måndag 28 april 2014

Familjeband

Utövandet av extrem viljestyrka lade jag ner och sedan shoppade jag glatt. :) Dessutom promenerade jag genom Gamla Stan, förbi slottet. Funderade en sekund på att gå in på Livrustkammaren men det var rätt mycket turister och att krypa in i mörkret inomhus lockade inte helt. I Kungsträdgården var det tydligen dansuppvisning, från scenen efterlystes Sollentuna folkdansgille som verkade ha gått vilse. Jag satt en lång stund på trappan vid Sergels Torg. Gräsligt, gräsligt ful miljö, men det är Stockholm.

När jag kom åter till hotellet satt Mannen där och pustade ut efter fotbollsmatchen (som barnbarnen spelat alltså. :) ) Men kidsen var bara hemma en stund, hoppade lite hoppstylta och så,  sedan cyklade de och deras mamma över till oss och så gick vi och fikade. Därpå var det dags för Mannen och jag att hoppa på bussen till stan, för vi skulle äta middag med Mannen äldsta son med ny flickvän. Vilket tempo va!

Att Mannens son är trevlig visste jag förstås, flickvännen visade sig också vara jättemysig så vi hade det helkul.

Mannen trugade i mig sömntabletter så jag har sovit lite mer i natt och går på en lägre växel idag. Väntar på att höra av min svägerska, vi ska ses någon gång idag och förhoppningsvis min bror också. Mannen är ute på ytterligare en heldag, denna gång följer han med tvillingarna i skolan. Han lär somna ovaggad ikväll.  :)

Det är så underbart att ha energi, att orka saker som "vanligt folk ".

söndag 27 april 2014

Sol!!

Fortsatt guldväder! Gårdagen fick morgontrötta Mannen sova lite extra efter frukost, medan jag drog en shoppingrepa som resulterade i noll påsar eftersom jag utövade *extrem*  självkontroll.

Därefter ut på Värmdö där barnbarnens farfar och farmor har ett fint gammalt trähus vid vattnet med lekvänlig trädgård.  Det blev fika i solen och några omgångar kubb. Senare hem till barnbarnen för middag. Jag och Mannen skulle ta bussen, och då ville ungarna åka med oss, de åker mest bil så buss är tydligen jättekul. Grabbarna är nyss fyllda 8 år, tvillingar, och börjar kunna läsa riktigt bra så det blev mycket tydande av skyltar.

Middagen grillades på elgrill på balkongen och var hur god som helst, och sällskapet förstklassigt. Lite levande charader på det :)

Bussen tillbaka till hotellet var proppfull med ungar runt 16-20 som skulle in till stan och festa. Klassiska scener som tjejen som rabblar personnumret på sitt gissningsvis fejkade id, vissa saker har inte ändrats sen ens egen tid... ;)

Nu har Mannen dragit iväg på pojkfotboll och jag ska ställa kosan in mot centrum. Skönt att vi inte måste åka hem idag.

fredag 25 april 2014

Tokholm

Stockholm är så bra så :) Mannens dotter med barn och man bor i Nacka i en rätt liten lägenhet, så vi valde hotellalternativet, invid Sickla köpkvarter som visade sig vara mycket större än jag sett från vägen. Vi träffades där i en liten saluhall med små små restauranger, åt utmärkt oxfilé (förlåt alla veganer) och det var så härligt att se dem igen, de är underbara människor stora som små.

Nu vräker vi oss på hotellrummet, Mannen satte på tv:n och slocknade omgående ;) fast nu vaknade han visst till för att ta medicinerna, det var ju bra. Jag borde väl göra ett försök att slockna själv.

torsdag 24 april 2014

FM

Vaken efter midnatt, skulle ju deklarera också tyckte jag. Godmorgon 04.00. Nu är rastlösheten inte den elaka sorten längre, utan champagnebubblorna. Tvättar. Ska ut och röra på mig sen.

Lite läsning om aktuella rön kring hur psykisk sjukdom kanske ibland beror på mer och helt annat än vi tidigare trott:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/psykisk-sjukdom-under-lupp_8824574.svd

onsdag 23 april 2014

Penninggalenskap

Tips att titta på:

http://urplay.se/Produkter/182455-UR-Samtiden-Vuxna-och-psykisk-halsa-2014-Psykiska-problem-och-dalig-ekonomi

En föreläsning av Alain Topor, psykolog, forskare och författare, han har skrivit en del om återhämtning vid svåra psykiska tillstånd. I denna föreläsning diskuterar han ekonomins påverkan på den psykiska hälsan. Hur har psykiskt sjuka det ekonomiskt, jämfört med genomsnittsbefolkningen? Hur har det utvecklats de senaste tjugo åren? Kan ett relativt måttligt ekonomiskt tillskott förbättra den psykiska hälsan hos svårt sjuka? Och arbetslinjen - är det så enkelt att arbete gör en frisk? Eller är det kvalitén på sysselsättningen som ger resultat?

Skönt med ett humanistiskt perspektiv i ett trångsynt samhälle.

Uppåtpil

Angående rastlösheten i kroppen så ville Dr C i första hand eliminera seroquelen, så den är sänkt ytterligare nu, inte mycket kvar. Sedan är det något märkligt med ergenylen, för fast jag gick upp i dos har blodvärdet (rättelse: valproatvärdet) gått ner från ca 350 till 300. Riktigt jäkla skumt det här med kroppskemi.

Känner mig helt odeprimerad iallafall, och det är ju alltid välkommet.

Jaa... känner mig nog precis så där på början till speedad. Sov i natt men inte lika mycket. Skriver långa utläggningar här och var om lite vad som helst. Svårt att sätta fingret på, men upplevelsen av att ha åsikter. Och - något jag skäms lite för att erkänna - en mild irritation på människor jag tycker borde skärpa sig av en eller annan anledning, kanske samma anledning som jag själv vid andra tillfällen borde skärpa mig på grund av. Fast mest en glädjekänsla som inte behöver något skäl.

Det borde inte bli så mycket mer med det, så kemiskt dämpad som jag ska föreställas vara.

Magnoliorna är snart utblommade, häggen håller på att slå ut. Små små flugor/myggor dansar framför ansiktet när man går nere vid ån. Mannen höll på att bli påkörd av en unge på sparkcykel, herrejäklar vad snabbt de går, inga skydd har kidsen heller, mammahjärtat fasar. Men jag vet, få på en elvaåring hjälm... Vi stannade till på Coop för creme fraiche till middagen (lax m fetaost i ugnen, ljummen potatissallad med örtdressing). Plus ett par lottokuponger, vi har nämligen tänkt bli rika nu, riktigt svinrika, bara så ni vet. Apoteket sedan, Mannen besväras av pollenstormen. Det är t.o.m. så att jag småsnörvlar så fort vi är ute och går, jag som aldrig haft pollenallergi.

Nu borde jag börja tänka på vilka kläder jag ska släpa med till Stockholm, så jag hinner tvätta. Fast undrar om jag inte ska sätta igång med middagen först, blev sugen när jag skrev om den ;)

tisdag 22 april 2014

Reklampaus

Jag blev ombedd att skriva om en nyutkommen bok. Tyvärr medföljde ingen muta, inte ens ett dussin muffins. Hade jag tyckt att boken är skit hade jag inte skrivit något alls. Men den har sina poänger.

Panikångest & Depression av Christian Dahlström

Det är varken en självhjälpsbok eller en vetenskaplig översikt, däremot en sorts första orientering om man själv eller någon närstående drabbas. Författaren har själv varit sjuk men återhämtat sig. En sorts komprimering av 1177.se och vad man lär sig på idogt läsande av diverse nätforum plus något litet hopp ner i Medline.

Boken består av många korta (ofta 1-4 sidor) kapitel, mestadels lättlästa. Den inleds med diskussion om begreppet psykisk ohälsa och tabun. En del krut läggs på att peppa folk. Senare i boken finns även en radda exempel på kändisar som uttalat sig om sin ångest och sin depression. Personligen känner jag mig inte så värst berörd av vad Blondinbella och Brad Pitt har att säga, men jag gissar att det ändå kan vara till tröst för en del.

Hur man söker hjälp följer. Ganska okej liten sammanställning, framför allt för brasklappen att det inte är säkert att man får bra hjälp på en gång utan det gäller att inte ge upp. T.o.m. ett par sidor om hur man klagar på vården.

Diagnoserna i titeln beskrivs, liksom kortfattat andra ångest- och depressionstillstånd. Svar på frågor som "är det farligt?" och "när ska man söka hjälp?" Det tas upp läkemedel, men en viss tyngdpunkt ligger på att beskriva terapeutiska behandlingar.

Tips till anhöriga. Tips om självhjälp (allihopa nu: 1-2-3 motion, sömn, mat, ej alkohol/droger - om nu någon missat det ;) ) Tips på patientföreningar och nätforum. Lite spekulationer om framtidens utveckling. En hyfsad litteraturöversikt.

Jag lärde mig knappast något nytt, men jag tillhör inte direkt målgruppen efter 15 år som psykfall. Är man nyinsjuknad ser jag en klar vits med att ha lättillgänglig information behändigt samlad på ett ställe, särskilt om man tycker det är jobbigt att sortera bland den stora mängden påståenden på nätet. Man kan absolut inte förlita sig på att få veta allt man behöver av vården. Kanske än mer ser jag boken som en första allmänbildning för anhöriga, och för dem som har någon drabbad person i sin närhet (d.v.s. de flesta) Bra så.

Den som vill kan se Christian tala om sin bok på Kunskapskanalen
tisdag 22 april 19.00
onsdag 23 april 00.15
onsdag 23 april 09.00

eller urplay http://urplay.se/Produkter/181980-En-bok-en-forfattare-Panikangest-och-depression

Christians blogg: http://vadardepression.se/



måndag 21 april 2014

Annan-dag

Vacker väder! Så har vi det avklarat... ;)

Lugn helg. Det där med att träffa familjen blir nästa helg istället, flera har sina bopålar i Stockholmstrakten så vi åker upp en sväng. Både jag och Mannen kommer ursprungligen från den bygden.

Jag har dissekerat situationen en aning. Är inte deprimerad, och de mycket snabba humörsvängningarna försvann för någon vecka sedan. Har dock en riktigt grym krypande oroskänsla i kroppen. Under helgen har jag kopplat ifrån det mesta som eventuellt gör mig upprörd. Promenerat i solen, ätit god mat och choklad, tittat på alla Sagan om ringen-filmerna och kramat Mannen. Oron i kroppen ger inte med sig. Om jag är djupt fokuserad på något så känns den inte så mycket, men det är man bara några minuter i taget, så fort tankarna vandrar det minsta så slår den till igen. Att anstränga kroppen ger lindring, så jag ska gå på jympapasset ikväll, men återigen, jag vet att den sannolikt kommer tillbaka så fort jag snört av mig skorna.

Och jag känner ju så väl igen det. Läkemedelsrelaterat tillstånd, s.k. akatisi. En del får det av psykosmediciner, jag har främst fått det av antidepressiva SSRI. Det är en mycket fysisk känsla, inte samma sak som att oroa sig över något utan mer i stil med smärta. Såg det beskrivet någonstans som "klåda i skelettet". Finns där från morgon till kväll. Jag har på något sätt lärt mig nu att inte sitta och gunga hela tiden eller gå fram och tillbaka eller bita på knogarna. Jag sitter med oron, gör mig genomskinlig. Framåt eftermiddagen är det extremt frustrerande, för den ger aldrig upp.

För mig med min historia är det enerverande för impulserna att självskada kommer minst en gång i kvarten. Femton vakna timmar per dag gör 60 gånger om dagen. 420 gånger i veckan. Varje gång ska jag förhålla mig till den, om så bara förflytta min uppmärksamhet eller vänta ut den. Fysisk smärta kan dämpa oroskänslan mycket bra för stunden, det var så jag en gång halkade in på självskadebanan (när jag fick min första psykmedicin). Jag känner mig som om jag hade riktigt ont i huvudet och höll en stark värktablett i handen, men inte fick ta den.

Men men. Jag har överlevt det förr. Imorgon ska jag ta blodprov, träffa Syster M och se om Dr C kan ringa mig någon av de närmsta dagarna. Jag är inte hundraprocentigt säker på vad oron beror på, det finns ett par tre tänkbara scenarion, så jag får hoppas att han har någon idé.

Har en kjol jag tänkt stryka i tre dagar, kanske borde göra det nu.

fredag 18 april 2014

Lååååångfredag

Det är något i min skalle som jag inte riktigt känner mig bekväm att skriva mer om här. Det finns ett ställe på nätet jag kan uppsöka, men det blir inte heller riktigt rätt, många associationer och minnen. Har ingen jag kan ringa. Är lite feg för att involvera Mannen eftersom jag inte vill stressa honom, särskilt som det antagligen bara är helt ovidkommande.

Så jag vänder på det. Försöker skriva små, om inte alltid särskilt kloka men åtminstone snälla kommentarer här och var. Kommentarer jag kanske borde skriva till mig själv.

onsdag 16 april 2014

Hörsägen

Förtydligande: jag skrev inte föregående inlägg om vänskap som en pik åt någon här. Dessa funderingar uppstod efter att ha hört andra säga saker till andra om andra, inget jag är direkt inblandad i.

Även fast jag vaknade vid åtta har jag inte hunnit in i duschen ännu, fy på sig! Ska skärpa mig nu. Har tänkt vandra ner till sjukhuset och lämna en begäran om att få ut senaste årets journalanteckningar, inte för att jag har något särskilt klagomål utan för att jag har lärt mig den hårda vägen att göra det regelbundet. Det blir en timmes promenad och solen skiner, även om värmeböljan ännu inte inträffat.

Ovän

Har inte bloggat på några dagar. Stiltje råder. Har inget direkt minne av helgen. I måndags åkte jag och klippte mig, vilket alltid är roligt. Såg dessutom en stor slemsvamp (trollsmör) på en gammal stubbe, de är fascinerande varelser (för den nyfikne: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/svampar-ar-smartare-an-du-tror/  )

När jag skulle hem i regnet visade det sig att bussen inte gick på en timme, så jag hoppade på en annan buss som kom och hamnade på stora köptemplet. Gick runt lite men kände mig rätt ointresserad så jag åt lunch i lugn och ro och åkte hem sen.

Är lite halvt illamående av och till, skyller på medicinerna, det blir bättre om jag äter något. Kommer ut och promenerar de flesta dagar. Känner mig inte så social.

Undrar lite över vänskap, efter några nyligen lästa konversationer om ämnet. En "riktig vän" står ut med vad som helst, tydligen. En riktig vän kan man skälla ut eller ignorera eller trötta ut, och vederbörande säger inte ett knyst. En riktig vän finns alltid kvar även om man flyttat till andra sidan landet för åratal sedan och har helt andra intressen. En riktig vän är något i stil med... en betongstolpe?

Så det är nog lika bra att deklarera: jag är ingen riktig vän. Jag ställer inte upp i alla lägen. Jag är inte oempatisk, men jag bär inte alla andras bördor. Jag fattar att man behöver gnälla av sig ibland och gör det själv också minsann, men blir det för enkelriktat distanserar jag mig. Jag växer ifrån folk. Jag förväntar mig inte heller att alla andra ska vara riktiga vänner. Får jag ett totalt bryt mitt i natten så ringer jag inte någon vän, jag ringer psykakuten.

En betongstolpe har jag ju - Mannen - men jag försöker att ge även honom space och inte ta honom för given.

Nu har jag lite anti-lchf-mat på gång, risgrynsgröt.

fredag 11 april 2014

Sprattelgumma

Kom faktiskt iväg och jympade imorse. Är milt imponerad av mig själv faktiskt, har gått på fem pass och känner mig lite mjukare i kroppen. Kanske kommer jag verkligen igång med att träna. Det var ett seniorpass, fast de har bytt namn på det till jympa soft och alla är välkomna. Så himla soft var det inte, otränade jag svettades rejält, oj så pigga pensionärer det finns. En nyfiken dam kom fram och hälsade för hon hade inte sett mig där förut, det var ändå rätt mycket folk men hon hade tydligen koll ;)

Resten av dagen fri. Kanske får jag med mig Mannen på någon liten utflykt, vi får se.

Dr C ringde sent igår eftermiddag. Jag hade väntat mig att höra något från honom nästa vecka kanske. Sköldkörtelvärdet (TSH) är fortfarande högt så det ska kollas igen nästa vecka. Ergenylvärdet ligger precis på gränsen till för lågt, så jag får höja ett snäpp och se om det här svajiga måendet lugnar sig lite. Det känns väldigt lyxigt att ha en läkare som ringer varje vecka och checkar hur det går och justerar doserna. Jag känner faktiskt någon sorts förtröstan, medicinerna är inte allt, men de spelar ändå rätt stor roll för mig, och blir de rätt inställda förenklas mitt liv en hel del.

Såg inte mindre än fyra rödhakar på vägen hem från F&S, jag tycker de är söta. Alla träd blommar sanslöst mycket nu, fruktträd, magnolior.

torsdag 10 april 2014

Avlyssning

Några timmar, ett par tvättar, lite Stargate och ett wienerbröd senare mår jag helt okej faktiskt.

Ja, lite upprörd av något jag läser, men det är rimlig upprördhet, och den rubbar inte min känsla av fötterna på jorden.
Skrev tidigare om bältesläggning inom psykiatrin. Här dök det upp ett par relaterade artiklar, ett svenskt studiebesök på Island:

"Bältesläggning ger trauman" 
http://www.goteborgsfria.se/artikel/112693

Så lyckas Isländsk psykiatri utan bälten: 
http://www.goteborgsfria.se/artikel/114000

I våra samtal med isländsk vårdpersonal framhölls vikten av att bemöta oroliga, arga eller våldsamma patienter med respekt. Att försöka förstå orsaken bakom känslotillståndet och ge av sin tid och lyssna. Självklara saker, kan det tyckas. Men vi, som i akuta lägen mött vården som patient respektive närstående, har sällan upplevt att intresset att försöka förstå stått i fokus. Vår erfarenhet är att det som ofta prioriteras här är att patienten ska hålla sig lugn, inte störa och inte visa starka känslor.
Nu får man väl ägna resten av eftermiddagen åt att byta lösenord överallt, fast enligt den senaste artikeln jag såg spelar det ingen roll, felen måste fixas på serversidan... http://www.dn.se/ekonomi/it-buggen-varre-an-vantat/  Men det är ju ändå bra att göra då och då. Bara ganska tradigt.

Smördeg

Gårdagskvällen blev plötsligt inte alls så tokig. Jag och Mannen tittade på film (Gravity, ingen handling överhuvudtaget, bara specialeffekter), sedan ville Mannen kolla på en film till men jag orkade inte, så jag satt lite vid datorn och sen zappade jag på andra tv:n, men kände mig rätt glad.

Gick upp lite tidigare för jag skulle till vampyrcentralen och ta sköldkörtelblodprov. Gårdagens regn har blåst över så jag gick dit och tillbaka, lätt i kroppen, stannade till vid kondiset och köpte tekakor och wienerbröd. Har varit hemma i trekvart och plötsligt mörknar det, tyngden lägger sig över huvudet och bröstet (har inte ens ätit wienerbröden ännu), tankarna trasslar. Det är en märklig upplevelse.

Men men. Ska göra en kopp kaffe, sedan väcka Mannen som ska till sjukgymnasten (de har officiellt bytt yrkestitel till fysioterapeut, vilket ju faktiskt passar bättre). Fylla på busskortet, på måndag ska jag till min frisör (för övrigt i Krakelsprakels revir ;)) Kanske en middagslur, och bara i största allmänhet låta bli att engagera mig i allt som är fel och fult i världen.

tisdag 8 april 2014

Kurragömma

Uppneruppneruppner. Hur pigg som helst ena stunden, blytyngder i strumporna nästa. Jag gör åtminstone en del av vad jag ska. Vakna 8, kaffe o macka o avokado o piller, ner till F&S för ett jympapass, gick hem för solen tittade fram, ner med påskliljor och pärlhyacinter i stora krukan utanför dörren, dusch, påklädd och sminkad till gröttallriken, skjutsad av snälle Mannen till sjukhuset, träffade Syster M och försökte på något sätt reda ut vad jag känner, inte helt framgångsrikt, åkte med Mannen till Willys för clementiner och mjölk och fetaost, satte på tvättmaskinen och lade undan de tvättade handdukarna som torkat i torkskåpet, på med tv:n, något flimrar förbi, kryper över till datorn för att svara på ett foruminlägg, någon messar på fb, försök att säga något vettigt, tvättmaskinen piper så jag får gå och hänga svart tvätt.

Ångestångestångest, vassa tankar vill inte släppa.

Ikea igår med en vän, mest snack, nya skärbrädor, ett kuddfodral, fotoramar, några växter. Halvvägs någon annanstans.

Hemma slår ångesten till. Ångestångestångest.

Ishockeykval. Game of Thrones. Inuti och utanför.

Nä jag måste verkligen hänga den den där tvätten.

(Försöker ändå känna en viss glädje över att Syster M sa att Dr C har tagit en fast tjänst på mottagningen så jag får ha honom kvar, annars skulle han ha slutat om några veckor. Hurra, en läkare som går att prata med!)

söndag 6 april 2014

Ord

Håhåjaja, igår skrev längtande studenter det elaka högskoleprovet. Jag har gjort mitt på det området, ändå kunde jag inte avhålla mig från att testa mig på ordbiten:
http://www.expressen.se/nyheter/hur-bra-ar-du-pa-ordkunskap/

Dessutom på den nya delen meningskomplettering:
http://www.expressen.se/nyheter/hur-bra-ar-du-pa-meningskomplettering/
Det störde mig mäkta att jag fick ett fel här p.g.a. att jag gjorde testet i mobilen, och layouten gjorde att det inte gick att pricka i det rätta svaret. Så det så! Men testet var lite kul.

Är en aning uttråkad, inte för att jag inte har något att göra, utan för att jag inte kan förmå mig att göra det. Kroppen föreslår att jag ska gå och lägga mig, men det är nog bara dumt. Har dessutom en bok jag tänkt skriva om, men inspirationen är låg så det lämnar jag till imorgon.

Sedan jag fick panikattacken förra helgen har luftvägarna känts konstiga. Vet inte om det är någon sorts irritation inuti eller om det är ansträngda muskler. Jag har ju dessutom jympat tre pass och varit rejält andfådd, det kanske bidrar. Jag är inte orolig, mer irriterad.

fredag 4 april 2014

Årsdag

Idag är det vår 6:e bröllopsdag ♥ Fast vi firade redan igår, det passade så bra att på impuls äta lunch på restaurangen vid stranden, och gå ut på bryggan där vi gifte oss och titta på utsikten. Strålande sol och kall vind.

Jag tog mig iväg till jympan kl 10. Dessutom tar det en halvtimme att gå dit, så man hinner bli varm. På hemvägen importerade jordgubbar på Ica och rödvin på Systembolaget, flera av dem som jobbar där är så himla trevliga och hjälpsamma, långt ifrån gamla tiders sura tanter, då när man fick handla över disk.

Det går upp och ner, upp och ner. Konstigt. Även om jag kan svänga snabbt så brukar det vara fråga om flera dagar i ett visst tillstånd, inte flera gånger per dag. Jag är energisk ena sekunden och så trött att jag bara vill sova nästa. Snurret i huvudet är kvar. Jag sitter åtminstone mindre vid datorn, som jag sa att jag skulle göra. Om det nu hjälper.

Det här var en diskpaus. Dags att återgå till plikterna.

onsdag 2 april 2014

Surrigt

Snöblandat regn, ha! I Stadsparken blommar körsbärsträden. April.

Jag mår inte riktigt dåligt, men det surrar och snurrar i skallen. Jag fastnar i att läsa om olika saker på nätet, och jag orkar inte med all information, samtidigt som jag är oerhört intresserad, hjärnan känns helt utmattad. När jag inte sysselsätter mig har jag lösryckta fraser och musikslingor rullandes så jag får svårt att tänka.

Träffade Syster M och fick förhållningsorder om att minska informationsflödet och lugna ner tempot. Sedan ringde Doktor C och stämde av, jag ska fortsätta trappa ner Seroquel väldigt försiktigt, och nya sköldkörtelprov nästa vecka.

Det snöblandade regnet inbjöd inte till att sticka näsan utanför dörren på kvällen, men snälle Mannen körde mig till F&S så jag kom iväg på jympan. Jag blir fullständigt utpumpad, men med tanke på att jag är fullständigt otränad så är det ändå rätt okej.

Det var då ett jävla tjat! (tvättmaskinen piper och piper, så det är väl lika bra att gå och ta hand om den)

tisdag 1 april 2014

Gravallvarligt

Skulle ha gått på ett jympapass kl 10. Snoozade till 9.20. Meningen är att jag ska gå upp 8. Jävla sommartid.

Vi åkte in till Helsingborg igår kväll för manifestationen mot supportervåld. Kvällen före dådet hade Mannen varit på hockeymatch och suttit bland Djurgårdare, många fotbollsfans som passade på att också gå på hockey när de ändå var här nere. Hög och vänlig stämning. Han kan inte låta bli att fundera på om det var någon av dem som så brutalt dräptes. Det är nog rätt omöjligt att helt stoppa sjuka individer från att slå ner folk, men det är en sorglig utveckling.

Känslan av att världen blir allt farligare får mig att googla statistiken över dödligt våld i Sverige. Det visar sig att det rört sig om knappt 100 fall om året sedan 1970-talet, faktiskt har det med tanke på befolkningsutvecklingen minskat sedan 1990-talet. Mest är det alkohol- och/eller narkotikamissbrukande män med någon psykisk störning som har ihjäl varandra inomhus över någon småsak. Hemmet är också den klart farligaste platsen för kvinnor, som attackeras av en nuvarande eller tidigare partner. Att bli sexmördad när man är ute och joggar är mycket sällsynt. Krogslagsmål har minskat något, gängbråk ökat något, men de är fortfarande mindre andelar av hela kakan. Och glädjande nog har dödligt våld mot barn minskat. 1990-1995 rörde det sig om tio barn per år, 2005-2010 var det tre barn per år. Nästan alltid en förälder som ofta också är psykiskt sjuk och försöker begå självmord. Kanske fångas de upp bättre nu?
http://www.bra.se/download/18.22a7170813a0d141d21800052645/1360329827791/02+D%C3%B6dligt+v%C3%A5ld.pdf

Kanske är den där känslan mer en produkt av alla tidningsrubriker och tv-special som väller över oss. Kanske påverkas vi också av ändlösa strömmar av kriminalserier, där varje liten stad har en egen galen seriemördare, något som är mycket ovanligt i verkligheten. (Wikipedia listar 5 st svenska seriemördare sedan början av 1800-talet.) Varför är vi inte rädda för sånt som verkligen har ihjäl oss - prinsesstårtor, skiftjobb och bilar?