fredag 9 juli 2010

Lovikkagarn

Mannen ska bort på jobb hela helgen. När han är borta ser jag spöksyner av hans kropp i soffan. Det finns de som skulle säga att det är ohälsosamt att leva i nära nog symbios som vi gör. De har knappast upplevt det själva. Jag skiter högaktningsfullt i sådana åsikter, vänder mig om och badar i kärlek.

Sorgen finns där ändå i att det inte räcker med kärlek. En mirakulös bit på vägen, ja, men inte ända fram för mig. Jag önskar att jag hade kunnat kramas ut ur alla svarta skuggor, men jag har känt mig djupt älskad och velat dö på samma gång. Långsamt börjar jag inse (på riktigt inse) att, förutom gammalt elände och trasiga känslor, så finns det nog verkligen en ostyrig komponent av fysisk malfunktion som slår igenom ibland. Jag har försökt prata bort och älska bort problemen. Trodde inte, egentligen inte, på medicinerna, som jag åt i en blandning av desperation och självdestruktivitet. Slutade med dem i trots, började med dem igen i panik. Stod ut med biverkningar och brist på effekt alldeles för länge. Tog över läkarnas åsikt om mig som ett konstigt fall. Ryckte närmast på axlarna när psykologen började ge upp hoppet om mig.

Om jag ändå verkar super-pillervänlig idag så är det för upplevelsen sedan fröken Lamotrigin och fru Litium kom in i mitt liv. Det har fortfarande förekommit några skrämmande platta fall, men en känsla av lugn har långsamt spridit sig emellan attackerna. Gradvis har jag erövrat känslan av att vara värdig att älska någon, för jag är inte längre övertygad om att jag kommer att svika och välja snaran.

Så går komplexa trådar ihop, bildar en väv, eller hellre en pågående trasslig stickning. Ett par mönstrade vantar som värmer under istider. Och Mannen är min röda tråd.

11 kommentarer:

  1. Så fint. :)
    Jag är glad över att du har fått uppleva sådan kärlek.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Tack Charlyene. Jag känner mig förundrad över att just jag haft sådan tur.

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Jag får väl bara instämma i att jag är förundrad över att också jag har sån tur i kärlek (otur med pengar...) Kram!

    SvaraRadera
  4. Fint skrivet. Visst är det underbart när man verkligen träffar en sådan man. Har också haft en väldig tur på den punkten. Vet inte vad jag skulle göra utan honom. Ibland har man tur minsann.

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Vad jättefint skrivet! - Ska bli så kul att träffas på riktigt snart och slippa de här anonymitetskommentarerna minus inte ;) - Stor kram.

    SvaraRadera
  6. Miriam - ja du, kanske är det lika bra att man inte badar i pengar med tanke på hur snabbt man gör av med dem... ;)

    Jag är glad att du också har tur i kärlek.

    SvaraRadera
  7. My - så härligt att du också tillhör de lyckligt lottade. Det löser som sagt inte alla problem, men det gör ändå livet mycket värdefullare.

    SvaraRadera
  8. Laura - jag brukar kunna gissa att det är du. ;) Snart bär det norrut.

    SvaraRadera
  9. Jo, men om jag inte aktar mig så blir det en länk till en ANNAN blogg men med MITT ip-nummer.

    SvaraRadera
  10. snygg tidpunkt blev det också ;))

    SvaraRadera
  11. Man får tänka på allt man gör... suck.

    Yes, snygg tidpunkt.

    SvaraRadera