torsdag 30 juli 2009

Dödskul

Medellivslängds-mässigt så är jag mer än halvvägs till döden. (Nu räknar jag inte ens in de ganska många år som min diagnos sägs äta upp.) Plötsligt har jag fått åldersnojja.

Självklart finns fåfängan där. Kroppens förfall, rynkor och skrynklor och valkar. Får ibland kommentarer om mitt ungdomliga utseende, men även jag kommer få kråksparkar, gråa hår och värmevallningar. Förvandlas från sexobjekt till bara objekt.

Och sen den mer allvarliga nivån - att kroppen faktiskt går sönder till slut. Hjärtsjukdomar, diabetes, benskörhet, cancer. Take your pick. Just nu grubblar jag nog mest över att om den fysiska hälsan går åt skogen kanske jag inte kan ta mina psykmediciner längre. Att leva under extra stor påfrestning och dessutom vara helt utlämnad åt depression och ångesthelvete... kan inte föreställa mig att leva så.

Det värsta, det som knappt kan sägas, är ändå den gryende insikten om sorgen som obönhörligt väntar. Antingen min, eller den som tillhör någon jag älskar. Vi kommer att skiljas åt, kanske idag, kanske om 20 år, men våra liv tar slut. På riktigt. Och det enda som finns kvar är att acceptera. Man köpslår inte med Döden.

I oundvikligheten finns ändå någon sorts tröst. Vi finns här och nu, och vi strävar efter att göra varandra lyckliga, och det finns ny generation som för livet vidare, och visst är det en liten värld, en pytteö i oceanen, men det är vår värld och den finns på riktigt. Livet är inget nollsummespel, det som är gott och kärleksfullt och sant existerar oavsett om mörkret och smärtan också finns. Kanske uppskattar man ljuset mer om man fått lida, men nej, lidandet i sig gör ingen människa mer nobel, och jag hänger inte med på att elände gör en lycklig. Jag vägrar tro på att ljuset är mörkrets skugga.

onsdag 29 juli 2009

Tillit

Jag borde hålla mig ifrån datorn ett tag, fast det brukar jag aldrig lyckas helt med, så heller ej just nu. Har dåligt samvete för att jag inte ägnar mig åt det jag verkligen borde ta itu med på nätet, samtidigt som jag såsar runt och gör allt annat. Prestationsångest.

Är egentligen alltför trött i huvudet fortfarande, även om jag känner mig lite mindre spattig nu. Tog sömntabletten och fick åtta timmars effektiv sovtid. Det var nog bra. Försöker jag övertyga mig själv.

Gick och gick igår, det bästa när det kryper i kroppen. Blir nog en del gående idag också, trots regnvarning. Mannen är ledig så kanske kan jag lura med honom på någonting. Jag är så oändligt kär i honom just nu, undrar om han förstår det, att han vågar anförtro mig jobbiga saker. Få saker stärker mig som när någon visar att de litar på mig. Och när denne någon är den som, förutom mina barn, betyder mest av allt, så är det mer värdefullt än jag kan beskriva. Innan jag upplevde det så hade jag ingen riktig förståelse för hur man kan känna en annan människa som centrum för ens värld, utan att tappa sig själv.

Blev glad igår också, ringde min läkares sekreterare om ett fel i medicinlistan och Dr B ringde tillbaka efter 24 minuter (kollade mobilens samtalslista). Att jag tas på allvar, även när det gäller en sån tillnärmelsevis bagatellartad sak. Att få höras. Klart man blir mer samarbetsvillig då. Något för all vårdpersonal att tänka på.

måndag 27 juli 2009

Journalanteckning

Jag vet inte exakt vilka kriterier jag ska döma läkarbesöket efter, men jag tror det gick bra. Jag hade med mig min medhavda "lägesrapport" som snuttefilt. Dr B var avslappnad och lyssnade. Han inledde med att säga att han ändrat i journalen efter mitt lilla klagobrev om att där fanns sakfel, inte minsta skymt av hard feelings, men så var det ju å andra sidan inte han utan andra läkare som klantat sig när han var på semester. Det känns jävligt bra att inte bli ifrågasatt. Och jag tycker faktiskt att jag förtjänar ett visst mått av förtroende, jag har varit på den avdelningen så många gånger i ett antal år och aldrig klagat över petitesser eller ljugit om personalen.

Jag sa att min tidsbegränsade sjukersättning går ut snart, och han sa genast att han ska skriva ett nytt LOH (intyg), ingen tvekan. Skönt, för jag vill absolut inte böna och be om något sådant, jag vill inte på villkors vis att det ska uppfattas som att jag försöker påverka läkaren att skriva något som inte är sant. Ja, jag är lite paranoid på området eftersom jag tycker att det är pinsamt att alls ansöka om något bidrag. Det gamla vanliga "det gäller mig men inte dig" - jag ser inte ner på andra som av olika anledningar inte klarar att jobba, har träffat flera som är helt underbara personer, utan det är mig själv jag hackar på.

Ska höja lamotriginet ett snäpp, det kan ju gå hur som helst men värt ett försök. Ska också testa nitrazepam då och då när jag är så här stirrig som jag är just nu, sömnen är ju min Akilleshäl. Man får i princip kasta sömnmedel efter mig, med den fördelen att så sällan som jag tar dem så blir jag inte beroende; nackdelen är det uppenbara att jag sover dåligt och då blir mer instabil. Vi får se.

Nu är jag förstås så trött att jag är spyfärdig och svär att jag aldrig någonsin ska gå på ett läkarbesök igen, men det har mer med principen än med de faktiska omständigheterna att göra. Och jag kan rucka på mina principer, så antagligen sitter jag där på soffan igen i september...

(Jag är dålig på att bloggkommentera just nu but I'll be back...)

Obekvämhet

Vänder och vrider på mig om nätterna. Inga mardrömmar, inga specifika rädslor, bara skoskav i själen. Övertrött, tänker tänker tänker. Det klassiska efter-socialt-umgänge-syndromet, som jag varje gång förgäves tror att jag ska slippa. Igår var det Mannens barn och familj och släkt till dem. Jag höll mig lite i bakgrunden, men ändå, fyra timmar - en livstid. Vill gråta för att jag har blivit så känslig.

Som lök på laxen (ett uttryck jag smågillar eftersom det låter rätt kryptiskt) så har jag läkarbesök idag. Sitter och hoppas på att de ska ringa återbud, fast jag vet att jag egentligen behöver gå. Dr B är inte läskig, men känslan av att bli skärskådad under lupp vänjer jag mig aldrig vid. Att i institutionens soffa behöva snabbt snabbt sammanfatta sina innersta upplevelser, göra det vaga konkret och greppbart, och alltid känna att det misslyckas. Att jag inte visar upp mer än brottstycken av mig själv.

Och här tänkte jag skriva något positivt som motvikt, men jag kommer inte på något denna morgon... jo, tack och lov för kaffe. Och stöd Marias insamling.

lördag 25 juli 2009

Postludium

Datorn har återuppstått (tack vare Mannens handpåläggning). Jag är demonterad i mindre delar. Vår lilla resa var hemskt trevlig, det är nog bara det klassiska efteråt-syndromet, både trött och svårt att varva ner. Jaja, lite får man betala för nöjet.

onsdag 22 juli 2009

Hej

... ska man inte ropa förrän man är över bäcken. Datorfanskapet strular igen.

Nä, nu skiter jag i det tills jag är hemma igen.

Virrhöna

Rastlösheten skuttar runt mig idag och vill inte lämna mig ifred, vill leka och springa och fixa och dona. Jag försöker styra upp det, gör lista på sånt som ska med på resan imorgon, inklusive sånt som vigselringarna som det av outgrundlig anledning känns som en katastrof om de blir liggande kvar på hyllan i sovrummet där de får slumra om nätterna. Skriver på lägesrapporten jag ska ta med till min läkare på måndag, har som riktlinje (egenuppfunnen) att den ska rymmas på en A4 (med läsbar fontstorlek), prydlig i två spalter och uppdelad i relevanta stycken. Haha, vilken möda det orsakar mig, tänk om jag skulle vara tvungen att skriva något seriöst, en rapport eller uppsats, jag skulle få hålla på tills jag är 65.

Dagens absolut viktigaste moment: gå till Coop och köpa kaffe. Gevalia-gävlarna har ändrat mitt bistrokaffe från mörkrost till mellanrost, men det kanske finns det gamla kvar på Coop. (Och bespara mig ev. kommentarer om mer exklusivt delikatesskaffe som jag borde gå över till, har varken ork eller intresse, kvantitet före kvalitet säger jag. På kaffeområdet då. Te satt jag igår kväll och drack dyrt Ti Kyan Yin. Lite lustigt/patetiskt eftersom jag faktiskt dricker mycket mer kaffe än te...)

Vattna blommorna (skriver på listan), kolla biljettköp till returresan (skriver på listan), rensa kylskåpet på sånt som kan bli dåligt på tre dagar (skriver på listan), ta med chai till sonen (skriver på listan), badskum (skriver på listan)... ok, så ser min hjärna ut just nu. Känner mig som projektledare för den här resan, när var hur och varför allt ska ske. (Och vilka kläder ska man ha med, suck, och skor, alltid samma problem, och varför bryr jag mig egentligen?) Ja, det var ju faktiskt min idé från början, så det är rimligt att jag gör det mesta av jobbet. Jag blir lite stressad bara för det känns som om jag absolut inte får glömma något (tänk om jag missar det hopfällbara paraplyet - katastrof! För det finns ju inga paraplyer att köpa i Göteborg. Ehhhh...)

Kan inte riktigt komma fram till om det här är alldeles för komplicerat för mig, eller om det är skitkul.

tisdag 21 juli 2009

Hjälte

Mannen skrapade bort oxid från batteriets kontakt och simsalabim så funkade datorn igen!

Nu ska jag genast köra lite backups...

Neeeej

Min trots allt relativt nya dator totalvägrar att starta. :( :( Den har ström och kommer till första skärmbilden, sen nada.

Jag kan ju låna Mannens dator så länge, fast han behöver ju också ha den en del så jag får upptäcka livet bortom nätet... associerar det mest med att vara inlagd, haha, men så långt ska det väl förhoppningsvis inte behöva gå (diagnos: sorgereaktion efter kär elektronisk familjemedlem). Tråkigt i såna här lägen att inte orka läsa så mycket, jag tar mig sakta igenom några tecknade serieböcker, det är allt. Har några filmer/tv-serier jag kanske kan kolla i omgångar, sen ska jag ut och gå en del. Tänker inte umgås med någon, det blir alldeles tillräckligt av det i Göteborg.

Jaja, ingen katastrof. Men jag har ingen backup på de senaste 2-3 veckorna, tror ni det grämer mig?

fredag 17 juli 2009

Viktfälla

Har lugnat ner mig in i någon sorts såsigt soldis. Mannen skulle på ett ärende i jobbet och jag åkte med, så gick en del av dagen. Han fick lämna av mig vid stranden på vägen hem, den avlägsnare delen av stranden där små barn, hundar och nakenbadare håller till. Det är väldigt långgrunt, jag nöjde mig med att gå i till midjan. Promenerade hem sedan. Det är ett bra sätt att lura sig själv ut ur segheten, placera sig själv på en plats där inga bussar går och enda sättet att ta sig hem är att använda benen. Men det var inte så långt som jag trodde, tog bara en timme och en kvart.

Vacklar mellan att vara nöjd med de kilon jag gått ner av Risperdal- och Lyricavikten, och att tycka att jag borde banta bort resten. Svårt att reda ut vad som är ens egna önskningar och vad som är samhällsideal. Nu behöver jag inte längre handla jeans på Big is Beautiful, så av rent praktiska skäl går det bra att gå omkring och se ut så här, jag faller innanför någon sorts normalitetsramar, åtminstone för min ålder. Egentligen skulle jag nog inte ens vara snygg om jag gick ner 15-20 kg (förutsatt att jag skulle klara av något sådant, tveksamt) - tuttarna försvinner och magen rynkar sig, är man lite äldre behöver man ett visst mått av stoppning.

Men jag märker att jag inte är fri från idén smal=dygdig. Ens slappa lår är beviset på ens slappa psyke. Svartvita bilder på blonda och högresta människor som gymnastiserar i takt rullar i bakgrunden. Så jag kan inte låta bli att väga mig, och hurra för varje hekto som försvinner. Som om någon bryr sig.

torsdag 16 juli 2009

Fjärilsknivar

Frampå eftermiddagen promenerade jag ner till sjukhuset, av ingen annan anledning än att jag bestämt mig för att gå minst en timme varje dag, och jag har gått åt andra hållet så mycket nu. Jo, och så hade jag ett uppdrag: mäta upp gångtiden nu när de ska meka med gångvägen dit, bort med The Stairway to Heaven, trappan jag har använt i alla år, nu är det gång- och cykeltunneln som gäller.

En konstig känsla att gå in i en sommaröde psykbyggnad, utan annan anledning än att gå på toa och hinka i sig vatten. Utanför noterade jag den stora fjärilsbusken vid entrén, i full blom redan. Jag tror det är tidigt, jag associerar den med mitten av augusti när jag brukar börja terapin igen efter sommarlovet. Kanske fjärilarna tycker att det är tidigt, de med, för där var inte särskilt många av dem.

På något sätt gör det mig vemodig. Så många år i psykiatrins ömsom vassa, ömsom varsamma klor. För vad? För att överleva, jo jag vet. För att slippa skräcken utan rim och reson, den förstelnande sorgen över vadå, förvirringen, förstörelsen, förryktheten. Sedan då? Känslan när jag mår något bättre att jag bara fejkar, fantiserar; bara jag skärper mig, slutar fjolla mig, beter mig som folk, ja då kommer allt försvinna i tomma luften som ett rökmoln. Så jag skärper mig och beter mig som folk, så gott jag nu kan begripa hur folk beter sig, men ångesten och galenskapen klänger sig fast. Jag blir nästan förvånad, hur kan jag fortsätta ha problem när jag bestämt mig för att inte ha det? Just nu känner jag: ångestkramp i mellangärdet, gråt i halsgropen, självskadetankar på min hud, trött trött trött i armar och ben och huvud. Händelsemässigt har det varit en helt ok dag, en lagom långsam sommardag, mysigt med familj och bad i havet. Livet gör mig inte olycklig. Olyckan bor i mig.

Jag vill tänka att det ska bli bra, men det har gått så många år...

Gäsp

Gladare nu efter sushi och kaffe. Vägen till kvinnans hjärta går genom magen. Och genom en man som snor disken för en, hihi. Men känner plötsligt hur trött jag är, trots ganska många sovtimmar inatt. Kanske slumra lite, lite...

Prat

Har lugnat ner mig, lite åt andra hållet. En anstrykning av ledsen och seg, som kommer kräva lite jävlar anamma-ansträngning idag. Har gjort sjukgymnastens övningar, tagit pillerillerna; nu ska här diskas och promeneras och kanske t.o.m. badas. Kanske.

Jag tycker om att gå. Det monotona, att få vistas i sin egen värld, och ändå ha en föränderlig omgivning. Sommaren är fantastisk för att den är så lättgådd, i det avseendet får den fyra solar av mig, även om jag är rätt nöjd med att få se en dito idag.

Meningslöst inlägg. Bara en "jag bloggar, alltså finns jag"-dag.

onsdag 15 juli 2009

Uppjagad

Har varit och sällskapat ikväll, nu har stirrigheten slagit till. Det kryper på huden och innanför, jag är övertrött och har svårt att slita mig från datorn fast jag inte gör något vettigt. Kvällen kör i repris i mitt huvud, inte på ett "oj vad jag gjorde bort mig"-sätt, mer ett undermedvetet försök att hinna ikapp alla intryck, när jag egentligen bara vill komma ifrån allt. Åskan som mullrade igång känns som en projektion av min stormiga hjärna. Ska nog be Mannen om hjälp att slappna av.

tisdag 14 juli 2009

Missbruk

Beskådar soluppgången igen, den är rätt spektakulär denna morgon. Mina mer psykologiska sömnproblem har verkligen blossat upp igen. Visst, sömnen blir kemiskt störd av Abilify, men istället för att anstränga mig för att somna om, alternativt använda Propavan, så tar jag emot nattvakenheten med öppna armar. Nu känner jag en välbehagskänsla sprida sig genom kroppen, jag blir fan hög på det här. Hur ska jag någonsin vänja mig av med det?

måndag 13 juli 2009

Psykfalleri

Jag har blivit mer generös på sistone med att avslöja min psykfallighet. Döljer inte konstant mina ärr (hade t.o.m. kortärmat när min mamma hälsade på nyligen, hon sa givetvis inte ett ord för hon pratar inte om sånt, men det var en skön markering för mig). Pratar mer om det med mina barn och andra i familjen. Någon gång när jag är på det humöret går jag omkring i en tshirt med texten "mentally interesting", för visst är man det, psykiskt intressant.

Men steget till tvättäkta psykfalls-aktivist är gigantisk. Jag kan inte stega fram till kommunalrådet och säga "Hej, jag är psykfall, och dessutom egen företagare, föreläser landet runt, har skrivit två böcker och är SM-mästare i handboll, så lyssna nu på mig!" För är det inte det som krävs? Har man amputerat båda fötterna ska man bestiga Kebnekaise (eller förstås helst Mount Everest), då är man någon att räkna med. Att använda färdtjänst till att ta sig till Ica, inte många poäng för det. Och jag, vad skulle jag säga? "Hej, jag heter S och jag är psykfall, jag kan koka havregrynsgröt i mikron."

Äh, jag vet inte. Önskar väl bara lite bittert att jag vore mer beundransvärd. Och det är ju inte särskilt beundransvärt.

söndag 12 juli 2009

Socialtant

Sällskapsliv... liv tillsammans. Ibland är det död tillsammans, när konversationen stelnar eller tystnar helt, när man stirrar på en fläck och önskar sig vara varsomhelst bara inte här.

Jag vill inte vara ensam, jag vill bara inte dö i sällskap.

I det stora hela tycker jag om folk. De flesta har faktiskt någon sympatisk sida (observera nu att jag sa "de flesta", inte "alla") som kan komma fram om de slappnar av. Vissa människor tycker jag väldigt mycket om, de ger mig hopp om att universum inte bara är jämmer och elände.

Men sen ska man då umgås. Jag kan sitta fint på stolen och äta med skaldjursgaffel, men ansträngningen att konversera om ingenting äter upp mig inifrån som ett Alien-monster. Snart känns det som att monstret kommer tugga sig ut och kasta sig över moster Birgit i en dimma av blod, och då är det väl lagom dags att tacka för sig.

Nu blir det tack och lov inte särskilt många finmiddagar, utan det är mest det halvformella och informella som gäller. Jag sitter alltid på helspänn. Är det personer jag inte står så nära är jag spänd av jobbet att verka normal och trevlig och inte spejsa ut på ett synbart sätt och inte skämma ut min familj. Är det personer som finns närmare mitt hjärta är jag spänd av glädjen, intensiteten att möta någon vars tankar man vill ta del av. Oavsett vilket kommer utmattningen efteråt. Tankar, intryck snurrar och trots den överväldigande tröttheten ränner energiflammor runt i kroppen och gör det svårt att slappna av, svårt att sova. Jag vet varken ut eller in.

Enkel lösning: sluta träffa folk då, om det är så jävla jobbigt! Men det är ju bland det roligaste jag vet! Folk dricker alkohol trots att de blir bakfulla, om och om igen. Jag måste få möta människor, känna nyfikenhet, samhörighet och skillnader, känna mig levande. Sen får jag ta den förbannade baksmällan, så gott jag kan. Ibland hanterar jag det bra, ibland spårar det ur.

Och jag känner det som om jag måste försvara mig. Att jag fortsätter ge mig in i sociala situationer som kommer köra slut på mig. När jag var inlagd senast sa läkaren att jag måste komma ihåg att jag inte bara är känslig för negativ stress, jag tål inte positiv stress heller. Vem vill höra något sådant? Till en viss del förnekar jag det fortfarande, att jag har en sjukdom, att jag måste ta hänsyn till det. Vill inte. Och jag mår ju inte bra heller om jag är ensam och har det tråkigt.

Den stora känsligheten för intryck har kommit på senare år, efter att jag kraschade 1999. På något sätt har hjärnan fått nog och vill helst att jag sitter och stirrar in i en vägg. Tyvärr kan jag inte ge den vad den vill ha.

Och nu kommer det väl inte som någon chock att jag just planerar en ny liten tripp till Göteborg, till barn och vänner. Mannen följer med den här gången, trevligt nog, och jag kommer nog luta mig lite på honom, be honom bromsa om jag flyger iväg alltför högt...

lördag 11 juli 2009

Knivslipning

Sov 7,5 timmar i natt, duktiga jag. Började känna skruvarna sakta vrida sig lösare och lösare, har snarare blivit 4-5 timmar på sistone och det är helt enkelt lite för lite för mig och får efterverkningar. Tror inte det har synts utåt, bara en pulserande, krypande känsla i kroppen, studsande tankar, spänningen i startgropen till wild & crazy. Har t.o.m. slagits mot självskadeimpulser. Ja, ärligt talat längtar jag så inihelvete efter det, skulle vara hur lätt som helst att falla tillbaka i ovanan. Jag har nog aldrig helt slutat för min egen del, mest för omgivningens.

Och jag vet ju att det beror på ett par veckors intensiv social interaktion. Släkt och ingift släkt och vänner. Det har varit roligt och för mycket, även om det säkert skulle se rätt fridsamt ut för en "normal" person. När jag hör hur min mamma flänger runt och hälsar på än den ena, än den andra blir jag mörkrädd.

Jag tjatar om det, märker jag. Min hatkärlek till att umgås med folk. Dels är det ett inrotat ideal i mig att "man ska" vara social, att det på något mystiskt sätt gör en till en bättre människa. Dels tycker jag faktiskt ofta att det är kul och givande. Och sen blir det pannkaka. En Mowgli som vill till människobyn, men sen visar sig vara allergisk mot handslag och kindpussar.

Vill ha min hjärna tillbaka. Arg.

torsdag 9 juli 2009

Materialism

Skulle bara till apoteket och hämta mina jättedyra piller (tack och lov att högkostnadsskyddet ännu finns kvar, hur länge?) Där träffade jag förstås på en kompis och min ensliga promenad blev fika på stan och shoppingrunda. Det borde vara spöstraff på att gå in i alltför dyra affärer när det är rea, självklart hittar man just det plagget i just den färgen i just rätt storlek, och även om det är 50% rabatt så är den kvarvarande summan tillräckligt hisnande. Med en längtansfull suck gick jag och handlade behövda tröjor till Mannen istället.

På hemvägen i bilen - Mannen hämtade mig för vi skulle åka och handla mat - kom samtalet osökt in på kläder och jag kunde inte hålla mig utan antydde att jag blivit kär i en alltför dyr kavaj. Han kontrade genast med att han faktiskt köpt en jacka för 1500 och att vi har råd just nu, och så drog han raskt iväg mig till affären. Så nu äger jag en dimrosa kavaj i mjuk skärning i tunn linne/ull och är barnsligt glad, och hoppas att det är fortsatt halvsvalt imorgon så jag kan ha den på mig.

Jag är en obotlig materialist, jag kan verkligen bli lycklig av saker. Ok, jag kan vara lycklig utan saker också. Skulle lägenheten brinna ner skulle jag bli sorgsen men inte knäckt. Och jag är mycket väl medveten om att inga prylar i världen någonsin kan ersätta mina närmaste. Men på dessa premisser är jag fortfarande saksamlare.

Nedvarvning

Det var skönt att åka till Malmö, bara gå och gå och gå i 4 timmar. Gjorde inget särskilt, gick runt och tittade, gick i affärer utan att handla, utom en rosa mumin-mugg som jag absolut behövde. ;)

Idag tror jag inte det händer så mycket. Huvudet snurrade fortfarande igår kväll, det kryper ännu i kroppen, så jag tror jag behöver göra ingenting annat än någon promenad.

onsdag 8 juli 2009

Rast

Är verkligen otroligt trött i skallen nu. Drar till Malmö över dagen, vilket kanske låter konstigt när man är trött, men att resa alldeles själv och utan krav tycker jag är avslappnande. Bara gå runt planlöst i en annan stad.

Tänker mycket men orkar inte skriva något om det nu.

måndag 6 juli 2009

Engagerad

Ett par upptagna dagar bakom mig. Det var jätteroligt men intensivt att träffa min kompis från USA. Engelskan flöt riktigt bra, hon förstod mig och jag förstod henne. Jag är bränd av solen efter våra långa promenader. Lite roligt att som omväxling umgås med någon som är varmt kristen (men inte fanatiker), jag som agnostiker har sällan tillfälle till det, inte att ses på ett sånt lättsamt sätt där man accepterar varandras olikheter.

Nu är jag helt vansinnigt trött i huvudet, vill ändå träffa en annan vän i eftermiddag, vägrar helt enkelt låta bli att umgås med folk när jag känner för det. Man måste få leva också, inte bara vara skötsam.

Men några långa utläggningar i bloggar och forum blir det inte, får dra gränsen någonstans.

fredag 3 juli 2009

Startsignal

Soluppgången är så vacker! Ibland är det skönt att vara uppe på nätterna som transformeras till morgnar. En ny dag, på't igen.

Felskrivning

Fick hem journalkopiorna från senaste året. I den senaste anteckningen från när jag skrevs ut från avdelningen i juni står det "Det visar sig att S successivt trappat ut sin medicinering under våren och därefter blivit försämrad. Efter återinsättande av medicinering mår pat återigen bättre." Fattar inte var det kommer ifrån. Visserligen slutade jag med Risperdal tidigare (i samråd med min läkare, väl att bemärka) men jag började med Abilify istället. Och den och övriga meds har jag tagit precis som jag skulle. Det var inte min ordinarie läkare som skrev detta utan en AT-läkare. Det som stör mig med påståendet är att jag noterat när jag läst min journal att träffar man nya läkare, ex. akut, så skriver de alltsomoftast mest av det som tidigare läkare skrivit. En sådan här notering kan alltså följa med framöver. Suck.

Ska kolla med dr B om man kan lägga till en rättelse. Har fått en tid till honom i slutet av juli. Jag ringde sekreteraren i förra veckan och bad om en tid i juli, hon lämnade ett meddelande till honom. Han kom tillbaka från semestern i måndags och jag fick kallelsen med posten torsdag, så han måste ha tagit itu med det nästan på en gång. Så jäkla skönt med en läkare som gör saker snabbt.

