torsdag 31 oktober 2013

Kemiexperiment

Den senaste i raden av doktorer, Dr E, ringde faktiskt till slut. Jag ska halvera Edronaxen och så drog hon ur  mig (hon verkar rätt sympatisk) ett löfte att ta Nozinan ikväll och sova. Dessutom hade svaret kommit på senaste blodprovet, något sorts special som fick skickas till Stockholm. Jag har dubbelt så mycket Abilify i blodet som jag borde ha, så den ska också minskas. Lite småpyssel att möblera om i dosetterna.

Bara tanken på att sova, kanske 10-12 timmar, känns motbjudande. Samtidigt håller jag nog på att bli lite sliten, märker att jag börjar få svårare att hålla tankarna fokuserade. Har inte fått så mycket gjort idag förutom lite disk och tvätt och rensning av en skräphög i sovrummet, ja och så har jag hjälpt Mannen (d.v.s. jag bestämde hur allt skulle vara) konfigurera en reservmobil eftersom laddaren till hans vanliga knappt funkar och han ska ut och resa imorgon. Men mest har jag bara spattat omkring och druckit kaffe.Tittat på åtråvärda saker på nätet och närapå impulshandlat, men lyckades hålla mig. Så helt lost är jag inte.

Får ett skrattanfall för mig själv. Tillvaron är rätt absurd så det känns relevant.

Hantverksokunnig

Nu har jag druckit kaffe, läst Hyresgästföreningens tidning samt plockat undan tvätten, och vet inte vad jag ska hitta på så här dags. Sticka borde man väl göra. Eller något sådant. Jag tror jag har en påbörjad halsduk i gömmorna? det är ungefär där min skicklighetsnivå ligger. Fast för tusen år sedan när ungarna var små stickade jag tröjor med mönster och grejer, hur det nu gick till. Jag målade tavlor också, men det har jag inte haft inspiration till på mycket länge. Finns ingen lustkänsla utan bara dåligt samvete för att jag inte är mer kreativ.

Fick iallafall fotohyllorna på plats, d.v.s. Mannen skruvade och donade och jag stod tjejaktigt och höll ett vattenpass och hejade på. Det är en viss nackdel med att ha en händig karl, jag fixar inte mycket själv, men jag måste säga att fördelarna överväger kraftigt. Jag kan hjälpa honom med mobilen istället.

Att gå ut och gå tre på natten är väl inte så smart, antar jag, så det får vara. Nöjer mig med att glatt lyssna på dyster musik i halvmörkret. Tog en knäckemacka, annars har jag slutat att äta så förbannat som jag gjorde nyss när jag var deppig (tre kg plus på en vecka är måttligt roligt). Det är nog nya medicinen. Jag vet inte längre hur jag äter i mig själv egentligen när jag hela tiden påverkas av piller hit och dit. Är fortfarande rätt överviktig men att banta är samtidigt så obehagligt fixerande, så det får duga att åtminstone inte trycka i sig som en galning (ett högst adekvat uttryck - hur många galningar hetsäter inte p.g.a. medicinerna?)

Fundering när jag läser i Aftonbladet att Mikael Persbrandt säger sig vara diagnostiserad bipolär - det verkar finnas grader i stigmatiseringshelvetet, för jag har ännu inte sett många kändisar gå ut med att de har borderline/IPS eller schizofreni, exempelvis (då räknar jag inte dessa listor på internet där folk har gissat vad diverse historiska figurer har lidit av). Inte för att jag tycker att någon - kändis eller ej - har någon plikt att berätta detaljer om sin psykiska status. Det är mer bara en liten observation.

Äh, jag tror jag har några grejer att sortera.

onsdag 30 oktober 2013

Bulltantstveksamheter

Sov närapå fem timmar och känner mig helt utvilad. För tre veckor sedan sov jag mer än dubbelt så länge om nätterna och var dödens trött. Fluktuationerna i mina sovvanor fascinerar mig lite (men så har jag också en ruggig psykologisk hangup på ämnet sömn). En del är säkert jag, en del min gamla sjukdom och en del mirakelmedicinerna.

