tisdag 31 augusti 2010

Försvarsmakt

Ska träffa min mamma imorgon, hon och hennes kompisar är på spa-resa här söderöver. Det känns riktigt trevligt att kunna se fram emot det. Jag kan tolerera henne mycket bättre nu, och hon har på något sätt mjuknat och blivit mer tillgänglig. Det underlättar att inte ha uttalat eller outtalat familjekrångel ovanpå allt annat.

Idag har jag ett jag-skadar-inte-mig-själv-stolthetsryck. Min kropp börjar återvända till mig. Jag ställer upp armén på min egen sida av slagfältet, med näsan framåt. Jag kan fortfarande få tankar på det, visst, särskilt när jag blir så där dysforiskt rastlös, men avståndet mellan tanke och handling ökar och ökar. Det börjar kännas lite motbjudande, så där som jag tror att det känns för den som aldrig gjort det. Hur hållbart det är vete tusan, får jag ett rejält psykbryt så kan vad som helst hända. Men för idag känns det som en stor seger.

Jag har inte heller haft självmordstankar sedan slutet av april. Jag menar inte enbart planer, utan jag har överhuvudtaget inte velat dö. Inte en enda dag. En sådan skillnad mot 2000-talet. Kanske är det här mitt decennium?

måndag 30 augusti 2010

Sysselsättningsmål

Tio timmars sömn och ny dag. Mannen fick lyssna på mig älta medicinerna igår kväll och kom med kloka åsikter. Ibland måste jag bara mala på och mala på om något tills det tar slut. Nu kan jag släppa det, för tillfället.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra idag. Mitt liv är ganska snävt, jag behöver ha mina rutiner. Ofta vill jag inte att något ska hända, men ibland får jag en eruption av energi och längtan efter stimulans. Okej, idag är det väl inget vulkanutbrott precis, snarare en stillsam krusning på vattenytan, jag är inte hypoman. Men jag har lite livsgnista kvar.

söndag 29 augusti 2010

FASS-beroende

Jag svarade Charlyene att idag känns som en vanlig dag, men det är inte hundraprocentigt sant, en del av obehaget från igår ligger kvar. Tankarna på medicinerna släpper inte, jag sopar dem åt sidan en stund, sedan dyker de upp igen. De symboliserar så mycket; mina förhoppningar om lindring, min sorg över att inte vara frisk och stark, självföraktet som ärvs av ett samhälle som ser ner på den som använder fula istället för fint utsmyckade kryckor. Och hotet, giftets lockelse. Jag har kämpat i åratal för att leta mig fram till mediciner som hjälper, eller har jag bara givit upp och tagit den lätta vägen ut? Allt beror på perspektiv. Finns det ens en sanning?

De senaste tre åren har jag varje gång jag blivit inlagd varit övertygad om att det var sista gången, att jag aldrig skulle hamna där igen. Det var inte sant. Men visst måste man tänka så? Ibland får man inte acceptera verkligheten, då släpper man taget.

Nu har jag ältat färdigt och tar itu med resten av dagen.

lördag 28 augusti 2010

Frätande

Efter att ha lagt på telefonluren inser jag att jag inte mår så bra som jag sa, ja det är inte direkt dåligt, det var inte fel att säga så, det är bara dagen som känns avig och trång.

Nu slog regnet till.

Det kryper i kroppen, det välbekanta krypet. Varje gång blir jag lätt överraskad av hur obehagligt det är. Jag har sovit lite, kravlat ner i och upp ur soffan. Zappade och hittade friidrott som hjälpligt fördrev någon timme. Duschade, gick ut, ner på stan och köpte ansiktskräm. Det var svårt att hitta rätt klädnivå, varma solfläckar, kall vind. Tvättade lite för att döva "du borde göra något nyttigt"-samvetet. Gamla spöken till vassa tankar dyker upp, inget jag får för mig att göra men jag känner mig invaderad, kan jag inte få slippa nu? Det som känns minst skadligt just nu är Stesolidburken, men det känns fegt. Man ska tiga och lida, right? Eller vara duktig och "hantera". Jag orkar inte hantera något alls, tröttheten ligger som en mantel över mitt huvud.

Är visst någon film på femman nu snart. Hjärndöd verklighetsflykt låter bra.

fredag 27 augusti 2010

Frihetskrig

Lite lossryckt blev jag kanske av tre dagar med intensivt umgänge, hur enormt trevligt det än var... Har gått i en dimma idag. Är glad för den nya blanka tv:n som hållit mig sällskap och min hjärna lagom bortdomnad.

Ja, nästan då. En del vingliga tankar seglar förbi. Jag förstår mig inte på mig själv. Det hat-kärlek-förhållande jag har till medicinerna. De har betytt enormt mycket för att hålla ihop mig och rädda mig från galenskap och livsfara, jag vet det på ett tankemässigt plan och säger det ofta. Ändå... ändå... sirensången i fjärran, "du kan bli fri, du är starkare än kemikalierna, var ditt sanna jag" och jag står där och suktar som ett barn vid godishyllan på Ica, "ett annat liv, bli en bättre människa" och jag tittar mer och mer skeptiskt på dosetten. Glömmer att matchställningen mellan Medicin och Medicinfri ligger någonstans runt 5-0. Jag vet inte om det t.o.m. handlar om maskerad självdestruktivitet. Att gå ut och balansera på den slaka linan trots att benbrottet knappt har läkt från förra gången. Det fascinerande i att jag kan beskriva och argumentera emot och förefalla fantastiskt förnuftig i samma ögonblick som jag kastar mig ut utan skyddsnät.

Ibland är min tankeförmåga min största fiende. Jag verbaliserar och tappar hands on-kontakten med mina känslostyrda impulser, som skrattande tar över medan jag är upptagen med att predika.

torsdag 26 augusti 2010

Kulturknutta

Utflykten till Lousiana var härlig. Det är så rolig att göra sådana saker med barnen, i det här fallet min äldste son. Allt gick så smidigt. Regnet upphörde, tågen och båten gick i tid, det var inte mer folk än att man kunde titta ordentligt.

Utställningarna var Warhol och Munch, samt en fransk konstnär Sophie Calle som gjort underbara och underfundiga installationer.

Mellan utställningarna tog vi fikapaus, satt säkert en timme och pratade, mycket om min "karriär" som psykfall, vad som hänt mig och hur det påverkat min son. Han har ju läst en del psykologi nu och praktiserat lite, och verkar tycka det är spännande att höra hur det kan se ut i den bistra verkligheten med hyrläkare och slarv. Rent själviskt kändes det bra att han blev förbluffad när han hörde att jag blev klassad som borderline under några år, det stämde tydligen inte alls med hans bild av mig. Tack och lov har han inte sett det som sin roll att gå in och "rädda mig" utan mest ägnat sig åt sitt eget liv.

Jag har så fina barn, det är helt overkligt att jag har fött dem. Jag är mycket tacksam.

måndag 23 augusti 2010

Mångsysslare

Håhåjaja. Tankarna bara hoppar groda ikväll. Har ett starkt sug i kroppen, vet inte efter vad. Kaffe har jag redan druckit. Sprit och benso lockar inte alls. Är inte hungrig (har just satt i mig ett kycklinglår). Mest vill jag nog ha kroppskontakt och någonstans att glappa med käften, men kommer inte på någon jag kan ringa så här dags och bara breda ut mig själv hos utan minsta artighetslyssnande från min sida. Så jag bloggar som mager ersättning. En frizon för en (ibland) självcentrerad tjatmoster. Tänk att pratbehov kan kännas fysiskt, en kryllande känsla i hela kroppen.

Jag har städat lite, t.o.m. dammsugit fast jag hatar det. Ljudet. Tog en långpromenad imorse men annars har jag mest vankat mellan datorn, en tidskrift, köket, tv-soffan, tillbaka till datorn. Svarat på ännu en felringning, vår fasta telefon har ett nummer som långt tidigare gick till ett apotek, det är alltid äldre damer. Tänker att jag borde göra något konkret, som att måla. Räcker finger åt det. Ägnar mig åt kort, kort kommunikation, men orkar inte driva diskussioner vidare, googlar "vindstyrka" istället. Just nu har jag Gunde Svan hojtandes i öronen, av outgrundlig anledning (varför inte bara zappa över till någonting roligare? eller stänga av?) Blir trött på alltihopa och överväger allvarligt att gå och lägga mig före 21, som om jag skulle somna nu. Gäspar, inte av trötthet utan av frustration.

Delårsrapport

Idag känner jag mig lite rastlös och utspejsad. Längtar efter sällskap, fast inte vem som helst vilket begränsar utbudet. Nej, orkar egentligen inte med någon annan än nätvännerna som befinner sig på ett hanterbart avstånd. Mannen jobbar till imorgon bitti. Nåväl, imorgon blir det desto roligare, då kommer min äldsta son och hälsar på. Jag hoppas att jag inte som kontrast blir för trött då. Men det brukar oftast vara att jag håller igång så länge jag bara kan.

Eftersom jag fått en tid till dr B i september så började jag på ett skelett till lägesrapport. Jag kan inte skriva klart den förrän någon dag innan, så att informationen är aktuell, men det blir en sorts meditation över hur de senaste månaderna har varit. Känner ett sådant nästan överdrivet behov just nu av att ha ett grepp, minnas, veta, sortera. Återskapa mig själv genom det förflutna. Har läst min gamla blogg och journalen en gång till. Inte för att jag tror att några torra medicinska anteckningar ska förklara mitt liv, de är mer hållpunkter för minnet - ja just det, det var sensommar och min mamma kom och hälsade på och vi satt i trädgården, och jag lärde känna X, och min son började på universitetet, och... Jag blir mer och mer beroende av hållpunkter för att minnas, om det är åldern, ect, sjukdomen, att jag helt enkelt har mer att minnas, eller en kombination.

Tänk att folk kan skriva självbiografier! Det är nästan ofattbart för mig, hur kan man få med det man vill på ett sätt som är begripligt? Visserligen skriver jag kanske en löpande självbiografi på nätet, men det är fragment, utan pretentioner på att vara mer än ströläsning, kanske Mitt Livs Novell. Att skriva en bok är heligt. Att sätta ett avtryck, avsiktligt. Och varför? Är det så där som lärare gör, man förklarar för sig själv genom att förklara för andra? (Så som jag gör i mitt mikrokosmos.)

söndag 22 augusti 2010

JuicyFruits

Har inte flugit lika högt idag, men landat mjukt. Sömn, allt hänger på sömnen. Cisordinolen håller mig på mattan. Lite av rastlösheten, men mer inuti än utanpå. Nu börjar jag gäspa, har druckit mitt kvällskaffe och börjar känna mig sängfärdig.

