torsdag 27 september 2012

Avbockat

Det är skönt när inspirationen rinner till när man behöver den! Är klar med några skrivna rader till brudparet som jag trodde att jag skulle sitta med i panik på lördag morgon.

Stuntkvinna

Första tanken när jag vaknade: säkerhetsnålar! Sedan: betala räkningarna! vilket jag gjort nu, skönt att veta att det är överstökat. Ett lurigt företag hade plötsligt satt sista betalningsdatum till den 24:e - hur lätt är inte det att missa när alla andra har den 28-30:e. Nej, det tycker jag var fult.

Så skönt att vara uppe vid 6-snåret. Tog ingen Zyprexa igår för jag hade ju lugnat ner mig lite men känner nu energin välla tillbaka. Fast får väl hoppas att det bara blir lagom.

En vän bjöd hem mig igår för att se på Bonde söker fru, men vi satt och snackade så jag har ingen aning om hur det gick för bönderna. Kan inte säga att jag lider så värst mycket för det. Hon har två härliga vovvar så lite hundkärlek blev det också.

Känner för att baka men jag har bara 50 g smör kvar. Eller så får jag hålla mig i skinnet några timmar och göra matbröd när Mannen vaknat och jag kan köra köksmaskinen. Säkert det vettigaste, men trist att vänta. Hmm. Överhuvudtaget känner jag mig otålig. Min kropp är redo att göra ett jättehopp mellan höghusen. Jag har liksom inga rutiner för energidagarna. Vanliga dagar går sin gilla gång, lågdagarna går knappt alls, men nu har jag svårt att kanalisera kraften. Önskar jag skrev en bok, det hade ju varit perfekt, fullt ös på tangentbordet. Men det är inte aktuellt.

Trots lätt irritation är jag glad, hur man nu kan vara det samtidigt. Noterar den vackra blå Windows-listen och en skogsgrön kulspetspenna vid tangentbordet, vilket förstås får mig att associera till Homeland när Carrie blir manisk och skriker efter en grön penna (Mannen lovade mig att han alltid skulle ha en redo, haha! fast jag blir ju inte ärkemanisk tack och lov). Jag tycker om när jag känner färgerna i ryggraden. Skulle vilja se på konst idag!

En sak i taget, en sak i taget. Först mer kaffe. Kolla recept. Slänga in en klänning i tvättmaskinen framåt 8. Ta medicinerna. Prata med Syster C när hon ringer någon gång på morgonen. Sedan bestämma hur dagen ska se ut (fast den kommer nog att innehålla säkerhetsnålar ;))

onsdag 26 september 2012

Säkerhetstänkande

Jag har mest velat omkring idag. Tänkte åka till köpcentrumet men ändrade mig till att vänta på att Mannen skulle komma hem från en fisketur, och när han väl anlände så var han trött, blöt och kall, hade dessutom fått byta däck på bilen, punktering. Så då ville jag pyssla om honom lite. Och ja, sedan har dagen gått. Mannen satte en instruktionsbok om bildbehandlingsprogrammet Lightroom i mina händer, men jag har svårt att finna ro till att ta in.

Har bara tagit två Zyprexa men äter redan mer. Huva.

Ska jag gå ut i spöregnet? Det enda jag behöver är säkerhetsnålar, och det är inget jag behöver på studs utan mer bra att ha, hittar bara två jättesmå och en stor i huset. Nog måste vi ha fler, hur kan man vara nästan renons på säkerhetsnålar? Just nu känns det väldigt viktigt, fast samtidigt vet jag att det där är en lurig känsla som antagligen bara är en idiotisk fix idé, det kan garanterat vänta tills imorgon. Jag vet för övrigt inte var man köper säkerhetsnålar. Åhléns? de har tyger. Ica Maxi låter väl troligt. Tankarna går i myrstigar, myllrar och fastnar ändå i samma spår. Säkerhetsnålar, på liv och död!

