måndag 30 juni 2008

Projektobjekt

Icke mindre än två telefonsamtal med försäkringskassan på samma dag. Först ringde min läkare och sa att han pratat med FK angående Pila-projektet, och strax därefter ringde hon som har hand om det. Så nu ska jag på en veckas utredning och två veckors arbetsprövning, troligen i början av augusti. Har svårt att överblicka hur det kommer att bli. Det är väl i teorin bra om jag kommer igång med rehabilitering, i praktiken känner jag mig mest skräckslagen inför själva utredningen. Man ska träffa läkare, psykolog, arbetsterapeut, sjukgymnast samt socionom. Är väl bara bilmek som fattas. Fy fan för att vända ut och in på sig själv inför så många främmande ansikten. Dessutom blir det långt hemifrån, hon kunde inte säga bestämt men antingen i Malmö, Kristianstad eller Simrishamn. Är det möten inbokade på morgonen kanske man inte ens hinner åka fram och tillbaka utan måste sova över där. FK står för hotell och resor och så, det är mer att det känns läskigt att gå igenom något som garanterat kommer vara ångestskapande och sen inte kunna komma hem till Mannen emellan. Jag hoppas jag kommer kunna hantera det bra men det är ingen självklarhet. Nåväl, det är ändå inget jag kan göra något åt, det är ju inte precis frivilligt att delta, så jag får se hur det ser ut när jag fått schemat.

Samtal nr 2 ringde jag själv. Jag gillar inte myndighetssamtal så det var duktigt. Fick ett brev från FK häromdagen där någon presenterade sig som min "personliga handläggare". Till skillnad från alla opersonliga handläggare man har haft förut då? I vilket fall frågade jag hur läget stod med min ansökan om sjukersättning, och de har fattat beslut, jag har bara inte hunnit få papperet ännu. Så nu vet jag åtminstone att jag har pengar det närmaste året, om jag ska arbetsträna inom Pila-projektet i ett år har jag iaf något att leva på under tiden. Just det är en lättnad, även om jag inte allmänt känner mig lättad, det är för mycket som är osäkert.

Jobbigt att tänka på framtiden. Jag smiter undan från det, eftersom det är tufft att konfronteras med att man tillhör det berömda utanförskapet. Arbetslös, det är illa nog, men dessutom psykfall med mångårig sjukskrivning. En sån som det borde vara skottpengar på. Önskar jag kunde önska mig ett jobb, men alltför mycket av den svarta realismen sipprar igenom, jag lyckas inte intala mig själv att det ska gå när samhällsstämningen är att alla som inte kan producera 110% kan slängas på sophögen, och helst bör någon annan ta hand om sophämtningsräkningen. Om folk blundar kanske jag blir osynlig?

Så jag återgår till min verklighetsflykt. Jag kan ändå inte se och förstå just nu.

4 kommentarer:

  1. Oj vad jobbigt det låter med en sån utredning.. Men det kommer säkert gå jättebra.. och kanske kan det leda till något bra också? Att ha försörjningen tryggad är ju aldrig fel.

    Ang. att stå utanför arbetsmarknaden, jag tror det löser sig rätt bra när man mår bättre och har kommit dit. Jag tror att man då liksom orkar se allt som man kanske inte ser nu, och kan hitta sin "nisch". Tror absolut inte att det är kört, även om samhällsklimatet är förskräckligt. Man får kanske helt enkelt hålla sig utanför och delta på håll på sitt eget sätt!

    Kramar!

    SvaraRadera
  2. Jag försöker låta bli att måla fan på väggen (fast jag trillar dit då och då). Och ja, det kanske kan leda till något bra, jag vet ju inte förrän jag provat.

    Känner mig överkänslig mot "det ordnar sig" för jag har fått höra det så mycket... och det har inte ordnat sig, åren har gått och jag har inte fått en enda bra idé. Men å andra sidan har jag väl varit rätt upptagen med att överleva... Jaja.

    Tack för kramarna! :)

    SvaraRadera
  3. Jo just "det ordnar sig" tål nog inte jag heller. Jag ska helst överbevisas flera ggr om.. o litar heller nästan aldrig på när ngn säger att de ska ordna ngt åt mig. Blir iaf inte besviken =/.

    Tror jag mer menade att man kanske får lägga saker åt sidan.. att det kanske inte är läge att fundera på allt på en gång (som man antagligen ändå inte kan lösa just då). Håller tummarna iaf att det blir okej!

    SvaraRadera
  4. Tack Indie, det är helt sant att ibland kan man inte sitta och tänka ut alla lösningar på alla problem och alla eventuella problem som kanske skulle kunna uppstå...

    SvaraRadera