Upptagenhet

Disken har fortfarande inte inträffat. Nåja.

Midsommar. Jag känner mig lite lätt vemodig. Nu vänder det. Det har känts så underbart med sommar efter den långa, kalla vintern. Jag har gått omkring var och varannan dag och viskat till mig själv "jag överlevde". Bara tanken på att det åter ska bli vinter får mig att rysa. Men man har ju inget att säga till om...

Hackandet av tänder gör mig galen. Jag hoppas på ett sätt verkligen att det är medicinen och går att göra något åt. Är det bara en plötslig ovana vet jag inte hur tusan jag ska komma åt det, kan inte gå och koncentrera mig på att slappna av i munnen vareviga minut.

Mindre ludd i huvudet idag. Bakvänt, igår drack jag ju vin, inga mängder men ändå. Trött trött trött igår. Igår: Görakaffeätamackapåmedkläderätalunchute(gott!)köpajordgubbar - systembolagethemolastaavinjektionhandlamatplockain - pust - åkaochfixamednyabilensäckaihopframförtv:nframförtv:nframförtv:n - ätamackaätajordgubbardrickabubbel - pånågotsätthållasigvakentillmidnattsnark.
Inget extremt för en normal person men mer än ett dagsverke för mig.

Hemmafru

Trevlig dag. Jag har småstädat, ominstallerat iTunes och beundrat våra nya köksgardiner. Har häftiga röda tulpaner med gul franskant på bordet. Nu sitter äldsta sonen på tåget hit. Vi ska på hockey ikväll, det ni! Jag kan inte särskilt mycket om spelet men gillar ändå stämningen. Sonen hejar på bortalaget så vi får se hur detta går.

Sådär normaltrevligt, som en normal människa. Ändå en knut i magen. Jag har ju fortfarande icke-bra-tankar. Kan inte slappna av helt för vem vet vad som då tittar fram?

Råttbalett

Fick lägesrapport från äldsta sonen som lustigt nog råkar befinna sig i Ullared idag. Han rådde mig att ta stabila skor, han hade redan blivit påkörd av fem kundvagnar. Hjälp!

Jag har ätit bönröra till lunch, mums. Och extremt snabblagat.

Känner mig aningens skyldigt uppåt. I förhandlingarna med mig själv angående sömnpiller ikväll så landar kulan på etanol istället för benso, för det är j-t mycket roligare och jag vill ha kul!  Jag vet att jag smiter undan. Det där med sömnpiller är symboliskt för viljan att göra något konkret åt för lite sömn och för mycket ballongflygning, och den viljan saknas allt som oftast. När jag varit inlagd har de fått truga på mig dessa piller (liksom de sprungit efter en med Stesolid. Vill man ha så får man inte. Vill man inte ha så ska man absolut ha.) Jag tror jag sover hellre än att jag tar sömnpiller.

Antagligen slocknar jag tidigt ikväll, sover tio timmar och vaknar förment normal. Jag som höll på att vänja mig vid normal, och så nu detta. Säkert vore det annorlunda om det inte vore så stillsamt. Om det vore sjövilt och jag inte hade självinsikt. Visst, tankarna svävar iväg och jag får hålla i plånboken, men jag har inte gjort något dumt, och lågvattenstunderna är inte så låga. Jag är så nära nästan-normal som man kan komma. Det enda frågetecknet är åt vilket håll vägen svänger härifrån? Hur hittar man från normal till normal via onormal?

Fall

Tog de förbaskade sömntabletterna som jag ska ta när jag börjar flyga. Tretton timmars sömn. Ont i hela kroppen. Tyngd. Vill bara gå och gräva ner mig djupt i jorden. Hatar.

Födelsedag i familjen så jag måste vara åtminstone ett spår av produktiv. Känner mig skamsen för att jag inte är normal.

Bedömningpunkter

Hade energi imorse men nu är jag lite sur på livet. Eller jag vet inte. Jag mår för bra för att må dåligt och för dåligt för att må bra. Men jag är inte avtrubbad, på något konstigt sätt känner jag allt samtidigt. Jag minns hur det är att vara riktigt upp eller riktigt ner, eller i blandtillståndet från helvetet. I minnet lever jag igenom det igen. Det känns inte "fint", det känns som om jag förväntas städa bort det och glömma, men att glömma skulle vara att döda mig själv. Ibland får målet inte vara att undslippa all ångest. Jag känner mjuka och nöjda dagar också, många, vet att Bregottreklamens ängar finns. Men jag kan inte leva upp till normalitetens krav. Jag är bättre men inte bra.