Det är rätt skrattretande hur en blir, så jag skrattar.


tisdag 25 september 2012

Hurtbulle

Jag gick till jympan och stannade hela passet! Det enda jag direkt fuskade med var just armhävningarna. Jag använder ju knappt alls överkroppen till annat än att knappa på datorn... Men 2x7 klarade jag iaf. Trött men inte totalt utmattad, och stolt över att jag tog steget. Gillade mestadels passet, inte så mycket krångliga danssteg (manlig ledare) utan mer ös. Och min kritikdjävul på vänster axel kunde motvilligt konstatera att nej, jag var faktiskt varken äldst, fetast eller osmidigast. Min snälla enhörning på höger axel säger att än sen, det hade inte gjort något om det varit så, jag är inte där för att bli bedömd. Men kritikern är lite svår att få att hålla käften, gör tvångsmässigt jämförelser. Nåja, huvudsaken är att det inte får stoppa mig.

Rörelsetankar

Gick ner till stan och handlade ett gratulationskort, så fick jag min entimmespromenad. Hittade ett handgjort från Madagaskar i en fair trade-butik. Har också grävt i Mannens dator och lokaliserat ett romantiskt foto på det blivande brudparet, något ska göras med det.

Vad mer? Har druckit kaffe. Och druckit kaffe. Ätit apelsinchoklad. Och köpt en underhållande prickig klänning. Jag har ju ingenting att ta på mig *fniss*

Laddar mentalt för att gå och jympa ikväll, första gången på drygt ett år tror jag. Försöker röra mig ifrån det prestationsinriktade och kravet att "vara nyttig" till att känna vilja. Kanske orkar jag två armhävningar och de andra orkar tjugo, men två är ju bättre än noll. Försöker komma ihåg att det kan vara kul, för det kan det. Måste inte köra så jag får blodsmak i munnen det första jag gör. Det är till och med tillåtet att lämna passet mitt i om det inte funkar, knappt någon kommer ens märka det. Just det hoppas jag komma till så småningom: jag ska inte träna för att "man måste", utan för att jag vill, och efter mina egna förutsättningar.

Just idag passar det nog bra att ha något att kanalisera överskottsenergin på.

Fast om jag av någon anledning fegar ur och inte går ikväll så ska jag inte slå på mig själv, det lovar jag mig. Bara göra en haveriutredning och försöka igen. Men just nu känns det positivt.

Hoppas Mannen vill äta snart för jag vill ha något att pyssla med i köket. ;)

Medseglare

Världen existerar fortfarande! (är det jubel eller ett skri av förtvivlan?) Jag har sovit djupt i närmare sju timmar, men så fort jag slår upp ögonen så känner jag små elektriskt blå strömmar av eufori. Och har nått en punkt där jag tröttnat på att ifrågasätta, attackera, generas av, rättfärdiga, beskydda mitt sinnestillstånd. Nu får det fan bara vara. Jag ska ta mina piller som sagts men annars flyter jag med.

Kaffe och äppelkaka till frukost, bara för att jag kan.

måndag 24 september 2012

Viewpoint

För roligt säger Mannen och Syster C. Hmpf. Min frustration över att frontalloben vet att de har rätt, men känslan vill inte. Inte bromsa. Syster C läste högt ur min journal från förra oktober, hur jag minskat på en medicin, blivit hypoman i en vecka och sedan inlagd djupt nedstämd med psykotiska symptom. Bara en käck liten påminnelse om hur det kan gå. Så oändligt avlägset det känns, hur skulle något någonsin kunna kännas dåligt igen?

Men känslan ska köras över. Laddar inför att ta en Zyprexa, neddämpande. Det känns skrattretande, fast det mesta vill jag skratta åt just nu.

Bakpulver

Finns det undantag från regeln att om smeten är god så bli kakan god? Om inte, så väntar något smarrigt på mig i ugnen, äppelkaka med mandelmassa och kanel. Tänkte starkt på att baka igår kväll, men då hade jag redan tagit en sömntablett för ett bra tag sedan så jag insåg faktiskt att det skulle vara dumt att vara uppe och vimsa omkring då. Men nu när jag vaknade fem full av energi fanns liksom inget annat att göra. ;)

Har tack och lov ett par saker inplanerade idag som väl ska motverka rastlösheten lite, först frisören, måste ju bli bröllopsfin, och sedan Syster C. Är det bara en vecka sedan jag satt där som ett sönderfallande vrak och hon fick mata mig med medicin? Allt är så konstigt ibland.

Drog nästan Mannen upp från soffan och till stora köpcentrumet (stereotypt manligt så är det inte hans favoritsysselsättning) tills jag insåg att självklart kan man köpa slipsar på nätet, så det är avklarat! Han drog en lättnadens suck.

