http://psychcentral.com/news/2010/08/09/outcomes-in-bipolar-related-to-cognition-mood/16547.html
Det här var lite intressant, att man i en studie hittat samband mellan kognitiva funktioner och allmän funktionsnivå hos personer med bipolär sjukdom. Alltså att det inte bara är förekomsten av maniska eller depressiva episoder som avgör hur välfungerande man är, utan att det finns en kognitiv komponent. I studien fann man t.ex. att hur snabbt man processar information var relaterat till allmän och social funktionsnivå.
Intressant för mig som tycker att tänkandet är det jobbigaste just nu. Inte för att det är så himla synd om mig, jag klarar mig, jag lyckades ta mig igenom artikeln ovan efter fyra försök, men eftersom det fanns en tid då jag hade slukat den på en minut svider det i mig.
Känner igen det där med att inte klara av saker i samma takt och utsträckning som förr. Jag tror det är viktigt att försöka sluta jämföra sig med hur man varit i det läget. Det kan lätt bli att man slår på sig själv och tycker man är usel som inte klarar av det man en gång gjorde. Sär är det för mig ibland i alla fall. Istället borde man se på hur bra man faktiskt var som klarade det man gjorde.
SvaraRaderaHoppas din dag blir bra idag. Kram!
My - jo jag vet. Det är rätt arrogant av mig att gråta för att jag blir nedgraderad från "smart" till "medelmåttig". Handlar väl om identitet. Om jag inte är mina tankar, vad är jag då?
SvaraRaderaJag vet inte om jag var så bra förr, i meningen åstadkom något. Jag var som jag var och nu är jag som jag är...
Kram själv!
Du är fortfarande bäst!
SvaraRaderaMycket intressant. Men den stora frågan är ju vad en ska göra åt det. Eller snarare vad forskarna ska göra åt det, för det är ju inte så lätt för den enskilde att komma på sådant.
SvaraRaderaOch ang. din kommentar till My, så tycker jag inte alls att det är arrogant. Som du säger handlar det om identitet, och det handlar också om förändring. Att inte kunna göra det som en en gång kunde är sorgligt, oavsett om det handlar om mental eller fysisk förmåga. Ett rent hypotetiskt exempel: Säg att du älskar att sticka, och en dag förlorar du ett par fingrar så att du inte skulle kunna göra det längre. Hade inte det varit något värt att gråta över?
(Dåligt exempel, men du förstår vad jag menar...)
Kram!
Charlyene - det är verkligen en stor fråga vad man skulle kunna göra åt det. Men att man alls uppmärksammar samband är väl en början, hoppas jag.
SvaraRaderaJo, jag förstår vad du menar med stickandet. Det är väl jante som spökar, man ska inte komma och påstå att man är smart. Eller ens att man varit smart. Jag är så fruktansvärt ledsen över att den här jävla sjukdomen har stoppat mig från att få en utbildning och nu håller på att äta upp min hjärna som efterrätt. :(
Kram tillbaka!
Jag menar verkligen inte att det är arrogant att "sörja" sitt tidigare jag. Givetvis får man vara ledsen över att man inte klarar det man klarat tidigare. Man får sakna det också, men det gäller att se det bra man gör också och det gör du. Det syns i dina ord.
SvaraRaderaMen jag tror att en del människor kanske fastnar och mest bara ser det negativa som man inte klarar av längre. Med det är inte sagt att det är lätt att acceptera. Det är skitsvårt att acceptera och lära leva med sitt nya jag.
Hoppas jag inte rörde till det en massa igen. Kramar!
My - det är en identitetskris helt enkelt. Sen håller jag på att bli gammal också. Mycket att förhålla sig till. Men du har rätt i att det gäller att sträva mot acceptans.
SvaraRaderaIntressant - mest därför att jag nog inte klarar av att läsa artikeln.
SvaraRaderaMiriam - jag läser sällan något "på riktigt" numera, skummar liksom bara igenom.
SvaraRadera