städas, vad ska ställas undan så inte barnen når det, vad ska vi äta, hur ska vi få plats vid bordet", allt sånt som brukar lösa sig. Det är ju inte jag ensam som ska sköta allt heller. En anledning till att jag är rädd för att planerna ska braka ihop är för att jag är rädd att braka ihop själv.

Det är så kluvet. Jag ser verkligen fram emot de två besök vi ska få och de två besök vi ska avlägga fram till jul. Min själ måste ha. Och samtidigt kan jag inte lita på mig själv för en sekund, jag måste barnvakta mig varje steg jag tar.

Filofax

Beige är färgen för dagen. På kroppen och i knoppen. Har mest häckat framför datorn. Jag är frustrerad över att inte kunna planera en Stockholmsresa. Brorsan har erbjudit lån av deras lägenhet när de är bortresta, men är de som vi vill hälsa på tillgängliga, och får Mannen ledigt, och blir allt sånt utrett innan de billigare flygbiljetterna tagit slut? Jag och Mannen har lite skilda åsikter om hur brådskande det är. ;)

Det är lustigt, jag fick ett sånt sug efter att resa bort under de få dagarna jag var uppåt nyss, nu är jag sansad men suget finns kvar. Inte så mycket att resa till något som att resa iväg från. Jag vet att det är en sorts risk, ynka fyra dagar i Stockholm kanske är tre för mycket *håller händerna för öronen och lallar* men inga dagar i Stockholm kanske är tre för lite. Egentligen borde jag kanske hålla mig till dagsutflykter, det är lagom stimulans, skit också att folk bosätter sig för långt bort. Jag blir stressad, allt tar an för stora proportioner, kontrollbegäret väcks och jag vill PLANERA. Jag kan alla hotell i Göteborg och Malmö och de flesta i Stockholm. Nu håller jag på och spanar in biluthyrningsfirmor. Googlegooglegoogle. Kanske skulle jag behöva klippa mig och skaffa mig ett jobb. Finns det jobb där man har helt fria tider, inga deadlines, väljer sina arbetsuppgifter själv och bara pratar med chefen när man känner för det?

Sorg som jag vill slippa erkänna.

Lite ospecifikt shoppingsug också. Får se till att sova inatt.

Skyskrapa

Malmö över dagen. Mannen hade en jobbgrej. Turning Torso är faktiskt rätt läcker att se på nära håll mot en klarblå himmel. Sedan lite körning genom stan utan annan vägledning än min iphone, gick väl sådär... vi kom fram till slut. Till slut snabbgranskade vi ett hotell som jag funderar på att boka till min son och hans sambo när de kommer neröver, fick gratis kaffe av snäll receptionist. Jag gillar när servicepersonal verkligen tänker på service. Kostade inte dem mer än ett par kronor att ge oss kaffe, men jag fick ett gott intryck och köper kanske deras tjänster för en massa mer pengar. Smart.

Hjälp, det surrar i huvudet nu, ingen märkvärdig dag men ändå action och intryck, det räcker för att trycka på hjärnans startknapp. Måste ha musik i öronen och skriva ord utan att ha så mycket att säga. Det känns som om något vill ut, gnager sig ut som ett Alienmonster. Det bubblar i mina armar, små fina ciderbubblor (javisstja, det står en flaska äppelmust i kylen, det är nog precis vad jag behöver). Hjärtat slår hårt. Kan inte avgöra om jag är trött eller inte. Nu har jag hämtat musten, söt och delikat. Nej, jag ska ge f-n i att skriva på forum ikväll. Det har jag gjort alldeles tillräckligt den senaste tiden. Inget jag vill se på tv, inget jag vill se på dvd, inget jag vill se. Mina ben värker dovt. Många har stressnacke och stresshuvudvärk, jag har stressben. Skit också, nu slängde jag iväg ett foruminlägg iallafall. Vandrar från flik till flik. Nu börjar jag huttra och skaka, är jag kall eller övertrött? Mera must, stesolid och ner under täcket.

Brytpunkt

Klockan är 00:00 när jag börjar skriva detta. Vill inte riktigt sova ikväll/inatt. Grubblar över att någon sorts höstkänsla börjar infinna sig redan. Visserligen vadade jag i strandkanten idag, tillsammans med strandskatorna, men något känns ändå över. Jag ryser inför tanken på vintern, det blir faktiskt bara tyngre från år till år med mörker och kyla.

Det grämer mig, ja det är rätt ord, att jag fortfarande är så överkänslig för liv och rörelse trots att jag när det gäller stämningsläget är så mycket mer stabil. Jag fortsätter att utsätta mig ibland för sådant som stressar, tänker att det inte kan vara bra att isolera mig, att ett visst mått av stimuli behövs för att träna upp förmågan igen. Tyvärr har det inte givit något resultat ännu. Hittar inget annat än att vila bort/isolera mig för att hämta mig när skallen och kroppen har sagt stopp. Hade velat mer när jag var i Göteborgstrakten, åtminstone någon dag på två veckor gå omkring på stan, men det var omöjligt, kunde bara hoppa in i en affär och sen var det nog. För tillfället är jag också stressad av att läsa bloggar och diverse forum, och jag vet att det alls inte är något som är nödvändigt, men jag saknar mina nätkontakter när jag inte har dem. Jag blir snurrig av detta!

På lördag har jag lovat att göra något jättestressande. En sån sak som borde vara rolig. Ibland kan man faktiskt inte ställa in, förstöra nöjet för övriga. Och jag tycker inte om att visa mig svag. Känner mig elak även om det absolut inte är riktat mot någon. Oavsett orsak, det stör ordningen. Visst, folk har förståelse (av någon sort) men det har ändå en effekt. Jag vet att det delvis är för att de bryr sig, delvis för att man bryter deras planer, jag vill inte att de ska behöva bry sig, jag vill att jag ska orka!

Nu borde jag allvarligt gå och lägga mig, regeln är inget uppesittande efter midnatt.