måndag 30 juni 2008

Projektobjekt

Icke mindre än två telefonsamtal med försäkringskassan på samma dag. Först ringde min läkare och sa att han pratat med FK angående Pila-projektet, och strax därefter ringde hon som har hand om det. Så nu ska jag på en veckas utredning och två veckors arbetsprövning, troligen i början av augusti. Har svårt att överblicka hur det kommer att bli. Det är väl i teorin bra om jag kommer igång med rehabilitering, i praktiken känner jag mig mest skräckslagen inför själva utredningen. Man ska träffa läkare, psykolog, arbetsterapeut, sjukgymnast samt socionom. Är väl bara bilmek som fattas. Fy fan för att vända ut och in på sig själv inför så många främmande ansikten. Dessutom blir det långt hemifrån, hon kunde inte säga bestämt men antingen i Malmö, Kristianstad eller Simrishamn. Är det möten inbokade på morgonen kanske man inte ens hinner åka fram och tillbaka utan måste sova över där. FK står för hotell och resor och så, det är mer att det känns läskigt att gå igenom något som garanterat kommer vara ångestskapande och sen inte kunna komma hem till Mannen emellan. Jag hoppas jag kommer kunna hantera det bra men det är ingen självklarhet. Nåväl, det är ändå inget jag kan göra något åt, det är ju inte precis frivilligt att delta, så jag får se hur det ser ut när jag fått schemat.

Samtal nr 2 ringde jag själv. Jag gillar inte myndighetssamtal så det var duktigt. Fick ett brev från FK häromdagen där någon presenterade sig som min "personliga handläggare". Till skillnad från alla opersonliga handläggare man har haft förut då? I vilket fall frågade jag hur läget stod med min ansökan om sjukersättning, och de har fattat beslut, jag har bara inte hunnit få papperet ännu. Så nu vet jag åtminstone att jag har pengar det närmaste året, om jag ska arbetsträna inom Pila-projektet i ett år har jag iaf något att leva på under tiden. Just det är en lättnad, även om jag inte allmänt känner mig lättad, det är för mycket som är osäkert.

Jobbigt att tänka på framtiden. Jag smiter undan från det, eftersom det är tufft att konfronteras med att man tillhör det berömda utanförskapet. Arbetslös, det är illa nog, men dessutom psykfall med mångårig sjukskrivning. En sån som det borde vara skottpengar på. Önskar jag kunde önska mig ett jobb, men alltför mycket av den svarta realismen sipprar igenom, jag lyckas inte intala mig själv att det ska gå när samhällsstämningen är att alla som inte kan producera 110% kan slängas på sophögen, och helst bör någon annan ta hand om sophämtningsräkningen. Om folk blundar kanske jag blir osynlig?

Så jag återgår till min verklighetsflykt. Jag kan ändå inte se och förstå just nu.

Mål

Söndagen blev en lite grabbig dag. Beredskapsmuseet (andra världskriget, mycket kanoner), till middag rysk köttfärsröra och skåla i Smirnoff, sen fotbollsfinal. Rätt trevligt. Rätt lag vann.

Idag ska jag vänta på posten, haha. Diska och ta en promenad i blåsten. Det känns skönt att ha det lugnt och småtråkigt. Längtar inte efter någon action idag, vill bara sitta under korkeken och lukta på blommorna.

fredag 27 juni 2008

Sockerdricka

Sockerdrickan i kroppen, älskar den (fast jag har faktiskt sovit, lite iaf)! Här ska drickas bubbel ikväll, Palmer Millesime 2000, älskar det! Och älskar att jag slipper väcka Mannen idag, han är ledig - han är så morgontrött att det känns mer eller mindre som tortyr varje gång jag kör upp honom.

Sitter och lyssnar på hejdlöst romantiska låtar tills jag gråter. Musik låter så mycket bättre såna här dagar, jag hör med ryggraden, pianostämmor och basslingor. Gillar att använda riktiga hörlurar istället för proppar i öronen.

Kanske borde duscha och klä på mig, Coop öppnar snart, jag kan handla mat.

Dagens blomma är eldröd och knallgul germini.

Jag har sån himla tur som fortfarande lever.

torsdag 26 juni 2008

Avslappning

Kollade mitt bankkonto. Kommer FK-pengar på måndag. Kortsiktigt kanske, men så inihelvete skönt att det ordnar sig. Kroppen blir tung som sten nu när spänningen släpper. Känsla.

tisdag 24 juni 2008

Välvilja

Blev lite ovanligt tjurig idag. Insåg till slut att det nog hängde ihop med en allmänt förhöjd spänningsnivå för att jag inte fått besked från FK än. Min ersättningsperiod tog slut i maj och det är måttligt kul att helt och hållet leva på Mannen, hur snäll och generös han än är så är han inte precis gjord av pengar. Dessutom är jag löjligt telefonrädd, åtminstone när det gäller myndigheter. Hade FK haft något kontor kvar man kunde gå in på och fråga hade jag kanske gjort det, men sådana kontor verkar tillhöra en svunnen epok. Mannen ställde återigen upp som riddaren på den vita hästen och ringde åt mig (dessutom som nr 122 i telefonkön!) Jo, jag hade nog gjort det själv annars till slut, men det hade kanske tagit en vecka till att samla mod. Var rädd att mitt ärende skulle ha hamnat i någon semesterledig persons hög, men de sa att det höll på att handläggas just nu så jag lär få svar snart tack och lov. Även om svaret blir ett blankt nej, sånt vet man ju inte i dagens läge, så vill jag ha besked. Osäkerhet tacklar jag inte så bra, vill ha förvarningar, kunna ställa in mig, sätta på mig mitt pansar om det ska gå åt helvete.

Min mamma har gradvis blivit mer tillgänglig på senare tid. När hon ringde idag beklagade hon att vi bara sågs en rätt kort stund när de var här nere nyligen, och det lät ärligt menat. Hon vill att jag kommer upp till Varberg i höst när hon och hennes väninna är där. Jag kan ta det bättre också, inte lika mycket gamla förväntningar som kommer upp, känner mig lite mer avslappnad.

Såg dokumentären på SVT1 igår som var gjord av en kille som växt upp inom Guds Barn/Familjen där han intervjuade flera andra med samma bakgrund. Få saker gör mig så illa berörd som ondska som utövas med goda avsikter. Ack så vanligt, en del av livet, vem har inte gjort sig skyldig till det någon gång? Men hur kan man acceptera att livet är sånt? Ett otäckt ögonblick på slutet när han talar med sin mamma på telefon, mamman som i princip övergivit honom och låtit honom utsättas för allt möjligt, när hon säger att hon ska förlåta honom. Hon låter som om hon verkligen menar det. Hur blind kan man vara, får man vara? Måste man vara? Gör vi alla vad som helst för att upprätthålla vår bild av verkligheten? Nej, jag får inte ge upp inför cynismens krav på att få tolka livet. Måste hålla fast vid tanken att goda avsikter visst kan leda rätt. Iallafall ibland. Upprätthålla bilden av livet som levbart.

söndag 22 juni 2008

Kors

Jag har börjat utnyttja det faktum att jag har ett sommarkort på Skånetrafiken. I torsdags blev det Lund t.o.r. Gick en guidad tur på engelska i domkyrkan, ett infall bara. Försökte sitta tyst en stund i dopkapellet högst upp till vänster, som enligt mycket tydliga skyltar vid ingångarna skulle vara till för de som ville sitta i stillhet, inte för sightseeing och fotografering, vilket inte för en sekund hindrade högljudda danskar från att klampa omkring. Min "vän av ordning"-sida reste ragg. I övrigt var det intressant, riktigt gamla byggnader är något speciellt.

