Mjukmedel

Introversion på gång *gäsp*

Något håller på att hända när det gäller förhållandet till min kropp, som rätt automatiskt är stört om man idogt självskadar. Senaste gången det inträffade (när jag sist var inlagd) fanns det en sorts ny försiktighet, jag hade svårare att skärma bort smärtan, ryggade tillbaka från att göra något som skulle bli så omfattande som det ofta varit i flera år. Inga stygn, bara småskråmor. Nu får man aldrig göra misstaget att tro att en skadas omfattning alltid speglar ångestnivån, så enkelt är det inte. Men jo, på ett sätt ändå, för det krävs att jag är rejält omfamnad av svarta tankar för att självbevarelsedriften - inte sätts ur funktion, men styrs om på krokiga vägar. Den där iskalla hänsynslösheten, soldaten som röjer undan allt motstånd... den håller ändå på att blekna, och i stället hörs en röst "nej, gör inte så där, det gör ju ont och är farligt!" Än är det en balansvåg. Jag skulle aldrig våga lova någon hur det slutar. Men det finns ett skeende på gång.