torsdag 24 april 2008

Identitet

Skatteverket har äntligen gjort sitt jobb och jag är formellt gift. ID-kortsansökan inlämnad. Kanske är jag en ny människa nu?

Det är iallafall värt att fira med en nygammal blogg. Inte för att jag ens vet om jag kommer leda någons fotspår hit, haha. Men det är nyttigt för mig att skriva svenska, nyttigt och svårt. Engelskan är tryggare, distans, kontroll. Det finns inte samma känslomässiga rakt-in-i-hjärtat-kopplingar. Svenskan är ensammare och mer krävande.

Läkarbesöket igår blev lättsamt småprat. Jag är ju fungerande, funktionell bara jag får mina piller. Okej, förutom allt det jag fortfarande inte fixar (jobba, plugga, umgås med två personer samtidigt, dammsuga (är det en förlorad förmåga eller en bonus?)) Vi kom överens om jag inte behöver komma på återbesök förrän om ett halvår. Det ligger lite av en besvärjelse i det, har man ingen kontakt med vården så är man inte sjuk. Ser just nu fram emot att "slippa" terapin om någon månad. Den nya identiteten?

Samtidigt som jag vill vara blåögd så är jag rädd för att vara blåögd (och nu ska jag inte komma med något dåligt skämt om mina bruna ögon). Stämmer det här med bipolär sjukdom så är jag och pillrena vänner för livet. Lamictal, Risperdal, Jämmerdal. Att det ska vara så jävla svårt att stänga ute den moraliserande rösten: "hon försöker döva sig med piller istället för att skärpa sig och ta tag i problemen". Jag måste rättfärdiga mig hela tiden. Jo, jag går plikttroget i terapi. Jag går upp kl 8 varje morgon, går promenader i dagsljus, går på yoga, går och fikar med vänner, går och lägger mig före midnatt, går vidare. Äter fibrer och omega-3 och tar det väldigt lugnt med alkoholen (utom när det finns mousserande vin i huset, då jävlar! Kanske champagne-alkis får bli min nya identitet.) Och piller är farliga, Risperdalen gör mig fet och Lamictalen får mig att stava fel.

Samtidigt... som jag sagt någon annanstans, jag kör hellre stavningskontroll än dricker kolsuspension.

Jag borde vara så inihelvetes glad att jag plötsligt mår så mycket bättre (inte hypoman-bättre utan normal-bättre), det är bara svårt att skaka av sig känslan att jag har fuskat mig till det, inte kämpat mig till det med blod, svett och tårar. Jaja, sånt har det förstås varit mycket av... men såna där nobla hjältedåd har jag inte utfört. Har inte bestigit Mount Everest med benproteser.

Vad kan det bli för slutkläm, kanske att man ändå inte får det man förtjänar så bokförings-mentaliteten är överskattad. Debet och kredit blir allt som oftast inte noll.

Idag blev det helstekt fläskkotlett med ugnsrostade rotsaker och lingonsås. Mannen gillar min matlagning. Tack och lov inser jag ändå att kock inte är min identitet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar