lördag 31 juli 2010

Brist

Dricker rosa franskt bubbelvin i dricksglas (smala med små rosa prickar, men ändå). Verkligen tröstdrickande. Det är inte ens berusningen jag är ute efter, utan känslan. Vill inte vara ifrån Mannen ända tills på tisdag. Jag klarar mig, jag kan vara ensam, jag vill bara inte, inte när det gäller Mannen. Ja, jag är beroende. Ibland tror jag att den termen enbart används som något negativt, man ska inte vara beroende av någon eller något. Men berövar det oss inte ett sammanhang? Utan beroende faller samhället samman. Jag är oerhört beroende av de som jobbar på vattenverket och min eldistributör. Nu när jag har hittat en man som uppyller mina krav, är det då inte överlevnadsmässigt riktigt att vara beroende av honom och vilja ha honom kvar? Allt annat skulle ju vara självförstörelse.

Jag känner mig inte övergiven. Det är av fri vilja jag inte är hemma. Jag saknar bara. Mycket.

fredag 30 juli 2010

Internering

Lite tomt sedan Mannen åkt. Jag har friidrotts-EM på i bakgrunden. Tittar bara då och då, lyssnar knappt, men som bakgrundssorl är det underbart rogivande.

Kanske slutar det regna för ett ögonblick imorgon. Jag behöver klättra in i en liten vadderad låda där jag styr över tider och intryck, bara lagom, alltid bara lagom. Önskar jag hade orkat med folk mer, skulle ha träffat fler egentligen, men nu gjorde jag det inte. När energin rusar genom kroppen och pulserar i huvudet till utmattningens gräns, och hjärnan känns utfläkt och öm, då är det bara isolering som gäller. Jag börjar lära mig.

Hemlängtan

Nu har jag vinkat adjö till Mannen igen, han har plikter som kallar. Jag känner mig lugnare i själen nu när jag har haft honom här i några dagar, men utmattningen ligger fortfarande som en tung filt över mitt huvud. Längtar intensivt hem. Har ställt in allt övrigt socialt här, orkar inte åka, prata, vara. Bara min äldsta son kommer på måndag, jag ska antagligen köpa hans gamla iPhone billigt (han ser det som ett sätt att frälsa den äldre generationen till modern teknik ;)

Men jag kommer att sakna katten.

tisdag 27 juli 2010

Överlever

Efter en långsam dag, utan mycket annat än att gnälla lite på nätet och halvsova, så börjar jag stiga mot ytan, sakta. Men huden är tunn.

Väntar på att Mannen ska komma ikväll.

måndag 26 juli 2010

Överfallen

Ligger på gränsen nu. Gormar och svär över att vara begränsad, inringad. När det jag vill hamnar på kollisionskurs med det jag ska. Jag trodde jag hade lagt upp en hållbar plan. Bara ett par timmar om dagen intecknade med att träffa människor jag tycker om. Mycket tid att klappa katt och slöa framför datorn. Men intrycksallergin börjar komma ifatt mig. Tankeförmågan är strypt och mina händer skakar, kroppen tror att något farligt är på gång. Jag distraherar mig gång på gång, tvingar fingrarna att röra sig på tangentbordet, ord ord ord, jag matar katten och ringer sonen och slår på tv:n fast jag inte märker vad jag ser.

Kan jag inte bara få en hjärna som fungerar, med filter och hierarkier, tjockare membran på mina neuron. Ordning. Jag plågar mig själv med minnen från tiden då jag pluggade och tog hand om barn och festade, allt på samma dag. Idag, kvinnan med klumpfoten släpar sig fram.

Som tur är kommer Mannen imorgon, jag behöver en kram.

söndag 25 juli 2010

Kattastrof

Jag har träffat äldre sonen (han som inte är bortrest), vi gick en kulturell stadsvandring och har suttit timvis och pratat på ett café. Det är fantastiskt roligt att umgås med mina barn.

Idag tappade jag bort katten. Ju mer jag letade, ju mer hysterisk blev jag. Det var ett mysterium, alla fönster och dörrar var stängda. Hur kan en katt försvinna i en tvåa? Jag letade t.o.m. i tvättmaskinen. Tack och lov återfanns hon längst in i hörnet under soffan, den är ganska låg så hon kom inte ut igen. Jag kan intyga att det var en lättnad att slippa ringa min son och berätta att katten var försvunnen!

Det känns som om jag går i sirap, alla intryck. Ändå vill jag ha mer.

lördag 24 juli 2010

Mjukmedel

Introversion på gång *gäsp*

Något håller på att hända när det gäller förhållandet till min kropp, som rätt automatiskt är stört om man idogt självskadar. Senaste gången det inträffade (när jag sist var inlagd) fanns det en sorts ny försiktighet, jag hade svårare att skärma bort smärtan, ryggade tillbaka från att göra något som skulle bli så omfattande som det ofta varit i flera år. Inga stygn, bara småskråmor. Nu får man aldrig göra misstaget att tro att en skadas omfattning alltid speglar ångestnivån, så enkelt är det inte. Men jo, på ett sätt ändå, för det krävs att jag är rejält omfamnad av svarta tankar för att självbevarelsedriften - inte sätts ur funktion, men styrs om på krokiga vägar. Den där iskalla hänsynslösheten, soldaten som röjer undan allt motstånd... den håller ändå på att blekna, och i stället hörs en röst "nej, gör inte så där, det gör ju ont och är farligt!" Än är det en balansvåg. Jag skulle aldrig våga lova någon hur det slutar. Men det finns ett skeende på gång.

torsdag 22 juli 2010

Anspänning

Jag är nästan lite skakig och fluffig i huvudet fortfarande över alltihop, att resa och fixa med saker och bo hemifrån. Har shoppat ännu mer idag, men jag fick faktiskt tillåtelse från Mannen, reste iväg utan jacka (det var ju stekhett då) men idag har det delvis spöregnat här.

Ändå är det en kvalitetsskillnad mellan den sortens oro jag känner just nu och den mer patologiska oron när jag är låg eller mixad. Det här är min stresskänslighet som talar men inte min galenskap. På något sätt känns det viktigt att kunna känna skillnad. Det här behöver jag helt enkelt vila ifrån och minska intryck, så hela eftermiddagen har jag mest legat och halvsovit på soffan, med små utflykter till datorn. Börjar samla ihop mig nu och kan se fram emot morgondagen. :)

onsdag 21 juli 2010

Whiskas

Katten väljer själv, intar med självklar värdighet varenda mjuk yta i lägenheten. Hon tittar ibland lite förbryllad på mig, men verkar ändå rätt nöjd med att bli matad och borstad även om det är av mina ovana händer. Som tur är är Katten ganska extrovert och nyfiken på nya människor, så hon verkar inte helt chockad över att Människorna är borta och det bara finns en vikarie. Jag är glad att jag hade möjlighet att bara ta två veckor så där och åka hit, så sonen och hans tjej kunde komma iväg för en gångs skull.

Men det känns konstigt att vara hemifrån. De har det så fint och välordnat här (var kom de generna ifrån??) in i minsta garderobshylla så jag är nästan rädd att stöka till det. Nej, det är ingen fara så, jag kan städa efter mig (jag har ju varit städerska för sjutton ;)) men jag är van att leva med kartonger med elektronikprylar och en ändlös massa papper överallt där man minst anar det.

För att lätta på trycket föll jag tillbaka i gamla hjulspår och gick på shoppingtur... Köpte inget jag ångrar, så det må väl vara hänt. Skulle först bara ha en musmatta på Kjell för 19 kr eftersom jag inte fick med mig någon hemifrån (jag vet att en musmatta bara är lyx, det går ju ändå, men det känns bättre). Ja, sen gick jag in på gallerian när jag ändå var i närheten och fick syn på en kofta på Flash som liknade pistageglass i färg och utseende och skrek efter att bli min, och den var ju på rea och fanns i min storlek, det måste vara ett tecken. ;) Trånade efter champagneglas så drog till Åhlens, tvekade lite men hittade däremot blå-vita-randiga bordstabletter på rea "åh, såna jag letat efter, eller nästan, eller nästan inte alls, men de blir bra!" ;) Champagneglasen hade jag inte glömt bort, och där fanns de på Cervera, tunga och fina, inte Ikeas 6-pack. På rea, of course. För säkerhets skull en tur på HM, (hittar man inte alltid något på HM?) och mycket riktigt fanns de på rea, svarta jeans som passar min mycket smala son. Säger till mig själv att jag är på semester så jag får köpa vad jag vill. :) (blir det inte större utsvävningar än detta så har jag råd)

Det är fantastiskt att vara i en större stad där lokalbussarna går var 10:e minut från bittida till sent. Hemma går de varje halv eller ibland hel timme om de går alls.