Igår hamnade jag på outgrundliga vägnar på kyrkogården i Landskrona!! Inte egentligen för egen del, mer som sällskap och den som letade upp en grav. Det var verkligen otroligt svårt att hitta där, hur stort som helst, och bara en liten diskret karta vid ingången och världens minsta skyltar med kvartersnummer som var hur lätta som helst att missa. Jag är inte så värst mycket för kyrkogårdar. Brukar aldrig besöka de av mina släktingar som dött, inte ens min pappas grav. Min farmor och farfar ligger också i Landskrona men jag har inte särskilt starka känslomässiga band till dem så jag hoppade över den biten.

Däremellan midsommarafton. Många i min inte särskilt stora umgängeskrets är singel, så jag kan känna mig lite elak eller åtminstone klumpig när jag mal på om hur fin Mannen är och hur bra vi har det. Krångligt. Samtidigt kan jag inte hålla käften. Midsommar blev perfekt. Bara vi två. God mat - skärgårdssill, gravlax, färsk sparris, sallad med Romantica-tomater och sockerärtor, JubileumsAkvavit och Rotari Rosé. Massor av sentimentala utläggningar om allt vi tycker om hos varandra. Lite EM-fotboll till slut, Turkiet-Kroatien som blev ruggigt spännande i de sista minuterna. Det enda som saknades var väl "Små grodorna", hihi.

Undrar hur ens hjärna funkar egentligen. Ja, jag menar inte på "jag är så deprimerad att jag vill dö"-nivå utan det där mer vardagliga. Är helt fast på en klänning jag såg i Lund. Har inte ens provat den, vill ändå ha. Och jag har gott om kläder så det är inget äkta behov. Är det samlarfolks-hjärnan som slår till, vill roffa åt sig nu allt som är attraktivt för man vet inte hur länge det finns kvar, svältåren väntar runt hörnet?

Dagens blomma är eldröda vallmo som blommar längs vägkanterna nu. Något barndomsminne som hör till, vagt men skarpa detaljer. Blommorna jag ville plocka men som vissnar direkt när de bryts.

onsdag 18 juni 2008

Parallellogram

Gårdagens aningens sömnbristinducerade uppåtmorgon lade sig efter en heldags promenerande i Malmö och en helnatts sömn.

Min stackars psykolog fick en extrem nackspärr i måndags så jag träffade honom idag istället. Det blev en del snack om parallellerna mellan sektvärlden och psykvårdsvärlden. Slutenhet, eget språk, egna värderingar, auktoritär uppbyggnad, krav på tolkningsföreträde. Är rätt tacksamt att klaga på vården hos honom eftersom han själv är ganska kritisk. Sedan känns det tufft att man aldrig till 100% kan lägga sitt liv som psykfall till handlingarna för minnena finns ju där, minnena och vissheten om att jo, så jävligt kan det bli. Kommer aldrig kunna inbilla mig själv att man inte kan bli så desperat. Rädslan att när som helst falla tillbaka. Han försökte peppa mig med att jag så småningom kommer att få perspektiv och kunna se det som en viktig erfarenhet. Fan tro't.

Hur som helst ska jag ha sommarlov nu.

tisdag 17 juni 2008

Naturfenomen

Solregn och två hela regnbågar! Lyckobringande, lycka, lycklig.

måndag 16 juni 2008

Brevbärarbrist

Yngste sonen ringde, han hade varit på sjukhuset och kollats upp så att det iaf inte är något farligt, inget med hjärtat eller så. Men de kunde inte komma på vad problemet är. Han får nog försöka kolla sig igen på vårdcentralen när han kommer hem. En lättnad ändå att höra att det inte verkar vara något akut.

Ingen post idag, inte ens reklam. Det kommer alltid reklam med Posten-posten på måndagar. Bara CityMail kom och lade post i fel låda, de har satt upp nya lådor åt oss men inte tagit bort de gamla, smart. Varför blir jag så störd av icke-existerande post? Jag väntar inte på något särskilt. Det är bara någon sorts inramning av dagen. När posten kommer är förmiddagen slut. Eller så kanske jag väntar på något trots allt, utan att veta om det. Ungefär som jag har vansinnigt svårt att inte svara i telefon. Fast det oftast bara är någon försäljare. Det kanske är Meddelandet som kommer. Gud uppenbarade sig i ett reklamblad från Netto. 42.