Den nattliga bakfixeringen lämnar mig inte, jag är hemskt sugen på att göra bullar (ska vara med mandelmassa i!) men stackars Mannen vill nog inte bli väckt av en larmande köksmaskin, och jag är för lat för att knåda för hand. Jag begriper inte den här otåligheten, allt ska hända nu genast annars tappar jag intresset. Och just så här tidigt på morgonen blir jag som mest sugen på att börja greja. Men jag har iofs tusen miljarder osorterade foton att titta igenom för att hitta fler att skriva ut till bildhyllan.

Vill ut och iväg idag! 

tisdag 29 oktober 2013

Ramarna

Småtrevlig dag, om än inget storslaget. En kompis ringde på förmiddagen och ville ha promenadsällskap. I sällskap av hennes två jättegulliga hundar. Det passade mig perfekt, få ut lite rastlöshet ur kroppen. Sen gick jag till Rusta för att kolla på tavelhyllor, och snälle Mannen slöt upp och hjälpte till med beslutsprocessen. Vi hann med en sväng förbi Åhlens också på vägen hem, Mannen ska iväg och träffa barnbarnen och behövde någon liten pryl att ta med sig.

Ikväll har jag förutom nedslag i tv-världen ramat in diverse familjefoton som ska upp på de nyinförskaffade hyllorna, tanken är att de inte ska hänga lika undanskymt som förut. Men lite sent nu att borra i väggarna... så något finns kvar att göra imorgon.

Har inte hört ett ljud från vården så jag fortsätter ta medicinerna som tidigare sagts, har ju läkartid nästa vecka. Visst går jag på lite högre växel just nu men jag känner mig inte ur kontroll. Får hoppas att Mannen säger till mig om jag börjar flippa. ;)

Oroade mig lite för en familj vi känner i Simones framfart, de bor ute i skogen med en liten spädis, men de hade klarat sig från elavbrott. Ack så sårbara vi är i dagens värld...

Ändamål

Jag var svårligen frestad att verkligen baka drömmar, bara för att, men har varken hjorthornssalt eller rapsolja hemma. Och så tycker jag att drömmar är bara måttligt goda.

Riktiga drömmar var det gott om dock så här på morgonkvisten. Någon morbid historia om att en närstående låg för döden och jag skulle bestämma angående organdonation eller inte (antagligen lätt färgad av donationskampanjen som just pågår). Hursomhelst, mig får de absolut plocka reservdelar av om någon vill ha dem en dag. Jag tycker det känns fint om man kan hjälpa någon annan till liv och hälsa istället för att resurserna bara ska ruttna bort. Men det är ju högst personligt.

Fast i sådana här sammanhang slinker det objudet in minnesbilder från min egen erfarenhet av humandissektion (anatomiutbildning på en död människa) som både var en fascinerande och svår upplevelse. Nuförtiden finns det väl bra datorsimuleringar istället, men det här var några år sedan. Man har gjort en del skumma saker i livet.

Men trots denna inledning på morgonen så känner jag mig fortfarande vid obrutet gott humör, förutom ett lätt mått av uttråkning. Jag har scannat dagstidningarna och tre nätforum och fb och bloggar, det skulle inte skada med en omgång dammsugning men stackars Mannen ska få vakna först, för tidigt att börja tvätta, för tidigt att ringa folk, jag känner att jag behöver ett Projekt men just idag kommer det inte naturligt. Jo vänta, jag kanske kan fixa med inramning av ett antal foton, fast det behöver också anstå tills resten av huset vaknar. Ibland är det tokigt när man har motsatt dygnsrytm. Nähäpp, jag får börja med att klä på mig och dela dosetterna (så jag inte glömmer av vilket vrak jag är ;)) Kanske gå till Coop och köpa bröd efter 8, jag får se. Måste erkänna att tankarna är lite studsiga idag så vad som kommer att ske och inte är oklart.

Flygfä

När jag var hos Syster C igår skulle hon kolla med doktorn om jag ska minska/ta bort den senaste medicinen jag fick för ett par veckor sedan, hon tyckte jag verkade lite väl uppiggad. Det sades att någon av dem skulle ringa men jag hörde aldrig något sen. Men de har väl att göra, jag sitter inte i sjön.