Problemet kanske ligger i att se det som en dikotomi, bra-dålig. De flesta kan nog hålla med om att det snarare ligger på ett spektrum. Kanske i två eller t.o.m. tre dimensioner. Men sedan när man har med vården eller myndigheter att göra ska det reduceras ner igen till något som ryms på blankettens framsida så den kan scannas in av inläsningscentralen i Östersund, alternativt är kortfattat nog för att man ska orka skriva in det i journalen.

Jag är rädd för alla bedömningar, för de låtsas på ett självklart sätt kunna definiera vem och vad jag är, fast de aldrig kan det. Det känns som om jag måste slåss hårt för att bevara min integritet inför mig själv.

(Inte för att jag ska granskas av någon myndighet just nu, det är mer minnen som lever kvar och framtida farhågor, plus läkarbesöket i nästa vecka.)

Ärkepatetisk

(Modifierad version av något jag skrev annorstädes.)

Tänker ibland (läs ofta) att jag inte är sjuk, bara en jävligt misslyckad person. 

Det är en rävsax tycker jag, hur man än gör så sitter man fast. Om jag tänker på mig själv som sjuk så frånhänder jag mig mitt ansvar. Om jag tänker på mig själv som frisk så drunknar jag så mycket i skuldkänslor att inget blir bättre alls.

Ingenting är liksom tillräckligt. Jag har sabbat jobb och utbildningar. Jag har haft ordentliga skulder (och nu rinner pengarna mellan händerna som sand, levde jag bara lite mer oordnat så vete tusan hur det hade gått).  Jag har stamkundsstatus på psykavdelningen. Jag har legat på hjärtintensiven efter överdoser. Jag har alla möjliga randiga kroppsdelar. Jag har ätit mig igenom halva FASS och kan substansnamnen på de flesta psykmediciner. Jag har varit så jävla kataton av ångest att de skickade mig på akut hjärnröntgen. T.o.m. Förnedringskassan anser mig bortom räddning. Jag kan fan inte ens dammsuga. 

Åh, vilket fint litet psykfall. Om jag ser efter har jag nog en stämpel med "Tillhör Region Skåne" i röven. 

Grejen är att inget är nog. Kommer det någonsin vara nog? Jag tänker fortfarande att jag kanske har drömt alltihop. Eller att jag är en ypperlig drama queen som spelar en roll. Vilken föreställning! Sen blir jag förkrossad när jag försöker kliva ur rollen, och det inte går! Jag kan inte styra min sinnesstämning mer än marginellt, trots att jag försöker koppla på mina superkrafter. Jag tänker "mysig hemmakväll" och det slutar med helvetesångestanfall utan att jag alls fattar varför. Jag är käckt fokuserad på att vara en f.d. självskadare och vips sitter jag där i akutens väntrum igen. Jag öppnar boken jag beslutsamt tänkt läsa och kan ändå inte ta in mer än ett halvt kapitel innan koncentrationsförmågan vissnar och dör. Så många små saker som inte borde vara något alls, men visar sig omöjliga. 

Och visst vet jag att jag behöver hitta en balans. Att bara för att man inte är frisk behöver man inte vara sjuk. Se möjligheterna, inte hindren.

Känner mig värdelös för att jag är värdelös på det. Och så är man liksom tillbaka på ruta ett.

Ja, jag gnäller. Har haft ett par jobbiga dagar, idag (inatt) vet jag knappt om jag är upp eller ner, energikryp i kroppen, eufori ena ögonblicket och ångest nästa. Orkar inte. Kontemplerar att ringa dr B på måndag, fast då är jag där, "oj doktorn, stackars mig jag är så sjuk, det kan inte vänta". Ska det vara så jävla svårt att ta sig i kragen, skärpa sig, rycka upp sig? Bli en Riktig Människa.

Vanlig

Så plötsligt: en dag då skallen uppför sig som en vältränad hund, varken hoppar och skäller eller tvärvägrar att röra på sig. Kan kolla kontoutdraget med tanke #1 "betala räkningar" snarare än "fy fan så fattig jag är" eller "wheee, shopping!" Äta frukost som inte består av Gott&Blandat. Planera en Göteborgsresa utan att känna att jag måste klämma in maximalt med umgänge på minimalt med tid (ok, det kommer ju hinna ändra sig innan dess, men tanken är god...) Känna att det är ok att bara besvara ett par mail och skriva ett blogginlägg,  inte behöva beta av hela inkorgen eller gömma mig överväldigad från världen. Diska men skita i dammsugningen (som jag ändå har seriöst svårt för pga ljudet som känns som ett överfall på hjärnan). Göra det som känns lagom, överkomligt, respektfullt mot mig själv. Även när jag är "normal" ligger jag inte på en "normal" prestationsnivå, men jag kan ta hand om mig.

Jo, jag har sovit mina 8 timmar.