fredag 30 april 2010

Avslappning

Brist på ord. Det är en oändlig lättnad när tyngden från oket lyfts från axlarna. Luft. Andas. Vila.

Jag tar massor med psykofarmaka, två stämningsstabiliserande och två neuroleptika, ändå känner jag mig äntligen som mig själv, närvarande, ifred från allsköns störande inslag. Jag har t.o.m. läst lite igår, naturvetenskaps-/idéhistoria om upptäckten av hjärnan. Sitter hemma i soffan, mjukt men lätt, tryggt. Börjar känna att jo, nu kan jag nog lita på att jag kan ta hand om mig själv.

Vitsippa

Inte orkat blogga. Men idag sträcker jag mig som en vitsippa mot ljuset. De värsta mörkertankarna har bleknat undan och jag får vara hemma i helgen. Det var allt för nu, men kram på er allihop!

söndag 25 april 2010

Valresultat

Mjuka lemmar av stesoliden. Jag tog den både som förebyggande och för att den inte skulle förfaras, nu när den låg där i min handväska. Skönt att jag inte väntade på att tokångesten skulle slå till. Annars är jag lite försiktig med bensot, tar det bara när personalen tjatar.
Mannen tog mig med till köpcentret igår. Det pushade mig till något sorts beslut. Man köper inte kläder om man snart ska dö. När jag valde den där bh:n från Twilfit valde jag också att fortsätta kämpa. Jag har den på mig idag, den känns som en sköld. Mörkret ligger fortfarande tungt men jag är inte helt vilse.

lördag 24 april 2010

Kommentarsångest

Vet inte om jag lyckas förklara men någonting sånt här: när snälla människor visar omtanke och oro för hur jag mår, och särskilt om de säger att jag inte ska göra skadliga saker, då kan jag bli taggig. Den negativa tankevärld jag lever i just då känner mycket skuld, och om mina handlingar skulle påverka någon annan negativt så är det fruktansvärt att leva med. På samma gång kan det kännas närmast kränkande att någon försöker säga åt mig vad jag ska göra, jag känner mig fast och insnärjd i ett garn när jag inte får skada mig om jag vill, att allt bara handlar om andra människors sinnesro, gör ingen annan obekväm är allt det går ut på, skit i hur jag känner. Det blir dubbelt och tredubbelt och snurrigt.

När jag är sån är det inte så stor vits med att komma med peptalk, jag känner mig mest ynklig som inte kan leva upp till det. Men jag blir fortfarande varm i hjärtat av om någon kommer förbi med en kram.

Läget just nu är att jag inte har så mycket skräckbilder och siffernojjor mm, där tror jag medicinerna hjälper, har inte varit uppvarvad på ett par veckor heller, däremot är jag låg nu, allt är en ansträngning, dumma tankar. Får bara lämna avdelningen i sällskap med Mannen, han är ledig idag så jag fick vara hemma. Alla piller är undangömda och jag har inte shoppat vassa saker, det känns löjligt att vara som ett barn som man måste gömma godiset från, men det är som det är, jag står inte på en högre nivå just nu.

Har sovit en stund på förmiddagen, nu ska jag låtsas att precis allt är som vanligt. Betala räkningar, vattna blommorna, äta toscatårta. Lura mig själv att bli normal.

fredag 23 april 2010

Förbudsskylt

Har suttit i en halvtimme på badrumsgolvet med ett förbjudet föremål, men backade av den eleganta anledningen att föremålet i fråga inte var mitt utan kom från verktygslådan. Verktygslådan är off limits.

Så jag dricker presskaffe istället, det blir eventuellt två av de från psyk medskickade stesoliden också (de kastar alltid med mig en massa när jag går på permission, kanske för att jag oftast kommer tillbaka med dem igen).

Åker tillbaka till psyk om några minuter. Har duschat och klätt mig acceptabelt snyggt och lagt en hand vid håret, det ska fan inte synas att jag är ett psykfall.

(Ev. kommentarer om att jag är stark som inte skadar mig undanbedes, tack. )

torsdag 22 april 2010

Kemi

Försökte blogga men det sket sig rent tekniskt. Orkar inte säga mer än att jag sover hemma inatt.