Rastlös dag igår, fast det finns en poäng med det när man väl lyckas kanalisera det i handling, fick virusskyddet uppdaterat och installerat på alla datorerna. I tid innan det gamla gick ut. Har peppar peppar inte haft problem på många år, men det är klart, jag kanske inte surfar på så många skumma sidor, jag som är så skötsam. ;)

Nä, ska väl gå och plocka ur kakan ur ugnen. Finns planer på att baka focaccia också senare, när Mannen är vaken och jag kan köra den bullrande köksmaskinen. Skulle egentligen vilja baka mer men det ska ätas upp också, ibland är det synd att man inte har barn hemma...

söndag 23 september 2012

Intressefråga

Kämpade emot sömntabletten till midnatt, men nu har jag iaf sovit gott och vaknat på utmärkt humör. Läser med spänning väderprognosen för bröllopet men den ändras varje dag så det kan ju bli hur som helst, ska ladda med paraply. Nu har jag ett stort problem, vilken slips ska min man ha? ;)

Jag skulle behöva en hobby tror jag, fast jag vet inte hur man skaffar en. Jag är inte särskilt hantverksintresserad (även om jag virkat några grytlappar i mina dagar). Hade ett sorts intresse för några år sedan som uppslukade mig av personliga skäl, men det vill jag inte ta i med tång. Läsa böcker går till stor del bort, tyvärr. Känner motstånd mot att måla igen. Bla bla bla. Måste öppna upp mer.


lördag 22 september 2012

Intetsägande

Efter att ha varit vaken sedan tre var jag så rastlös att det gick lätt att gå promenaden. Det fick bli till Ica Maxi, så kom Mannen efter sedan med bilen för vi skulle storhandla.

Jag är fortfarande rastlös på det där lite knepiga sättet där man inte är särskilt kreativ och påhittig utan bara nipprig. Mannen slumrar på soffan och kan inte underhålla mig. Helst skulle jag gå och lägga mig också, inte för att jag är så trött, bara för att det verkar enklast, men före 20 är väl lite att ta i.

Kanske slänger jag i en tvättmaskin och lägger mig sedan bara i mitt mysiga sovrum och lyssnar på musik...

Tokdoktorer

Tidig kväll, tidig morgon. För en gångs skull tittade jag på sen-natt/tidig-morgon-tv och hittade senare halvan av en ganska skruvad film, Running with scissors. Psykdoktorer på film är alltid fullständigt absurda. Det är liksom okej, rent av förväntat. Undrar hur det skulle tas om man porträtterade samtliga kardiologer på samma sätt? Inget försvar för gubben i filmen, som skulle vara verklighetsbaserad, han var säkert en riktig katastrof. Jag menar mer generellt.

Sak samma. Idag känns det hyfsat bra. Ska bara komma på någon "ursäkt" för att gå ut och gå i regnet, haha.

Stackars Mannen trodde att det var idag vi skulle iväg på bröllop och förstod inte varför jag inte var hispig, men jag har en hel vecka kvar på mig att oroa mig. :)

fredag 21 september 2012

Rimstuga

När det gäller promenader så har jag svårt att bara "gå ut och gå" trots att jag vet att det är viktigt att jag kommer ut. Jag vill gå någonstans för att göra någonting. Så ibland får jag verkligen konstruera anledningar. Idag mätte jag upp hur lång tid det tar att gå från min frisör i centrum till sjukhuset, vilket innebar 25 minuter till stan, 15 minuter till hospitalet samt 35 minuter hem. Voilà, över en timmes raskt gående bara så där.

(Bakgrunden? Tog en frisörtid på måndag och vill se att jag hinner till Syster C efteråt.)

Tack och lov slipper jag hålla tal på bröllopet, de har rationaliserat bort nästan allt sånt, det sabbar ju middagen om precis alla ska hålla låda. Däremot ska jag skriva ihop något, de ska ha en minnestavla. Svårt att skriva saker på beställning. En gång i tiden var jag en jäkel på julklappsrim (fick ihop ett på tio rader om ett presentkort). Nu har ålder och mediciner snott min hjärna. Fast kanske kan jag spinna på min metafor om ett förhållande som en lagsport... får testa.

Har bakat en smulpaj, men jag åt så mycket av degen att jag inte orkar äta den nu. ;) Men Mannen säger säkert inte nej.