Hittade fantastiska persikor, stora som apelsiner, söta som inlagda persikor. Frukt gör mig glad!

Kylskåpet2

Har känt efter lite mer nu och tror jag ska ge f-n i bantande, åtminstone just nu. Även om jag mår betydligt bättre nu än jag gjorde för några år sedan så är situationen inte 100% stabil. Och att bara tänka på vikt och mat är nog inte vad jag behöver, jag kommer kanske ha svårt att hålla det på en bekväm nivå. När jag var som smalast tänkte jag ju massor på vikten, men var jag lycklig för det? Nej, jag åkte in och ut på psyk som en skottspole.

Jag tror jag oftast äter ganska bra mat. Att vara lite mer försiktig med godis, kakor och snacks kan jag tänka mig, men det räcker så just nu.

lördag 21 augusti 2010

Kylskåpet

*Obs! snack om vikt och kroppsuppfattning*

Jag har tråkigt så jag fortsätter att blogga.

Funderar på om jag borde banta. Jag är fet enligt BMI så det är inte enbart ett fåfängeryck. Svår avvägning: ska jag prioritera min fysiska eller min psykiska hälsa? Det som skrämmer är minnet av en kort period för flera år sedan. Tidigare i mitt vuxna liv har jag alltid vägt ungefär lika mycket, övre delen av normal. Så sattes jag på Zyprexa och vips hade jag gått upp ett par storlekar på nolltid. Inte bara det, men jag tänkte ständigt på mat på ett hjärntvättat sätt. Slutade med Zyprexa och kilona rann av lika snabbt, och lite till. Plötsligt fick jag kommentarer, även av flera i psykpersonalen - för jag var nämligen inlagd, mådde skit. Alla var så positiva till min viktnedgång. Jag kände mig plötsligt invaderad. Att manliga skötare skulle kommentera min kropp. Blev också rädd för att gå upp. Skulle jag äta hela tallriken havregrynsgröt? Stort obehag.

Sedan fick jag något annat piller och gick upp till min normalvikt igen, och saken bleknade bort.

Nu några år senare har jag en hel del medicinkilon. Jag är tvehågsen. Det vore ju säkert nyttigt om jag gick ner. Men klarar jag att ha mindre mat i magen och mer mat på hjärnan?

Stjärngubbe

Det är min blogg så jag får spamma den med youtube. :P



Ahh, minnen...

Vingar

Signalspaning

Klockan är 11.30 och jag vaktar brevlådan som en hök. Jag är hetsigt angelägen om att så fort som möjligt hämta posten varje dag. Kanske kommer där en gullklimp eller ett elakt monster. Jag måste veta! Precis som jag kastar mig över telefonen innan den ens riktigt kommit igång med sitt enerverande ring. Vem där? Vem vet?

Kallduschen träffar mig. Idag är det lördag. Fan.

Vinnarskalle

Trots att jag sovit 10 timmar vaknar jag med en koltrastsång i mitt hjärta. Solen som lyser ute känns självklar, men börjar det regna så gråter jag inte med himlen, det är en sorts gradvis tillvänjning inför hösten. Sommaren har laddat mig, givit mig en buffert. Kom igen nu gula löv, jag ska nog ta er!

Jag har inte en enda plan för idag, men en promenad måste det bli, jag är en riktig soffpotatis. Inte parkera mig vid datorn, då kommer jag bara klottra ner internet. Får se hur det går med den föresatsen. ;)

De allsmäktige som styr vår stad har bestämt att vi behöver lite mer monument, och ska placera ut ljuspelare längs en infart till centrum. Folk är mycket mer exalterade över att vi äntligen ska få en H&M-butik. Men när de grävde upp en av de centralaste gatorna hittade de bara någon decimeter ner en massa skelett. Den marken tillhörde kyrkogården på 1500-1600 talen. Så nu är det en arkeologisk utgrävningssajt. Vi var där med resten av stan och tittade, och mycket riktigt fiskade de upp ett antal ben. Undrar vad dessa namnlösa döda skulle ha tyckt om att bli ett folknöje. Det kanske inte är ett så tokigt öde ändå. Skull celebrity.

fredag 20 augusti 2010

Gullpengar

Mitt shoppingberoende har nått helt nya svindlande höjder idag, för vi har köpt en enormt jättedyr fin tv. Vår gamla tjock-tv börjar se för skruttig ut, den har fått jobba hårt i många år. Nu blir den efterträdd av dagens kaxiga generation, vi får väl se hur duktig den är när det kommer till kritan. Stackars Mannen hade tänkt spendera hälften av vad det slutligen blev, inte lätt att shoppa med mig. :P Det blir väldigt spännande att se om vi blir nöjda när den väl kommer i nästa vecka. Hemkörning och installation ingick hos vår lokala butik, de lägger väl säkert några kronor på priset i gengäld, men det kan det vara värt. Vi bor en spiraltrappa upp utan hiss. ;)

Min äldste son kommer ner tis-tor, det blir så jättebra. Vi åker nog till det danska konstmuseet Louisiana, och så kan han vara med när tv:n installeras, han gillar hemelektronik. Jag är så glad att han kommer.

Jag tycker om det här, jag har flyt. Eller vind i seglen, lite bättre än den nybörjare till brädseglare vi satt och tittade på nere vid stranden igår. Han gav dock inte upp. Jag skålar i kaffe för oss som inte ger upp *Theme from Rocky*

Lödder

Jag har ett disk-index. :)

Låg: ignorerar disken.
Normal: skjuter upp det men diskar till slut.
Uppe: vaknar kl. 5 och väntar otåligt på att Mannen ska vakna så jag kan sätta igång och slamra med tallrikarna.

Jag är dock medveten idag om att jag är en aning hispig så det är väl ingen fara, och diskat blev det.

Hypotetiskt

Inte saknat terapin särskilt mycket på de två månader som gått. Men denna morgon vill jag ha ett öra, någon som sitter där i trekvart och lyssnar på mig, ordslingor och ordtrassel. Det förflutnas zombiehand har greppat om min fotled de senaste dagarna, alla "om" och "ifall" och "kanske inte hade varit".

Tänk om det aldrig fått gå så långt att jag kraschade 1999. Hade jag haft kvar min mentala förmåga då?

Tänk om jag fått träffa mer ingående de läkare som gissade på bipolär åratal innan jag fick diagnosen, och fått rätt sorts mediciner. Hade jag sluppit några nära-döden-upplevelser då? Och för den delen, de vänner på nätet som sa att de trodde jag var bipolär bara utifrån det jag skrev, tänk om de haft något att säga till om.

Tänk om jag vore 30 och hade tillräckligt med tid kvar för att reda upp livet.

Tänk om jag inte fått barn långt innan min officiella psykfallskarriär. Hade jag någonsin vågat skaffa några?

Tänk om jag sluppit en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Hade jag suttit här ensam med en katt då?

Men. Nu går jag inte i terapi längre så jag får reda ut mitt ordtrassel själv. Någon annan dag. Färdigältat.

onsdag 18 augusti 2010

Barnbidrag

Tänkte titta på något tv-program men har glömt vilket. Mannen jobbar idag och jag tyckte inte att jag hade någon anledning att gå ut (men jag har faktiskt klätt på mig ;)) Istället har jag suttit vid datorn, känt ett behov av att googla saker, och har tagit minsta frågeställning från andra som en ursäkt att googla ännu mer. I mellanstadieåldern ville jag bli bibliotekarie när jag blev stor - sexigt värre! :P Sedan ville jag inte bli något alls. Jag var en given nörd som barn - tjock (ja inte lika tjock som barnen kan vara nu, men lite rund), glasögon, bäst i klassen i allt utom idrott och syslöjd, lyssnade på P1. Ändå blev jag faktiskt inte mobbad, hade alltid några vänner. Ja, sen blev jag punkare och svartklädd och hade fler vänner. Synd att jag blev så deprimerad ibland, men det blir väl många unga. Lyssnade på Joy Division och Tolvskillingsoperan på tyska och åt Bridgeblandning. Det kunde nog ha blivit bra ändå om inte allt blivit så snurrigt sedan...

Matvanor

Istället för att leva på Gorbys idag tog jag mig i kragen, det blir linsgryta med mathavre, lök och vitlök och röd curry. Ska strax provsmaka. Fler än jag som gillar att bara slänga ihop det man hittar i skåpen och se hur det blir? :)

----------------

Med lite grönmögelost på toppen blev det utmärkt!

tisdag 17 augusti 2010

Retro

Hade tur och fick tid i tvättstugan denna morgon. Det är väldigt långa pass hos oss, 7-14 och 14-22, så man hinner få mycket gjort. Nu får täcken och kuddar en ordentlig genomkörare. Även om det är lite obehagligt att tänka på loppor så är jag lättad. Hann bli så orolig att det var en reaktion på lamotriginet, inte för att det direkt liknade hur en sån reaktion kan se ut men ändå. Vill absolut inte vara utan lamotriginet, det håller mig uppe ur depressionen bättre än något annat.

Finner mig själv styra stegen mot ett forum jag en gång bodde på, ett forum för självskadande personer. Där finns några oldies kvar, en del av dem som slutat skada sig blir kvar. De flesta går vidare. Nu är forumet så stort men jag minns i början, gemenskapen, man grät och skrattade med varandra. Till skillnad från en del andra forum så fanns det gamla tanter och gubbar som jag. Finns ska jag säga. Personer som kämpade hårt för att dölja sin ovana. Några yrkeskategorier jag kommer ihåg: sjuksköterska, tandläkare, psykoterapeut, nästan färdig läkare, veterinär, lärare, speciallärare, jurist, polis, ekonomichef på större företag, doktor i matematik, kemist, designer - jag minns inte alla.