Simone hälsade på så det skallrade i fönstren och balkongmöblerna (av plast) flög omkring. Det var verkligen skönt att sitta inne i stugvärmen då. Jag hoppas våra vänner som bor ute i skogen fick ha elen kvar. Alla tågen stoppades ju på eftermiddagen i södra Sverige så jag var lite orolig för yngste sonen som pendlar till högskolan, men tack och lov hade han en lektionsfri dag så han behövde aldrig ge sig iväg.

Mannen drar till Stockholm och barnbarnen nästa helg, jag var ett tag där svårligen frestad att åka med, men försöker tänka lite längre än näsan räcker, det skulle kanske bli lite för roligt. Det fanns billigare flygbiljetter att få om man var ica-medlem, tur att jag råkade se den lilla annonsen i något blad, blev nästan halva priset. Även om man nu blir lite av en miljöbov, men det är tyvärr både dyrare och tar fem gånger så lång tid med tåget. Då blir det svårt att vara dygdig.

Vad ska jag baka inatt då, hihi? Mannen föreslog drömmar. Nej, jag ska väl försöka somna om istället...

måndag 28 oktober 2013

Kuling

Vallfärden till köptemplet blev bra. Jag lyckades med att begränsa mig till ett inköp, ett inte alltför dyrt halsband. Mest gick jag runt och spanade lite på tänkbara kläder för en kompis som snart ska döpa sin dotter och behöver något att ha på sig. Vi ska dit om två veckor och shoppa. Ska bli superkul, vi har inte setts på flera månader av olika skäl och jag längtar efter henne, hon är en genuin människa.

Det enda mindre bra med gårdagen var 20 minuter i regn och blåst ståendes i en busskur, men det var snart bortglömt när Mannen kom och hämtade mig vid busshållplatsen i andra änden av resan. Sedan blev det god mat, bubbel, Babel, Bron. Ja, och så sektdokumentären som jag hanterade ganska väl tycker jag.

Lite sömn på det, men nu är det nattsudd igen. 03.00 är en magisk tid att vara uppe på. Jag känner mig så levande. Smolket i bägaren är att jag vet att det kommer att bli tjat om det när jag träffar Syster C senare idag, i allra högsta välmening från hennes sida, jag önskar bara att jag kunde förklara det självklara, att det är oerhört svårt att avstå från detta öppna sinne, när t.o.m. en bläckpenna i grönt känns vacker och rätt, när musiken rör sig i strömmar, när den tilltagande stormen utanför fyller min kropp med urkraft. Jag är ju inte ur-kontroll-speedad, gör inga farliga saker. Varför skulle jag vilja vara "normal"? (för att uppgång går före fall? kan jag inte bara få glömma bort det i natt?)

söndag 27 oktober 2013

Blind

Slumrade ett par timmar ändå och vaknade som vanligt 8, fast nu var det ju 7. :) Det blev en macka och mer äppelpaj till frukost. Den gjordes på fallfrukt vi fick som var jättefina, under skalet inte en prick, och som gjorde sig bra som matäpplen.

Nu väntar jag ännu någon timme på att väcka Mannen. Han ska iväg och jobba en stund i eftermiddag och jag funderar på en sväng till köptemplet, det skulle passa mig att trängas med en massa människor idag. Får väl dock ge mig själv ett budgettak, annars lär jag komma hem med allt tänkbart och otänkbart.  ;)

Under ytan pågår en svart vs. vitt-dialog. Jag har resonerat lite på ett forum om först de två veckorna av depression och sedan det nuvarande stadiet av anti-depression. På vissa vis kan jag observera, dra logiska slutsatser, inse vad som ska göras enligt konstens alla regler. Men sen när det kommer till kritan... Inte skaffar jag mig en massa dagsljus när jag är deppig. Inte tusan tar jag någon sömnmedicin just nu fast det är en stående order från vården. Jag är som de tre aporna, ja möjligen med undantag för den som inte talar för håller låda gör jag utan att direkt väga mina ord på guldvåg. Att man kan förneka fast man vet om att man gör det.

Snart

Äppelpajen är färdig men jag tror jag väntar en stund med att äta den. Insåg just att det jag framför allt längtade efter var doften! Dricker kaffe istället, och det är väl helt fel antar jag men jag tänker ändå inte lägga mig just precis nu.

Tidsomställning om några minuter, fast nästan allt sköter ju sig själv numera. Datorn, mobilen, vi har radiostyrda klockor på väggarna (det finns väldigt många klockor hos oss av outgrundlig anledning, bekvämlighet antar jag, du ska inte ens behöva lyfta på armen och titta på armbandsuret).

Tur att man skummar lokaltidningen med jämna mellanrum. Fick just veta att våra busskort med värdeladdning har ett (osynligt) bäst-före-datum och sedan måste bytas ut. Har aldrig sagts något om det förut. Man kunde nu gå in på Skånetrafikens hemsida och kolla sitt kort, och mycket riktigt är mitt nu ogiltigt! Så på måndag får jag masa mig ner till stationen och få det utbytt. Jag stör mig på bristande information, det kan ju inte vara något de helt plötsligt har kommit på.

Äh, jag bara babblar i brist på bättre sysselsättning. Skulle vilja skriva om något meningsfullt men tankarna hoppar och jag känner mig helt enkelt inte tillräckligt seriös. Nu postar jag detta medan det fortfarande är sommartid...

Nattlektyr

Tänkte slå ett slag för bloggvännen Charlyenes senaste inlägg. De är långa och delvis teoretiska, delvis personliga, men väl värda att läsas. Om psykiatri, makt och maktmissbruk:

http://charlyene.blogspot.se/2013/10/psykiatrin-del-1.html
http://charlyene.blogspot.se/2013/10/psykiatrin-del-2-om-mig-sjalv-helt.html

Smulor

1,5 timmars sömn och jag är pigg. Vet vartåt det lutar men har svårt att dra i någon handbroms, särskilt så länge som jag faktiskt inte gör något dumt. Det är lite irriterande just nu att det är natt dock, blev så sugen på att göra en äppelpaj men Mannen kanske inte uppskattar om jag skramlar en massa i köket.

Jo förresten, han är fortfarande vaken (nattuggla!) så jag sätter igång!

lördag 26 oktober 2013

Arla

Som alltför lätt blir fastnar jag på nätforum. Försöker bara läsa men en del saker rinner ur mig ändå, inget viktigt egentligen, jag vill bara "höra" mig själv. Lite sällskapssjuk är jag allt och Mannen sover sött, liksom förhoppningsvis mina vänner. Tänk en gång för tusen år sedan när man var tidningsbud och alltid ute och kutade så här dags. Det var faktiskt lite småmysigt på sommaren. Mitt i centrala Stockholm. Många fina gamla hus. Då var man ung och aldrig rädd.

Stockholm, javisst ja, skulle ju kolla upp flygbiljetter till Mannen. Då har jag något att pyssla med en stund. Just nu är jag grymt sugen att åka med, men lite sunt förnuft spökar i bakhuvudet och säger att jag kanske inte garanterat är stabil om någon vecka, nu när jag nyss börjat med en ny med och mått bra i exakt en dag. Det är inte så underhållande att krascha när man är bortrest, eller som det ofta blir, när man sätter foten på hemmaplan igen (som det blev nu efter den senaste resan).

Färgerna har kommit tillbaka, och musiken. Den grå hinnan har slipats av.

Nattvärme

Det blev en väldigt mysig kväll. Vi bestämde oss för att låta tv:n vila, och utöva konversationens konst istället. Grillad kyckling, kikärtssallad och något glas vin. Wienernougatglass till efterrätt. Det blev lite kallt i soffan eftersom balkongdörren stått öppen så vi värmde oss i sängen istället. Jag somnade till en timme men sen ville jag upp och se True Blood, somnade om en timme till vilket är rätt lagom för att sluta gäspa. Nu är jag i det där sköna natt-flowet där allt känns lugnt och i en annan dimension. Det rycker i mig att påbörja något projekt, har inget att sy i natt men typ att byta sängkläder till något mörkt och höstligt, men jag ska inte gå loss nu (jag försöker uppföra mig) utan bara slösurfa en stund och försöka få lite mer sömn även om det känns rätt onödigt just nu...

fredag 25 oktober 2013

Syslöjd

Det var lite småjobbigt igår kväll, men jag pratade en stund med Mannen och det kändes bättre. Framför allt är det osäkerheten som plågar mig - vad ska jag få för mig att göra härnäst?

