tisdag 29 april 2008

Nåja

Efter att ha startat om dagen gick det bättre. Mannen är så oförtröttligt gullig.

Ägnade mig åt lite nätshopping i förrgår, wheee, och ett paket smycken kom idag, blev mycket nöjd med pärlhalsbandet men de hade inte skickat mig det andra halsbandet utan något hänge jag inte beställt. Mailade kundtjänst och ta i trä, fick ett vänligt svar inom en halvtimme. Något blidkad åt jag skinksallad med Mannen. Hoppas ett berlockarmband kommer imorgon, förutom att jag gillar dem vill jag ha ett i symbolsyfte, en berlock för varje månad jag varit skadefri. Rätt löjligt antar jag men jag känner fortfarande ett behov av bekräftelse för att jag sköter mig, om inte annat från mig själv.

Det gäller nog en del olika grejor, saker som kan verka självklara för "normala" människor... att gå på födelsedagsfest, dammsuga, lägga sig före midnatt, prata med morsan i telefon, låta bli att gå ner till ån och hänga sig... Jag kan knappt ta något för givet längre.

Skulle ha tagit mig till banken för att byta namn på visakort och sånt, Mannen skulle skjutsa mig men bilfan startade inte. Extrabatteriet hade dessutom blivit torrt och urladdat, så vi fick ta in det i lägenheten och fixa till det, och då var klockan över tre. Inte för att det spelar så stor roll, banken står kvar. Egentligen var det bra, för då hann Mannen upptäcka och åtgärda problemet innan han skulle till jobbet. Se där, positivt tänkande!

Får bli en kväll i vårdapparatens tecken, först "Sjukhuset" och sen "House". Den miljön är ju ens andra hem nu. *suck*

Väderrapport

Känner mig lite smått grinig idag, det kanske sitter i från terapin igår. Men det strålande vädret verkar hålla i sig idag också. Det är inte mörkt inuti, bara småmulet, så solen utanför kanske kan kompensera det.

Försummar nog mina vänner lite. Svårt det där för jag får dåligt samvete, men det blir jag ju inte mindre asocial av. Och det är inte ens säkert att de uppfattar det så, de kanske själva har fullt upp med sitt. Jaja.

Sjutton också vad jag stör mig på stavfelen, rättar hela tiden. Det är ett billigt pris för att må bättre. Jag är bara grinig så jag hakar upp mig på det.

Av buketten är de två rosa nejlikorna kvar. Jag satte dem i en smalare vas och där står de och ser vackra ut. Flowers rule!

Middag på fredag hos J och D. Vi har pratat ett tag om att ses men nu när det ska bli verklighet är jag nervös, osäker. Det känns som ett uppdrag, något att utföra för att få en guldstjärna i himlen, eller åtminstone i den moraliska bokföringen. Mitt huvud är överfullt av människor och jag vet inte riktigt hur jag ska få plats med fler. Jag behöver människor för att må bra, men det är inte alltid jag mår bra av människor.

Nu tappade jag ord igen. Grrr. Lika bra att ge upp.

måndag 28 april 2008

Gräsrött

Ett märkligt fenomen, när livet lugnar ner sig så kan det värsta dyka upp i skallen utan förvarning. När man slutar springa hinner minnen ifatt. Mer koffein nu, mer koffein. Den här morgonen har innehållit ekon från en annan morgon, en tidig morgon, gräsdoft, duggregn, blått nylonrep, brytbladskniv. Tur att det var en sån dålig och kall sommar, händerna styvnade i det isande regnet, saktade ner förloppet i slowmotion tills det stannade. Några dagar senare dog L.

Lite underligt att jag kan känna skräck och saknad samtidigt. För bara någon dag sedan kände jag ren lättnad över att slippa blodet. Nu vet jag inte... inte så att jag verkligen skulle göra något, men det går inte att backa tiden, jag kan inte glömma bort upplevelsen.

Önskar jag kunde trolla bort det senaste ärret, underarmen av alla ställen, och såna ärr som tar ett år att blekna.

Fick en tanke om att jag skulle vilja fota mig hos ett proffs, ja inte armarna då utan någon sorts porträtt. Se min kropp utifrån. Skulle vilja ha ett schysst foto av Mannen också. Något att hålla i när man är 80 och sitter på hemmet.

Ska dricka mer kaffe, mer och mer, det tröstar mig och gör mig lugn.

Min mammas granne har en skrattmås som kommit varje dag om sommaren i 9 år för att tigga fisk.

söndag 27 april 2008

Efterfest

Vi inledde dagen i bästa stil med att kolla på "Psalmtoppen" på tvåan. Nu är jag förstås inte troende men programledaren är svår att motstå, och så fick man höra Freddie Wadling sjunga "Barnatro". När tv-gudstjänsten drog igång zappade jag dock bort, och Mannen gick till jobbet.

Gjorde inte ett piss halva dagen, men till slut kom jag igång. Gick och handlade mjölk, storstädade balkongen. Vi satt där typ två dagar förra året och jag orkade aldrig göra iordning. Nu slängde jag en massa fula och/eller trasiga krukor och ett gammalt murket bord, skurade av utemöblerna, planterade lite. Vi kunde sitta där och äta lasagne sen, 20 grader och sol, yes!

Buketten med rosa pioner och nejlikor håller på att vissna till slut, men de är så vackra. Som änglar och prinsesstårta. Efter bröllopet bestämde jag mig för att köpa snittblommor till mig själv då och då, jag njuter verkligen av dem. Lite är det en sorts belöning också, för att jag sköter mig så pass bra med sömn och sånt, skär mig inte och gör inga konstiga saker med pillren. Ibland känns det som att jag förtjänar att slippa skräckväldet. Inte alltid, men ibland.

Imorgon måndag, terapidag. Just nu är jag storartat omotiverad. Orkar inte bry mig om felaktiga tankemönster och djupa förklaringar av vem jag är, skiter i varför jag känner som jag gör och alla smarta metoder för att hantera den ena och det andra och det tredje... är rädd för att rubba den känsliga balansen, sparka undan benen på mig själv. Tröttheten är monumental, flera års samlad kamp och misslyckanden, alla människor, levande och döda, som jag bär i mitt huvud och mitt hjärta. En Winnerbäck-rad dyker upp, "kan du leva vid en brant med ena foten över kanten", nix, bara för att jag har gjort det betyder det inte att jag klarar av det.

lördag 26 april 2008

Fyllesnack

Jag tog en promenad upp till ICA Maxi. Inte för att jag hade något särskilt där att göra, men jag behövde ett mål ca. 30 minuter bort. Kollade lite på klädaffären bredvid, ingen större vits med det för jag har inte särskilt mycket pengar just nu, och det finns ändå bara kortärmat på galgarna, men men... Sen handlade jag servetter, vitlökscremefraiche och massor med vindruvor. Mmmm, vindruvor.

Var ändå betydligt gladare på eftermiddagen så när Mannen kom hem öppnade jag bubbelvinet (jag öppnade flaskan själv! det var faktiskt första gången jag öppnade en sån flaska själv, har alltid lyckats få någon annan att göra det, vilket är rätt fånigt med tanke på hur lätt det är). Gjorde croque monsieur. Nu är jag full men glad. Mannen har somnat till efter att ha sagt så där tio gånger hur mycket han älskar mig på olika vis. Jag somnar nog snart själv men det är skönt att sitta vid datorn en stund. Jag har sån jävla tur, massor med människor går genom livet utan att bli älskade alls.

Översvämning

Gick på födelsedagsfirandet. Det gick. Men fy fan vad det kröp i kroppen. Åtta personer vid bordet och man ska hänga med i konversationen och skratta på rätt ställe samtidigt som man äter en gigantisk trerättersmiddag. Att umgås med folk finns på topplistan över jobbiga saker, man måste vara så mentalt närvarande och kan inte filtrera bort en massa intryck. Jag är för det mesta hyfsat bra på det, men det kostar. En psykisk översvämning och jag vill skära hål och släppa ut vatten.

Annars är det rätt lugnt på den fronten när jag inte är deprimerad, tänker inte så mycket på det utom när jag stör mig på ärren, fan också att de ska ta så lång tid att blekna. Februari, och det tar väl något år minst. Jag är otåligt trött på långa ärmar, men jag vet inte om jag någonsin blir av med dem (ärmarna alltså). Tänkte ändå igår att jag kanske aldrig mer kommer att sy ihop armar och ben, och det kändes bra vilket i sig är ett definitivt fall framåt. Men jag undrar vad äldrevårdspersonalen kommer att tycka när man sitter där på hemmet (nu när jag inte ska ta livet av mig innan jag kommer dit).

Borde skippat vinet igår, även om det bara var något glas. Alkohol är ett emotionellt förstoringsglas. Det har sina fördelar, jag försöker nästan aldrig supa bort mina sorger för jag vet att det blir sämre omgående. Dricker gör jag när jag är uppåt. Jag har en flaska bubbel på lut, men nu måste jag vänta några dagar tills den här spänningen släpper.

Mannen jobbar idag så jag kan med liv och lust gå in i isoleringen. Ska plantera balkongblommor. Såna där lila och såna där vita och såna där blå, orkar inte tänka efter vad de heter. Förra sommaren odlade jag så gott som ingenting, vi satt knappt på balkongen. I år ska det jävlar i mig bli skillnad. Det ska bli massor av sol och grillkvällar, så det så.

Jag heter S och jag är koffeinist. Det har jag inga som helst planer att ändra på.

fredag 25 april 2008

Tjejbaciller

Födelsedagsfest för Mannens ena son ikväll, hemma hos hans mamma. Det är skönt att det inte är något svartsjuketjafs, jag gillar henne och blir också medbjuden på födelsedagar och sånt. Fast just nu sitter jag och lurar på om jag kan tacka nej. Mannen skulle nog bli lite ledsen. Jag är inte på humör att vara social. Undrar om det är kvinnligt att bry sig så mycket om hur andra ska ta det man gör? Eller kanske bara taskigt självförtroende. Eller så går det hand i hand. Samtidigt känner jag faktiskt något sorts tryck att vara individorienterad, att det är finare att stå upp för egna behov, att det nästan är något att skämmas för när man gör saker bara för att andra ska bli glada.

Jag kan iallafall ha min nya grå-vit-blommiga kjol som jag är kär i.

Har nog alltid uppfattat mig själv som inte riktigt kvinnlig. Inte manlig heller, bara något konstigt. Logiskt sett fattar jag att jag kanske inte framstår som särskilt okvinnlig idag - herregud, det är bara några veckor sedan jag var lyrisk över att få ha vit satinklänning, diadem och brudbukett - men tonårskänslan sitter i, då jag inte vågade mig på blå ögonskugga och diskojeans och pojkar var något man såg på vykort. Ungefär.

Är tjockare nu än jag någonsin varit. Tack för senast, fru Lyrica, och herr Risperdal har också vänligen bistått (av någon outgrundlig anledning är neuroleptika manliga och humörstabiliserande kvinnliga). Jag skulle aldrig byta tillbaka humörsvängningarna, men det sätter ändå fart på utseendenojan. Kan skryta med att jag aldrig har bantat, men det är nog mest för att jag hatar att vara hungrig. Andra kroppsliga obehag kan jag stå ut med, men inte det. Det är svårt att släppa moraliserandet, tjock=karaktärssvag. Kroppen som fönstret mot omvärlden. Man kan stöka febrilt med nya gardiner och pelargoner men en del av mörkret och röran innanför skymtar ändå igenom.

Säger jag och häller upp lite mera HavreFras.

torsdag 24 april 2008

Identitet

Skatteverket har äntligen gjort sitt jobb och jag är formellt gift. ID-kortsansökan inlämnad. Kanske är jag en ny människa nu?

Det är iallafall värt att fira med en nygammal blogg. Inte för att jag ens vet om jag kommer leda någons fotspår hit, haha. Men det är nyttigt för mig att skriva svenska, nyttigt och svårt. Engelskan är tryggare, distans, kontroll. Det finns inte samma känslomässiga rakt-in-i-hjärtat-kopplingar. Svenskan är ensammare och mer krävande.

Läkarbesöket igår blev lättsamt småprat. Jag är ju fungerande, funktionell bara jag får mina piller. Okej, förutom allt det jag fortfarande inte fixar (jobba, plugga, umgås med två personer samtidigt, dammsuga (är det en förlorad förmåga eller en bonus?)) Vi kom överens om jag inte behöver komma på återbesök förrän om ett halvår. Det ligger lite av en besvärjelse i det, har man ingen kontakt med vården så är man inte sjuk. Ser just nu fram emot att "slippa" terapin om någon månad. Den nya identiteten?

Samtidigt som jag vill vara blåögd så är jag rädd för att vara blåögd (och nu ska jag inte komma med något dåligt skämt om mina bruna ögon). Stämmer det här med bipolär sjukdom så är jag och pillrena vänner för livet. Lamictal, Risperdal, Jämmerdal. Att det ska vara så jävla svårt att stänga ute den moraliserande rösten: "hon försöker döva sig med piller istället för att skärpa sig och ta tag i problemen". Jag måste rättfärdiga mig hela tiden. Jo, jag går plikttroget i terapi. Jag går upp kl 8 varje morgon, går promenader i dagsljus, går på yoga, går och fikar med vänner, går och lägger mig före midnatt, går vidare. Äter fibrer och omega-3 och tar det väldigt lugnt med alkoholen (utom när det finns mousserande vin i huset, då jävlar! Kanske champagne-alkis får bli min nya identitet.) Och piller är farliga, Risperdalen gör mig fet och Lamictalen får mig att stava fel.

Samtidigt... som jag sagt någon annanstans, jag kör hellre stavningskontroll än dricker kolsuspension.

Jag borde vara så inihelvetes glad att jag plötsligt mår så mycket bättre (inte hypoman-bättre utan normal-bättre), det är bara svårt att skaka av sig känslan att jag har fuskat mig till det, inte kämpat mig till det med blod, svett och tårar. Jaja, sånt har det förstås varit mycket av... men såna där nobla hjältedåd har jag inte utfört. Har inte bestigit Mount Everest med benproteser.

Vad kan det bli för slutkläm, kanske att man ändå inte får det man förtjänar så bokförings-mentaliteten är överskattad. Debet och kredit blir allt som oftast inte noll.

Idag blev det helstekt fläskkotlett med ugnsrostade rotsaker och lingonsås. Mannen gillar min matlagning. Tack och lov inser jag ändå att kock inte är min identitet.