Jag känner mig faktiskt lättad över att Abilify verkar igen, att hjärnskräpet har dammsugits upp för stunden. Konstigt det där att när jag mår riktigt dåligt vill jag inte ta medicin, men det är väl någon sorts paranoia som sätter in. (Nu lär det förstås inte dröja länge innan jag tröttnar på att må normalt och vill snurra iväg uppåt igen genom att skippa mediciner, jag vet inte hur jag någonsin ska komma ifrån det, för jag klarar inte att vara till hundra procent förnuftig. Nåja, jag får ju betala för det också.)

Lite kaffe kan jag iaf få ner.

torsdag 20 september 2012

Hamsterhjul

Som så ofta efter en liten nedstigning i källarvåningen så känner jag mig lite vimmelkantig, mycket bättre men ostadig på benen.

Nu ska jag iaf göra ett seriöst försök att börja träna. Jag skiter i (den stora över-) vikten ett tag, jag vill framför allt ha lite flås och kunna göra fler än två armhävningar. Det blir antagligen obekvämt i början, jag är en riktig soffpotatis, men jag måste ju starta på något sätt. När jag googlar får jag fram att det är högst individuellt hur lång tid det tar för en person att få in en ny vana, men sådär 2 månader var ett genomsnitt i en studie. Så en får bita i fram till adventsstaken kommer fram. Och går det inte ska jag inte hacka alltför mycket på mig själv, det är svårt att riktigt komma in i träningen när man aldrig varit det minsta sportig, jag har försökt ett antal gånger. Men nu känner jag mig ändå på något sätt sugen. Jag skulle vilja vara en människa som tränar, inte som en galning, men regelbundet. Den identiteten skull sitta fint. (Ett plus är att jag redan har träningskläder i XL ;))

Träffade ett rovdjur idag. Katt i kanten av gångvägen, invid högt gräs vid bäcken. Öronen på helspänn, den reagerade inte ens på mig när jag stod två meter bort. Med ett kraftfullt språng högg den en liten gnagare. Spatserade iväg med stolta steg. Det finns natur på liv och död i vår närhet.

Jag känner mig lite som ett rovdjur, instängd i en bur av snällhet. För det är nog det ord folk oftast använder för att beskriva mig: snäll. Och jag tar tacksamt emot (förstås), men disharmonin infinner sig i mitt inre, för allt det mörka finns också och skriker på uppmärksamhet. Så blir jag elak, men mest mot mig själv, för det räknas inte. Jag är så rädd för att inte vara snäll. Inte bara för att folk kanske inte skulle tycka om mig, men för att det är fel och fult och själviskt. Samtidigt som samhället kan säga tvärtom, ta för dig, skit i andra, viktigast av allt att vara en unik individ. Alla blandade budskap. Snällhet är svårt. Omtänksamhet och feghet, ibland beror det bara på perspektivet vilket som är vilket.

En gång när jag var inlagd sa läkaren att jag hade stor integritet. Det kan jag fortfarande undra över vad det betyder.


onsdag 19 september 2012

Riktning

Idag klickade det till. Relativt glad och lugn framåt dagen. Allt hjärnskräp var borta. Åkte med en vän till köpcentret och orkade med det. Köpte påfågelsfjäderörhängen på Indiska att ha på bröllopet. Det gäller att synas. ;)

Kvällen har bjudit på te och några avsnitt av Homeland, betalat räkningar har jag nyss gjort också. Lite har det börjat krypa i mig igen så jag får väl göra som jag är tillsagd och bedöva mig en aning så jag sover ordentligt. Men i det stora hela ett rejält fall framåt.

tisdag 18 september 2012

Maps

Sur ångest och snurr. Mannen har tyvärr fullt upp på jobbet och ingen tid att prata. Vill inte belasta någon annan. Jag vet inte vad som är värst, om jag sitter härinne och snöar in, eller går ut och kanske gör någon av de korkade saker som förespeglar mig. Så jag googlar fik i Borås. Ja, något ska man göra. Planerar resan, den verkliga lilla resan som ska göras, inte mina fantasiresor. Datum, klockslag, kartor. Planerar åt andra också, vare sig de vill eller inte. Finns det p-plats? (inte vår bil) Går det bussar? (vi tar antagligen taxi till stationen) Får alla plats? (ja, nu får de det efter att jag ändrat på hotellbokningen). Kör över knäpptankarna med milt överdriven konkretism.

