Kommentarsångest

Vet inte om jag lyckas förklara men någonting sånt här: när snälla människor visar omtanke och oro för hur jag mår, och särskilt om de säger att jag inte ska göra skadliga saker, då kan jag bli taggig. Den negativa tankevärld jag lever i just då känner mycket skuld, och om mina handlingar skulle påverka någon annan negativt så är det fruktansvärt att leva med. På samma gång kan det kännas närmast kränkande att någon försöker säga åt mig vad jag ska göra, jag känner mig fast och insnärjd i ett garn när jag inte får skada mig om jag vill, att allt bara handlar om andra människors sinnesro, gör ingen annan obekväm är allt det går ut på, skit i hur jag känner. Det blir dubbelt och tredubbelt och snurrigt.

När jag är sån är det inte så stor vits med att komma med peptalk, jag känner mig mest ynklig som inte kan leva upp till det. Men jag blir fortfarande varm i hjärtat av om någon kommer förbi med en kram.

Läget just nu är att jag inte har så mycket skräckbilder och siffernojjor mm, där tror jag medicinerna hjälper, har inte varit uppvarvad på ett par veckor heller, däremot är jag låg nu, allt är en ansträngning, dumma tankar. Får bara lämna avdelningen i sällskap med Mannen, han är ledig idag så jag fick vara hemma. Alla piller är undangömda och jag har inte shoppat vassa saker, det känns löjligt att vara som ett barn som man måste gömma godiset från, men det är som det är, jag står inte på en högre nivå just nu.

Har sovit en stund på förmiddagen, nu ska jag låtsas att precis allt är som vanligt. Betala räkningar, vattna blommorna, äta toscatårta. Lura mig själv att bli normal.