Brist på ord. Det är en oändlig lättnad när tyngden från oket lyfts från axlarna. Luft. Andas. Vila.
Jag tar massor med psykofarmaka, två stämningsstabiliserande och två neuroleptika, ändå känner jag mig äntligen som mig själv, närvarande, ifred från allsköns störande inslag. Jag har t.o.m. läst lite igår, naturvetenskaps-/idéhistoria om upptäckten av hjärnan. Sitter hemma i soffan, mjukt men lätt, tryggt. Börjar känna att jo, nu kan jag nog lita på att jag kan ta hand om mig själv.
Va roligt att höra! Hoppas det håller i sig och att du får en fin helg! Kram
SvaraRaderaHa en trevlig valborg.
SvaraRaderaSkönt att höra! Synd att du ska behöva ta alla dessa piller, men om de hjälper så kan det ju vara värt det. Hoppas att det fortsätter bli bättre för dig.
SvaraRaderaKram!
Miriam - tack. Jag hoppas också att det äntligen är över med elände för den här gången.
SvaraRaderaKram!
Ylva - tack, och önskar dig en bättre maj.
SvaraRaderaDet var riktigt goda nyheter, skönt att höra. <3
SvaraRaderaJa jag förstår att det verkligen kan kännas märkligt att man blir sig själv av just medicinerna. Det måste vara jättesvårt att lära sig leva med det, att acceptera det.
Charlyene - just nu tuggar jag gladeligen i mig dem eftersom jag faktiskt känner skillnad. Tack, jag kräver inte ens "bättre", är nöjd bara allt är som nu.
SvaraRaderaKram!
Rebecca - det är väl mest att det går så på tvärs mot allt man hör om hur hemskt personlighetsförändrade folk blir av piller, och jag har ju tidigare också varit med om just det, hur jobbigt som helst. Så jag känner mig lite som ett ufo när jag faktiskt i stort sett är vän med mina mediciner.
SvaraRaderaKram!
Härligt vännen!!!
SvaraRaderakramar
LaLuna - tack!!
SvaraRadera