Drömtid

Surret från ventilationen. Nattpersonalens tidningsläsande. Bättre än drömmarna. Hade en butik i USA med fruktansvärt fula stora minnessaker. Till någon som just förlorat sin fru kunde man köpa en staty av en man som stirrade in i en tom vägg. Sedan dök miss Korea upp, hon hade bantat 40 kg. Är det konstigt att jag hellre är vaken, trots allt vad det innebär av medvetande om depressiva tankar och känslor. Jag känner mig lite mindre hetsig nu, mer ledsen. Vill inte ta benso men övertalas om och om igen. Nej, jag har ingen bättre plan. Nej, jag tror inte att medicinen ska hjälpa snart. Vill kasta saker, men det är jag ju för snäll för. Jag åker hem på permis då och då, det känns lika konstigt ändå. Lost in space.

onsdag 21 april 2010

Äsch

Kvar på psyk. Segt nu. :(

söndag 18 april 2010

Lyftvilja

Sånt som man inte får tänka: jag längtar efter att bli lite lagom hypoman igen. Har sovit med sömntabletter, 9 timmar eller om det var 10, och känner mig tung, jordförankrad. Men jag har blivit ordinerad av dr B att ta mitt nitrazepam varje kväll just nu för att stabilisera. Är så känslig för sömnförändringar. När jag har mina uppåtsvängar i färskt minne längtar jag dit i hela kroppen. Det nuvarande neutralläget är nyttigt och bra och tryggare, men... Att det ska vara så förbannat svårt att lära sig att upp -> ner.

lördag 17 april 2010

Slutsträcka?

Är hemma på permis, ska sova hemma i natt - skönt! På måndag morgon ska jag ta litiumprov, det är allt jag vet om framtida planering just nu. Tänker förstås att just nu i detta ögonblick när det är lugnt så borde allt vara över, men så har jag ju tänkt några gånger redan under den här psykrundan, ett visst mått av bitter resignation börjar smyga sig in. Men va fan, jag lever iallafall, det kunde varit värre.

fredag 16 april 2010

Viloläge

Jaha, och det gick ju... inte. Onsdag kväll vände det nedåt, djupt nedåt, så det blev till att masa sig iväg till psyk igen. Zombiespruta, jag sov hela natten till torsdag, större delen av torsdagen och 11 timmar natten till fredag, plus en stund på förmiddagen idag och skulle kunna gå och lägga mig igen så här mitt på dagen. Det är ganska skönt. Får se vad som händer efter helgen. Jag mår åtminstone bättre nu, de ögonblick jag är vaken.

onsdag 14 april 2010

Frispark

Vackert. Allt. Mannen tog några jättefina bilder på fotbollsmatchen igår. Ibland blir jag bara så glad av färger.

Har organiserat mina lösenord (och nej, de ligger inte som dokument i datorn), något jag tänkt på ibland när jag svurit över hur jag skulle komma åt mitt Bokus-konto och sånt. Det är bra med lite extra kraftkickar om man faktiskt får något gjort. Jag tycker det kan vara svårt att fokusera energin, eller så blir den fokuserad på fel saker. Skulle vilja vara sån här, alltid, fast effektiv.

Känner nästan bokstavligen hur jag slits åt två håll. Återigen är det känsla och logik som inte ser öga till öga, och ser är ett bra uttryck för vid ena polen hindrar jordens krökning att man ser den andra. Jag tror att det ska gå bra nu för det måste jag tro, vägrar några fler trafikolyckor, ändå pekar ett varnandes finger på klockan. Men jag vill hellre tänka på vad jag ska ha på mig idag.

tisdag 13 april 2010

Turbopigg

Jag vaknade vid 4-draget turbopigg, som Mannen kallat det. Det var t.o.m. roligt att gå till psyk. Dr B stämplade mig snabbt som "för glad" och skrev inte ut mig. Men jag får vara hemma på permis så länge och träffa honom igen på torsdag. Det känns lite löjligt, ska jag ta upp plats där som inte är sjuk. Men det sitter en korp på min axel och viskar "kom ihåg den senaste månaden", så jag käftade inte emot så mycket.

Nu har jag ätit sushi till lunch, handlat mat, slängt sopor och glas och papper, ser lite fram emot att diska härnäst för jag behöver göra något med min energi. Egentligen vill jag åka till Helsingör men vi har för mycket sprit kvar hemma för att det ska vara berättigat, det inser jag. Kanske får jag ägna mig åt något organisatoriskt, köra backuper och sånt. Jag saknar fokus bara. Mitt psyke skriker efter något att nörda in sig på men det lyckas inte riktigt för tillfället.

Alltid när jag mår bra längtar jag lite extra till Göteborg. Får hålla i mig själv och pedagogiskt förklara varför det inte är en bra idé att bara sätta sig på tåget nu på en gång.

måndag 12 april 2010

Själsupplevelse

Nu framåt kvällen sätter rastlösheten in. Känslan av att något måste hända, och att detta något med nödvändighet måste vara något annat än det man just håller på med. Är dessutom lite trött och orkar inte ta itu med något på riktigt.

Längtar till imorgon. Fasar för imorgon. Ska tillbaka till psyket. Det troligaste scenariot är att jag får träffa läkaren och blir utskriven. Nu när jag varit hemma på permis ett par dagar känner jag djupt hur mycket hellre jag är hemma. Och det borde ju gå, även om jag bara varit hyfsat stabil i två dagar så kan jag inte bara gå där och skrota och vänta på att något elände eventuellt ska inträffa. Men så kommer då den där skrockfulla rösten fram och kraxar om alla tidigare gånger jag misstagit mig på min sinnesjämvikt. Jag vet att Mannen litar mycket på att jag själv vet vad jag behöver, tyvärr känner jag mig inte alls lika övertygad. Nåväl, jag får sova mycket inatt så det går fort, vill bara ha ett slut på detta.

Efter-psykbryts-sorgen börjar infinna sig. Inte depression, men ett vemod över att saker blivit som de blivit. Idag känslan av att antagligen inget avgörande hade kunnat göras annorlunda, jag har fått stöd, jag har fått mediciner som funkat temporärt och tagit bort det mest akuta, jag har inte tvingats till något. Ändå har det varit så plågsamt (och någon dag då och då, himmelskt). Förvirringen. Vad i allt detta jag upplevt är jag? Vill ha min själ tydligt inringad, i en låda, kanske en brudkista från Ljusdal. Inte dessa spretiga trädgrenar som hela tiden växer och vissnar. Nej nej, jag vet att en låda inte vore bra för mig, hårt och begränsande, jag vet att jag ska sträva att efterlikna trädet. Det är mycket jag vet att jag borde.

När jag känner mig feg och karaktärssvag upprepar jag som ett mantra: jag har iallafall slutat röka. Har man slutat röka är man någonstans en god människa, eller hur Aftonbladet? (och det var 25 år sen men det räknas väl ändå?)

Status

En normal natts sömn, 7,5 timmar utan sömnpiller, och jag känner mig rätt normal. Inte lika rastlös på gränsen till uppåt som igår, inga skruvade tankar, inget filande på självmordsbrev. Det är rätt uttråkande att alltid scanna av hur jag mår, men så länge jag forfarande faktiskt är inlagd på psyk blir det liksom en nödvändighet.

Det värsta med dessa psykrundor är att de skapar en stark känsla av ovisshet om när himlen ska falla ner nästa gång. Vad behöver jag uppmärksamma, vad kan jag låta passera? Ett litet psykbryt, är det något som måste uppmärksammas eller kan jag vänta till imorgon och då är allting bra? Åh vad jag saknar ett lackmustest för psyket, en klar och tydlig markering av vad som sköter sig själv och vad som kräver insatser.

Ironiskt nog blir denna oro mindre ju längre tiden går i lugn och ro, fastän det statistiskt sett, baserat på tidigare erfarenheter, blir större och större risk för att något ska hända. Sånt är livet (som man säger när man inte orkar tänka ut någon slagfärdig formulering.)

söndag 11 april 2010

Tomhänt

Orden har gått och gömt sig. Litet psykbryt på psyket igår, Mannen redde upp situationen. Idag är jag hemma och solen skiner och jag känner hur energin försiktigt börjar bubbla upp. Önskar att tvättstugan varit ledig men den verkar väldigt populär nu sen den nya maskinen installerades så jag får ha tålamod. Jag tränade mig väldigt mycket på tålamod imorse, vaknade vid 3 men de ställer inte fram kaffe förrän 6, tre timmar utan "nu är jag vaken-koffein" men jag lyssnade på min ipod och nästan-läste Forskning&Framsteg. Förundrades över hur bra jag faktiskt kan vara på att vänta. Att det kan vara en aktiv handling.

torsdag 8 april 2010

Hemkänsla

Jag är hemma på permis idag. Min kontaktperson tyckte inte att jag borde skrivas ut på direkten utan pröva mig fram lite först eftersom det har varit såna snabba svängar. Det känns lite segt men samtidigt förnuftigt. Mannen är också hemma idag, han jobbar oregelbundna tider, och det känns tryggt.