Det omedelbara svaret som kom var att efter tre timmars sömn så gick jag upp, tog en kopp kaffe och satte igång med ett syprojekt. Jag syr i princip aldrig och symaskinen samlar damm eftersom jag aldrig kommer ihåg hur man trär i trådarna. Normalt skulle jag känna ett ganska rejält motstånd mot ens åsynen av en fingerborg, men plötsligt gick det hur smidigt som helst att sy för hand och en klänning med för påsig urringning var fixad på ett kick. Jag är belåten och ignorerar aktivt alla varningsklockor.


torsdag 24 oktober 2013

Vägarbete

Så här på morgonkulan känner jag mig faktiskt en liten aning mer energisk nu (nä vi pratar inte pigg som en mört, utan mer att det går att öppna ögonen utan stöttor), samt skönjer en mild huvudvärk. Kanske de däringa svaga pillren jag fick (hon ville bara ge mig en halv dos) har börjat verka. Nu vill jag bara bli glad också, och få bort alla dumma tankar. Men det brukar ju sägas att energinivån ofta går upp innan stämningsläget gör det, så det är väl bara att hålla i hatten.

Och det är inte nattsvart. Jag kan fortfarande skratta med Mannen (han hävdar å andra sidan att jag kan skämta på akuten mellan magpumpningarna ;)) Jag fortsätter att spela spelet "det spelar roll" och köpte en hudkräm igår. Blev dock väldigt matt av att gå ner till stan, hetsåt en rulle mintchoklad, men i övrigt börjar mina matvanor långsamt normaliseras igen.

Idag ska jag sluta igen med Stesoliden, ska bli lite objektivt intressant att se hur det känns efter att ha tagit 20 mg/dag i en vecka när man inte alls är van vid sådana mängder. Men det har hjälpt kortsiktigt, det har det.

Önskar jag kunde gnugga händerna och säga "det var det" men sjukdomen är lite för lurig. Jag har fortfarande undergångstankar och utrotningsplaner och blodstörst, och t.o.m. de sprakande höstlöven ser jag genom ett grått filter.

Man får ta fram sina ljussvärd: gott kaffe, varmt fluffigt täcke, vänlig musik, en Man att krama, Syster C som snart ringer, kolla om barnen har skrivit något roligt på fb, öppna dörren och andas...

(Och här inser jag att jag bör infoga en fotnot: jag skriver av mig i bloggen men om det blir riktigt kritiskt läge så pratar jag med någon irl och söker t.o.m. den förhatliga psykakuten, så ingen behöver oroa sig för att jag går utan hjälp.)

tisdag 22 oktober 2013

Torrschampo

Sov kort och ryckigt så jag känner mig paradoxalt nog någon millimeter piggare nu. Ja, piggare då som i energisk, inte pigg som i glad. Men alltid ett steg i rätt riktning.

Djupa funderingar som: kan jag köra torrschampo istället för att duscha? (svar nej, du sunkar inte ner dig ännu mer nu, okej du slipper smink och hårfön, men du går inte utanför dörren i ditt nuvarande tillstånd) Har Syster C på schemat, en kort avstämning vid lunch. Jag delar upp dagen i små bitar, tills varje bit blir överkomlig.

Framtid. Det är ett väldigt stort ord. När tidsramen känns snäv och väggarna kommer allt närmare. När jag inte äger framtiden på riktigt så leker jag. Tänk om. Tänk om jag finns om en månad. Och så bokar jag en frisörtid och skickar efter en klänning att ha på en mycket god väns dotters dop. Så tänker jag på att om ett par veckor får jag läsa ena sonens reseblogg när han ger sig ut i världen. Att det är fotbolls-VM-kval. Det där receptet på bröd som jag inte har testat. En av våra mysiga förjular i Göteborg kanske?

Jag önskar vid eventuella högre makter att det räckte.