Snigel

Lite ledsen igen. Blev påmind om L. Det är nästan ett år sedan. Hon sökte hjälp så sent som dagen innan, jävla vård. Vi borde snackat nu om det som varit, "Herregud, tänk vilka vrak vi var, sån tur att vi mår mycket bättre nu" och skrattat. Om världen hade varit som den borde vara.

Väntetid

Det värsta släppte igår, efter lite tröst från Mannen, mer sömn, kokhet dusch och lite diskande av jättedisk. Skönt att jag iaf inte fastnar i det jobbiga på samma sätt som förr. Även om det i sig är jobbigt att bli så pass påverkad av gammalt skräp.

Vrider lite nervöst på mig idag av mer konkreta skäl. Yngre sonen ringde igår för att han hade ont i bröstet som inte gick över, och han är inte ens i Sverige så det är inte mycket jag kan göra. Väntar nu otåligt på att höra hur det gått. Han svarar inte på mobilen just nu men det gör han inte alltid annars heller, han är bra på att glömma den. Så jag ska inte ta ut något elände i förskott. Bara mamma-orolig.

Min psykolog ställde in idag. Han har småbarn hemma så det är inte alldeles ovanligt. Normalt brukar jag inte få någon särskild extratid då, men den här gången fick jag det på onsdag, antar att det är för att det är sista gången på "terminen". Uppehåll två månader sen. Det känns rätt neutralt.

Dagens blomma är ljus-och-mörkrosa borstnejlikor från Mannens barns mormors trädgård som en av hans söner kom med igår.

söndag 15 juni 2008

Bakhåll

Det blev Köpenhamn igår. Jag ångrar inte att jag åkte med men jag känner mig mosad fortfarande. Kan inte gå in på detaljerna, men det rörde sig om spöken från förr, livet i sekten. En parallell värld som jag bär omkring på.

Träffade bl.a. en tjej som läst och läst om sånt jag skrev på nätet för tio år sen. Hon pratade med Mannen först medan jag var ute och gick på stan, och när han började prata om sin fru så förstod hon ganska raskt vem jag var och blev tydligen entusiastisk över att kanske få träffa mig. Hon ville bli fotograferad tillsammans med oss. Mycket märklig känsla. Visserligen är det kul att något man gjort har betytt något för en annan människa, man slänger iväg saker i cyberrymden men det blir plötsligt en annan sak när man står ansikte mot ansikte med en person som tagit emot. Blir på ett sätt glad, men också störd. Har svårt att stå ut med tanken att jag lämnat spår. Tycker inte om minnen, att spara på saker. Att spara på mig själv.

Mums

Jag lyckades hyfsat bra med att vara social fredag kväll. Slängde ihop en trerätters-middag, det var ett tag sedan. Laxtoast, fetaostpaj och jordgubbar med Cointreau. Vi fick en bröllopspresent från Frankrike, och det var ätbara saker förstås, en fin flaska Bourdeaux-vin, exklusivt te (supergott) och hjärtformade chokladpraliner i en rosa hjärtformad ask. Det var J's man som skickat det, han har tydligen ett gott öga till oss.

Det låter rätt löjligt i mina öron att säga att man klarat av en stillsam liten middag, men det kräver så otroligt mycket energi för mig att vara social. Jag har egentligen inte social fobi, är inte rädd för att göra bort mig, det är mer att jag känner att jag måste vara lyhörd, känna av, släppa in folk innanför mitt pansar, och just nu är känslan att jag behöver bevaka mina gränser och inte "ta in" andra människor tills jag drunknar.

