Kom i samspråk med en man vid busshållplatsen som berättade att där han kom ifrån i Irak är det 45 grader just nu. Bara för att sätta hettan i perspektiv. :)
Trots att jag går i kortärmat nu kommer ärrnojan i vågor. Men jag märker någon sorts kvalitetsförskjutning i tankarna. Kortfattat: "varför gjorde jag så?" istället för "varför gör jag så?". Det är lite spännande. Egentligen är det inte så länge sedan jag skadade mig senast, ändå identifierar jag mig mer med de blekta ärren än de röda, fast ännu inte helt med den oskadade huden. Inte där, men en bra bit på väg.
Nu vet jag också att den största anledningen till att jag kan sätta mycket av självskadetankarna åt sidan är att mitt mående är så pass stabilt just nu. Inga duktiga knep och trix, bara tillräckligt med ro.
Sedan, om man ska vara riktigt rå, så har jag de facto vanställt mig själv. Disfigurement. Jag har fortfarande svårt att konfrontera att jag har den (missriktade) kraften inom mig.
Ännu en bra dag, jag staplar dem på hög.
Jag tänker också "varför gjorde jag så" och inte "varför gör jag så" och det är spännande precis som du säger. Men jag har liksom inte bestämt mig för att aldrig göra det igen, men sommarens värme och avsaknad av kläder får mig att bromsa impulsiviteten till att göra något. Hoppas det inte blir värre till hösten förstås... Kram!
SvaraRaderaJag har inte heller bestämt mig på något definitivt sätt, det funkar inte för mig, iallafall inte nu.
SvaraRaderaHösten är alltid en risk. Liksom när något särskilt händer och ökar belastningen. Jag får ta det då.
Kram Miriam!
Nu staplar vi vidare! ;)
SvaraRaderaEn hög stapel! :)
SvaraRaderaJust PRECIS. ;)
SvaraRaderaHoppas du kommer få stapla så högt att du når ända upp till stjärnorna! ;) Kram!
SvaraRaderaBlir glad nog om jag når trädtopparna. :)
SvaraRaderaKram tillbaka!