En normal natts sömn, 7,5 timmar utan sömnpiller, och jag känner mig rätt normal. Inte lika rastlös på gränsen till uppåt som igår, inga skruvade tankar, inget filande på självmordsbrev. Det är rätt uttråkande att alltid scanna av hur jag mår, men så länge jag forfarande faktiskt är inlagd på psyk blir det liksom en nödvändighet.
Det värsta med dessa psykrundor är att de skapar en stark känsla av ovisshet om när himlen ska falla ner nästa gång. Vad behöver jag uppmärksamma, vad kan jag låta passera? Ett litet psykbryt, är det något som måste uppmärksammas eller kan jag vänta till imorgon och då är allting bra? Åh vad jag saknar ett lackmustest för psyket, en klar och tydlig markering av vad som sköter sig själv och vad som kräver insatser.
Ironiskt nog blir denna oro mindre ju längre tiden går i lugn och ro, fastän det statistiskt sett, baserat på tidigare erfarenheter, blir större och större risk för att något ska hända. Sånt är livet (som man säger när man inte orkar tänka ut någon slagfärdig formulering.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar