fredag 25 april 2008

Tjejbaciller

Födelsedagsfest för Mannens ena son ikväll, hemma hos hans mamma. Det är skönt att det inte är något svartsjuketjafs, jag gillar henne och blir också medbjuden på födelsedagar och sånt. Fast just nu sitter jag och lurar på om jag kan tacka nej. Mannen skulle nog bli lite ledsen. Jag är inte på humör att vara social. Undrar om det är kvinnligt att bry sig så mycket om hur andra ska ta det man gör? Eller kanske bara taskigt självförtroende. Eller så går det hand i hand. Samtidigt känner jag faktiskt något sorts tryck att vara individorienterad, att det är finare att stå upp för egna behov, att det nästan är något att skämmas för när man gör saker bara för att andra ska bli glada.

Jag kan iallafall ha min nya grå-vit-blommiga kjol som jag är kär i.

Har nog alltid uppfattat mig själv som inte riktigt kvinnlig. Inte manlig heller, bara något konstigt. Logiskt sett fattar jag att jag kanske inte framstår som särskilt okvinnlig idag - herregud, det är bara några veckor sedan jag var lyrisk över att få ha vit satinklänning, diadem och brudbukett - men tonårskänslan sitter i, då jag inte vågade mig på blå ögonskugga och diskojeans och pojkar var något man såg på vykort. Ungefär.

Är tjockare nu än jag någonsin varit. Tack för senast, fru Lyrica, och herr Risperdal har också vänligen bistått (av någon outgrundlig anledning är neuroleptika manliga och humörstabiliserande kvinnliga). Jag skulle aldrig byta tillbaka humörsvängningarna, men det sätter ändå fart på utseendenojan. Kan skryta med att jag aldrig har bantat, men det är nog mest för att jag hatar att vara hungrig. Andra kroppsliga obehag kan jag stå ut med, men inte det. Det är svårt att släppa moraliserandet, tjock=karaktärssvag. Kroppen som fönstret mot omvärlden. Man kan stöka febrilt med nya gardiner och pelargoner men en del av mörkret och röran innanför skymtar ändå igenom.

Säger jag och häller upp lite mera HavreFras.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar