Fortsättningen...
Var inte sådär vidare värst munter när jag gick till psyk, men jag berättade omgående för Syster C hur det låg till. Att jag fick sån panik av tanken på tabletter att jag hade svårt att återgå till rutinerna, trots att jag inte mår bra, ser skuggor och bilder. Hon erbjöd sig att antingen åka med mig hem och se till att jag fick i mig dem, eller hämta en morgondos på avdelningen så jag kunde ta den där och då. Handfast dam. Det blev det sistnämnda. Hur barnsligt det än låter så var det lättare när någon serverade mig dem. Jag blundade och svalde. Fick två stesolid också, så jag lugnade ner mig lite. Mannen skjutsade hem mig sedan. Nu har jag sovit i hans knä en stund. Ska laga mat. Vanlighet.
Att få de serverade var ju en bra idé. Keep on! Kram!
SvaraRaderaTack Miriam! Kram!
RaderaTur det finns friska människor som kan ta hand om oss när vi tappar markkontakten....!
SvaraRaderakram
Ja, det var verkligen skönt att någon kunde bestämma när jag kände mig så förvirrad, även om jag vet att jag måste kunna ta hand om mig själv. Ibland är man svag...
RaderaKram!
Handfasthet och sen ett mjukt knä låter bra ♥
SvaraRaderaPrecis vad som behövdes.
Radera♥
vanlighet är bra - gillas :)
SvaraRaderarutin, vardag är min bästa stöttepelare.
kram från ett vädermässigt ambivalent dalsland///
Jag behöver också rutiner, fast jag kan inte säga att jag alltid är så förtjust i dem. ;)
RaderaVädret är lika tvehågset här.
Kram!