Varför ens gå tillbaka? Är stegen tunga eller lätta? Avgrunden som lockar, eller lockar ljuset mer? Inget svetsar samman folk som motgångar, är det så? Jag lärde mig mycket om livet, inte tillräckligt mycket, många frågetecken följer mig. Jag skriver inget, läser bara, men varför? Är det något med att så fort jag slutar skada mig under en viss tid så börjar jag tro att det är över? Ett slag mot mig själv, mot den jag var, "hördu din idiot, det var väl bara att lägga av, jävla drama queen". Varför är det så svårt att hitta balansen mellan att uppfostra sig själv och bekräfta sig själv? Varför så lätt att landa i självförakt?

måndag 16 augusti 2010

Inblandning

Mannen är väldigt upptagen med något som kräver många långa telefonsamtal. Lyssnar fast jag inte vill bli involverad, inte tänka på saken. Idiotiskt, för jag kan ju faktiskt bara sätta på musik i hörlurar istället. Ibland är man så trög. En del av mig vill veta allt som sker, en annan del vill bara ha lugn och ro. Jag kommer på för sent att jag får lov att koppla bort mig ibland.

Nej, eftersom den vanliga sängen befinner sig i karantän nu får jag ge mig i kast med att rensa extrasängen från prylar, böcker och elektronik, som har hamnat där för att det är en lättåtkomlig yta...

Mustigt

Hurra hurra för Kullamust. Ren äppelmust plus körsbärssaft, inga tillsatser. Mmmmmm.... :)

Odjursattack

Lite googlande ger mig misstanken om att jag drabbats av kattloppor, eller möjligtvis vägglöss. Brrrr. Har den senaste tiden fått mystiska bett. Liknar små myggbett, 2-4 st tillsammans, kliar någon dag. Sedan kommer det nya. Är alltså bara några få bett, men det verkar fortsätta. Så nu blir det till att tvätta alla sängkläder, täcken och kuddar och dammsuga. Jävligt svårt i vårt trånga sovrum eftersom jag använder utrymmet under sängen som förvaringsplats, en massa kartonger där. Suck och åter suck.

Ska man se det från den ljusa sidan är det sannolikt ingen allergisk reaktion mot medicinerna, vilket var min alternativa farhåga.

Kontrollerad

Fick en plötslig släng av hypokondri och ringde litiumsköterskan för att kolla mina senaste provsvar. Allt utom TSH (sköldkörteln) var normalt. Har redan Levaxin (sköldkörtelhormon) som ska kollas via vårdcentralen, men har inte fått någon kallelse till ny provtagning där och det är snart ett halvår sen sist. Suck, man får väl ringa. Jag har en husläkare sedan en massa år men har aldrig träffat honom, det är lite lustigt. De enstaka gånger jag har varit där har jag fått träffa någon tillfällig.


Nu är tyvärr mitt sommarkort på lokaltrafiken slut. Jag passade på sista dagen igår att åka en sväng till Malmö. Bara gå omkring, känna en annan miljö utan att behöva prata med folk. Det får mig att slappna av. Men bara så länge jag får gå i min bubbla.

Så, nu är det snart höst, eller begynnelsen av höst. Men sommaren har, med bara mindre undantag, varit bra. Så länge jag inte pressas till något känner jag mig lugn och icke-galen. Tyvärr är marginalerna fortfarande små. Det krävs en del navigerande mellan skären. Ändå, att ofta vara normal är mycket bättre än att sällan vara det.

lördag 14 augusti 2010

Omskakad

Det åskar så att huset bokstavligen skakar. Och nu kommer ösregnet. Vi som nyss pratade om att äta middag på balkongen, tur att vi aldrig hann ut!

Jag är lite ohälsosamt förtjust i naturkrafter så länge jag sitter tryggt och varmt inne i min lägenhet. Skulle väl vara mindre roligt om åskan faktiskt slog ner. Men det är lätt att glorifiera storm och snöfall ur ett estetiskt perspektiv, inte tänka på de stackars skogsägare som får allt förstört eller dem som sitter fast på X2000 mitt i ingenstans. Och det är bara "snälla" effekter i vårt land. Naturen skördar många liv.

Skulle nog kunna bli en sån där gräslig tornadojägare som man ser på Discovery.

Nattrusch

Sömnprojektet stötte på problem. Jag lade mig en stund vid midnatt, sedan kom Mannen hem mitt i natten (vilket inte är midnatt utan snarare 2-3). Vi måste förstås prata en stund, sedan började telefonen ringa och sms hagla, av vissa (krångliga) skäl. Jag vaknar alltid omedelbart av telefonsignaler. Vid 8 satte medicinlarmet igång. Gick upp och tog den, och lyckades sedan halvdåsa en stund till. Tills det plingade till i mobilen att jag fått mail. Åh, den moderna tidens underverk. ;)

Vet inte riktigt vad jag vill göra idag. Köpa god mat (apropå vikten ;)) och se på de sista avsnitten av Medium. Kanske inte sitta så mycket vid datorn, stänga ner för intryck. Att kommunicera eller inte kommunicera, det är frågan - får leta upp den där gyllene medelvägen.

fredag 13 augusti 2010

Stjärnstoft

Himlen slits mellan moln och klarhet. Tänk om man kunde få se himlen inatt, det var mulet igår, regn och åska, men det är ännu inte försent att se Perseiderna om man bara orkar vaka inatt. Det får bli som det blir.