Katten ligger och stirrar på mig nu. Enligt sonen gör hon det normalt sett också, men jag undrar vad hon tänker?

Kvarhållning

Nu är jag någonstans i Sverige och blir vaktad av en ljuvligt vacker och busig Helig Birma. Det var ett litet projekt att ta sig hit igår (hur f-n kan man bygga tåg där inte fönstren kan öppnas när luftkonditioneringen pajar?!) och nu har jag knappt ork att klä på mig. Började iofs redan kvart i sju imorse med att ringa och väcka Mannen (som inte tillhör Morgonfolket), sedan vinkade jag iväg sonen och ringde dr B. Jag bestämmer mig för att jag är ursäktad om jag är lite mör.

Jag mår iallafall bra igen på ett bra sätt. Inga fler dumma medicinexperiment, hör du det S?

Det känns märkligt att vara turist i en stad där man bott. Okej, det var ett antal år sedan, men det känns ändå inte berättigat att ha glömt så mycket av var saker ligger och vad platser heter. Ska jag skylla på ECT:n? Det känns lite som fusk, jag hade börjat glömma innan dess. När jag flyttade till Göteborg så klippte jag banden, precis som jag klippte många band till Göteborg när jag flyttade därifrån. Det är så jag fungerat. Dragit ett streck, över platser och människor. Jag tror det har mildrats nu (så mycket terapi som jag har gått i *pust*) men det är fortfarande bara Mannen och mina barn som jag alltid håller fast vid.

torsdag 15 juli 2010

Sssssch

Känner redan lite effekt av att jag tagit full dos, tankarna har slutat skutta som kängurur och musklerna slappnar långsamt av. Märkligt att man kan märka skillnad så snabbt, men så kan det vara med neuroleptika.

Däremot känner jag att jag har pratat för mycket på nätet på sistone, bloggen och andras bloggar och div. forum och mail. Jag vet inte, det känns bara obekvämt nu. Tar ett par dagars andningspaus.

Reträtt

Nehej, mer och mer dumheter tänker jag på, så (med lite påtryckning från Mannen) jag återgår till den högre medicindosen. När jag börjar ändra på något så får jag för mig att ändra på det ena och det andra och det tredje (typ "Jag borde verkligen inte sova så mycket") och inte alltid i konstruktiv riktning. Frånsett de kemiska konsekvenserna av medicinändringar så påverkar de mig psykologiskt också, till slut vill jag bli av med alla medicinerna trots att jag vet att det är en dålig idé. Så nu får jag backa fort som sjutton innan jag snöat in helt, och det får vänta, åtminstone tills i höst. Därmed basta!

Erkännande

Nästan sex timmar får jag väl vara nöjd med. Fast jag skulle kunna sova mer om jag tillät mig.

onsdag 14 juli 2010

Blä

Att det ska vara så svårt... Bara jag sover inatt kanske allt stadgar sig igen.

Tjat

Piller piller piller. Det går runt i mitt huvud. Fick prata av mig lite hos Mannen dock. Han sa att det var kul att se hur jag som är så logisk kunde vara så enormt ologisk också, det låter elakt men det var sjukt roligt, han säger sånt på ett så gulligt sätt och jag behöver någon som säger emot när jag är ute och cyklar.

Så, sanningen har uppenbarat sig i en ljusblixt: det är inte hur många eller få piller jag tar som räknas, det är hur bra jag mår.

Jag ska fortsätta den här lägre dosen i två veckor, men det minsta att det börjar spåra ur så går jag tillbaka till full dos. Jag har saker att göra, jag ska åka bort och vara kattvakt, kan inte hålla på med några patetiska sammanbrott som dessutom går att förhindra. Skärpning, S!

Kontroll

Jag har länge använt flera olika mailkonton för olika syften, ett "officiellt" och ett par "anonyma" för forum, bloggar m.m. Det har varit lite småirriterande att hålla koll på alla samtidigt, logga in och logga ut hit och dit. Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och skaffat Thunderbird (jag har inte Outlook), så skönt att kunna se alla samtidigt! Och väldigt lätt att lägga till ett nytt konto. Det finns säkert något besvärligt med det som jag inte har upptäckt än, men för dagen är jag glad.

Morgonkänsla

Jag känner mig stirrig och har sovit oroligt, vaknade vid 4. Kan jag verkligen känna av att jag minskade Cisordinolen med en fjärdedel igår? Det låter så lite. Fast det är klart, att öka med en fjärdedel kan man känna av så kanske det är likadant åt andra hållet. Jag vet inte. Har sovit så stabilt de senaste par månaderna så det är lite ovant. Mitt sömnbristsberoende gör sig påmint, jag vill sväva iväg, det är inte så bra. (Hör du: det är inte så bra!) Ska jag gå och lägga mig igen? Dricka kaffe? Dricka kaffe och gå och lägga mig igen?

Det absolut bästa med att vara uppe så här dags är soluppgången. Idag är den aprikos-orange och duvblå. Jag suger in färgerna. När jag tittat på solen och sedan tittar på datorskärmen ser jag många lila fläckar, nästan som ett kalejdoskop. Detaljer som är det viktigaste i livet.

-------------

Kaffet gjorde susen, sen kunde jag somna om ett par timmar så nu är läget under kontroll.

tisdag 13 juli 2010

Nedskalad

Jag ska minska på Cisordinolen, en kvarts tablett i taget, och se hur det går. Dr B lät kanske inte fullkomligt övertygad om att jag klarar mig helt utan men jag får iallafall försöka. Time will tell.

Det regnar och jag vet inte riktigt om jag vill gå ut idag, eller om det räcker med att stå en stund på balkongen...

Eftertänksamhet

Själva processen att skriva något är så mystisk, så fort jag börjar tänka efter, målmedvetet söka efter orden, så säger det stopp. Det måste vara ett mått av kaos inblandat.

Jag vaknade vid 5, vråltörstig av en lätt bakfylla, det fanns trevligt nog också några jordgubbar kvar att återställa blodsockerhalten med. Så nu mår jag bra. Hann se en underbar röd soluppgång.

Det kändes så rätt att fira. Vi satt med våra jordgubbar på balkongen och hade dragit ut golvfläkten (inköpt på Netto som har de bästa och sämsta prylarna i världen) så det blev en fin bris. Talade lite om hur stort det är att vi fortfarande lever båda två. Framtiden innebär någon sorts katastrof, vi är ju inte odödliga (mig veterligt), men vi har fått mycket värdefull tid. Framför allt kan jag känna att jag inte bara har överlevt utan att det dessutom varit värt att överleva, jag har fått utdelning på insatsen. Hur vet man om ifall man har haft tur? Att ligga på hjärt-IVA efter en överdos är inte så jävla tursamt, men att bli lycklig efter det är väl ändå otroligt mycket tur?

söndag 11 juli 2010

Boom

Åska :D

Bärkraft

Jag har just ätit 18 st körsbär. :)
En bra sak med värmen är att tröstätartendenserna mest inriktar sig på frukt.

Splitter

Ofokuserad. Dricker kaffe, kollar mail, kollar bankkontot, slår på tv:n, slår av tv:n, kollar mail, ringer en son, dricker kaffe, läser ett par sidor i Forskning&Framsteg, plockar undan diskade vaser, går ut på balkongen, går in från balkongen, duschar, kollar mail, svär över internetuppkopplingen som går ner, läser ett par sidor till i F&F, plockar fram en bok och tittar på den, lägger den åt sidan, tänker att jag borde gå till Coop och köpa bröd, kollar hotell, skummar lokaltidningen utan att minnas vad jag läst, tänker att jag borde ha en hobby och blir tom i huvudet.

Jag som skulle bli mindre okoncentrerad av att sluta med Risperdal, trodde jag. ;)

lördag 10 juli 2010

Sakfråga

Är lite lätt aktiv på nätet idag trots sommarvädret. Det är så lagom tempererat inne hos mig. Jo, jag har varit ute i solen och det var också bra, men här inne är det perfekt. Jag sitter fem minuter vid datorn, diskar lite, äter vindruvor, vattnar blommor, kollar mailen igen. Nästa steg är att borsta bort spindelväv från taket. Vi har gott om spindlar här.

Prylar jag tycker om:
Digital kökstimer (äntligen kommer jag ihåg kaffet som ska dra i 4 minuter).
Elektrisk tandborste (den ger mig åtminstone illusionen av att vara skötsam, och så går det fort!)
Mobil (men det känns lite slätstruket att nämna här).
Champagnekork (som sitter tätt och gör att jag kan spara flaskan till nästa dag)
Tvättmaskin, egen (kommentar överflödig)
Multiverktyg (perfekt på resor, kan ex. användas för att öppna champagneflaskor ;))
Lamineringsmaskin (vilket påminner mig om att jag har saker att laminera)
och sist men inte minst:
Galltvål (naturlig fläckborttagning)

Rörelse

Snubblade på betongtrappen och skrapade upp ena knäet. Undrar när jag senast hade ett skrubbsår på knäet?

Två fjärilar har förirrat sig in, men tack och lov lyckats fladdra ut igen. Det är så svårt att nudda fjärilar utan att skada dem.

Jag flyter i tiden idag, men utan att helt tappa repet som förankrar mig i nuet.

Stektemperatur

Väderprognosen utlovar/hotar med 30 grader varmt idag. Jag har tagit golvfläkten ut ur förrådet och ska tänka på snön i januari, dricka juice med mycket is och njuta.

fredag 9 juli 2010

Minnesvärt?

Jag har ätit en stor tallrik jordgubbar, koncentrerat solsken, och druckit kaffe i min rosa muminkopp.

Är lite stirrig, för nu har Mannen rest iväg. Jag oroar mig för honom när han inte är i närheten, som om jag skulle kunna beskydda honom från allt. Det är ingen extrem ångest, vi kan stå på egna ben båda två, bara en längtan.

Vill inte bli dyster nu, men jo, det blir jag ändå. Insåg att en årsdag närmar sig. Normalt är jag inte en sån som håller koll, den allra närmaste familjens födelsedagar jo (fast min mammas får jag slå upp varje år). Vår bröllopsdag (urlätt datum att minnas). Årsdagar av tragiska minnen brukar förpassas ner till minnets dunklaste källarvåningar. Men en dag står ristad i sten av någon anledning. 12 juli 2007. Det var nära på allvar.

Men det är dags att besvärja trollen, ut med dem i solljuset! Fira det som faktiskt gick rätt den dagen, det jag är så oändligt tacksam för idag. På måndag ska jag skåla i min älskade champagne!

(för den som inte redan hört historien så finns den på
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/slutsats.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/kommunikation.html 
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/patientbricka.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/rutinsysslor.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/vaktpost.html 
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ordlost.html 
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/stodperson.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/uppforandekod.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/gratdampande.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/hjarta.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/utslappt.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ps.html  )

Lovikkagarn

Mannen ska bort på jobb hela helgen. När han är borta ser jag spöksyner av hans kropp i soffan. Det finns de som skulle säga att det är ohälsosamt att leva i nära nog symbios som vi gör. De har knappast upplevt det själva. Jag skiter högaktningsfullt i sådana åsikter, vänder mig om och badar i kärlek.

Sorgen finns där ändå i att det inte räcker med kärlek. En mirakulös bit på vägen, ja, men inte ända fram för mig. Jag önskar att jag hade kunnat kramas ut ur alla svarta skuggor, men jag har känt mig djupt älskad och velat dö på samma gång. Långsamt börjar jag inse (på riktigt inse) att, förutom gammalt elände och trasiga känslor, så finns det nog verkligen en ostyrig komponent av fysisk malfunktion som slår igenom ibland. Jag har försökt prata bort och älska bort problemen. Trodde inte, egentligen inte, på medicinerna, som jag åt i en blandning av desperation och självdestruktivitet. Slutade med dem i trots, började med dem igen i panik. Stod ut med biverkningar och brist på effekt alldeles för länge. Tog över läkarnas åsikt om mig som ett konstigt fall. Ryckte närmast på axlarna när psykologen började ge upp hoppet om mig.