I brist på dator (vågar inte riktigt ta med min laptop, är rädd att den ska bli snodd) har jag handskrivit (stenålder!) några småkommentarer som jag lägger in som blogginlägg här...

onsdag 7 april 2010

Utflyktsförvirring

(Skriven på avdelningen och bloggad i efterhand.)

Snack med kontaktsyrran som tycker att jag ska ta det lugnt med utskrivandet, ta permis några dagar först och se att det håller, prata med dr B när han är tillbaka på tisdag. Det känns lite tråkigt (men hallååå asså, ja e ju frisk typ) men rätt förnuftigt.

Galna tankarna är borta nu, det är mer känslorna som lever om lite. Gladledsengladledsen.

Ni kan inte gissa vad jag gjorde idag! Nej, det kan ni inte! Jag gick på sjukhuskyrkans gudstjänst. En trevlig diakon kom till avdelningen och raggade publik och jag fick ett ryck. Kanske i botten någon sorts längtan efter andakt och en gnutta tröst. Men religion är ett knepigt område för mig. Dels har jag (som en del av er vet) mycket dåliga erfarenheter av vissa former av organiserad religion. Dels hänger det lite ihop med min sjukdom... när jag är riktigt låg eller riktigt hög så har det hänt att jag fått vad som känts som andliga upplevelser. Hemska eller himmelska. I vardagslag skulle jag kalla mig någon sorts agnostiker, jag vill inte helt utesluta alla möjligheter men står en bra bit från att tro, upplever det som att vi människor är alltför små och begränsade för att verkligen förstå. Att få ihop allt detta är inte så lätt.

Bekantskapsskara

(Skriven på avdelningen och bloggad i efterhand.)

"Hur känner du dig idag?" Fel fråga. "Vilka känner du idag?" Herr Ångest, Fru Apati, Fröken Vild&Galen och så lille Rastlös. Men de sitter faktiskt alla beskedligt på sin kammare just nu. Det är sol ute, jag har gått en lång promenad och handlat en t-shirt på Lindex. Normalitet så det skriker om det. Tänker att med tanke på omständigheterna skriks det väldigt lite på psyket. Väluppfostran, legala droger eller bara en känsla av meningslöshet?

Jag är en aning sömnig fortfarande men mår hyfsat. Min läkare är på semester så jag får se när och med vem det blir läkarsamtal. Lite spänning i tillvaron. ;)

tisdag 6 april 2010

Sömntuta

Varmt tack för era kommentarer kära ni. Känns för pilligt att mobilblogga men jag är oerhört sömnig och mår klart bättre, lite paradoxalt.

Koma

(Skriven på avdelningen och bloggad i efterhand.)

Njuter av att vara ett kolli. Gå upp för att äta och kissa, sen är det sängen som gäller. Lugnet i huvudet. Lugnet i att slippa. Lugnet i att veta att det är temporärt, om tre dagar är jag levande igen, förhoppningsvis redo att vara tillbaka i världen.

måndag 5 april 2010

Kvällsmys

(Skriven på avdelningen och bloggad i efterhand) 

Mest förundran. Att vara här, nu, på detta sättet. Handen som räcks ner i vattnet och obönhörligt krusar ytan. Gör si så blir det si, gör så så blir det tv-seans med en kopp blandad o'boy och kaffe i den stenhårt frambesvärjda trevnaden. Kommer på mig själv med att svara högt på frågesporten och kvinnan bredvid mig i soffan säger "du har läst mycket va?" Läge att göra sorti åt höger, bort till det gulgröna rummet, säker snart K-märkt. Men trygg i en landstingsfilt känner jag hur jag slappnar av, zombiesprutan fungerar faktiskt, jag ser inte döda människor. Får nog döpa om den till anti-zombiespruta.