Jag har 5 universitetspoäng i "Liv i universum". Ganska läckert tycker jag. Låter roligare än biokemi, fast det i princip är samma sak.

http://www.youtube.com/watch?v=5PSGhuT_gCk

---------------------

Ett par stjärnfall såg jag trots stadens ljus. Jupiter lyser stadigt och klart. Mannen kom hem inatt och mörkret är mjukt.

Svävare

Fick tusen kr av Mannen och spenderade dem raskt på en klänning (ja inte allt då, men tillräckligt mycket). Kläder är precis vad jag behöver mer av (ahm) ;) Han kommer säkert undra vad grejen är, en neutral svart klänning so what, men detaljerna, detaljerna... Och det ser inte ut som om jag kommer gå ner påtagligt i vikt inom den närmsta framtiden, kan bara inte förmå mig till att banta, så då får jag bita i det sura äpplet och göra vad jag kan för att se så bra ut jag kan ändå. Ny garderob alltså. De flesta dagar försöker jag klä på mig något hyfsat och sminka mig lite, även om jag inte kommer längre än till att köpa mjölk på Coop. Det skulle sänka min självkänsla ännu mer om jag helt slafsade ihop bara för att jag går hemma.

Är jag på väg lite upp i det blå? Nej, jag har så gruvligt mycket mediciner så här blir det nog ingen ballongflygning. Men idag känner jag för att åka till Lund, shoppa ännu mer, äta något gott och dricka champagne. Attans också att Mannen inte kommer hem förrän väldigt sent. Jag vill ha sällskap, jag vill ha kramar, jag vill prata. Jag vill känna att det finns sommar kvar, att det fortfarande finns tid innan novemberdöden.

Dagens insikt: jag är lycklig!

torsdag 12 augusti 2010

Tankehinder

http://psychcentral.com/news/2010/08/09/outcomes-in-bipolar-related-to-cognition-mood/16547.html

Det här var lite intressant, att man i en studie hittat samband mellan kognitiva funktioner och allmän funktionsnivå hos personer med bipolär sjukdom. Alltså att det inte bara är förekomsten av maniska eller depressiva episoder som avgör hur välfungerande man är, utan att det finns en kognitiv komponent. I studien fann man t.ex. att hur snabbt man processar information var relaterat till allmän och social funktionsnivå.

Intressant för mig som tycker att tänkandet är det jobbigaste just nu. Inte för att det är så himla synd om mig, jag klarar mig, jag lyckades ta mig igenom artikeln ovan efter fyra försök, men eftersom det fanns en tid då jag hade slukat den på en minut svider det i mig.

onsdag 11 augusti 2010

Bakåtknapp

Man ska inte älta det som varit, sägs det ofta, men ibland är det helt suveränt. Jag är glad att ha min gamla blogg kvar, och denna, kunna backa bandet. Önskar jag hade skrivit dagbok tidigare i livet.

I början-mitten av 2000-talet... jag var så djupt olycklig ibland. Mellan varven glad med familj och vänner, och ibland kom de där fantastiska dagarna då solen skiner bara för mig, men i botten var det ett helvete. Jag förstod inte vad som hände med mig, hur galenskapen och självdestruktiviteten gradvis svalde mig hel. Att något var väldigt fel med mig framstod i tydlig belysning när jag blev inlagd för hundrafemtielfte gången, och kom tillbaka för den hundrafemtitolfte. Men vad var felet? Taskig barndom, hjärncystan eller helt enkelt djupt personlighetsstörd? Ingen satte sig ner med mig och försökte reda ut begreppen. Bara hej till nästa hyrläkare. Visserligen fick jag terapi, och det var väl snällt även om det ärligt talat inte gjorde så stor nytta just då, men det mesta av jobbet fick jag göra själv. Läsa om självskadande, vrida och vända på mitt beteende, söka stöd hos andra kloka människor på nätet, inte bara för att lära mig om skadandet utan om livet i allmänhet. Senare började jag läsa om diagnoser och mediciner för att ha någon aning om vad de gjorde med mig, försöka ta tillbaka lite av makten i den mycket ojämna maktbalansen. Och inte minst fick jag lära mig lita på Mannen.

Jag blir sorgsen när jag läser mina egna ord. Så mycket smärta. Mycket jag inte skulle stå för idag. Men det känns viktigt att låta orden finnas kvar, en bekräftelse till henne som satt i förvirring bland pillerburkarna och bara ville att oljudet i huvudet skulle sluta, att hon fanns och ska lyssnas på och tas på allvar.

Så som jag hoppas att jag om tio år ska sitta och läsa detta och säga "det blev inte så bra alla gånger, men hon gjorde så gott hon kunde".

tisdag 10 augusti 2010

Möda

Har fikat på stan med en kompis i 1 tim 10 min och är följdaktligen 99% hjärndöd (den sista procenten sitter här och skriver).

Mannen är hos tandläkaren och sedan åker han bort på jobb t.o.m. fredag kväll. Det känns tomt redan i förväg.

Känner mig så abnormt fet. Och hungrig. Och rädd för att överhuvudtaget tänka på saken, jag blir så självanklagande på ett icke-konstruktivt sätt. Fast det är svåra tankar att mota bort.