Synd att jag inte orkar vara social. Jag vill bara bli hållen under armarna och det är inte samma sak.

Men om en dag eller två borde saker vara tillbaka till någon sorts normal, när medicinerna satt sig igen. Bara sitt still i båten.

Bortlängtan

Jag är lite matt och luddig i huvudet, och det mal och mal att jag borde bara åka iväg någonstans, men det skulle vara en dum idé.

Mannen jobbar så jag får roa mig själv idag. Han har fått massor av extra arbetspass sedan han pensionerade sig. Jag får väl gå ut i regnet och känna på världen.

måndag 17 september 2012

Serveringspersonal

Fortsättningen...

Var inte sådär vidare värst munter när jag gick till psyk, men jag berättade omgående för Syster C hur det låg till. Att jag fick sån panik av tanken på tabletter att jag hade svårt att återgå till rutinerna, trots att jag inte mår bra, ser skuggor och bilder. Hon erbjöd sig att antingen åka med mig hem och se till att jag fick i mig dem, eller hämta en morgondos på avdelningen så jag kunde ta den där och då. Handfast dam. Det blev det sistnämnda. Hur barnsligt det än låter så var det lättare när någon serverade mig dem. Jag blundade och svalde. Fick två stesolid också, så jag lugnade ner mig lite. Mannen skjutsade hem mig sedan. Nu har jag sovit i hans knä en stund. Ska laga mat. Vanlighet.

BMS

En jäkla massa ointressant skit om mediciner


Jag har en ask av varje aktuell medicin i ett köksskåp och resten av samlingen i sovrummet. För knappt två veckor sedan transfererade jag en ny ask Abilify från sov till kök, jag minns för det var den sista jag hade och noterade att jag behövde nytt recept.

Använder dosett, som jag laddar söndag kväll eller måndag morgon, beroende på lathetsnivån kvällstid. Och jaha, idag när jag öppnar skåpet så står den där, en helt oöppnad ask Abilify. Jag har gått utan hela förra veckan. Inte avsiktligt. Och jag brukar oftast inte slarva. Men tydligen har jag gjort det nu. De tabletterna är så yttepyttesmå att de faktiskt är lätta att glömma bort när man ser tabletthögen i handen.

*så tänds lågenergilampan*
Rent teoretiskt skulle det faktum att jag tvärt tagit bort en hög dos av en medicin som ska dämpa humörsvängningar och stävja hjärnskräp (typ vanföreställningar) kanske kunna bidra till att jag just nu har humörsvängningar och hjärnskräp. Rent teoretiskt alltså. Eller så är det bara ett mindre gudomligt sammanträffande.

Och så kommer vi till slutklämmen: men då är det väl bara att börja ta sin lilla medicin då? Be mig inte att förklara, men jag är skräckslagen. Tyst och stillsamt skräckslagen. Om jag börjar ta piller, vilka kommer jag att ta och hur många, jag vet inte, jag har tappat kontrollen. Jag får "tankespår" i hjärnan om att det är meningen att jag inte ska ha denna medicin, och inga andra mediciner heller. Känner mig fruktansvärt barnslig som inte kan hantera en sån enkel grej.

Ska till Syster C idag. Det bär mig emot något ofantligt men jag ska försöka bekänna färg. Om det nu gör någon skillnad.

söndag 16 september 2012

Blandfärs

Bloggis torkis tror jag.

Vad har jag haft för mig då? Minns knappt så det är väl inte så mycket. I torsdags åkte jag till en annan stad och träffade en kär vän. Fick kycklinggryta och hallonsmoothie, och blev plåtad eftersom hon tränar sig på fotografering, fast minneskortet blev fullt ganska omgående så det blev ingen mer omfattande session. Jag hade roligt, men var tvungen att åka hem tidigt eftersom jag blev för trött.

Har varit en aning stirrig på kvällarna och därför tagit sömnmediciner, därpå sovit 10-12 timmar och jag känner mig lite desorienterad.

Min ena son hade svensexa igår, enligt fb tydligen lyckad, ska ringa honom ikväll och höra mer. Ska ringa andra sonen också. Behöver känna lite familjeband tror jag (det gör jag annars också, men vissa dagar slår det en mer än andra).