Om jag ändå verkar super-pillervänlig idag så är det för upplevelsen sedan fröken Lamotrigin och fru Litium kom in i mitt liv. Det har fortfarande förekommit några skrämmande platta fall, men en känsla av lugn har långsamt spridit sig emellan attackerna. Gradvis har jag erövrat känslan av att vara värdig att älska någon, för jag är inte längre övertygad om att jag kommer att svika och välja snaran.

Så går komplexa trådar ihop, bildar en väv, eller hellre en pågående trasslig stickning. Ett par mönstrade vantar som värmer under istider. Och Mannen är min röda tråd.

torsdag 8 juli 2010

Bra

Känner så gott som ingenting konstigt. Neuroleptika är en västanfläkt att sätta ut jämfört med t.ex. SSRI.

Bra onsdag. Sov på förmiddagen, Malmö därefter. Gick och gick och gick. Klappade enorma träd i Kungsparken. Till slottet med en dygdig tanke om att vara kulturell, men väl där tänkte jag icke-korrekt "jag skiter i Sydafrika" och gick frivolt och fikade istället.

Vad gör man nu när man mår bra? Intellektuellt är jag inte så nöjd med mitt liv, men känslomässigt är det en jävla räkmacka jag glider runt på. Det är inte bara oftast frånvaro av elände, det är närvaro av lycka. Det finns förstås fortfarande sånt som skymmer solen, framför allt avsaknaden av tankemässigt fokus. De små liven leker kurragömma med mig, tanken här, tanken borta, tanken här, tanken borta. Att skriva ett sånt här litet banalt inlägg tar en halvtimme t.ex, jag måste läsa om och om igen vad jag skrivit. Att maskera det tar mycket kraft. Allt utom att leva i min kokong tar mycket kraft. Kanske det blir bättre när jag nu slutar med neuroleptika, en förhoppning åtminstone att mer dopamin ska göra susen. Kanske får jag nöja mig med min roll som lycklig idiot. Bra så.

onsdag 7 juli 2010

Kommentarsuppdykande

Nu fungerar kommentarerna igen. :)

tisdag 6 juli 2010

Farväl

Det börjar komma. En utspejsad mental upplevelse, nästan fast inte riktigt som yrsel. En intern darrig känsla i kroppen. Abstinens (eller som det överslätande brukar kallas, utsättningsbesvär). Jag blir glad. Ett steg närmare att vara av med herr Risperdal. Det är inget tårfyllt farväl, men heller ingen vräkning. Ett civiliserat handslag. Kilona du kom med hade du kunnat behålla för dig själv, men du hjälpte mig slåss mot demoner och sova, och det ska du ha tack för. Förhoppningsvis kommer jag aldrig att behöva dina tjänster igen, men jag ringer om det är något.

Kommentarsförsvinnande

Något är skumt på bloggen nu, den sväljer alla kommentarer, både mina och andras.  Jag får mailavisering om att det finns nya kommentarer men möts bara av osynlighet. Blä.

-----------------

Jag ser Ylvas kommentar här nedan men när jag svarar på den syns det fortfarande inte. Skumt. Håhåjaja.

-----------------

Charlyene - jag gissade att det var ett allmänt problem just nu, så förhoppningsvis jobbar Blogger på det...

Avgång

Inatt, en version av min evinnerliga missa tåget/bussen/planet-dröm. Jag skulle flyga till Colorado, USA. Fast egentligen skulle jag inte dit utan någon annanstans, men skit samma. En lång rad klantigheter från min egen och andras sida inträffade, det såg mörkt ut, men hör och häpna, jag hann precis med planet! Normalt brukar drömmen sluta i det ångestfyllda ögonblick när man inser att man inte kommer klara det. Men jag kunde! Jag kunde!

måndag 5 juli 2010

Blixt

Jag är fortfarande (fast jag borde vara van) smått chockad över att dr B ringde upp så snabbt. Jag tänkte att han kanske skulle ringa imorgon, så här i semestertider brukar avdelningsläkarna oftast täcka för varandra så han kanske har dubbelt upp med patienter just nu, och dessutom sa jag till sekreteraren att det inte var brådskande. Har faktiskt aldrig varit med om att han inte ringt samma dag som jag sökt honom, efter max 5-6 timmar men flera gånger mindre än en halvtimme, och det är inte för att han inte har jobb. Det känns skönt att bli behandlad med respekt. Varför kan inte fler läkare fixa detta?