Hade vassa saker men vips fick jag samvetskval och en av de numera vitklädda (hygienregler) änglarna fick dem i present. Ångestskapande i kubik, men det var före sprutan, nu kan jag uppskatta att inte behöva fördriva natten med detaljplaner över hur hudlandskapet ska byggas om.

Kanske får jag sova i ett par dagar nu. Känner plötsligt tröttheten invadera mitt medvetande. Inte sederad utan just trött. Nog med action. Punkt slut.

Tittut

Avdelningen. Ras frampå em och zombiespruta. Jag börjar känna mig som en riktig b-såpa där samma intrig kommer tillbaka om och om igen med bara dåligt pålagda specialeffekter i ett försök att dölja det uppenbara. Men kanske låter det annorlunda imorgon om jag sovit en natt.

Prognos

Väntar otåligt. På att det ska bli dags att väcka Mannen, på att komma iväg till den där jävla avdelningen som jag är osynligt bunden till, på att det ska bli vardag igen och affärerna öppna så jag kan ägna mig åt någon form av ohämmad köporgie (jag tillåter inte mig själv nätshopping just nu i ett rätt löjligt försök att verka dygdig). Jag längtar efter att vada i strandkanten, alldeles för tidigt och kylslaget men underbart, och åka till Göteborg och alla "mina" Göteborgare, och jag längtar till den dag då jag alltid kommer känna mig så här energisk och göra en massa saker hemma och bland folk utan att det ska vara något märkvärdigt med det, och läsa, och kanske t.o.m. skriva (fast det blir väl mest inköpslistor då). Och inte sova. Och inte behöva ta hänsyn till dessa jävla begränsningar utan bara göra. Jag vill jag vill. Jag vill att mitt förnuft och min känsla ska gifta sig och skaffa barn ("Vishet" och "Glädje" och kanske sladdisen "Sinnesro") och bosätta sig i en renoverad sekelskiftesvilla med kakelugnar och äppelträd här i min omfamnande hjärna, och sen ska vi leva lyckliga i alla våra dagar.

Högmod

Nackdelen med att vakna kvart över två på natten är att man måste visa hänsyn mot de sovande, inget buller, inte skrapa stolen mot golvet, vakta vid mikron så jag kan ta ut muggen med mjölk precis när räkneverket når noll för att undvika explosionen av pipljud. Nu är det inte särskilt lyhört där vi bor, tack och lov, det är kanske mer en känsla. Det är okej att jag är vaken, bara jag inte väcker. Jag blir nöjd att jag, nattpigg till trots, kan tänka på de sovande, att de existerar i min värld.

Vad som existerar för övrigt? Kände att jag behövde havrefras, och kaffe till efterrätt. Det är fortfarande mörkt ute (förstås), jag är girig som önskar mig en soluppgång, men den kommer väl. Jag läser ytterligare ett par kapitel i Vansinnet och säger mig att jag är inte sjuk, inte sjuk på det sättet, det kan ju vem som helst se, och så absurditeten i att om fyra timmar ska jag inställa mig på psykavdelningen. Jag har 15 minuter kvar att se av True Blood som är ungefär lika sannolik som livet självt (helt beroende förstås på vilket liv man lever och hur många människor omkring sig man räknar in i det där livet). Har inga lättstartade önskade hemprojekt just nu, det jag vill är sånt som involverar att flytta tunga möbler till någon obefintlig fri yta där de kan slipas och målas om, vilket realistiskt sett aldrig kommer att ske, om vi inte magiskt får en gräsmatta här på övre våningen att hålla till på. Alla påslakan är visserligen skitiga, brukar tvätta dem nere i den stora maskinen i vår gemensamma tvättstuga, men till nöds går det ju utmärkt att köra några i vår egen tvättmaskin, fast återigen så är det natt och då gör man inte sånt. Och inte behöver jag något lakan just nu ändå. I värsta fall får jag väl gå och köpa nya. ;)

Ibland sätter jag en ära i löjliga saker som knappast uppmärksammas. Som nu, jag har varit noga med att inte ta någon av de Stesolid som skickades med mig när jag gick på permis, vill kunna lämna tillbaka den orörda påsen och framstå som en icke-knarkare. Vilket jag i och för sig är, har aldrig haft problem med vanebildande piller, men det känns så viktigt för mig att framhäva det. Kanske en rest från dagarna med borderline-diagnosen då det antogs både ett och annat om en. Inte för att bipolära direkt är mindre benägna att självmedicinera, det är mer en arrogans från min sida, ett sätt att urskulda självskadebeteendet.