Undrar om jag någonsin kommer tillbaka till mitt gamla tuffare jag. Det känns avlägset.

torsdag 12 juni 2008

Återhämtning

En snackig dag. Träffade E i drygt tre timmar, sedan S på telefon, plus att jag varit lite "nätsocial" och hört av mig till folk jag försummat. Kanske inte konstigt att jag känner mig urvriden, utklämd. Kaviartub.

Kunde varit mycket värre dock. Jag känner hur jämvikten sakta återvänder efter journalläsandet, kan se mig vicka fram och tillbaka men rörelsen stannar av mer och mer och jag känner tyngdpunkten som håller mig upprätt. Börjar tänka att det är en reell möjlighet att klara sommaren utan kriser, och oavsett hur det blir i slutändan så är det underbart att ens kunna tänka så.

Ser verkligen fram emot frisören imorgon! Jag tycker om att ta hand om mitt utseende nu. Fast jag är för tjock (även objektivt sett) så fastnar jag inte i den där mördande självkritiken. Kan t.o.m. tycka att jag ändå ser rätt ok ut, även om jag inte är fotomodellsnygg så har jag personlighet.

onsdag 11 juni 2008

Pappersarbete

Har fått min post, kul, och har läst journalen igen, kanske inte lika kul. Lägger nu märke till hur lite det står om min tid i sekten, ibland står det omnämnt "har varit med i sekten X", men nästan aldrig någon beskrivning som ens tangerar vad det inneburit, vad jag varit med om. Pratade med A som hade sett något liknande i sin journal, att hon "varit med i sekt" men inte utskrivet vad det handlade om, där det borde stått "har i flera år dagligen utsatts för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp". Det känns lite konstigt att en så stor bit kan tappas bort. Är det för att många helt enkelt inte förstår, inte har kunskap och därför inte vill gräva i det, inte se?

Ser också en parallell där, tiden i sekten och tiden i vården. Desperationen, att det måste finnas någon väg ut men jag vet inte var, att jag gör vad "de" säger ska hjälpa, även när resultatet blir det motsatta. (Och nu känner jag att jag måste förklara, förtydliga. Många vill tro att jag gick med i sekten för att jag mådde så dåligt. Men jag mådde rätt ok just innan, det handlade mer om ett ungdomligt sökande efter ett häftigare liv än att jobba, äta, sova. Det var inte förrän jag haft en rejäl uppåtkick följt av ett fall ner i avgrunden som desperationen satte in.)

Det är tufft, helvetet suger och drar, men jag är långt ifrån att falla in i det svarta hålet. Jag är starkare nu, kan göra en sån här grej och inte bli knäckt!

Ska klippa mig och bleka utväxten på fredag, mysigt. Och det kanske t.o.m. blir Köpenhamn på lördag, om jag vågar. Snigelkryper ut ur skalet.

måndag 9 juni 2008

Urtidsdjur

En mentalt intensiv dag. Min mamma och hennes man var i trakterna för att hälsa på andra släktingar, så vi träffades en stund, fikade och gick på stan. Jag känner mig alltid lite spänd när jag är med henne men inte så mycket nu som förr. Det var, som det brukar vara, mest ytligt socialt snack. Hon gav mig en ganska häftig blomstermålad vattenkanna och en flaska vin, det var gulligt. Så det gick bra, känner mig bara alltid lite matt efter såna ansträngningar att ha ett umgängesliv med sin släkt. Släkt-släckt.

Psykologsamtal också, det kändes ändå rätt givande. Tycker vi verkar stå på samma sida nu, att medicinerna har effekt men att det finns saker kvar att "terapia", det ena utesluter inte det andra. Det känns inte så hopplöst.