Miniomsortering

Min snälle dr B ringde upp 20 minuter efter att jag sökt honom. Han är världsbäst på tillgänglighet!

Jag ska först ta bort Risperdalen och se vad som händer. Han tror inte heller att jag behöver ha så mycket neuroleptika nu när jag mår bra. Om en vecka ska han ringa igen och diskutera om jag ska ha mindre Cisordinol också. Det är skönt att han kan se att det kan vara skillnad på hur mycket mediciner jag behöver när jag mår dåligt och när jag mår bra.

Balkonglåda2

En bildorgie, jag är ingen proffsfotograf precis men det får duga ändå, säger jag! Sommar...


söndag 4 juli 2010

Balkonglåda

tagetes lobelia hänglobelia spansk marguerit silverek begonia - planteringsdag. Flera av namnen låter mormorsaktiga, eller kanske lite 70-tal. Gärna för mig. Hellre kvantitet än kvalitet. ;) Men det blev en ljuvlig blå hortensia också. Den heter hydrangea på latin, ett namn jag tycker om, och innehåller cyanid.

Jag har lite kvar att lära på området tillit. Går omkring och väntar, "waiting for the other shoe to drop". Som om jag fuskat till mig mina bra dagar och snart kommer p-vakten och kräver att jag ska betala för mig. Men osäkerhet är också något att aktivt lära sig leva med. Ingen människa blir någonsin säker.

lördag 3 juli 2010

Synvinkel

Kom i samspråk med en man vid busshållplatsen som berättade att där han kom ifrån i Irak är det 45 grader just nu. Bara för att sätta hettan i perspektiv. :)

Trots att jag går i kortärmat nu kommer ärrnojan i vågor. Men jag märker någon sorts kvalitetsförskjutning i tankarna. Kortfattat: "varför gjorde jag så?" istället för "varför gör jag så?". Det är lite spännande. Egentligen är det inte så länge sedan jag skadade mig senast, ändå identifierar jag mig mer med de blekta ärren än de röda, fast ännu inte helt med den oskadade huden. Inte där, men en bra bit på väg.

Nu vet jag också att den största anledningen till att jag kan sätta mycket av självskadetankarna åt sidan är att mitt mående är så pass stabilt just nu. Inga duktiga knep och trix, bara tillräckligt med ro.

Sedan, om man ska vara riktigt rå, så har jag de facto vanställt mig själv. Disfigurement. Jag har fortfarande svårt att konfrontera att jag har den (missriktade) kraften inom mig.

Ännu en bra dag, jag staplar dem på hög.

fredag 2 juli 2010

Tröttnöjd

Våffla och kaffe med en kompis, cafébord precis vid åkanten. Frisören, färgade om mitt lätt urblekta hår så det lyser kopparorange igen. Delikat middag med Mannen på balkongen, jordgubbar med Cointreau och vispgrädde. Säckar ihop framför fotbollen nu (hoppas att Ghana vinner), fullkomligt slut. Det värsta är att när jag är fullkomligt slut så kryper det i kroppen och blir svårt att riktigt slappna av, även om jag egentligen mår bra. Men skit samma, det har varit en härlig dag.

Jag är allmänt extratrött nu sedan jag började med Cisordinol. Bra för nattsömnen, blir ofta 9-10 timmar (och skulle bli mer om jag inte satte alarmet på 8), men sen kan jag somna på dagen också. Funderar på om jag ska ringa dr B och fråga om jag får sänka den lite, det är ju tänkt att jag inte ska behöva stå på neuroleptika jämt. Tror jag ska ringa nästa vecka, han kan inte mer än säga nej. Notera att jag idag inte gör några pillerexperiment utan att kolla med dr B först *det ska jag fan ha en helgongloria för*

torsdag 1 juli 2010

Konststycke

En mysig dag. En till. :) Träffade en kompis. Vi lärde känna varandra när vi delade rum på psyk. Också bippo. Hon mår riktigt bra nu och det är så skönt att se att vi båda lyfte oss ur misären. Det fick bli Dunkers kulturhus så jag är fylld av intryck nu. Favoriten blev en riktigt creepy installation med mekaniska dockliknande saker av Marianne Lindberg de Geer . Hjärnan har inte riktigt svalnat ännu och det kryper lite i kroppen, men jag känner mig upplyft.