tisdag 31 december 2013

Framåt

Medans maten puttrar i ugnen tar jag en kort stund framför datorn. Tänkte bli full på äkta champagne ikväll. Året har varit ömsom vin och ömsom vatten. Ett tag trodde jag att det skulle bli det första året på sådär tolv år som jag inte varit inlagd, men det sket sig ju i december. Ingen katastrof dock, och jag har ju lyckats med nr 1 på att göra-listan: hållit mig vid liv. Inget dödsfall bland närmare släkt och vänner heller. Resten kan man  ofta åtgärda på ett eller annat sätt.

TACK till alla bloggläsare som lyser upp min dag med vänliga kommentarer. Jag vet att många kämpar något så vidunderligt, så det är fantastiskt att ni orkar bry er om andra. Under 2014 hoppas jag att ni kommer bry er om er själva lika mycket. ♥

Gott Nytt År!

måndag 30 december 2013

Reträtt

Har åtminstone lämnat lägenheten två gånger idag, först för att lämna blodprov och sedan matinförskaffning. Vill ha lax imorgon på nyårsafton. Mannen har fortfarande väldigt skral aptit, man nästan ser hur han krymper dag för dag, men ibland lyckas jag lura i honom det ena eller andra.

Gick ut igår också, för att hälsa på en kompis. Flera av mina vänner har det tufft på ett eller annat sätt just nu, jag försöker lyssna men är inte riktigt närvarande. Reflexen att gömma mig i grottan är stark. Någon sorts uppgivenhet lägger sig över mig, att mänskligheten ska vara så jävla korkad, fast det kan man i högsta grad applicera på mig själv också, har gjort en del idiotiska saker under årens lopp. Och jo, jag bryr mig, för annars skulle det inte kännas. Bryr mig om andra, bryr mig om mig själv. Men allt lämnar fingeravtryck på mina armar nu som jag inte kan borsta bort. Finns det en pausknapp?

Jag är inte deprimerad nu, men någon sorts överkänslighet dröjer sig kvar, stabilt som fjärilsvingar. Dessutom det ständiga orosmomentet vårdapparaten, Syster C slutar om några veckor, Dr E har slutat, så det hänger i luften vilken sorts kontakt jag ska ha. Jag blir inte på något sätt förtvivlad när personal slutar, jag är alldeles för van, men det är ändå jobbigt att behöva lära känna nya människor stup i kvarten. Usch så trött jag är på att dra min historia. Ju mer jag pratar om historiska händelser ju mer overkliga ter de sig. Ett annat liv, en annan tid.


fredag 27 december 2013

Kontrollbehov

På psyk satt tre tjejer runt 18-20. Det vanliga. Maten. Sår. Trauman. Lånade cigaretter. De hade suttit där i veckor och månader, väntande på en hjälp som aldrig kom. Jag blir så ledsen.

Har gått in i dvala, nästan helt. Tvättar någon maskin, diskar lite, handlar när det behövs, men i det stora hela ser jag på tv. Ishockey. Harry Potter. Människor med falska identiteter på facebook. Inte mycket som krävs för att roa mig. Äter mest risgrynsgröt, något jag aldrig verkar tröttna på.

Igår lämnade jag huset en stund, en kompis håller på att separera och ville ha lite sällskap medan hon packade. Önskar att relationer vore lättare för alla människor, önskar att jag hade magiska råd.

Men i övrigt har jag inte ens gått på någon rea, ointresserad. Vill inte ha okontrollerade intryck. Vill ha en tv-kontroll.

torsdag 26 december 2013

Annandag

Tappade helt lusten att blogga där, hoppas ni har haft det så bra som möjligt i jul, och har det varit skit så hoppas jag det blir bättre när hysterin lägger sig efter helgerna.

Jag blev utskriven från psyk som jag ville, så jag kunde åka till Göteborg några dagar före jul och träffa mina barn. Det var riktigt riktigt trevligt. Förutom att jag hade det jätteroligt med ungarna så fick jag till råga på allt helt fantastiska presenter. Hemma igen på julafton orkade varken jag eller Mannen anstränga oss så vi åt inte ens julmat (Mannen kan fortfarande bara få i sig små smulor), det blev potatissallad och rostbiff. Sedan har vi mest slöat framför tv:n.

Under veckan på psyk gick jag upp 3,5 kg, hur tusan är det ens möjligt? Men det är klart, jag dubblerade dosen Seroquel, och tröståt en del för att slippa be om Stesolid. Nu har det iaf lugnat ner sig, trots att jag glatt sätter i mig en massa risgrynsgröt. Orkar fan banta. Tur att man har stretchjeans ;)

Psykiskt mår jag ändå rätt ok, har slutat tänka på blod och död. För stunden iaf. Nu är det mer dammråttor och tvätt.

onsdag 18 december 2013

Resenärer

Mannen fick äntligen åka hem idag. Han är inte hundraprocentigt kry, men tillräckligt för att klara sig själv.

Jag har blivit utlovad ett läkarsamtal imorgon. Tycker inte att de har någon reell anledning att ha mig kvar, de destruktiva tankarna har flaxat iväg någon annanstans.

tisdag 17 december 2013

Statussammanfattning

Mannen mår bättre. Han är mer uttråkad vilket jag tar som ett bra tecken. Enligt proven är infektionen på god väg bort.

Jag känner mig lite nedstämd men långt ifrån akut-galen-suicidal, ska bara övertyga läkaren om det också. Fick åtminstone åka hem och hämta posten och kläder idag.

lördag 14 december 2013

Fel

Skrev ett inlägg som rymden tuggade upp. Kort: Mannen är kvar på sjukhuset men åtminstone inte sämre. Jag har hamnat på psyk, vet knappt hur.

onsdag 11 december 2013

Invasion

Är riktigt orolig för Mannen. Enligt proverna har infektionen bara blivit värre. Nu är han röd och svullen om ena armen också. Ett par andra symptom har också dykt upp. De skickade honom på röntgen av bröstkorg och mage nu ikväll, och så har de börjat spruta i honom antibiotika. Stackarn har det jättetråkigt, orkar mest bara ligga ner men har svårt att sova. Personalen kommer inte in så ofta, förutom att de säkert har det jäktigt så vill de nog inte springa för mycket in i ett isoleringsrum. Jag hjälpte honom att duscha och tvätta håret, men det gör jag förstås gärna.

Tankarna fragmenteras. Jag gör otillåtna saker för att samla ihop bitarna en stund. Tycker inte om datumet. Tycker inte om att ha någon/något bakom ryggen. Håller så hårt ihop säcken när jag är hos Mannen, när jag kommer hem slits den upp i alla revor och jag vet inte hur jag ska fixa det, men jag går och lägger mig i sängen och vänder och vrider på mig och hoppas på tankelugn imorgon.

måndag 9 december 2013

Vårdval

Pustar ut efter en lång dag. Kände att jag behövde gå på mitt möte med Syster C, behövde knappt säga så mycket för hon såg på mig hur det var. Hon skulle förklara läget för Dr E.

När jag kom hem till Mannen ringde vi 1177, som efter lite dividerande skickade en ambulans. På akuten droppade de i honom 2 liter vätska och tog diverse prover. De visade på en kraftig infektion sa läkaren. Eftersom han kort låg på sjukhus i Tyskland i somras ville de kolla efter multiresistenta bakterier också. Tack och lov fanns det plats i ett isoleringsrum här i vår stad, så han slapp skickas till större staden utan får ligga kvar här ett par dagar. Det är en lättnad att han får vård nu.

När vi var på akuten ringde Dr E, det var folk i rummet så det blev lite svårt att prata, men hon auktoriserade iallafall frikostig användning av Stesolid de närmsta dagarna. Syster C ska ringa imorgon och kolla läget. Hon är schysst och bryr sig. Jag förklarade att inläggning helt enkelt inte är aktuellt, med tanke på situationen.

Imorgon ska jag försöka gå upp tidigt och ta litiumprov. Det är i samma bygge som Mannen ligger, jag vet inte om det är för tidigt att gå till honom halv nio, ska ringa honom om en stund och fråga honom. Den här gången ska jag ta med något ät- och drickbart, idag blev det inte så mycket efter frukost. Åh, vad jag hoppas att det vänder snart för Mannen.

lördag 7 december 2013

Inklusive

Orkar inte riktigt slåss mera mot mörka tankar, så jag försöker samexistera med dem. Elektricitet och kemikalier i hjärnan behöver inte betyda handlingar i den yttre världen. Jag erkänner med en nick frestelsen att sluta med medicinerna för en tillfällig hypoman kick. Det brukar ta en ände med förskräckelse, och det vet jag, dosetten kommer fram på rätt klockslag och jag ska avhålla mig från självsvåldiga experiment.

Det värsta ovädret verkar ha lagt sig, så jag ska gå ut en sväng imorgon, åtminstone till Coop. Vill inte träffa vänner ifall jag är smittsam. Stackars Mannen är fortfarande rejält sjuk så jag vill inte lämna honom någon längre stund heller.

Tankarna är som sega marshmallows, egentligen ganska smaklösa och utan substans.

fredag 6 december 2013

Igen

Det går på sparlåga här. Mannen är jättesjuk, antagligen influensa (trots att han tagit influensasprutan, men den är ju inte heltäckande, det här kanske är någon elak tysk variant). Tråkigt, det är inte så mycket att göra annat än panodil och vätska.

Själv känner jag mig inte fysiskt sjuk (ännu), men ändå matt och som om jag står bredvid mig själv och glor på något förvillande likt en gigantiskt grå dammråtta. Vågade mig ändå av nödtvång ut i kuling och hagel ner till apoteket. Förra läkaren hade fuckat upp ett recept, förhoppningsvis kan jag få ett nytt av Dr E på fredag, jag fick åtminstone de mediciner jag omgående behövde. Eller antar att jag behöver - jag erkänner att det finns en frestelse att kasta pillerna... jag blir tydligen deppig ändå trots allt jag petar i mig. Måste erinra mig hur bottennivån känns, och det här är inte det, det här är en pastellrosa variant med room service.

tisdag 3 december 2013

Läst

När jag nu senast länkade till Expressen så får jag väl göra det igen:
http://www.expressen.se/halsa/omhandertog-barn---ur-kvinnans-mage/

Mina tankar går osökt till alla de föräldrar som kämpar med psykisk ohälsa men ändå tar hand om sina barn. Som inte är perfekta, men bra nog.

Jag hävdar inte - och det vill jag vara väldigt tydlig med - att alla psykfall fixar att vara föräldrar. Så är det inte. Ibland blir resultatet ren katastrof, och då vill det till att omgivningen är på hugget. Men det finns också exempel på dem som har stor inlevelseförmåga och ansvarskänsla gentemot sina barn. Precis som det finns exempel på "normala" personer som sköter sitt föräldrajobb uselt.

Tänk att tvingas till kejsarsnitt och fråntas ditt barn i ett främmande land för att du eventuellt kan bli sjuk igen i framtiden. Ska vi också raskt omhänderta cancersjuka personers barn, för det kan tänkas att de i framtiden kommer att överge dem genom att helt sonika gå och dö?

Självklart får man inte alla fakta genom några tidningsartiklar, men obehagsfaktorn är hög. Man får hoppas att det är en engångsföreteelse.

måndag 2 december 2013

Stil

Dagens I-landsproblem: barnen kommer hem med egengjort julpynt som inte matchar tapeterna!!! Tur att Expressen har svaret: http://www.expressen.se/leva-och-bo/sa-far-du-till-det-finaste-julpysslet-med-barnen/
Ska man skratta eller gråta?

Jag sluggar mig genom dagen. Nu pågår saffransbak.

söndag 1 december 2013

Sidospår

Det känns som om jag dalar nedåt. Ständigt insekter som kryper runt innanför skinnet och en önskan att bara isolera mig. Jag tror inte att det enbart är för att Mannen är bortrest, jag fixar att vara själv, och det började redan innan han for. Märkligt, det finns inget annat direkt att skylla på. Jag drog en lättnadens suck när en kompis inte hann ses på onsdag utan ville ta det veckan efter. Julskyltningen nere på stan hoppade jag över, det blev bara en snabb promenad till Coop, men jag köpte ingredienser till saffransbullar, på något sätt ska jag tvinga mig till att baka imorgon. Inte känna efter att jag känner mig förlamad.

Jag pratade med psykologsonen om min oro för darriga händer. Nu brukar jag inte vända mig till honom med mer känsliga saker, nån gränssättning får man ha som förälder, men det här kändes tillräckligt ytligt för att vara okej. Han jobbar en hel del med ångest och fobier så han har bra idéer. Jag tror jag får öva upp toleransen för oroskänslorna och tankarna och inte göda ångesten med att fundera för mycket på saken. Och förstås, försöka att inte döma mig själv när jag är klumpig, det är ju inget jag gör avsiktligt utan ett fysiologiskt fenomen. Det har känts lite lättare på just den här fronten idag.

Önskar jag kunde pausa tiden. Kliva åt sidan ut i ett ingenmansland och bara existera ett tag, inte behöva leva.