Utmaning nr 3 och den största: fick journalkopiorna idag. 3 cm av mitt förflutna. Tvekade lite om jag skulle sätta igång med det, men naturligtvis segrade nyfikenheten (vem utom jag kunde tro något annat). Har inte lusläst men bläddrat igenom, från januari 2000 till nu. Jag känner mig mindre upprörd över vårdpersonalen än jag trodde jag skulle göra, den överväldigande känslan är sorg. Hur jävla jävligt det har varit att må så jävligt. På något sätt förtränger man mycket för det går ju inte att gå omkring med allt gammalt i fokus jämnt, men upplevelsen försvinner inte. Hur i helvete kan man vara så desperat, så självbestraffande och samtidigt söka hjälp, hjälp som man ändå inte kan lita på. Önskar jag kunde resa tillbaka i tiden och bekräfta och trösta mig själv på det sätt omgivningen ofta inte klarat av. Det känns lite nytt för mig, att kunna känna en viss medkänsla med mig själv, även om den är skör. Är trött trött trött nu men inte förkrossad, det är bra.

Vi fick ingen post idag, bara reklam *morr* Jag väntar på en cd, Aimee Manns nya, den borde ha kommit idag för den är skickad (jag är en sån där stenåldersmänniska som oftast betalar för min musik istället för att ladda ner). Kanske har Posten börjat rationalisera bort brevutbärningen också, den är säkert inte tillräckligt lönsam. Kanske gnäller jag i onödan för vi kanske inte hade någon post idag, fast någon stackars räkning brukar alltid dimpa ner tycker jag. Kanske löser sig mysteriet imorgon...

lördag 7 juni 2008

Ljus

Utflyktsdag igår, Sofiero slott. Picnic på gräsmattan, trädhöga rhododendron, fika med utsikt över Sundet. Ett stopp i Pålsjö skog på hemvägen och en jättelång "trädtunnel". Det känns... rofyllt.

torsdag 5 juni 2008

Samvaro

Dagens blomma, mina balkongpenséer:


Lugna/aktiva dagar. Jag har skickat paket och blommor till en kompis som fyller jämnt. Köpt en häftig gigantisk stråhatt och Mannen köpte bh:n jag ville ha, han är alltid så gullig, så jag satt i den på balkongen igår kväll, hihi (om folk kan gå i minimala bikinis på stranden så är det väl sak samma).

Idag åkte vi fram och tillbaka till Lund, skjutsade grejor åt Mannens ena son. Sedan kom andra sonen och hans mamma över på middag, ärtsoppa, plättar och jordgubbar med Cointreau. Pratade också i telefon i tre timmar i sträck, ett öra åt folk i mer eller mindre krisläge. Tänker på fler som jag inte hunnit ringa, det känns ofta som projekt som jag inte hunnit med, gillar det inte riktigt för jag vill inte att mina vänner ska vara projekt, men ändå kan jag inte slappna av på det området. Har mail jag borde besvara men kan inte samla tankarna på rätt sätt. Och har lovat en kompis att fika imorgon. Jag tycker det är rejält svårt för på ett sätt vill jag ju, vill ha vänner, tycker om dem. Men längtan efter att få leva i min lilla bubbla är också stor.

Det är konstigt för samtidigt som jag känner mig lite starkare i mig själv nu, som att min ryggrad har tillförts mer kalk och sträcker sig rakare, så får jag fortfarande känslor av att bli översvämmad, uppäten av folk. En nästan fysisk sensation av att deras tentakler griper tag i mig och gräver sig in. Någonstans är det sorgligt också att den enda jag känner mig helt trygg med är Mannen. Jag ser mig inte som paranoid, jag tror inte att folk har onda avsikter eller försöker jävlas med mig, det är mer som att sinnesintrycken blir starkare än jag klarar av.

Nu tror jag att jag vill sova. Flyta bort en stund.

måndag 2 juni 2008

Poker

Lite intressant på sätt och vis att jag sa till min psykolog idag att jag inte litar helt på honom, eller för att vara exakt att jag inte litar på någon som jobbar åt landstinget oavsett vem. Den där obalansen, som patient är man alltid i underläge för det är alltid de som bestämmer, om man ska få hjälp, vilken sorts hjälp, hur länge. Visst, jag kan ha synpunkter, men de har sista ordet. Och det är mig som det är fel på, jag som behöver fixas, detta är utgångspunkten för hela situationen.

Först blev det ett bra samtal, men sedan kröp någon sorts hopplöshetskänsla in. Kunde inte sätta fingret på då varför, men nu ser jag tydligare att det hade att göra med att han ville förklara sig, att han inte ser sig som en lärare som ska predika den rätta vägen, att hans strävan är att vi tillsammans ska förstå. Och så vidare. Vilket jag iofs uppskattar. Men ändå känns det som något sorts försvar, att han har goda avsikter, och jag tror jag kan förstå det för det är en så normal reaktion att försvara sig om man känner sig missförstådd, vem gör inte det? Samtidigt blir inte min upplevelse av att vara utsatt riktigt bekräftad. Ingen inom vården verkar vilja se och helt erkänna hur ojämlik vårdsituationen är i grunden. Att de alltid har ess på handen, själv sitter man där med i extrema fall en kung, men oftare med en tvåa eller trea.

Mår inte dåligt ikväll, men det känns lite sorgset att ha varit så otroligt desperat och vilsen att jag vänt mig till vården gång efter gång trots att det känns så otryggt.

Har precis slagit ihjäl årets första mygga.

Lovsångsljud

Inte låg idag men nervös. Dagens blomma är en blå hortensia och en rosa gerbera vid entrén. Hortensia heter Hydrangea på latin, det tycker jag är fint.

Får ett par tusen tillbaka på skatten imorgon, mer än jag trodde. Och det är minst sagt välkommet när jag antagligen inte får något från FK den här månaden. De har minst 3 mån handläggningstid och jag fick inte in ansökan förrän början av april, eftersom min läkare först var ledig och sedan sjuk, och sedan glömde de bort att jag skulle ha en ny besökstid, jag fick ringa och påminna, och sedan glömde han att skriva intyget, jag fick ringa och påminna. Hade det varit FK som missat något hade de förväntat sig att jag skulle le och se glad ut, nu får jag skylla mig själv. Fy f-n för att vara beroende.

Men jag är så väldigt väldigt väldigt glad för att det är sommar.

Mannen berättade imorse att han hade "Han är min sång och min glädje" fast i huvudet, så nu har jag det också, jag kan inte bara refrängen utan en stor del av texten, vilket får mig att reflektera över hur otroligt mycket totalt onödig information man har samlat på sig under åren. Varför kristna sånger (jag är inte kristen) istället för något seriösare som detaljerna i Krebs-cykeln. Håhåjaja.

söndag 1 juni 2008

Småprat

Tror det blir en bättre dag idag. Det var jobbigt igår, men vi åkte åtminstone ner till stranden och vadade i det ljumma havsvattnet. Såg en liten sebraspindel på balkongen också, den var fin.

Ska banne mig ta mig iväg på yogan nu snart. Har de senaste veckorna helt kommit ur vanan att träna, förutom lite promenader. Och det är så dags nu att försöka komma igång igen när sommarschemat börjar och det bara finns ett baspass i veckan, tror jag är för slapp för medel. Får försöka gå min timme varje dag istället.

Ny månad, sommarmånad. Vilket jag på något sätt märker mest på att jag får ta fram ett nytt Excel-ark i min humördagbok. Maj var lite lite svajigare än april, men i stort sett är det ok, en del ångest men det lever jag med. Ofta, kanske inte alltid men ofta, har de korta svackorna triggats av något, inte bara satt igång själv och inte bitit sig fast.

Möjligheten finns att mina journalkopior är klara imorgon. Känns nervöst för isåfall är jag tvungen att besluta om jag ska läsa dem eller inte. Är jag verkligen beredd att konfrontera det förflutna på det sättet?

Att skriva känns fragmenterat och jag känner mig splittrad, suddig i konturerna. Får väl bara försöka flyta med dagen.