Ok, något positivt: jag har gått i kortärmat på stan och känt mig någorlunda bekväm, stundtals glömmer jag bort ärren helt, spanar inte överkänsligt efter om någon stirrar. Jag skulle inte ha kortärmat på ett 60-årskalas eller en anställningsintervju, men i vardagslag underlättar det mycket, framför allt psykologiskt, att inte stöta ut sig själv redan innan andra ev. gör det.

Hejdå från den sista procenten.

måndag 9 augusti 2010

Spårning

Bläddrade i en gammal blogg som går tillbaka till 2003. Ville kolla om en lös teori stämde, och nog var det så att jag ofta är instabil runt april-maj, antingen inlagd eller har varit uppjagad och skadat mig mycket. Utom 2008, just då funkade medicinerna och vi gifte oss i april vilket gav lite extra lyft. Kanske känner jag av våren och ljuset.

Lade också märke till två saker. Att jag långt innan bipolärdiagnosen beskrev olika faser som passar in på begreppen normalläge, hypomani, blandtillstånd och depression, jag kopplade det till olika sömnmönster. Och att den stresskänslighet jag mest lagt märke till de senaste åren fanns redan 2003. Beskriver hur utmattad jag blir av sociala aktiviteter och hur jag får svårt att läsa. Jag tror att det bara försvann ur mitt medvetande p.g.a. allt annat kaos som rådde.

söndag 8 augusti 2010

Därefter

Stesolidluddig och relativt utsövd så har det värsta gått över nu (även om jag kommer på mig själv ibland med att räkna på datum och gårdagens inlägg postades 23.23 vilket inte är så kul när 23 är en symbolisk siffra, och idag är det 08-08 vilket dessutom är en symbolisk dag och imorgon 10-08-09 ur vilket det går att få nior som har det ultimata i räkningspotential, och nej, det är inte meningen att ni ska förstå detta, bara få en bild av hur krångligt jag kan tänka. Det är ingen större fara för jag är väl medveten om det och kan just nu slå bort det.)

Men det är otäckt när man ramlar ner i svarta hål. Jag tror det här är det jag tycker värst om, när fantasi och verklighet blandas. Trots att det jag gjorde var en viktig del av en utbildning och personerna hade själva valt att donera sina kroppar så känner jag mig skyldig. Tror att jag helt enkelt inte vill vara en människa som är kapabel till en sådan sak, vad annat är jag då kapabel till?

Kanske tillåter jag mig ett par Stesolid till idag, släcka den här elden innan den sprider sig.

lördag 7 augusti 2010

Skalpell

Helvetehelvetehelvete. Någon utför hjärnkirurgi på mig med smörknivar. Vill slita upp min kropp, dra ut varje organ och hacka upp det i småbitar, allt allt allt tills bara skelettet finns kvar, tillräckligt hårt och starkt för att stå emot. Vill inte vara.

Det galna blandas med minnesbilder. Förutom en groda och en manet och en pigghaj och vad det nu var så har jag dissekerat en människa. Ibland kommer det ikapp mig.

Uppmärksamhetskrävande

Orolig för idag. Klär jag mig lagom fint? Ska jag orka konversera på fransk-engelsk-svenska utan att ögonen går i kors? Blir det som så ofta att jag håller ihop mig under tiden och kraschar in i det svarta efteråt? Jag känner mig rent ut förbannad på mig själv som har blivit så svag.

Jag har kollat upp så jag kan blogga från mobilen (det har jag gjort förr också men på ett krångligare sätt, har gått in på hemsidan, men det går att mejla, enklare). Tyvärr är det huvudsakliga användningsområdet att kunna göra mig hörd när jag är inlagd. Jag borde inte tänka på att det skulle hända igen, men vill på något sätt gardera mig.

Har fått en läkartid i mitten av september. Vet inte varför jag är lite nervös, varför jag alltid blir nervös inför läkarbesök, jag trivs ju med min läkare och har inga extrema problem just nu. Ändå. Kanske är det att bli bedömd, betraktad som en dissekerad groda (eller manet, vi dissekerade maneter på biologprogrammet, de har ett ytterst rudimentärt nervsystem). Håll dig till ämnet, S. Jag vill hurtigt visa upp hur bra jag mår så han ska bli glad. Jag vill inte bli sedd som friskare än jag är. Jag vill helt enkelt bli förstådd - och hur lätt är det att verkligen förstå en annan människa. Särskilt om man träffas en halvtimme en gång i halvåret.

Jag är så trött trots att jag sovit över nio timmar. Sängen lockar.

fredag 6 augusti 2010

Trygghetslösning

Efter skräckpropaganda från Mannen om hur USA stänger ner bloggleverantörer (nej, jag vet inte detaljerna och det berör knappast Google...) så bläddrade jag runt bland inställningarna och se, där finns ju en exportera bloggen-funktion. Lätt som en plätt har jag den nu som en fil på hårddisken. Inte för att jag betraktar den som odödliga ord ;) men precis som en pappersdagbok kanske man vill ha den kvar när man är 65.

Brytpunkt

Klockan är 00:00 när jag börjar skriva detta. Vill inte riktigt sova ikväll/inatt. Grubblar över att någon sorts höstkänsla börjar infinna sig redan. Visserligen vadade jag i strandkanten idag, tillsammans med strandskatorna, men något känns ändå över. Jag ryser inför tanken på vintern, det blir faktiskt bara tyngre från år till år med mörker och kyla.

Det grämer mig, ja det är rätt ord, att jag fortfarande är så överkänslig för liv och rörelse trots att jag när det gäller stämningsläget är så mycket mer stabil. Jag fortsätter att utsätta mig ibland för sådant som stressar, tänker att det inte kan vara bra att isolera mig, att ett visst mått av stimuli behövs för att träna upp förmågan igen. Tyvärr har det inte givit något resultat ännu. Hittar inget annat än att vila bort/isolera mig för att hämta mig när skallen och kroppen har sagt stopp. Hade velat mer när jag var i Göteborgstrakten, åtminstone någon dag på två veckor gå omkring på stan, men det var omöjligt, kunde bara hoppa in i en affär och sen var det nog. För tillfället är jag också stressad av att läsa bloggar och diverse forum, och jag vet att det alls inte är något som är nödvändigt, men jag saknar mina nätkontakter när jag inte har dem. Jag blir snurrig av detta!

På lördag har jag lovat att göra något jättestressande. En sån sak som borde vara rolig. Ibland kan man faktiskt inte ställa in, förstöra nöjet för övriga. Och jag tycker inte om att visa mig svag. Känner mig elak även om det absolut inte är riktat mot någon. Oavsett orsak, det stör ordningen. Visst, folk har förståelse (av någon sort) men det har ändå en effekt. Jag vet att det delvis är för att de bryr sig, delvis för att man bryter deras planer, jag vill inte att de ska behöva bry sig, jag vill att jag ska orka!

Nu borde jag allvarligt gå och lägga mig, regeln är inget uppesittande efter midnatt.

torsdag 5 augusti 2010

Kontakt

Nu fungerar både bredbandet och min mobilsurf. När man väl efter lång väntan kom fram till supporten så var där en lugn och sansad kille som hjälpte till. Så, nu kan jag börja ladda ner appar. :)

onsdag 4 augusti 2010

Haha

Som av en tanke har min internetuppkoppling varit nere hela eftermiddagen och halva kvällen.

Störande för jag ville prata med supporten hos min operatör, jag fick min iphone och kom igång med webb, epost osv utan problem. Men sen lade jag till ett mobilsurf-tillägg på mitt abonnemang och plötsligt funkar ingenting trots att jag har rätt inställningar. *grrr* Ville slippa äckliga telefonkön och använda chat-supporten men nu är den stängd. Får göra det imorgon. I-LANDSPROBLEM.

Ska till vampyrcentralen imorgon så nu får jag ta mitt litium precis i tid. Sköljer ner det med goda vindruvor.

Munkavle

Skönt att vara hemma. Jag är mycket mycket trött. Ska försöka att för tillfället dramatiskt minska datortiden, inte totalförbud men så där som man gör med barn, en liten stund efter middagen om man har varit snäll. Enda undantaget är om jag känner för att blogga. Har en andrahands iphone att leka med istället, om elektroniksuget sätter in.

Drömde inatt att Mannen blev dömd till dödsstraff för något han inte hade gjort. Fruktansvärd känsla.

söndag 1 augusti 2010

Bedräglighet

Ibland när jag av nödtvång drar mig undan kontakt blir jag nästan manisk i att spotta ur mig foruminlägg och bloggkommentarer here, there and everywhere. Mitt kommunikationsberoende blir glasklart. När jag inte klarar av att möta folk öga mot öga, eller långa telefonsamtal, eller personliga mail, då vänder jag mig dit jag kan bli ignorerad, där ingen absolut måste bekräfta mig, där jag bara är en av alla knepiga personer i mängden.

Såg lite på TV2 om några engelsmän som begav sig till ett benediktinerkloster i sex veckor, där drar man sig undan världen i konstant samvaro med dussintals personer, dygnet runt. Det fascinerar mig lite. Att människor kan skydda min ensamhet, att jag kamouflerar min isolering genom att sträcka ut alla tentakler.

Egentligen har jag dåligt samvete när jag inte vill vara med. Någon kan bli ledsen. Numera säger jag ofta nej ändå, men lite av skuldkänslan finns där ändå. Det är fult att inte vilja vara med och leka.

Med-beroende

Mer om mitt beroende:

Ja, beroende är jag. Även om vi inte aktivt gör något tillsammans utan sitter framför varsin dator i varsitt rum så blir jag lugnare bara av att veta att Mannen finns där. Tänk att vi träffades! Det var under så otroliga omständigheter. Och att jag envist höll kontakten, och att han öppnade upp sitt hem och hjärta för någon som just kommit ut från sin första långa psykvistelse och hade noll koll på allt. Nu tror vi att vi kan varandra utan och innan, och så dyker någon ny sida upp. Även om det är tryggt så tröttnar jag inte.

Han har jobbat inatt, nu väntar jag på att tiden ska gå så jag kan ringa honom när han har sovit.

Jag tror att han riktigt bokstavligen har räddat livet på mig. Varit min sista livlina. Ett förtroende som höll när allt annat fallit undan och slutet bara var en repstump bort. Ett minne som fick mig att slå 112 när tablettkartorna tömts. En anledning att att acceptera smärtsam och ofullkomlig hjälp, som ändå någonstans hjälpte. Ett tålamod som väntade in mig, väntade in en långsam vändning. Många, många, många skratt. Kärlek.