(Något är uppfuckat. Känner skuggan bakom ryggen av och till, och nästan varje gång jag tittar på klockan på mobilen så är det symmetrier, 10:10 eller 13:31 eller liknande, vilket gör mig obehaglig till mods.)

tisdag 11 september 2012

Tår

Dr C bad så väldigt mycket om ursäkt för det uteblivna telefonsamtalet, verkligen väldigt mycket, han visste inte själv exakt varför han missade det men det var rörigt den dagen.

Det viktigaste dagens samtal gav var dock något helt annat: Dr C slutar den sista september. :((( Jävla system med hyrläkare. Jag är verkligen ledsen för han har ställt upp otroligt mycket och dessutom haft givande idéer om behandlingen. Återstår att se vad jag får för läkare nu, men han skulle åtminstone försöka ordna med chefen så jag får någon läkarkontakt om en månad.

Han har alltid något uppmuntrande att säga. Att han tror att prognosen ändå är god bara vi får bukt med svängandet, att även det kognitiva skulle förbättras bara det blir längre perioder av lugn. Hoppas.

Nu är jag lite trött och som sagt, ledsen, men annars känner jag mig rätt neutral idag. Funderar på vilka skor jag ska ha på bröllopet. Fåfängan får nog stryka på foten och det blir något mer bekvämt, det är många timmar. Och vem tusan tittar på ens fötter i en stor folksamling?

måndag 10 september 2012

Ordlista

Det förlamar nästan som influensa, men det är nog som Syster C sa all spänning som går ur kroppen. Bara att gå dit känns som det var ett dagsverke. Hon är rar, lite sjuksköterskehurtig ibland men verkar ärligt vilja förstå. Att Dr C aldrig ringde i torsdags verkade uppröra henne mer än det gjorde mig, haha. Vilket som, jag har tid hos honom imorgon så mysteriet kommer väl få sin förklaring.

Jag vinner och vinner i WF. Alla slumpmässiga ord är mina vänner. Orden som ska finsnickras ihop till meningar verkar fly.

Lite trist att Mannen jobbar idag. Inte för att jag normalt har det svårt att vara ensam en stund, men precis nu skulle det sitta fint med just det sällskapet som är så bekvämt att det låter mig vila, fast tillsammans. Tur att det ofta går att ringa honom på jobbet. Han har perioder då han inte är fullt upptagen utan bara måste finnas till hands, och då går det att tala med honom. Märkligt... efter 14 år är det alltid något som måste sägas...

söndag 9 september 2012

Torktumlarludd

Har fortfarande seg kola i ryggraden, men det har flutit på bättre idag. Två maskiner tvätt, promenad en timme, göra äppel-hallon-paj. Blev trött, trött, men det är ändå åt rätt håll. Pratade just en halvtimme på mobilen med yngste sonen, det är det enda sociala jag har gjort idag och det var lagom.

Skulle vilja efterlysa mig själv men jag vet inte riktigt signalementet.

Inandning

Lite ljus sipprar in idag. Svårt att tro att det ska funka, men den antidepressiva gör nog sitt jobb, det har tidigare tagit 5-7 dagar till vändningen och idag är dag 6. Inte för att jag mår bra, men det mest destruktiva har lättat. Jag skall nog leva tills nästa tvättstugetid. ;)

Trots att jag varit fruktansvärt, in i märgen trött har jag tvingat mig att göra saker. Gå upp, duscha, klä på mig. Följde med en vän till frisören i en annan by och sedan åt vi lunch ute, en dag. Har diskat oftare än vanligt, tvättat. Igår gick jag och handlade mat och lagade ordentlig middag, trots att kroppen skrek. Och det är nu jag ska vara stolt, men ärligt talat så känns det mer som om jag plågade mig i onödan. Blev ju bara ännu mer trött efteråt, och mer ångest. Samtidigt som jag kan köpa det där med beteendeaktivering vid depression så - äh.

Man ska lära sig att uthärda ångest, men idag vill jag slippa att uthärda någonting alls. Vill ha semester från all skit. Synd att man inte kan resa ifrån sig själv. Idag ska jag iallafall bara göra saker som inte känns stressande.

torsdag 6 september 2012

Ljudlöst

Dr C ringde aldrig som utlovats. Jaja, kan finnas tusen skäl. Tror inte han hade haft så mycket matnyttigt att säga ändå, det är håll i hatten och vänta några dagar som gäller. Håller på att sätta in Voxran igen och det kan ta någon vecka att få effekt.

