Bakåtknapp

Man ska inte älta det som varit, sägs det ofta, men ibland är det helt suveränt. Jag är glad att ha min gamla blogg kvar, och denna, kunna backa bandet. Önskar jag hade skrivit dagbok tidigare i livet.

I början-mitten av 2000-talet... jag var så djupt olycklig ibland. Mellan varven glad med familj och vänner, och ibland kom de där fantastiska dagarna då solen skiner bara för mig, men i botten var det ett helvete. Jag förstod inte vad som hände med mig, hur galenskapen och självdestruktiviteten gradvis svalde mig hel. Att något var väldigt fel med mig framstod i tydlig belysning när jag blev inlagd för hundrafemtielfte gången, och kom tillbaka för den hundrafemtitolfte. Men vad var felet? Taskig barndom, hjärncystan eller helt enkelt djupt personlighetsstörd? Ingen satte sig ner med mig och försökte reda ut begreppen. Bara hej till nästa hyrläkare. Visserligen fick jag terapi, och det var väl snällt även om det ärligt talat inte gjorde så stor nytta just då, men det mesta av jobbet fick jag göra själv. Läsa om självskadande, vrida och vända på mitt beteende, söka stöd hos andra kloka människor på nätet, inte bara för att lära mig om skadandet utan om livet i allmänhet. Senare började jag läsa om diagnoser och mediciner för att ha någon aning om vad de gjorde med mig, försöka ta tillbaka lite av makten i den mycket ojämna maktbalansen. Och inte minst fick jag lära mig lita på Mannen.

Jag blir sorgsen när jag läser mina egna ord. Så mycket smärta. Mycket jag inte skulle stå för idag. Men det känns viktigt att låta orden finnas kvar, en bekräftelse till henne som satt i förvirring bland pillerburkarna och bara ville att oljudet i huvudet skulle sluta, att hon fanns och ska lyssnas på och tas på allvar.

Så som jag hoppas att jag om tio år ska sitta och läsa detta och säga "det blev inte så bra alla gånger, men hon gjorde så gott hon kunde".