Vården. Så fort jag har med den att göra känner jag mig liten och obekväm, som skavsår över hela kroppen. Även om jag har fått hjälp och många har varit rätt ok, så är jag alltid i underläge, det är inbyggt i strukturen. Att alltid bli tolkad, bedömd. Hon säger si, hon gör så, det beror på x. Laboratorieråtta.

Man blir inte så uppåt av att läsa journaler... fast det hade jag räknat med.

Plus i kanten för mig: lyckades umgås en dag med min mamma. Inga djupa konversationer (naturligtvis) men småtrevligt sådär, vi åkte på shoppingutflykt. Så nu kan jag bocka av etapp två på min lista. Etapp tre kommer på lördag, men det känns mindre spänt, en nätkompis som känner till många av ens hemligare sidor kan man vara mer avslappnad med. Måste dock tillbringa fredagen med att städa upp i röran här... så mycket jag nu orkar. Stackars Mannen kommer dras med i projektet (jag skräpar ner i största allmänhet, men de flesta av alla papper som ligger överallt är hans). Jaja, det kommer iallafall kännas bra när vi är klara!

torsdag 2 juli 2009

Cykelslang

Första lilla sträckan avklarad, middag med mamma och styvfar och lite annan släkt. Det gick rätt bra ändå, informellt på en uteservering, perfekt väder, inte för långvarigt. Mannen och jag bestämde oss för att cykla ner, han fick göra världens snabbaste byte av innerslang (som även involverade att borra upp låset, lång historia) vilket han fixade galant. Insåg att jag borde cykla oftare, jäklar så mycket smidigare än att gå (historiens största aha-upplevelse). Jag är lite trafikrädd dock och vill helst bara hålla mig på cykelbanor. På något sätt har jag svårt att hålla uppmärksamheten på rätt ställe, blir förvirrad och lite avstängd av alla intryck när det går fortare än gånghastighet.

Är lite allmänt förvirrad och ångestladdad omväxlande med avstängd. Skulle egentligen behöva isolera mig några dagar, men ibland får man lägga lite krut på att sköta sitt sociala liv. Nej, man kan faktiskt inte alltid bara tänka på sig själv i ett kortsiktigt perspektiv. Om jag missköter mina kontakter kommer jag till slut inte ha några kvar, och det skulle knappast göra mig lyckligare i längden. Så jag biter ihop lite, tar en Stesolid och har det så kul som jag kan.

Egentligen är det halvlånga perioder av mitt liv då jag inte haft så stort umgänge, p.g.a. flyttar och annat. Ändå tenderar jag definiera mig utifrån de stunder då jag varit väldigt utåtriktad, träffat folk, t.o.m. festat. Det är det jag vill leva upp till, trots att läget oftast inte är detsamma nu. Precis som jag tror att de njutbara hypomana stunderna, då solstrålarna glittrar i vattenpölarna och musiken kommer från en högre sfär, är min normalitet, fast jag samtidigt förstår att så är det nog inte. Det är svårt att skapa en prototyp till självbild som inte blir totalt ouppnåelig och knäckande. Det är svårt att inte jämföra. Kanske hittar man balansen någon gång?

onsdag 1 juli 2009

Kolhydratladdning

Försöker samla mig som inför ett maratonlopp. Middag med släktingar ikväll. Shoppingdag med min mamma imorgon. Påhälsning av nätkompis från USA fredag eller lördag, och söndag kommer en av våra söner för att bo här i ett par veckor. Andra jag borde ringa eller mejla. Och hemmet ser (givetvis) ut som en katastrofzon.

Jag låter otacksam. Tycker ju om dessa människor och vill träffa dem. Fan också att orken fattas.

Glass.