Det var riktigt trevligt att träffa min mamma och hennes man igår. Hon bjöd på fin lunch när det nu var vår bröllopsdag och allting, och hade med sig fryst röding och kakor. Mannen kommenterade att hon blivit riktigt omtänksam och jag tycker det stämmer, hon närmar sig på det sätt hon kan, med materiella ting, men det finns känsla bakom.

Rastlös. Men jag har ett par program jag tänkte installera på datorn. Alltid lika spännande.

söndag 4 april 2010

Mjölk

När jag sitter här med psykavdelningens medskickade havsgröna dosett får jag lust att göra något kul, designa ett spel med olikfärgade piller och olika poäng för morgon, middag, kväll, natt, den som klarar av att sortera och förtära alla sina piller på tid avancerar till nästa nivå och behöver aldrig mer använda dosett. Hur man kan vara bitter när man är glädjestrålande är förunderligt, men jag lyckas med mycket denna morgon. Tänk sån tur att man alltid behöver köpa mjölk, det gav mig en ursäkt att gå till Coop. Man är gammal, så gammal att man minns när affärerna var stängda på söndagar.

Ska som jag nog redan skrivit äta sen lunch med min mamma idag och det känns lugnt. Det är väldigt skönt att jag till slut börjar hitta ett förhållningssätt som funkar i vår relation, nu känner jag mig inte alls så spänd som för några år sen. Mina förväntningar är nog mer realistiska, och i takt med att hon betyder mindre för mig så kan jag vara vänligare.

Mer

Klarar bara inte att gå och lägga mig, energin brinner i kroppen. Har diskat och strukit. "Får" inte gå ut så länge det är mörkt (fast om jag skulle haft ett jobb där jag börjat 6, som jag haft ibland förr i tiden, så hade det varit helt normalt att gå ut i mörkret). Den enda bok av tio påbörjade som jag känner för att fortsätta läsa, Marya Hornbachers Vansinnet, är visserligen välskriven men kanske inte så bra för mig just nu att döma av det jag har läst hittills, den kan åtminstone vänta tills jag är utskriven från psyk (som om det vore en magisk gräns, är jag normal igen). Jaha, då förfaller jag till det som alltid återstår, att spy ord på nätet. Kanske kan revidera min humördagbok också, den behöver lite tweaking nu sedan jag gått över till OpenOffice. En indikator månne att jag hemskt gärna pysslar med kolumner och grafer men inte har så stor lust att föra in dagens värden.

Jag kämpar hårt med det dubbeltydiga i att vara mycket medveten om nyanserna i mitt stämningsläge och samtidigt bara åka med bakpå vagnen utan styrsel. Jag kan intellektualisera och rationalisera finfint, kommentatorsrösten som ständigt står på, "nu är du nedstämd, nu är du suicidal, nu går det för fort, nu har du vanföreställningar". Även mitt uppe i hysteriska utbrott som jag alls inte kan hejda finns det en observatör. Det går säkert att ge sig in på metafysiska förklaringar men jag orkar inte riktigt med sånt. Jag kan intellektualisera men jag är inte ett piss intellektuell, magkänsla är vad jag vill ha. Frälsning.

Nattaktiv

Jo, jag tog mina nitrazepam, båda två. Kan inte dölja min arrogans när jag trots det vaknar klart vid 2 och raskt sätter igång att rensa bland kylskåpsmagneterna, fram med lite Jif-spray också. Fick mycket gjort igår, röjde här hemma, sånt där man har tänkt på men inte gjort, plockat prylar. Tvätt tvätt tvätt (tre maskiner alltså ;)) Bytte sofföverdrag till det gröna som vi gillar mest (tvättbara sofföverdrag är den bästa uppfinningen ever, nästan - okej, silvertejp då, men efter det). Planterade blommor vid entrén, påskliljor, penséer, primula, pärlhyacinter och en orange lilja som det ska bli kul att se hur väl den klarar utelivet, men den stod bland uteblommorna i butiken så jag hoppas det funkar. Lagade mat och minikrustader, trixade med datorn.

Egentligen vill jag möblera om också, men jag är inte psykotisk. :)     

Det är ju så här jag vill vara jämt! Orka. Ha idéer. Vilja. Flyta fram. Det där på gränsen till ett litet psykbryt frampå kvällen stryker vi ett streck över.

Finns mer att göra idag, köksbordet ska rensas (det tenderar att bli en avstjälpningsplats för post och böcker medan vi äter på soffbordet), dammsugning (uschljud!) och golvtork, gör mig till lite eftersom min mamma kommer förbi. Stryka våriga kläder att ha när vi går ut och äter och firar bröllopsdag. Hittade ett par högklackade vita skor som jag tänker vingla fram i, blir kul att vada fram genom strandsanden för vi måste ju ut på bryggan där vi vigdes, även om det blåser och regnar. Vilken jäkla bra idé det var förresten att vi gifte oss, även om inget egentligen förändrades annat än på papperet så jo, något litet förändrades mentalt, symbolen för hängivenhet.

Jag är så glad och allt är så vackert. Det är oskyldigt, varför ska jag behöva betala för det sen? Men det kanske är lugnt den här gången, jag är inte extrem och jag tar mina piller och jag ska gå och lägga mig igen en stund snart, kanske planar det bara ut i en långsammare och tråkigare men "normal" (snigel-) takt.

 

lördag 3 april 2010

Påsk

Glad påsk allihop! Oavsett varför ni firar det. Och ni som inte firar kan få en kram iallafall!

Vi tar det skäligen lugnt, utom att vi nog ska äta middag med min mamma och hennes man som är på genomresa. Vi har en enkilos chokladask som Mannen fick som tack för hjälpen för att han fixat något åt en jobbarkompis, så det lär inte gå någon nöd på oss. ;)

Väljare

Finns det något specifikt ord för det där när man är stolt över att ha gjort rätt men egentligen ångrar sig? Ambivalent låter för allmängiltigt. Dygden är dygdens belöning, men lite odygdig kanske man vill vara?

Ser ni mig i lönndom samla argument för varför jag inte ska sova om nätterna, eller iallafall låta bli såna där små runda saker som ser till att jag sover? Sällan har jag varit så klart medveten om att jag skulle kunna lyfta nu om jag bara satt uppe och såg på soluppgången istället för att tillbringa min tid i dvala. Hur kan man vara så envist tjurskallig att man väljer att glömma bort händelser som är så färska att målarfärgen knappt hunnit torka, hur hårt man slår sig när man landar...

fredag 2 april 2010

Sittpaus

Hemma. :) Bara på permission men dock. En viss överkörd-av-lastbil-känsla, men zombie-effekten har släppt nu. Kanske under normalfernissan en liten liten gnutta sockerdricka som står på lut, men nu tar jag medicinerna så jag tror inte det blir mer än så. Vi vill inte ha ytterligare ett psykbryt, nehej tack, det får inte ens finnas på menyn. Det var j-t obehagligt, ett sånt där tillfälle då det känns som om hjärnan på allvar håller på att lösas upp i taggiga fragment.

Skönt att de inte är alltför snabba på att skriva ut en, jag har läkarsamtal på tisdag och kan vara hemma tills dess, men också komma tillbaka till avdelningen när som helst om det svajar. Nu kanske det låter som om psyk är min favoritplats på jorden, och det stämmer väl inte helt. Sjuttiotalslokaler med ångest djupt ingrott i väggarna. Tråk tråk tråk. Mycket stirra ut i luften. Ändå är det kanske just bristen på spänning, på liv, på intryck som hjälper mig, bromsar in. Och så det rent konkreta, att någon jävel gör det krångligt för mig att göra mig själv illa, det går förstås men det kräver mer ansträngning. Plus att det gör medicinändringar smidigare.

Men jag hoppas att den här vändan är över nu. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Vakna till min man, mitt kaffe, min röda gamla morgonrock. Inte på en prasslig flamskyddad madrass.

Alice i Underlandet ikväll. Och så har jag deklarerat, jag är så ordentlig så det finns inte.