Jag bara halvsköter mig men bättre än inget. (Tack till alla er WF-spelare därute)

onsdag 5 september 2012

Mandelmasseinsats

Självmordstankar



Tydligen blev det alternativ två.

Jag har så svårt med det stora just nu. Tänka på familjen och sånt. Det förlamar mig och mörklägger mörkret ännu mer.

Så jag tänker smått. Tänker på träningskursen på Friskis som börjar i oktober. Beställer en vinterkappa som kommer om två veckor. Är väldigt onödigt om jag inte finns här då, så där blir det ytterligare en anledning att stanna som är greppbar. Imorgon ringer Dr C, då vill man ju inte svara "hej, jag är död!" ;) Och jag har ännu inte hunnit se mer än ett avsnitt av Homeland. Jag måste baka mer snart, hälften av mandelmassan är kvar från bullbaket och den blir stenhård när väl förpackningen öppnats (det kan vara värt lite helveteseld och tortyrpina för att rädda 100 g mandelmassa från en långsam men säker hädanfärd). (varför markerar rättstavningskontrollen helveteseld men inte tortyrpina?)

Gick och lade mig för över en timme sedan men tankarna bara snurrar. Tog en varma koppen nyss, kanske ska jag spä på med lite extra kemikalier.

Kollar väderprognosen för imorgon. Sätter imorgon på min tidslinje.

Temporärt

Om jag inte skriver på några dagar och inte kommenterar hos er så har inget mer sinistert hänt än att jag tappat orken att kommunicera.

Alternativt kanske jag spammar internet med en konstant ström av jämmer och elände, man vet aldrig.

(Har faktiskt kommit så långt att jag bakat de där bullarna idag. Kanel och mandelmassa i. Det känns... inte alls.)

tisdag 4 september 2012

Kraftlöst

Vi hade något sorts lustigt partiellt strömavbrott under förmiddagen. Vissa lampor och apparater funkade, andra inte. Min bärbara har ett heldött batteri och går på nätsladden så den fick en tidig siesta. Det visade sig vara någon sorts huvudsäkring som gått och det är nu fixat, så vi kan återgå till vår moderna livsstil och värma mjölken i mikron. ;)

Åskmolnet jagar mig, jag är spänd och väntar på urladdning. Men det här måste jag bara vänta ut. Tänkte baka de där bullarna men det är så fullt i frysen, vet inte var jag skulle göra av dem. Har åtminstone tvättstugan om två timmar. Jag orkar inte men ska göra det ändå. Spela normal spela normal spela normal.

måndag 3 september 2012

Utstående

Omnämner självmord


Jaha, så dagen då... psyk vid ett. Var sådär överärlig som jag kan vara och berättade att jag köpt en kniv som jag förvarar bredvid elsladden. Men jag är inte akut suicidal, det är mer gammal ovana, tankarna smyger sig på, försåtligt, men jag försöker tänka att det vänder om några dagar. Syster C gick och rådfrågade Dr C och jag ska sätta in Voxran igen, sedan har jag tid hos honom nästa tisdag. 9-11 kl. 10 Tycker jag inte om. Men det är inte sådär betongfast siffernojja, jag kommer över det.

Sade till Syster C att jag skulle åka hem och baka bullar, men när jag kom ut därifrån kändes det oöverstigligt att bege sig hem, så jag tog bussen till Ikea istället. Ingen shoppingorgie, bara billiga påslakan som jag kom dit för, och en väska som kunde vikas ihop i ett litet fodral. Gratis kaffe i restaurangen.

Min hjärna är stekt. Tror inte det blir några bullar idag, alldeles för många moment. Mumsar på lakritsnappar och lugnande. Ska - kanske inte sova, men vila en stund.

Fan, förutom frukost har jag enbart ätit skräp idag. Risifrutti, cheesecake, godis. Kaffe. Snabbt in. Måste få i mig något grönt ikväll. Jag har romansallad och tomater. Lite rödlök? Och vinegrätt. Nu blir jag sugen.

-------------
Tillägg:
Om jag mår riktigt j-a superdåligt och det blir farligt så kontaktar jag psykakuten, jag lovar.