Den där datumskiten har börjat krypa inpå mig, slugt och obemärkt. Länge sedan sist. Jag ska försöka trolla bort det.

söndag 20 oktober 2013

Kvällskvisten

Jag tragglar mig framåt. Idag skulle Mannen iväg på ett par timmar och då kändes det lite otryggt att vara ensam hemma, så jag gick lite på stan (vi har en enda söndagsöppen affär, Åhléns) utan att handla något, bara som tidsfördriv, och så tog jag en lång fika. Det känns som om jag borde sätta upp skyltar runt om i huset: "spela normal", och likadana lappar i fickorna. Så banalt. Mellanmjölk och frukostknäcke. Som om "to be or not to be" inte ständigt ekade i något hjärnskrymsle. Jag tappar proportioner och äter ständigt, plus tre kilo på en dryg vecka. Så länge jag får plats i likkistan så, hahaha.

Men jag kämpar faktiskt emot, på mitt lilla sätt. Diskar, klär på mig, går ut, spelar WF, ser av och till på tv:n, ringer en son och min mamma och försöker låta som vanligt, lyssnar på icke-depressiv musik, försöker tvinga in tankarna på ofarliga spår.

Ja, det går ju sådär. Men jag är inte riktigt illa däran. Det är nog tålamod som gäller.

lördag 19 oktober 2013

Tvehövdat

Igår körde jag "fake it till you make it"-strategin och gick på stan med en kompis. Fast att fixa håret och sminka mig kom jag mig inte för. Hon sa att jag verkade en aning flummig och det tro fan, men jag klarade iaf att inte vara alltför depressiv och tråkig. På Lindex köpte jag underkläder på rea, ängeln på min högra axel sa att de skulle passa bra till den blå klänningen du ska ha på dopet i november, djävulen på den vänstra menade hånskrattande att de kunde ju bli snygga under liksvepningen. Ambivalent är ordet för dagen.

Blodprovet jag skulle ta igår satte lite myror i huvudet på de stackars damerna på vårdcentralen, för de hade aldrig sett just det provet förut och fick slå fram och tillbaka i datorn. Förhoppningsvis blev det rätt till slut. Det skulle skickas till Lund så det är en sån där specialgrej. Som ofta när vården ansträngt sig lite för min skull känner jag mig skyldig, men samtidigt är jag ju tacksam över läkare som är noggranna.

Försöker tänka efter vad jag vill göra idag, men allt flyter ihop. Anhedoni är en av de jobbigaste aspekterna av depression, det blir grått och konturlöst och inget lockar. Det jag har lärt mig med åren är att göra saker ändå, ta hjälp av omgivningen om så behövs - inte säkert att det blir kul men det gör åtminstone inte situationen värre.

torsdag 17 oktober 2013

Inluddad

Usch, lite jobbigt är det allt när läkaren rynkar pannan och säger att hon inte vet vad hon ska hitta på med mig... de tre mediciner jag tar och som har funkat rätt länge går inte att höja mer, och jag har testat massor av olika piller under åren så jag vet av erfarenhet att många går bort. Och så vill jag då inte få mer ect för att det påverkar mitt långtidsminne (och är läskigt att sövas dessutom), om det inte skulle bli superkris då förstås och ect är enda lösningen. Men jag är inte där än. (Jag fick ect för sex-sju år sedan.)

Nåväl, nu ska vi testa att lägga till en lite udda antidepp som jag haft någon gång tidigare för ett antal år sedan och som funkade åtminstone lite. Jag ringde runt till apoteken, ingen hade den hemma, men Cura beställde hem den tills imorgon (det är ett rätt okej litet apotek inne på Ica Maxi, öppet 8-21 och åtminstone de gånger jag har varit där har personalen varit hjälpsam). Även om jag kan förstå idén med avregleringen av apoteken så har det blivit rätt meckigt... när det gäller mediciner man står på sen innan kan man ju själv vara lite uppmärksam och beställa innan de tagit slut, men när man får nya mediciner som inte tillhör de vanligaste så blir det till att ringa runt... Jag gnäller mest för att jag *inte* gillar att ringa ärenden. Ringa och prata med familj och vänner, ja gärna, men ringa och prata med telefonsvarare och ansiktslösa röster som kopplar en vidare - nej.

Bedövar mig kraftigt enligt anvisningarna, mer benso än jag någonsin brukar ta, men det hjälper faktiskt att skapa ett syntetiskt skinn runt mig som håller den brännande strålningen borta. Jag kan småprata, skämta. Låta gröten i mitt huvud svälja tankarna på hastig sorti. Göra mig lämpad för vistelse i möblerade rum och undvika en inläggning. (Vän av ordning: ska bara använda dem i max en vecka, och jag har aldrig haft större problem förut med att sluta med benso, eller något annat för den delen.)

Hjärtat fullt av sorg men jag gråter inte. Just nu är det faktiskt bra, för jag har inget reellt att gråta över, det är en sorg som svävar runt i universum utan koppling till jorden.

Behandlad

Blev ett akut läkarbesök imorse efter samtal med syster C.  Doktorn ville nog gärna lägga in mig och ge ect men krånglade inte när jag vägrade.  Sedan tänkte hon att jag kanske har för hög dos Abilify så jag ska ta ett blodprov imorgon.  Dessutom blir det ett tillskott av Edronax (antidepressiv som går på noradrenalinet)  och en kort dunderkur med Stesolid. Jaja, jag ser det mest som att det gäller att hålla sig flytande tills det vänder. 

Mest vill jag sova bort större delen av tiden och äta resten.  Igår blev det tre hekto godis raskt åtföljt av en massa pasta i creme fraiche-sås, vågen swischar uppåt men jag har svårt att hejda mig.  Det är förjävligt att få saker ångestdämpar så bra som mat. 

Godnatt.

tisdag 15 oktober 2013

Post-resenär

Inga tåg var försenade, trots flera byten. Det var trevligt att träffa min mamma och hennes man, och på hemvägen stannade jag en dag hos mina söner, jättemysigt.

Men trött trött trött nu, på det obehagliga, attackerande, argsinta sättet. Känner hur jag singlar ner som ett av höstlöven. Obra tankar som inte hemsökt mig på länge. Försöker uppföra mig; packade upp min väska igår och nu snurrar tvättmaskinen. Frågan: kan jag gå och lägga mig igen, trots tio timmars sömn inatt? Så trött...

fredag 4 oktober 2013

Resenär

För den som följer min mobilsaga: det blev en LG G2. Jag är hittills nöjd med den, fin skärm och schysst kamera, däremot har det nya simkortet antagligen inte blivit aktiverat ordentligt, så det blir väl till att telefonköa till kundtjänst imorgon. Men jag kan koppla upp mig på wifi och testa mobilen lite. Det nog så viktiga steg ett är avklarat: att få in kontakterna :) Ja, jag har en del pyssel framför mig.

Kom ihåg att hämta ut tågbiljetterna; på måndag drar jag till Norrland. Pensionärsbowling och svampplockning, det kan nog bli trevligt. Jag träffar inte min mamma så ofta, det är ju långt att åka, men ibland måste det bli av. Dags att börja drömma mardrömmar om försenade tåg!

Rörlig

Vaknade snorpigg vid fyra. Dagens första omgång tvätt är upphängd och nu väntar jag otåligt på att Mannen ska röra på sig... hans dag börjar framåt lunch. Jag vill åka till köptemplet ögonaböj. Min gamla mobil har börjat hosta och harkla, ingen garanti kvar. Jag har mekat lite med den och den verkar funka igen för stunden, men den kalla sanningen verkar vara att en modern mobil bara har en livslängd som motsvarar bindningstiden på abonnemanget... så nu är jag hemskans sugen på en ny. Googlar och har mig, men det är svårt att helt bestämma sig för en modell utan att handgripligen känna på de som finns. Därav min längtan efter en tripp till Phone House. Bekännelse: jag är en sån människa som klappar mobilen det första jag gör på morgonen. Kan förstås bero på att jag måste stänga av alarmet, men ändå. ;)

Skönt att ha fått en skvätt energi igen. Den kommer och går som den vill.

torsdag 3 oktober 2013

Lövdöd

Det var mysigt igår. Mysig lunch på restaurang, mysig hemmakväll (Mannen fyllde år).

Lite märkligt att känna sig helt uppochner idag. Så himla mycket vin drack jag inte igår. Känner mig för övrigt inte bakis utan som om en depp är i antågande. Sovit på natten, sovit på förmiddagen, somnade om vid 14. En märkligt sorts trötthet som inte är trött utan en längtan bort. Mannen har gått ut på promenad, jag borde verkligen ha gått med men jag famlade runt i sömndimman när han gick.

Det är oktober. Vacker månad men ack så farlig.