Läckage

Ett litet extra tack till alla er som läser. Det känns en aning mindre ensamt. ♥

Jag har svårt att vila. Det blev en timme till, inte mer. Fladdrar runt och gör saker lite planlöst. Impregnerar ett par mockaskor, uj vad det luktar fast jag var intelligent nog att göra det utanför ytterdörren åtminstone. Halvläser Faktum. Pratar lite med Mannen på telefon, han får mig att småskratta, det är bra. Duckar för spindlar. Vi har alltid massor av spindlar inomhus på hösten. Diskar. Väntar egentligen bara på att tiden ska gå. All energi jag laddar med rinner ur mig igen.

Kanske ger jag mig ut och köper saltlakrits. Det kräver inte så mycket fokus precis. Lika väl som att sitta här och krylla av ångest.

Degig

Vaken mitt i natten gör mig lite gladare. Det där sega sovandet drar ner mig. Men jag går nog och lägger mig igen snart. Ansvar och allt det där. Plus att jag faktiskt är trött.

Blev brödbak igår, jag knådade t.o.m. degen för hand eftersom jag inte ville dra igång en bullrande hushållsassistent när Mannen sov.

Däremot hoppade jag över shoppingen, jag överlever för stunden och orkade absolut inte ta bussen. Gick en långpromenad med Mannen istället, och på vägen träffade vi på en vän och hennes två ursöta hundar så vi fick sällskap på vägen hem.

F-n, jag mår inte bra. :( Det ska väl användas i motivationssyfte: så här går det när du varit speedad, glöm inte det. Men vad skulle jag ha gjort mer? Jag tog alla jäkla piller som jag blev tillsagd, sov (någorlunda) på nätterna, söp inte fast jag ville. Borde väl ha låst in mig i ett mörkt rum förstås... Och nu då? Kanske mest att bara vänta...

söndag 2 september 2012

Bröddoft

Känner mig lätt vimmelkantig efter att ha sovit tio timmar (utan kemiskt understöd). Jobbig dröm om att vara på en gigantisk engelsk herrgård, med en massa middagar och fester där det var omöjligt att lista ut hur man skulle uppföra sig för att inte göra bort sig. Där fanns ett stort rum med mediciner (det var i nutid) men för att få dem var man tvungen att lämna in gosedjur som fanns gömda här och var. Och så var det jäääättelång kö till duschen, så dilemmat var skulle man gå till middagen skitig men i tid eller vänta? Tänk att ens hjärna kan producera alla dessa scenarion när den får löpa fritt. Och att små detaljer i drömmarna kan kännas otroligt ångestskapande (eller i sällsynta fall underbara).

Velar mellan att åka och shoppa eller inte. Tänk, för en vecka sedan hade det inte ens varit en fråga. Nu vill jag inte, inte så där helhjärtat, tänker mer att jag kanske skulle utnyttja en rabatt. Har ju på äldre dagar insett att vita bh:ar är så gott som värdelösa, det är hudfärgat som gäller. Om man nu inte vill att underkläderna ska synas, det är en annan femma. Förrådet borde fyllas på.

På schemat idag står också brödbak. Måste helt enkelt aktivera mig för att inte sjunka ännu djupare i leran. Kommer man bara till skott så är brödbak helt suveränt, inte alltför jobbigt, resultatet blir alltid populärt!

Syster C imorgon, nya syrran. Just för stunden tänker jag "vad ska det vara bra för?" men min regel är att gå ändå, att inte stänga för möjligheter.


lördag 1 september 2012

Dag

Några balkongväxter hade tjänat ut så vi for till Blomsterlandet och köpte cyklamen och prydnadspepparfrukt, och en rosa-vit begonia till köksbordet också. Lite shopping på Maxi på det. Så jag kom trots allt ut och gjorde någon nytta. Nu har jag legat och halvsovit-sovit ett par timmar. I gränslandet där alla möjliga konstiga tankar dyker upp, som från ingenstans och utan riktning, om vitlök och adresslappar och hjortar.


Suddig

Medicinerna gjorde sitt jobb och tog ner mig på jorden. Nu är jag outsägligt trött. Dr C skulle ha ringt i torsdags men det gjorde han aldrig, så jag tog bort Zyprexan på eget bevåg. Minskade på sömnmedicinen igår men sov ändå 11 timmar och det kunde blivit mer om jag inte tvingat mig upp och in i duschen.

Vet verkligen inte vad jag ska göra av mig själv idag. Känslan av att tänka i slow motion, i lerfåror.